Etikettarkiv: Mymlan

Debatter är inte automatiskt demokrati. En tanke efter Svelanddebatten

Ibland måste man se att det goda man vill nå i sig själv kan skapa något ont. Jag läser ikapp om gårdagens debatt på Gräv13. Den där Maria Sveland blev inbjuden att sitta i en trevlig panel tillsammans med Täppas Fogelberg, Janne Josefsson, Britt-Marie Mattsson och Robert Aschberg. Den där som slutat med två disparata bilder av vad som egentligen hände.

Som jag skrev på Twitter: i stort känns det som en våg på dammen – och vi ankor tenderar att kvacka väldigt högt så fort ytan krusas. Samtidigt så är vi i en ganska intressant tid när det gäller den offentliga debatten. Nya medier är idag bara ”något fånigt” för en mycket liten del av den journalistiska nomenklaturan. De flesta inser att det är en viktig kanal – och som man inte kan undvika att lyssna och använda.

I grunden verkar det som om Janne Josefsson ville debattera debatterande: att han anser att Sveland helt enkelt inte är demokratisk eftersom hon inte tar alla debatter – och förklarat att man inte behöver ta alla debatter. Sen har diskussionen också famlat in på att det handlar om feminismen i Svelands tappning; vilken Josefsson anser vara fascistisk liksom att diverse personer inom ”manslobbyn” nu vädrat morgonluft eftersom diverse recensenter av Svelands bok ”Hatet” upplevs ge Josefssons ståndpunkt stöd. Sen har vi en grundläggande diskussion om mobbing och härskartekniker. Kolla gärna Emmas försök att samla ihop diskussionen: det är inte helt lätt eftersom den är minst sagt förvirrad. Läs också Bisons genomgång.

När det gäller diskussionen om mobbing och härskartekniker känns det idag som att det tyvärr används om saker som innebär att orden i sig förlorar sin betydelse. Att det dock i det här fallet verkar skett saker som knappast är svåra att se tendenserna i är helt klart. Britt-Marie Mattssons fråga om varför Sveland har pistoler som örhängen (uppdatering: eller om det var om halsen som ett halsband – olika berättelser) är minst sagt märklig liksom de efterslängar som både Täppas och Josefsson ger till både Sveland och exempelvis @mymlan (läs Kjellbergs text). Patetiskt är det.

Hela feminismdiskussionen lämnar jag mest därhän eftersom jag själv kan tycka att Svelands åsikter har vissa drag av Firestone-ism. Men generellt är de bättre än avmagrade genusdirektiv från en statlig myndighet som en hel del av mainstream-feminismen kan upplevas som. Hellre ett rejält fuck off än nåt mjäkigt we shall overcome.

Manslobbyn skulle jag kunna skriva länge om. Det är rätt känt att jag inte direkt är vän med Pär Ström och hans gelikar. De är en patetisk form av misslyckade existenser som skyller sin egen inkompetens på kvinnor. Och jag vidhåller att de dels använder samma sorts argumentationsteknik som nationalister – och ser man i flödet runt diskussionen om Sveland är det många anonyma konton som dyker upp som ofta syns torgföra nationalistiska åsikter. Men det är skitsamma. Självklart ständigt en offerkofta på – vilken nu Josefsson också ikläder sig.

Det jag tycker är en intressant diskussion är det som ändå verkar varit grunden för det hela: är man anti-demokratisk om man väljer att inte ta alla debatter runt sin åsikt? Jag har lite svårt att se att en sån ståndpunkt är något annat än att faktiskt tysta åsikter. Bara för att man har en åsikt och torgför den så är det ingen sjävklarhet att man då måste ställa sig till förfogande för debatter. Åsiktsfrihet är en sak – att debattera är en annan. De är knappast sammankopplade. Att hävda att man måste ta alla debatter och sedan koppla att inte göra det till fascism är en minst sagt märklig logisk kullerbytta av Josefsson. Liksom att det även torgförs som ett problem i Svelands bok av flera recensenter.

Självklart är debatten viktig – utan debatter växer väldigt lite. Men demokrati bygger i grunden på att varje person har rätt att ha en åsikt och lägga sin röst utifrån den. Debatter är ett instrument för att dessa personer ska kunna både stärka, ifrågasätta och i vissa fall förändra sin åsikt. Men ska man då (enligt Josefsson) avkräva varje person i ett demokratiskt samhälle att ta debatten – annars är man odemokratisk? Det innebär i sin tur att varje uttalande om en åsikt är en automatisk inbjudan till debatt. Den som inte ställer upp väljer därmed en odemokratisk väg. Det är ett synnerligen suspekt sätt att både se demokrati, åsiktsfrihet – och innehåller frön av en lätt fascistoid hållning.

