Hur kan ett företag öka sitt värde genom en bloggare? Bygger inte alla bloggar främst bloggarens varumärke?
Jag tycker helt enkelt att det är just det. Bloggen är mer personlig som kommunikationsform. Och bloggaren – även om det är ett företag – är helt enkelt en personligare bild av vad företaget vill stå för. Det är vad varumärke idag faktiskt handlar om – att låta människor personifiera ens varumärke. Det är en av de springande punkter som vi försöker föra fram under våra kurser om sociala medier och särskilt när vi kör bloggkurser och när jag kör blogg-coaching: det handlar om ambassadörer -
det är inte farligt att låta varumärket få ett par ögon, ett par öron och en mun som inte borstats i corporate-bullshit tandkräm.
Tidigare postningar i den här serien hittar du här och här.
Andra som postat om galan är bland annat Ulrika Good som indirekt bevisar att utseendet inte gör en blogg, Opassande-Emma har kommit hem, Kulturbloggen tar nog andra plats i dåliga-förlorar-racet med sin lätt negativa ton – och jag fattar inte åsikten som Jonas förde fram:
besviken över att den enda nominerade bloggen med vänsterprofil, Kulturbloggen, inte nådde ända fram i kväll
Mig veterligen var Kulturbloggen nominerad i Nöje och Kultur, och inte i politik… Skulle väl knappast säga att Johanna Sjödin är speciellt… högervriden… Och en hel del andra bloggar är väl inte politiska heller?
En notering som spinns loss av en lätt debil kommentar hos Emma är att Stora Bloggpriset verkligen visar skillnaden mellan svensk bloggosfär och den globala. I den senare är det företradesvis män som bloggar och kommer fram – i Stora Bloggpriset var det två av sju priser som vanns av bloggar som skrivs av män. Men vi har modebloggarna att tacka för att bloggandet i Sverige inte fastnade hos diverse tekniknördar, sociala medie-geeks och tycka-till-skägg. Så vi må bespotta men modebloggarna har gjort svenskt bloggande rätt unikt.
Hansson jönsar på som värsta ”fel låt vann” och resten kan du följa här.
Uppdatering: Även om Jonas slirade lite på Twitter så gör han en intressant analys här om varför det inte är några vänsterbloggare eller s-bloggare med på listan. Samtidigt ska man väl också säga att det bland de nominerade endast finns en som är traditionellt politiskt färgad…
Uppdatering: Resumés rapportering är minst sagt internmedial. De reagerar på att två Expressenmedarbetare får pris. Dagens Media gör en mer fyllig rapport där det också påpekas att 40000 röster kommit in. Medievärlden slirar på siffrorna och menar att det är 40000 läsare som röstat. Missade uppenbarligen att man kan kunde rösta en gång per dag. Expressen är roade över att deras medarbetare få pris. Andra är Drottningssylt som tyckte ljudnivån var för hög och Karolina Lassbo som är lite lätt blaserad som gammal bloggdrottning och drar en story om hur hon lyckas göra bort Niklas Strömstedt. Lilla Gumman var där men vann ju tyvärr inte. HAX förnekar sig inte (förutom att han inte länkar):
Roligast på galan var när någon av bröderna Birro vann kategorin sport för sin fotbollsblogg – och blev intervjuad i ett något sinnesförhöjt tillstånd. Robinson-Robban gick hem med ett tiotal kvinnliga modebloggare.
Trilog skriver en invecklad text som kräver ett antal genomläsningar – ett exempel på hur bred bloggosfären faktiskt är. Svensson har minglat i bourgeisins salonger och verkade trivas. Trollhare gör en genderspaning. Jinge är sur för att man fick rösta en gång per dagen. Det han glömmer är att det ger mer push för den som faktiskt kan engagera människor snarare än att man bara lägger sin röstsedel en gång. Det kan nästan vara läge att testa det i riksdagsvalet: en röst handlar inte om ett tillfälle utan mitt engagemang i politiken. Om det vore så skulle politikerna behöva arbeta på ett helt annat sätt. Johanna är som vanligt bitsk och rolig – och en av de personer som jag verkligen skulle velat träffa.
Uppdatering: Hansson är kritisk. Det är bra. Dock är det bra att läsa på innan – allt om hur Stora Bloggpriset gått till finns på deras blogg. Och ett tips – läs på om den blogg som man väljer att dissa innan – det blir alltid bättre då…
Ps. Nominera till mitt bakvända bloggpris som går till den som nominerat och till bloggaren: Läs mer här och här. Ds.
