Taggad: Mymlan

Debatter är inte automatiskt demokrati. En tanke efter Svelanddebatten

Ibland måste man se att det goda man vill nå i sig själv kan skapa något ont. Jag läser ikapp om gårdagens debatt på Gräv13. Den där Maria Sveland blev inbjuden att sitta i en trevlig panel tillsammans med Täppas Fogelberg, Janne Josefsson, Britt-Marie Mattsson och Robert Aschberg. Den där som slutat med två disparata bilder av vad som egentligen hände.

Som jag skrev på Twitter: i stort känns det som en våg på dammen – och vi ankor tenderar att kvacka väldigt högt så fort ytan krusas. Samtidigt så är vi i en ganska intressant tid när det gäller den offentliga debatten. Nya medier är idag bara ”något fånigt” för en mycket liten del av den journalistiska nomenklaturan. De flesta inser att det är en viktig kanal – och som man inte kan undvika att lyssna och använda.

I grunden verkar det som om Janne Josefsson ville debattera debatterande: att han anser att Sveland helt enkelt inte är demokratisk eftersom hon inte tar alla debatter – och förklarat att man inte behöver ta alla debatter. Sen har diskussionen också famlat in på att det handlar om feminismen i Svelands tappning; vilken Josefsson anser vara fascistisk liksom att diverse personer inom ”manslobbyn” nu vädrat morgonluft eftersom diverse recensenter av Svelands bok ”Hatet” upplevs ge Josefssons ståndpunkt stöd. Sen har vi en grundläggande diskussion om mobbing och härskartekniker. Kolla gärna Emmas försök att samla ihop diskussionen: det är inte helt lätt eftersom den är minst sagt förvirrad. Läs också Bisons genomgång.

När det gäller diskussionen om mobbing och härskartekniker känns det idag som att det tyvärr används om saker som innebär att orden i sig förlorar sin betydelse. Att det dock i det här fallet verkar skett saker som knappast är svåra att se tendenserna i är helt klart. Britt-Marie Mattssons fråga om varför Sveland har pistoler som örhängen (uppdatering: eller om det var om halsen som ett halsband – olika berättelser) är minst sagt märklig liksom de efterslängar som både Täppas och Josefsson ger till både Sveland och exempelvis @mymlan (läs Kjellbergs text). Patetiskt är det.

Hela feminismdiskussionen lämnar jag mest därhän eftersom jag själv kan tycka att Svelands åsikter har vissa drag av Firestone-ism. Men generellt är de bättre än avmagrade genusdirektiv från en statlig myndighet som en hel del av mainstream-feminismen kan upplevas som. Hellre ett rejält fuck off än nåt mjäkigt we shall overcome.

Manslobbyn skulle jag kunna skriva länge om. Det är rätt känt att jag inte direkt är vän med Pär Ström och hans gelikar. De är en patetisk form av misslyckade existenser som skyller sin egen inkompetens på kvinnor. Och jag vidhåller att de dels använder samma sorts argumentationsteknik som nationalister – och ser man i flödet runt diskussionen om Sveland är det många anonyma konton som dyker upp som ofta syns torgföra nationalistiska åsikter. Men det är skitsamma. Självklart ständigt en offerkofta på – vilken nu Josefsson också ikläder sig.

Det jag tycker är en intressant diskussion är det som ändå verkar varit grunden för det hela: är man anti-demokratisk om man väljer att inte ta alla debatter runt sin åsikt? Jag har lite svårt att se att en sån ståndpunkt är något annat än att faktiskt tysta åsikter. Bara för att man har en åsikt och torgför den så är det ingen sjävklarhet att man då måste ställa sig till förfogande för debatter. Åsiktsfrihet är en sak – att debattera är en annan. De är knappast sammankopplade. Att hävda att man måste ta alla debatter och sedan koppla att inte göra det till fascism är en minst sagt märklig logisk kullerbytta av Josefsson. Liksom att det även torgförs som ett problem i Svelands bok av flera recensenter.

