Igårkväll gick mina glasögon sönder. “Näsan” ramlade bort. Jag köpte ju ett par hi-tech svenskdesignade glasögon i minnesplast för nåt år sen. Snygga, lätta och – ingen annan än tillverkaren i Boden kan laga dem. Jättebra.

Det är inte helt enkelt att ha glasögon. Åtminstone om man får för sig att köpa lite mer unika sådana. Gissar att jag får leva med det men det är irriterande när man faktiskt inte kan få dem lagade på annat sätt än att de ska skickas på en tredagars-tur till Boden.

Jag stod inne på Synsam idag och tittade tvivlande på U (hon är en gammal konfirmand till mig därav att jag vet vad hon heter) som förklarade för mig att de var tvungna att skicka iväg glasögonen. Vadå skicka iväg dem? Man byter glasögon, i varje fall jag gör det, när de gamla inte längre är användbara: man ser dåligt i dem, de har gått sönder osv.

- Har du inga extra?

Nej, det är klart att jag inte har. Jag har något riktigt gammalt par men de lär jag inte kunna använda på något sätt alls. De enda jag har är mina solbrillor som är slipade – men det känns inte helt solitt att ramla runt i ett par svarta Diesel-brillor. Visserligen jobbar jag i en bransch där en del tror att de är rockstjärnor men jag tillhör inte dem. 

- Har du inga linser?

Nej, för A (min gamle kompis som förut ägt Synsambutikerna i Dalarna) förklarade för mig att det nog inte skulle bli helt enkelt att göra linser till alla mina synfel.

- Kan du inte klara dig utan dem?

Jamen tjena. Om jag klarade mig utan glasögon – varför skulle jag då ha några?

Så det hela slutade med att jag helt enkelt få gå ett par veckor utan “näsa”. Jätteskönt…

Ps. På tal om dyr design. Sofi Fahrman har verkligen sina prioriteringar på rätt ställe:

Jag jublade när jag såg henne med Hérmèsväskan, säger Aftonbladets modeexpert, Sofi Fahrman.

Anledningen är att kronprinsessan Victoria har synts i sällskap med en väska värd hundratusen. Jodå, det är att jubla åt det. Ds.

Idag är det fyrtio år sedan människan för första gången gick på månen (kolla in foton). NASA gör stor sak av det och själv inser jag att, beroende på hur man ser på den något komplicerade frågan om konception kontra existens, funnits i fyrtio år. För enligt familjemyten så blev jag till natten när man väntade på att Apollo 11 skulle landa på månen. Alla var uppe och väntade på sändningarna och tja, nåt måste man göra när man väntar.

Visst är det fantastiskt med att kunna åka genom rymden – för några dagar sedan såg jag och sonen Star Trek: The motion picture där hela den drömmen liksom får sitt populärkulturella eruptiva centrum. Samtidigt kan jag – i reflex av myten om min tillblivelse natten då Neil Armstrong satte sin fot på en annan himlakropp än jorden – fundera om det svåraste inte ändå är att vara förälder.

Tanken slår mig då jag kan spegla det hur mina egna föräldrar misslyckats, hur jag själv varje dag är livrädd för att misslyckas i mitt eget föräldraskap liksom att jag pratat med en vän om hur lätt det är att själv ta på sig sina föräldrars tillkortakommanden och att min vän Fredrik blivit pappa vilket är stort.

För att bli förälder är lite som en månfärd. Det är en lång osäker resa och man vet inte om man kommer att nå målet helskinnat: både farkost och resenären som ska sätta sin fot i den nya planeten utanför den skyddande kapseln kan skadas på vägen och själva landningen är sällan enkel. Problemet är också att det egentligen är den enkla biten. Att sedan försöka att hitta en väg att gå vidare efter det; att göra rätt och hantera den nya fantastiska tillvaro som det är att bli förälder: det är den riktigt svåra resan.