Mymlan, bloggosfärens egen lektant, har gett en utmaning som nog är den svåraste jag sett. Tolv låtar som ska berätta vem jag är. Herregud: musik är ett språk. Mår jag skit så ser listan ut på ett sätt, mår jag bra ser den ut på ett annat. Men ok. Jag ska försöka.
Hela listan finns som Spotifylista.
Vi börjar med det viktigaste. En grupp som följt mig genom livet och som alltid – oavsett hur mycket dödsmetall, EBM och annat jag lyssnar på – alltid kommer vara viktigast. För det finns musik och sen finns det sånt som förändrar livet (Studiomannen gjorde en sån utmaning för ett tag sedan och här är mina svar då). Som jag tidigareskrivit så är U2 det senare.
Where The Streets Have No Name
Har man en gång varit med om när den här låten startar på en konsert så går det inte att komma undan. Sist var jag övertygad om att Globen skulle gå sönder och rulla ner i city och totalt förändra världen. Låten i sig är viktig då jag minns hur jag – först i Köping – kom över Joshua Tree, efter många års väntan på en ny U2-skiva. På jobbet (jag jobbade som församlingsassistent då) släppte jag ner vinylskivan, lät nålen falla ner och insåg att livet faktiskt inte skulle bli detsamma. Det var en skiva som landade så rätt i livet för mig.
Pride (In The Name Of Love)
Som en del vet dras jag med en kronisk depression. Det har jag gjort sen jag var liten och det är inte så mycket att göra. Jag har mer och mer lärt mig att leva med den. Visst – jag har rejäla downperioder och mitt suicidala tänkande är nån sorts livsdel. Ibland undrar jag om det inte är det som håller mig vid liv :). Dock – som ung var det inte så enkelt. En gång var det illa. Det var liksom dags. Jag stod på en bro. Min walkman. Och där och då dyker Pride upp i lurarna. Jag väljer att kliva bakåt istället för framåt. Gud? Fan vet. Men aldrig har jag varit så nära. Och den här låten har jag att tacka för att jag skriver det här.
Sunday Bloody Sunday
Titta på det här:
sen det här – det här slog an något, och sen det här, det här, , det här, det här och det här (det här är liksom… ja…)
Tänk er sedan en trettonårig jag. Sitter och tittar på maratonrock. Tänkte se Nena typ. Inget annat att göra. Och så startar bandet U2 spela. Visserligen hade jag lyssnat på mycket punk, på David Bowie sedan jag var sju och sånt men det här var energi rakt in i ådrorna. Det var allt ihopmixat i en fascinerande mix som slog undan benen på mig. Jag rörde mig inte en centimeter under hela deras set på Lorelei. Jag satt mest och gapade. Efter det fanns inget som jag vill lyssna på. Jag gick ner till min mor och förklarade att jag skulle gå och köpa en skiva som hette ”War”. Min frikyrkliga mor fick dubier såklart men so what. Det var så det började. En frälsningsupplevelse av U2.
Så nu till det andra:
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
En avslutning på konserter som känns som ”40″ med U2 är Kents ”Mannen i den vita hatten”. Texten är klockren och Kent må vara arenaband – men Jocke Berg är gudabenådad:
Hurt
Ibland kan NIN vara extremt irriterande dåliga faktiskt. Men när de (eller hej, vem lurar vi – NIN är Trent Reznor) är bra så är de riktigt jävla bra. ”Hurt” är en fantastisk låt och det finns en massa versioner; den bästa är visserligen en från Voodoo-festivalen (fyra minuter in) i New Orleans efter orkanen. Sen är den här lite söt. Och ja, jag anser att Johnny Cash-versionen är skitkass.
Jag väljer ändå den version som NIN och David Bowie gjort tillsammans – för jag anser att Bowie är den musiker som vågat mest. Han kunde gjort som Rolling Stones och fortsatt med att göra Let’s Dance oavbrutet. Istället tillhör han dels de riktiga pionjärerna för att att använda internet, han snöade in på märklig ambienttechno och går sin egen väg. Sen råkar han vara en av de få män som tycker är snyggast.
Dead Eyes See No Future
Jag har inte riktigt förstått growl alltid och fortfarande kan jag tycka en hel del dödsmetall är lite fånig. Men att höra Angela Gossow och Arch Enemys melodiska dödsmetall är för mig fascinerande och jag gillar det stenhårt.