Självklart är debatten viktig – utan debatter växer väldigt lite. Men demokrati bygger i grunden på att varje person har rätt att ha en åsikt och lägga sin röst utifrån den. Debatter är ett instrument för att dessa personer ska kunna både stärka, ifrågasätta och i vissa fall förändra sin åsikt. Men ska man då (enligt Josefsson) avkräva varje person i ett demokratiskt samhälle att ta debatten – annars är man odemokratisk? Det innebär i sin tur att varje uttalande om en åsikt är en automatisk inbjudan till debatt. Den som inte ställer upp väljer därmed en odemokratisk väg. Det är ett synnerligen suspekt sätt att både se demokrati, åsiktsfrihet – och innehåller frön av en lätt fascistoid hållning.

I sin förlängning visar sig Svelands Våga-Vägra-Debatten bygga på Ali Esbati som menade att alla debatter med rasister helt enkelt inte är fruktbara. Det är de inte heller. Det demokratiska samtalet handlar om flera andra parametrar än att det alltid måste föras till vilket pris som helst. Det demokratiska samtalet – en debatt bygger på att de som ingår faktiskt lyssnar på den andres argument. Om det inte sker (vilket idag är väldigt väldigt sällan: något som Josefsson själv aldrig följer – en debatt han leder eller deltar i bygger alltid på att hans vinkel är den rätta) så blir debatten inget annat än en sorts upprapning av divergerande åsikter runt ett ämne: ett sorts fäktningsuppvisning eller, ibland underhållande, boxningsmatch. Inget av det är speciellt demokratiskt. Att hävda att debatten i-sig-själv är grundbult för demokratin, när den ibland helt enkelt inte handlar om ett samtal, utan om parallell åsiktsonani, blir i sig själv en fara för demokratin. Det blir en sorts ”allt är gott – vi har debatter”. Det är kanske en större fara för demokratin än att personer som har en åsikt ska tvingas att ta varje debatt.

Så en slutsats är helt enkelt att Josefsson inte är ute efter mer demokrati utan snarare att lägga debatten som instrumentellt värde på ett helt annat plan. Han kopplar viljan att debattera till viljan att ha en åsikt. Åsiktsfrihet i Josefssons syn är detsamma som att alltid vara beredd, eller tvungen att gå in i en debatt. Så Janne Josefsson har helt enkelt fel och är själv den som drar ur micksladden, tystar och söker en mindre demokratisk ordning.

Post #046 i #blogg100

Uppdatering: Täppas Fogelberg försöker försvara sin förra bloggpost och det blir ännu mer patetiskt. Och jag fascineras över hur kommentatorer och andra konstant blandar ihop så många saker i en enda smet när det gäller Sveland. Och kan inte låta bli att fundera om det vore så att hon varit man – skulle det hängts på henne så många olika ansvar som det görs i den här diskussionen?

Uppdatering: Blir inte klokare av Josefssons försvar heller. Plus att det visar att han faktiskt struntar i uppställda dealar runt vad ett samtal ska handla om. Han hade en agenda och den tänkte han tvinga på Sveland.

Uppdatering: Efter den här bloggposten känns det som om Josefsson och Fogelberg borde helt enkelt inse att de är ute och cyklar. Stringent och rakt förklarar @mymlan hur hennes uppfattning av det hela är. Och avslutar med en viktig sak:

Att vara vit man med makt är ett privilegium. Det är på tiden att alla vita män med makt börjar förstå det.

Så avslutar vi det här kacklet i mediadammen med en skön bild.

And the winner is… (part 3)

…bloggosfären.

Tycker att perlembre sammanfattar det mycket väl:

Vad förenar vinnarna i årets stora bloggpris? Passion för sitt ämne! En röd tråd från mode via vardagsbetraktelser till politik.