I sin förlängning visar sig Svelands Våga-Vägra-Debatten bygga på Ali Esbati som menade att alla debatter med rasister helt enkelt inte är fruktbara. Det är de inte heller. Det demokratiska samtalet handlar om flera andra parametrar än att det alltid måste föras till vilket pris som helst. Det demokratiska samtalet – en debatt bygger på att de som ingår faktiskt lyssnar på den andres argument. Om det inte sker (vilket idag är väldigt väldigt sällan: något som Josefsson själv aldrig följer – en debatt han leder eller deltar i bygger alltid på att hans vinkel är den rätta) så blir debatten inget annat än en sorts upprapning av divergerande åsikter runt ett ämne: ett sorts fäktningsuppvisning eller, ibland underhållande, boxningsmatch. Inget av det är speciellt demokratiskt. Att hävda att debatten i-sig-själv är grundbult för demokratin, när den ibland helt enkelt inte handlar om ett samtal, utan om parallell åsiktsonani, blir i sig själv en fara för demokratin. Det blir en sorts ”allt är gott – vi har debatter”. Det är kanske en större fara för demokratin än att personer som har en åsikt ska tvingas att ta varje debatt.

Så en slutsats är helt enkelt att Josefsson inte är ute efter mer demokrati utan snarare att lägga debatten som instrumentellt värde på ett helt annat plan. Han kopplar viljan att debattera till viljan att ha en åsikt. Åsiktsfrihet i Josefssons syn är detsamma som att alltid vara beredd, eller tvungen att gå in i en debatt. Så Janne Josefsson har helt enkelt fel och är själv den som drar ur micksladden, tystar och söker en mindre demokratisk ordning.

Post #046 i #blogg100

Uppdatering: Täppas Fogelberg försöker försvara sin förra bloggpost och det blir ännu mer patetiskt. Och jag fascineras över hur kommentatorer och andra konstant blandar ihop så många saker i en enda smet när det gäller Sveland. Och kan inte låta bli att fundera om det vore så att hon varit man – skulle det hängts på henne så många olika ansvar som det görs i den här diskussionen?

Uppdatering: Blir inte klokare av Josefssons försvar heller. Plus att det visar att han faktiskt struntar i uppställda dealar runt vad ett samtal ska handla om. Han hade en agenda och den tänkte han tvinga på Sveland.

Uppdatering: Efter den här bloggposten känns det som om Josefsson och Fogelberg borde helt enkelt inse att de är ute och cyklar. Stringent och rakt förklarar @mymlan hur hennes uppfattning av det hela är. Och avslutar med en viktig sak:

Att vara vit man med makt är ett privilegium. Det är på tiden att alla vita män med makt börjar förstå det.

Så avslutar vi det här kacklet i mediadammen med en skön bild.

And the winner is… (part 3)

…bloggosfären.

Tycker att perlembre sammanfattar det mycket väl:

Vad förenar vinnarna i årets stora bloggpris? Passion för sitt ämne! En röd tråd från mode via vardagsbetraktelser till politik.

Det är kanske den viktigaste ingrediensen – och läser man igenom alla nominerade så är det just passion för sitt ämne, engagemang och vilja att dela med sig – oavsett om det handlar om Tonårsmorsans (läs segerintervju), Mymlans, Stationsvakts och MikeBikes vardagsliv, Lilla Gummornas teknikintresse och Johanna mfls bokhoreri (läs segerintervju), Olles vassa engagemang för fr a printmagasin, Fridas husmusande passion för inredning (läs segerintervjun) eller Lisa FWs matälskande, Opassande-Emmas (läs segerintervju), HAXs och Swartz politiska passion för integritet precis som Blogges engagemang och Bildts ovanliga (för en politiker) vilja att dela med sig. Eller Manolo och Hotspots modeintresse eller Hanna Fridéns och Johanna Sjödins ivriga opk-ighet.

Per Torberger frågade på Bloggy tidigare idag:

Hur kan ett företag öka sitt värde genom en bloggare? Bygger inte alla bloggar främst bloggarens varumärke?

Jag tycker helt enkelt att det är just det. Bloggen är mer personlig som kommunikationsform. Och bloggaren – även om det är ett företag – är helt enkelt en personligare bild av vad företaget vill stå för. Det är vad varumärke idag faktiskt handlar om – att låta människor personifiera ens varumärke. Det är en av de springande punkter som vi försöker föra fram under våra kurser om sociala medier och särskilt när vi kör bloggkurser och när jag kör blogg-coaching: det handlar om ambassadörer –

det är inte farligt att låta varumärket få ett par ögon, ett par öron och en mun som inte borstats i corporate-bullshit tandkräm.