Mina barn är lite fascinerade när jag förklarar att det är en tjej som sjunger :). Det här är en bra låt och bra video också… (skivan finns inte på Spotify)
Come Clarity
Ett annat av den ”svenska” metallscenens band som jag gillar är In Flames. Men vilken låt att välja? Well – skivan ”Come Clarity” är deras svagaste platta men titellåten tillhör en av mina favoriter. Så det kan bli.
We want revolution
Covenant är ett trevligt EBM-band. Tillsammans med VNV och andra så känns de som de säger en del om mig. Också. Tyvärr finns det ingen video med låten:
Wasteland
Som gammal svartrockare så är The Mission, tillsammans med Sisters of Mercy, självklara. Wasteland är fortfarande bäst. Wayne Hussey var tyvärr bäst när han knarkade.
I Don’t Like Mondays
Få vet att jag faktiskt har en väldig svaghet för Tori Amos. Och hennes cover på Bomtown Rats låt är otrolig – det är Amos styrka när hon faktiskt gör covers som om de vore hennes egna:
Låten finns inte på Spotify. Fick bli hennes cover på ”Smells like teen spirit” istället.
Love will tear us apart
Joy Division var en del av min postpunk-era. Som väl aldrig tagit slut. ”Love will tear us apart” känns. Jag väljer att plocka med en cover på den: Susanna And The Magical Orchestra gör den bättre än originalet – vilket visar att det är en fantastiskt bra låt. Jag har förut letat upp så gott som varje version av låten jag kunde hitta. Och Spotify har en lista via Dagens Spotifylista.
Third Opinion/Sandy
Alltså. ”Third opinion” finns inte som video så det får bli Hey Princess med Popsicle.
Men ”Third opinion” anser jag vara deras bästa låt. Builden är sån där som ger mig rysningar. Men Sandy live ger shoegazing ett ansikte. Totalenergi.
Samtidigt kunde det lika gärna vara ”My hometown” (sjukt go video) med The Wannadies eftersom det känns som om jag här också lägger min norrländska härkomst. På något sätt lyckas de få med det som gör att jag alltid känner mig mer hemma när jag ser inlandet.
Uppdatering: Ja det blev fler än tolv! Men hallå liksom! :)
Uppdatering: Kom på att jag glömde det viktiga när det gäller utmaningar – att utmana. Jag ogillar ju utmaningar som säger ”alla är utmanande”. För mig handlar det om att faktiskt vara nyfiken på några speciella personer så här kommer de som jag utmanar i att plocka ihop tolv låtar som säger något om dem själva:
dabitch – visst jag vet att du har mycket att göra med Adland men du har sån skum musiksmak :)
Johanna Graf – du har gjort en Youtubiana men vilka låtar säger mest om dig?
Ulrika Good – upp till bevis nu, vännen :). Karibisk reggae?
Kontaktmannen – hårdrock men döljer sig inte lite mer mjukt därbakom?
DVIJDVS – hon skriver aldrig om musik. Är hon omusikalisk, dväljs det ett dansbandshjärta bakom den tuffa ytan? :)
Jag utelämnade Josh, Jardenberg och ett antal andra eftersom den förstnämndes lista skulle antagligen fyllas med U2 och den andres med Ulf Lundell. Fast det vore spännande att höra historier om låtarna.
Uppdatering: Josh har gjort det. Och Schmuts lista är cool. Olater har gjort en. Blogge också.
Uppdatering: Kontaktmannen har gjort det. Mycket bra låtar ju.
Jag försöker att bita ihop men jag blir rätt trött när personer som jag ansett ha en hel del bakom pannbenet totalt verkar tappa koncepterna. I ett långt inlägg förklarar Thomas Tvivlaren att jag inte fattat någonting. Det bygger han på det här: en kort kommentar om Mymlans inlägg. För mig är det att dra väldigt höga växlar och generalisera hårt. Men visst – det är ok. Problemet är ju att han vet vad jag tidigare skrivit – så uppenbarligen menar han att allt jag skrivit är fel eftersom jag inte förstått något utifrån att jag använde termerna ”fildelning” och ”upphovsrätt”. Det gör mig irriterad.