Det är kanske den viktigaste ingrediensen – och läser man igenom alla nominerade så är det just passion för sitt ämne, engagemang och vilja att dela med sig – oavsett om det handlar om Tonårsmorsans (läs segerintervju), Mymlans, Stationsvakts och MikeBikes vardagsliv, Lilla Gummornas teknikintresse och Johanna mfls bokhoreri (läs segerintervju), Olles vassa engagemang för fr a printmagasin, Fridas husmusande passion för inredning (läs segerintervjun) eller Lisa FWs matälskande, Opassande-Emmas (läs segerintervju), HAXs och Swartz politiska passion för integritet precis som Blogges engagemang och Bildts ovanliga (för en politiker) vilja att dela med sig. Eller Manolo och Hotspots modeintresse eller Hanna Fridéns och Johanna Sjödins ivriga opk-ighet.

Per Torberger frågade på Bloggy tidigare idag:

Hur kan ett företag öka sitt värde genom en bloggare? Bygger inte alla bloggar främst bloggarens varumärke?

Jag tycker helt enkelt att det är just det. Bloggen är mer personlig som kommunikationsform. Och bloggaren – även om det är ett företag – är helt enkelt en personligare bild av vad företaget vill stå för. Det är vad varumärke idag faktiskt handlar om – att låta människor personifiera ens varumärke. Det är en av de springande punkter som vi försöker föra fram under våra kurser om sociala medier och särskilt när vi kör bloggkurser och när jag kör blogg-coaching: det handlar om ambassadörer –

det är inte farligt att låta varumärket få ett par ögon, ett par öron och en mun som inte borstats i corporate-bullshit tandkräm.

Tidigare postningar i den här serien hittar du här och här.

Andra som postat om galan är bland annat Ulrika Good som indirekt bevisar att utseendet inte gör en blogg, Opassande-Emma har kommit hem, Kulturbloggen tar nog andra plats i dåliga-förlorar-racet med sin lätt negativa ton – och jag fattar inte åsikten som Jonas förde fram:

besviken över att den enda nominerade bloggen med vänsterprofil, Kulturbloggen, inte nådde ända fram i kväll

Mig veterligen var Kulturbloggen nominerad i Nöje och Kultur, och inte i politik… Skulle väl knappast säga att Johanna Sjödin är speciellt… högervriden… Och en hel del andra bloggar är väl inte politiska heller?

Aftonbladet har bilder och listor. Wadström skriver om fjäderfän.

En notering som spinns loss av en lätt debil kommentar hos Emma är att Stora Bloggpriset verkligen visar skillnaden mellan svensk bloggosfär och den globala. I den senare är det företradesvis män som bloggar och kommer fram – i Stora Bloggpriset var det två av sju priser som vanns av bloggar som skrivs av män. Men vi har modebloggarna att tacka för att bloggandet i Sverige inte fastnade hos diverse tekniknördar, sociala medie-geeks och tycka-till-skägg. Så vi må bespotta men modebloggarna har gjort svenskt bloggande rätt unikt.

Hansson jönsar på som värsta ”fel låt vann” och resten kan du följa här.

Uppdatering: Studiomannen har åsikter om själva TV-produktionen. Det ska han ha – kallas att bygga personligt varumärke :). Lotten firade sin [pip]-dag på Nalen och bloggar om det som bara Lotten kan… Josh var där och jag är avundsjuk. Bara Ben På Glenn Hysén (som typ var den enda sportblogg jag nominerade) livebloggade – eller nåt :). Troberg har livebloggat (synd att du inte kategoriserade dem …), gjorde en intervju med Opassande och uppenbarligen inmundigat en del goda drycker också :). Frida tackar och bugar och Marys Ragnar har vimmelfotat.