Tidigare postningar i den här serien hittar du här och här.

Andra som postat om galan är bland annat Ulrika Good som indirekt bevisar att utseendet inte gör en blogg, Opassande-Emma har kommit hem, Kulturbloggen tar nog andra plats i dåliga-förlorar-racet med sin lätt negativa ton – och jag fattar inte åsikten som Jonas förde fram:

besviken över att den enda nominerade bloggen med vänsterprofil, Kulturbloggen, inte nådde ända fram i kväll

Mig veterligen var Kulturbloggen nominerad i Nöje och Kultur, och inte i politik… Skulle väl knappast säga att Johanna Sjödin är speciellt… högervriden… Och en hel del andra bloggar är väl inte politiska heller?

Aftonbladet har bilder och listor. Wadström skriver om fjäderfän.

En notering som spinns loss av en lätt debil kommentar hos Emma är att Stora Bloggpriset verkligen visar skillnaden mellan svensk bloggosfär och den globala. I den senare är det företradesvis män som bloggar och kommer fram – i Stora Bloggpriset var det två av sju priser som vanns av bloggar som skrivs av män. Men vi har modebloggarna att tacka för att bloggandet i Sverige inte fastnade hos diverse tekniknördar, sociala medie-geeks och tycka-till-skägg. Så vi må bespotta men modebloggarna har gjort svenskt bloggande rätt unikt.

Hansson jönsar på som värsta ”fel låt vann” och resten kan du följa här.

Uppdatering: Studiomannen har åsikter om själva TV-produktionen. Det ska han ha – kallas att bygga personligt varumärke :). Lotten firade sin [pip]-dag på Nalen och bloggar om det som bara Lotten kan… Josh var där och jag är avundsjuk. Bara Ben På Glenn Hysén (som typ var den enda sportblogg jag nominerade) livebloggade – eller nåt :). Troberg har livebloggat (synd att du inte kategoriserade dem …), gjorde en intervju med Opassande och uppenbarligen inmundigat en del goda drycker också :). Frida tackar och bugar och Marys Ragnar har vimmelfotat.

Uppdatering: Även om Jonas slirade lite på Twitter så gör han en intressant analys här om varför det inte är några vänsterbloggare eller s-bloggare med på listan. Samtidigt ska man väl också säga att det bland de nominerade endast finns en som är traditionellt politiskt färgad…

Uppdatering: Resumés rapportering är minst sagt internmedial. De reagerar på att två Expressenmedarbetare får pris. Dagens Media gör en mer fyllig rapport där det också påpekas att 40000 röster kommit in. Medievärlden slirar på siffrorna och menar att det är 40000 läsare som röstat. Missade uppenbarligen att man kan kunde rösta en gång per dag. Expressen är roade över att deras medarbetare få pris. Andra är Drottningssylt som tyckte ljudnivån var för hög och Karolina Lassbo som är lite lätt blaserad som gammal bloggdrottning och drar en story om hur hon lyckas göra bort Niklas Strömstedt. Lilla Gumman var där men vann ju tyvärr inte. HAX förnekar sig inte (förutom att han inte länkar):

Roligast på galan var när någon av bröderna Birro vann kategorin sport för sin fotbollsblogg – och blev intervjuad i ett något sinnesförhöjt tillstånd. Robinson-Robban gick hem med ett tiotal kvinnliga modebloggare.

Trilog skriver en invecklad text som kräver ett antal genomläsningar – ett exempel på hur bred bloggosfären faktiskt är. Svensson har minglat i bourgeisins salonger och verkade trivas. Trollhare gör en genderspaning. Jinge är sur för att man fick rösta en gång per dagen. Det han glömmer är att det ger mer push för den som faktiskt kan engagera människor snarare än att man bara lägger sin röstsedel en gång. Det kan nästan vara läge att testa det i riksdagsvalet: en röst handlar inte om ett tillfälle utan mitt engagemang i politiken. Om det vore så skulle politikerna behöva arbeta på ett helt annat sätt. Johanna är som vanligt bitsk och rolig – och en av de personer som jag verkligen skulle velat träffa.

Uppdatering: Hansson är kritisk. Det är bra. Dock är det bra att läsa på innan – allt om hur Stora Bloggpriset gått till finns på deras blogg. Och ett tips – läs på om den blogg som man väljer att dissa innan – det blir alltid bättre då…

Ps. Nominera till mitt bakvända bloggpris som går till den som nominerat och till bloggaren:  Läs mer här och här. Ds.