Dock har den diskussion som uppkommit bland annat byggt på att ett antal företrädare för Piratpartiet (enligt mig plötsligt) vill förklara ”fildelning” som en ”icke-fråga” – dvs. sätta agendan. Problemet är att det inte är en icke-fråga för väldigt många människor. De (och jag då) må vara dumma och inte förstå – men att argumentera så mot en stor grupp människor gör att många pirater hamnar i samma låga argumentation som IPred-förespråkarna som vill kalla alla som inte håller med dem för tjuvar. Det är dumt. Ni är fan bättre än det.
Följande är skrivet tidigare och jag väljer att ta med det i den här postningen även om jag för tillfället mer känner att jag har svårt att vara vänlig:
Jag var med i utkanterna av den starka svenska anarkistiska rörelsen på slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. En rörelse som snabbt åts upp och slogs sönder av interna stridigheter och fr a i grunden osämja mellan att välja en fredlig och mer diskursinriktad väg eller en våldsam konfrontatorisk väg.
Efter IPred och FRA står nu Piratpartiet inför samma vägval. Kan de kliva upp och bli ett reellt parti som ansvarsfullt plockar upp sina hjärtefrågor i större konsekvenssammanhang eller väljer de att fortsätta att driva en elitistiskt färgad och hårt dikotomiserad världsbild där ”vi piratpartister är goda” och ”alla som inte tycker som vi är onda”?
I samband med Mymlans inlägg (som bygger på Ekströms krönika – vilken jag tycker är dålig och det blir inte bättre av hans förklaringar) där hon funderar över om PP kommer att gå samma väg som Ny Demokrati har en diskussion blossat upp och den är mycket intressant utifrån att den dels visar att det finns önskan om såväl transparens och personer inom piratrörelsen som är intresserad av att lyssna och föra dialog. Anna Troberg, Klara och Opassande har skrivit mycket eftertänksamma och öppna inlägg i frågan, Loke gör en kort men koncis sammanfattning. Tyvärr finns det sedan personer som, trots att jag personligen håller dem för intelligenta och intellektuellt redliga, inte förstått vad kritiken går ut på.
Att man självklart spöar Tyskungens svepande”fildelning är stöld” anser jag vara helt rätt, men det är inte det som Mymlans kritik handlar om. Det är bara dumt och linkbait.
Det är inte heller det som jag velat diskutera när jag tagit upp IPred – men tyvärr hamnar, precis som många säger, hela diskussionen i en diskussion om fildelning istället för problemet med en upphovsrätt som en teknisk utveckling gjort i det närmaste omöjlig att upprätthålla. Och att inget – inget som helst – kan ge en stat rätten att förminska individens yttrandefrihet eller ge privata intressenter rätten att jaga brottslingar för sina egna intressens skull.
Helt enkelt handlar det inte för mig om att vara för eller emot upphovsrätt – och därigenom vara för eller emot Piratpartiet. Det handlar om att ha rätten att tycka som PP eller inte – utan att bli anklagad för att vara mot Frågan eller mot PPartiet. Att försöka att genom synnerligen luddiga guilt by association att vi som inte omfamnar PP och betalar in medlemsavgiften (jodå jag vet att det också finns gratisversion – frågan jag ställt mig: är det då som Spotify, bryts medlemsskapet av med reklam? :)) automatiskt tillhör antipiratsidan är minst sagt idiotiskt. För min del handlar det om att hitta lösningar som inte nödvändigtvis måste bygga på majoritetens förtryck av minoriteten – eller tvärtom.
Åter till nu.
Diskussionen har emanerat i märkliga cirklar. Emma Opassande har mailat Mymlan och hon svarar. Problemet är att många har blandat ihop Ekström med Mymlan. Tyskungen med mig.
Själv håller jag arbetet som Piratpartiet gjort under såväl FRA-diskussionen som under IPred-debatten. Det är mycket viktigt att inte glömma. Frågan eller det frågekluster som Piratpartiet gjort till sitt är viktiga. Och de är stora.
Personligen tror jag inte på partier som står för en enda fråga – hur viktig den än är. I grunden hänger samhället ihop – och precis som jag fortfarande anser att Miljöpartiet inte klarar av att få ihop det i slutänden så menar jag att ett parti som vill vara företrädare för mig eller någon annan har ett ansvar att ge en helhetsbild. Men det är min personliga åsikt. Jag tror att Piratpartiet kan lyfta sig. Men det är många snubbeltrådar de måste passa sig för.