Uppdatering: Även om Jonas slirade lite på Twitter så gör han en intressant analys här om varför det inte är några vänsterbloggare eller s-bloggare med på listan. Samtidigt ska man väl också säga att det bland de nominerade endast finns en som är traditionellt politiskt färgad…

Uppdatering: Resumés rapportering är minst sagt internmedial. De reagerar på att två Expressenmedarbetare får pris. Dagens Media gör en mer fyllig rapport där det också påpekas att 40000 röster kommit in. Medievärlden slirar på siffrorna och menar att det är 40000 läsare som röstat. Missade uppenbarligen att man kan kunde rösta en gång per dag. Expressen är roade över att deras medarbetare få pris. Andra är Drottningssylt som tyckte ljudnivån var för hög och Karolina Lassbo som är lite lätt blaserad som gammal bloggdrottning och drar en story om hur hon lyckas göra bort Niklas Strömstedt. Lilla Gumman var där men vann ju tyvärr inte. HAX förnekar sig inte (förutom att han inte länkar):

Roligast på galan var när någon av bröderna Birro vann kategorin sport för sin fotbollsblogg – och blev intervjuad i ett något sinnesförhöjt tillstånd. Robinson-Robban gick hem med ett tiotal kvinnliga modebloggare.

Trilog skriver en invecklad text som kräver ett antal genomläsningar – ett exempel på hur bred bloggosfären faktiskt är. Svensson har minglat i bourgeisins salonger och verkade trivas. Trollhare gör en genderspaning. Jinge är sur för att man fick rösta en gång per dagen. Det han glömmer är att det ger mer push för den som faktiskt kan engagera människor snarare än att man bara lägger sin röstsedel en gång. Det kan nästan vara läge att testa det i riksdagsvalet: en röst handlar inte om ett tillfälle utan mitt engagemang i politiken. Om det vore så skulle politikerna behöva arbeta på ett helt annat sätt. Johanna är som vanligt bitsk och rolig – och en av de personer som jag verkligen skulle velat träffa.

Uppdatering: Hansson är kritisk. Det är bra. Dock är det bra att läsa på innan – allt om hur Stora Bloggpriset gått till finns på deras blogg. Och ett tips – läs på om den blogg som man väljer att dissa innan – det blir alltid bättre då…

Ps. Nominera till mitt bakvända bloggpris som går till den som nominerat och till bloggaren:  Läs mer här och här. Ds.

Tolv låtar som ska säga något om mig

Mymlan, bloggosfärens egen lektant, har gett en utmaning som nog är den svåraste jag sett. Tolv låtar som ska berätta vem jag är. Herregud: musik är ett språk. Mår jag skit så ser listan ut på ett sätt, mår jag bra ser den ut på ett annat. Men ok. Jag ska försöka.
Hela listan finns som Spotifylista.

Vi börjar med det viktigaste. En grupp som följt mig genom livet och som alltid – oavsett hur mycket dödsmetall, EBM och annat jag lyssnar på – alltid kommer vara viktigast. För det finns musik och sen finns det sånt som förändrar livet (Studiomannen gjorde en sån utmaning för ett tag sedan och här är mina svar då). Som jag tidigare skrivit så är U2 det senare.

Where The Streets Have No Name

Har man en gång varit med om när den här låten startar på en konsert så går det inte att komma undan. Sist var jag övertygad om att Globen skulle gå sönder och rulla ner i city och totalt förändra världen. Låten i sig är viktig då jag minns hur jag – först i Köping – kom över Joshua Tree, efter många års väntan på en ny U2-skiva. På jobbet (jag jobbade som församlingsassistent då) släppte jag ner vinylskivan, lät nålen falla ner och insåg att livet faktiskt inte skulle bli detsamma. Det var en skiva som landade så rätt i livet för mig.

Pride (In The Name Of Love)

Som en del vet dras jag med en kronisk depression. Det har jag gjort sen jag var liten och det är inte så mycket att göra. Jag har mer och mer lärt mig att leva med den. Visst – jag har rejäla downperioder och mitt suicidala tänkande är nån sorts livsdel. Ibland undrar jag om det inte är det som håller mig vid liv :). Dock – som ung var det inte så enkelt. En gång var det illa. Det var liksom dags. Jag stod på en bro. Min walkman. Och där och då dyker Pride upp i lurarna. Jag väljer att kliva bakåt istället för framåt. Gud? Fan vet. Men aldrig har jag varit så nära. Och den här låten har jag att tacka för att jag skriver det här.

Sunday Bloody Sunday

Titta på det här:

sen det här – det här slog an något, och sen det här, det här, , det här, det här och det här (det här är liksom… ja…)

Tänk er sedan en trettonårig jag. Sitter och tittar på maratonrock. Tänkte se Nena typ. Inget annat att göra. Och så startar bandet U2 spela. Visserligen hade jag lyssnat på mycket punk, på David Bowie sedan jag var sju och sånt men det här var energi rakt in i ådrorna. Det var allt ihopmixat i en fascinerande mix som slog undan benen på mig. Jag rörde mig inte en centimeter under hela deras set på Lorelei. Jag satt mest och gapade. Efter det fanns inget som jag vill lyssna på. Jag gick ner till min mor och förklarade att jag skulle gå och köpa en skiva som hette ”War”. Min frikyrkliga mor fick dubier såklart men so what. Det var så det började. En frälsningsupplevelse av U2.

Så nu till det andra:

Mannen i den vita hatten (16 år senare)

En avslutning på konserter som känns som ”40” med U2 är Kents ”Mannen i den vita hatten”. Texten är klockren och Kent må vara arenaband – men Jocke Berg är gudabenådad:

Hurt

Ibland kan NIN vara extremt irriterande dåliga faktiskt. Men när de (eller hej, vem lurar vi – NIN är Trent Reznor) är bra så är de riktigt jävla bra. ”Hurt” är en fantastisk låt och det finns en massa versioner; den bästa är visserligen en från Voodoo-festivalen (fyra minuter in) i New Orleans efter orkanen. Sen är den här lite söt. Och ja, jag anser att Johnny Cash-versionen är skitkass.
Jag väljer ändå den version som NIN och David Bowie gjort tillsammans – för jag anser att Bowie är den musiker som vågat mest. Han kunde gjort som Rolling Stones och fortsatt med att göra Let’s Dance oavbrutet. Istället tillhör han dels de riktiga pionjärerna för att att använda internet, han snöade in på märklig ambienttechno och går sin egen väg. Sen råkar han vara en av de få män som tycker är snyggast.

Dead Eyes See No Future

Jag har inte riktigt förstått growl alltid och fortfarande kan jag tycka en hel del dödsmetall är lite fånig. Men att höra Angela Gossow och Arch Enemys melodiska dödsmetall är för mig fascinerande och jag gillar det stenhårt.

Mina barn är lite fascinerade när jag förklarar att det är en tjej som sjunger :). Det här är en bra låt och bra video också… (skivan finns inte på Spotify)

Come Clarity

Ett annat av den ”svenska” metallscenens band som jag gillar är In Flames. Men vilken låt att välja? Well – skivan ”Come Clarity” är deras svagaste platta men titellåten tillhör en av mina favoriter. Så det kan bli.

We want revolution

Covenant är ett trevligt EBM-band. Tillsammans med VNV och andra så känns de som de säger en del om mig. Också. Tyvärr finns det ingen video med låten:

Wasteland

Som gammal svartrockare så är The Mission, tillsammans med Sisters of Mercy, självklara. Wasteland är fortfarande bäst. Wayne Hussey var tyvärr bäst när han knarkade.

I Don’t Like Mondays

Få vet att jag faktiskt har en väldig svaghet för Tori Amos. Och hennes cover på Bomtown Rats låt är otrolig – det är Amos styrka när hon faktiskt gör covers som om de vore hennes egna:

Låten finns inte på Spotify. Fick bli hennes cover på ”Smells like teen spirit” istället.