Det är bland annat därför jag tycker att jämförelser med saker som Ny Demokrati och andra enfrågeinriktade partier faktiskt är vettiga: inte för att jag på något sätt menar att Piratpartiets idé och kärnfrågor på något sätt liknar dessa partiers utan just för hur svårt det är att inte snubbla som politiskt parti inom enfrågesegmentet. Ian och Bert snubblade dels på sina egna egon och på att de valde att omge sig med personer som inte insett att det är lätt att bli en clown i allmänhetens ögon, dels på att de inte kunde vara vuxna nog när de ställdes för frågor som inte ingick i deras repertoar.
Det som hände var att man i slutänden blev en lame duck. Som sedan kunde användas av de andra partierna enkelt och relativt smärtfritt. Det är inte ett öde jag önskar Piratpartiet. För det är helt rätt det Anna Troberg påpekar:
Naturligtvis är ingen rörelse helt befriad från folk som inte kan låta bli att säga mindre avvägda saker i kommentarer och säkerligen än mer i mejl, men det kan man inte döma en hel rörelse för.
Helt sant. Men som en ny rörelse, som väljer att positionera sig som ett politiskt parti som vill in i riksdagen, blir det lätt att den som hörs mest blir den som blir ”Partiet”. Och självklart är det skönt med ett parti utan partipiska – men människor är generalistiska till sin natur och det får man inte glömma bort.
Min point: det är dags för Piratpartiet att faktiskt ta ett steg till. Att inte fastna i underdog-retorik, att inte fastna i dikotomierna – att inte fastna i fildelningsträsket även om de själva menar att det är en död fråga. I det här fallet finns faran tyvärr i demokratin: om det blir tillräckligt många som väljer att fortsätta sin konfrontationistiska väg och det blir partiets väg så är det dödsdömt. Rent organisationsteoretiskt.
En uppkäftig person är bara uppkäftig så länge den inte har makt. Har han/hon makt är den i stället arrogant. Och i bloggosfären är vi faktiskt störst. Vi hörs mest och syns mest och vi tas på allvar. Vi behöver inte vara coola och upproriska längre, vi kan slänga bort lite av den pubertala attityden och prata med våra motståndare civiliserat.
Därför tror jag den här diskussionen skulle kunna vara fruktbar för Piratpartiet. För de står inför ett val: att bli en viktig förändringskraft för ett samhälle med lagar och regler – eller bli ytterligare en sekteristisk rörelse där idén bakom försvinner på grund av högljudda hangarounds. Det tror jag ingen av de piratpartister som jag känner vill. Så mitt råd är att lyssna på Doktor Spinn. Han är en vis man och har förstått både vad som krävs men också vad kärnan är.
Jag kommer aldrig att bli piratpartist. Lika lite som jag kommer att bli sosse, moderat, centerpartist, folkpartist eller kristdemokrat. Jag ställer mig inte utanför politiken men gör ett val att stå utanför partipolitiken. Däremot är jag inte objektiv eller försöker vara rättvis. Lika lite som jag har något större till övers för IPred-kramarna.
Min upplevelse idag – efter att ha läst mycket av vad som kommit fram gör mig beklämd å Piratpartiets vägnar.
Så frågan är: varför upplever jag det som att en del Piratpartister idag valt att göra mig och andra till era fiender bara för att vi ifrågasätter?
Och för oss alla: Steve Lando har skrivit en kort post som stämmer till eftertanke.
Uppdatering: Rick Falkvinge har gett sin syn på hela diskussionen och det är ett läsvärt inlägg som varken stryker medhårs eller undviker frågorna. Det är en del av den transparens som Piratpartiet valt som väg. Fullt lika lyssnande som exempelvis Emma och Anna är det inte men det ger en bredare bild av Piratpartiet idag. Och LouiseP menar att kritik är nog att göra mot PP utan att dra in andra jämförelser. Slutligen har Emma Opassande gjort en postning som andas precis det som ger mig hopp om Piratpartiet – insikter om att rörelsen är framåt.
Självklart vore det kul om ni röstade på Deepedition. Men det finns en mängd andra bra bloggar med – en del renodlat politiska andra minst lika bananskalspolitiska som jag: ex.vis Mymlan, Enligt Min Humla och Alter Ego Resonerar mfl.
Och nej. Jag har inte nominerat mig själv. Jag blev själv lite förvånad att vara på listan.
Mymlan gör några avancerade svåra frågor när hon delar ut sina Spotify-invites (hon får fler än jag).
Jag orkar inte med sånt. Jag ska skriva en massa text nu inatt. Tråkig verksamhetsberättelse och roligare copytext.