Love will tear us apart

Joy Division var en del av min postpunk-era. Som väl aldrig tagit slut. ”Love will tear us apart” känns. Jag väljer att plocka med en cover på den: Susanna And The Magical Orchestra gör den bättre än originalet – vilket visar att det är en fantastiskt bra låt. Jag har förut letat upp så gott som varje version av låten jag kunde hitta. Och Spotify har en lista via Dagens Spotifylista.

Third Opinion/Sandy

Alltså. ”Third opinion” finns inte som video så det får bli Hey Princess med Popsicle.

Men ”Third opinion” anser jag vara deras bästa låt. Builden är sån där som ger mig rysningar. Men Sandy live ger shoegazing ett ansikte. Totalenergi.
Samtidigt kunde det lika gärna vara ”My hometown” (sjukt go video) med The Wannadies eftersom det känns som om jag här också lägger min norrländska härkomst. På något sätt lyckas de få med det som gör att jag alltid känner mig mer hemma när jag ser inlandet.

Uppdatering: Ja det blev fler än tolv! Men hallå liksom! :)

Uppdatering: Kom på att jag glömde det viktiga när det gäller utmaningar – att utmana. Jag ogillar ju utmaningar som säger ”alla är utmanande”. För mig handlar det om att faktiskt vara nyfiken på några speciella personer så här kommer de som jag utmanar i att plocka ihop tolv låtar som säger något om dem själva:

dabitch – visst jag vet att du har mycket att göra med Adland men du har sån skum musiksmak :)

Johanna Graf – du har gjort en Youtubiana men vilka låtar säger mest om dig?

Ulrika Good – upp till bevis nu, vännen :). Karibisk reggae?

Kontaktmannen – hårdrock men döljer sig inte lite mer mjukt därbakom?

DVIJDVS – hon skriver aldrig om musik. Är hon omusikalisk, dväljs det ett dansbandshjärta bakom den tuffa ytan? :)

Jag utelämnade Josh, Jardenberg och ett antal andra eftersom den förstnämndes lista skulle antagligen fyllas med U2 och den andres med Ulf Lundell. Fast det vore spännande att höra historier om låtarna.

Uppdatering: Josh har gjort det. Och Schmuts lista är cool. Olater har gjort en. Blogge också.

Uppdatering: Kontaktmannen har gjort det. Mycket bra låtar ju.

Uppdatering: Magnla har också gjort det.

Uppdatering: Även Lind har gjort det (efter mycket jobb).

Reblog this post [with Zemanta]

Piratpartiet inför ett vägval

Jag försöker att bita ihop men jag blir rätt trött när personer som jag ansett ha en hel del bakom pannbenet totalt verkar tappa koncepterna. I ett långt inlägg förklarar Thomas Tvivlaren att jag inte fattat någonting. Det bygger han på det här: en kort kommentar om Mymlans inlägg. För mig är det att dra väldigt höga växlar och generalisera hårt. Men visst – det är ok. Problemet är ju att han vet vad jag tidigare skrivit – så uppenbarligen menar han att allt jag skrivit är fel eftersom jag inte förstått något utifrån att jag använde termerna ”fildelning” och ”upphovsrätt”. Det gör mig irriterad.

Dock har den diskussion som uppkommit bland annat byggt på att ett antal företrädare för Piratpartiet (enligt mig plötsligt) vill förklara ”fildelning” som en ”icke-fråga” – dvs. sätta agendan. Problemet är att det inte är en icke-fråga för väldigt många människor. De (och jag då) må vara dumma och inte förstå – men att argumentera så mot en stor grupp människor gör att många pirater hamnar i samma låga argumentation som IPred-förespråkarna som vill kalla alla som inte håller med dem för tjuvar. Det är dumt. Ni är fan bättre än det.

Följande är skrivet tidigare och jag väljer att ta med det i den här postningen även om jag för tillfället mer känner att jag har svårt att vara vänlig:

Jag var med i utkanterna av den starka svenska anarkistiska rörelsen på slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. En rörelse som snabbt åts upp och slogs sönder av interna stridigheter och fr a i grunden osämja mellan att välja en fredlig och mer diskursinriktad väg eller en våldsam konfrontatorisk väg.

Efter IPred och FRA står nu Piratpartiet inför samma vägval. Kan de kliva upp och bli ett reellt parti som ansvarsfullt plockar upp sina hjärtefrågor i större konsekvenssammanhang eller väljer de att fortsätta att driva en elitistiskt färgad och hårt dikotomiserad världsbild där ”vi piratpartister är goda” och ”alla som inte tycker som vi är onda”?

I samband med Mymlans inlägg (som bygger på Ekströms krönika – vilken jag tycker är dålig och det blir inte bättre av hans förklaringar) där hon funderar över om PP kommer att gå samma väg som Ny Demokrati har en diskussion blossat upp och den är mycket intressant utifrån att den dels visar att det finns önskan om såväl transparens och personer inom piratrörelsen som är intresserad av att lyssna och föra dialog. Anna Troberg, Klara och Opassande har skrivit mycket eftertänksamma och öppna inlägg i frågan, Loke gör en kort men koncis sammanfattning. Tyvärr finns det sedan personer som, trots att jag personligen håller dem för intelligenta och intellektuellt redliga, inte förstått vad kritiken går ut på.

Att man självklart spöar Tyskungens svepande ”fildelning är stöld” anser jag vara helt rätt, men det är inte det som Mymlans kritik handlar om. Det är bara dumt och linkbait.

Det är inte heller det som jag velat diskutera när jag tagit upp IPred – men tyvärr hamnar, precis som många säger, hela diskussionen i en diskussion om fildelning istället för problemet med en upphovsrätt som en teknisk utveckling gjort i det närmaste omöjlig att upprätthålla. Och att inget – inget som helst – kan ge en stat rätten att förminska individens yttrandefrihet eller ge privata intressenter rätten att jaga brottslingar för sina egna intressens skull.

Helt enkelt handlar det inte för mig om att vara för eller emot upphovsrätt – och därigenom vara för eller emot Piratpartiet. Det handlar om att ha rätten att tycka som PP eller inte – utan att bli anklagad för att vara mot Frågan eller mot PPartiet. Att försöka att genom synnerligen luddiga guilt by association att vi som inte omfamnar PP och betalar in medlemsavgiften (jodå jag vet att det också finns gratisversion – frågan jag ställt mig: är det då som Spotify, bryts medlemsskapet av med reklam? :)) automatiskt tillhör antipiratsidan är minst sagt idiotiskt. För min del handlar det om att hitta lösningar som inte nödvändigtvis måste bygga på majoritetens förtryck av minoriteten – eller tvärtom.

Åter till nu.

Diskussionen har emanerat i märkliga cirklar. Emma Opassande har mailat Mymlan och hon svarar. Problemet är att många har blandat ihop Ekström med Mymlan. Tyskungen med mig.

Själv håller jag arbetet som Piratpartiet gjort under såväl FRA-diskussionen som under IPred-debatten. Det är mycket viktigt att inte glömma. Frågan eller det frågekluster som Piratpartiet gjort till sitt är viktiga. Och de är stora.

Personligen tror jag inte på partier som står för en enda fråga – hur viktig den än är. I grunden hänger samhället ihop – och precis som jag fortfarande anser att Miljöpartiet inte klarar av att få ihop det i slutänden så menar jag att ett parti som vill vara företrädare för mig eller någon annan har ett ansvar att ge en helhetsbild. Men det är min personliga åsikt. Jag tror att Piratpartiet kan lyfta sig. Men det är många snubbeltrådar de måste passa sig för.

Det är bland annat därför jag tycker att jämförelser med saker som Ny Demokrati och andra enfrågeinriktade partier faktiskt är vettiga: inte för att jag på något sätt menar att Piratpartiets idé och kärnfrågor på något sätt liknar dessa partiers utan just för hur svårt det är att inte snubbla som politiskt parti inom enfrågesegmentet. Ian och Bert snubblade dels på sina egna egon och på att de valde att omge sig med personer som inte insett att det är lätt att bli en clown i allmänhetens ögon, dels på att de inte kunde vara vuxna nog när de ställdes för frågor som inte ingick i deras repertoar.

Det som hände var att man i slutänden blev en lame duck. Som sedan kunde användas av de andra partierna enkelt och relativt smärtfritt. Det är inte ett öde jag önskar Piratpartiet. För det är helt rätt det Anna Troberg påpekar:

Naturligtvis är ingen rörelse helt befriad från folk som inte kan låta bli att säga mindre avvägda saker i kommentarer och säkerligen än mer i mejl, men det kan man inte döma en hel rörelse för.

Helt sant. Men som en ny rörelse, som väljer att positionera sig som ett politiskt parti som vill in i riksdagen, blir det lätt att den som hörs mest blir den som blir ”Partiet”. Och självklart är det skönt med ett parti utan partipiska – men människor är generalistiska till sin natur och det får man inte glömma bort.

Min point: det är dags för Piratpartiet att faktiskt ta ett steg till. Att inte fastna i underdog-retorik, att inte fastna i dikotomierna – att inte fastna i fildelningsträsket även om de själva menar att det är en död fråga. I det här fallet finns faran tyvärr i demokratin: om det blir tillräckligt många som väljer att fortsätta sin konfrontationistiska väg och det blir partiets väg så är det dödsdömt. Rent organisationsteoretiskt.

Klara skriver det mycket bra:

En uppkäftig person är bara uppkäftig så länge den inte har makt. Har han/hon makt är den i stället arrogant. Och i bloggosfären är vi faktiskt störst. Vi hörs mest och syns mest och vi tas på allvar. Vi behöver inte vara coola och upproriska längre, vi kan slänga bort lite av den pubertala attityden och prata med våra motståndare civiliserat.

Därför tror jag den här diskussionen skulle kunna vara fruktbar för Piratpartiet. För de står inför ett val: att bli en viktig förändringskraft för ett samhälle med lagar och regler – eller bli ytterligare en sekteristisk rörelse där idén bakom försvinner på grund av högljudda hangarounds. Det tror jag ingen av de piratpartister som jag känner vill. Så mitt råd är att lyssna på Doktor Spinn. Han är en vis man och har förstått både vad som krävs men också vad kärnan är.

Jag kommer aldrig att bli piratpartist. Lika lite som jag kommer att bli sosse, moderat, centerpartist, folkpartist eller kristdemokrat. Jag ställer mig inte utanför politiken men gör ett val att stå utanför partipolitiken. Däremot är jag inte objektiv eller försöker vara rättvis. Lika lite som jag har något större till övers för IPred-kramarna.

Min upplevelse idag – efter att ha läst mycket av vad som kommit fram gör mig beklämd å Piratpartiets vägnar.

Så frågan är: varför upplever jag det som att en del Piratpartister idag valt att göra mig och andra till era fiender bara för att vi ifrågasätter?

Och för oss alla: Steve Lando har skrivit en kort post som stämmer till eftertanke.

Uppdatering: Rick Falkvinge har gett sin syn på hela diskussionen och det är ett läsvärt inlägg som varken stryker medhårs eller undviker frågorna. Det är en del av den transparens som Piratpartiet valt som väg. Fullt lika lyssnande som exempelvis Emma och Anna är det inte men det ger en bredare bild av Piratpartiet idag. Och LouiseP menar att kritik är nog att göra mot PP utan att dra in andra jämförelser. Slutligen har Emma Opassande gjort en postning som andas precis det som ger mig hopp om Piratpartiet – insikter om att rörelsen är framåt.

Reblog this post [with Zemanta]