Så – bästa förklaring på högst 100 tecken varför du ska få en av mina invites. Skriv i kommentarerna. Jag är enväldig och enfaldig domare. Inviten kommer att skickas till den mail du skriver i ”mail”-fältet.
Uppdatering: Två helt olika. Och eftersom jag valde att göra det här så blev det verkligen utifrån vad jag tyckte. De två som fick är Hemliga Morsan och Gretchen. Den första för att hon valde en konkret förklaring och den senare för att det var en sån reverserad förklaring. Rätt eller fel? Ni får stregla mig i kommentarerna. Nu förväntar jag mig också länkar till bra spellistor och att ni delar ut de två invites ni får i er tur.
Det som jag faktiskt var först att avslöja så visar det sig att Lassbo är tillbaka.
bloggandet är faktiskt mer som en livsstil än en sysselsättning eller hobby. Mycket har hänt i bloggosfären sedan jag slutade men jag tror att jag ska kunna smälta in och sticka ut ganska bra ändå
Mer bloggande. Förra året vann Isabella Lund. Hon har inte skrivit något sedan i somras. Ingen har sagt något om vad som hänt. Doch är det nu dags för årets politiska blogg-omröstning. Nominera här. Jag känner i år att det inte finns någon som är ”bäst”. Och om det ska fortsätta så att den som blir utsedd slutar att blogga (har för mig att Magnus Ljungkvist tappade sugen efter diverse priser) blir priset sådär ödesmättat. Vänsterbloggare har startat en Facebookgrupp för att se till att en vänsterblogg vinner i år. Via Mymlan hittar man också Årets Kulturblogg. Börjar nästan likna Rockbjörnen i antal priser inom bloggosfären…
Jag har aldrig vunnit några priser men att se sina kids lyckas är vinst nog. Läser i lokaltidningen att Sugarplum Fairy haft en hemlig akustisk spelning på Klackendiskot. Tio år sen de spelade första gången där. Visserligen stod de på scen med mig tidigare men ändå :). Jag blir nostalgisk, tänker tillbaka på de små Norénarna med kompisar som spelade, repade i källaren på Humlan.
Att läsa är viktigt. Google Reader har fått ett nytt utseende och det är både ris och ros i sfären. Jag väntar med mitt avgörande. Det man ändå kan notera är att Google är i lanseringstagen – de släppte en open social-app i Google Friends Connect för någon dag sedan (se här bredvid) ungefär samtidigt som Facebook släppte liknande. Läs mer hos Louis Gray, som i mitt tycke är den just nu mest briljanta itech-bloggaren.
Just om läsande så är det många som reagerar mot mina närmare 500 RSS-prenumerationer, precis som mot Mymlan. Det handlar inte om att läsa allt utan att på ett effektivt sätt filtrera mycket information.
Det här känns nästan som om det kan gå okommenterat – eftersom det annars nog kommer tillbaka och biter en i arslet :): Kvinnor använder en tredjedel av sina kläder. När man läser ”undersökningen” så kanske man kan tycka att den är rätt vetenskapligt ostadig.
På tal om ostadig grund: Realtids märkliga artikel om att SEBs VD och en Wallenberg är ihop som sedan kopplas ihop med en rätt snurrig återkoppling till finanskrisen är extremt märklig. Jag fattar ärligt talat ingenting.
Uppdatering: Realtid väljer att dra tillbaka artikeln.
Jag tänker inte säga något mer om det faktum att varken jag (som Researcher.se, faktiskt den första reklambloggen på svenska), lordfredruk, kullin eller Dabitch är med i Resumés genomgång av markombloggar. Intressant att Same Same inte heller är med. Det är business as usual helt enkelt. Kan dock notera att deepedition nämns hos flertalet. Det är kul och roligt att det är favoriter som intervjuas: Ulrika, Mymlan, Kajrup och Nina.
Sängläge med itouchen. TP kommer på att det är Yodas ettårsdag idag. Hon får paket. Nya leksaker. Minnena flödar :).
Diskussionen över kaffekoppen har annars handlat om finanskrisen. HS är något av en ekonomisk hypokondriker vilket gör att en sån här kris ger hyperoro.
Jag läste också Maria Bloms krönika i dagens Pralin (ännu inte utlagd). Den handlade om hur vi genom livet hanterar våra framgångar (och motgångar) utifrån hur våra föräldrar bemött dem hos oss. Mycket bra krönika som gör ont både då man känner igen saker man fått höra och ont då man som förälder alltid är livrädd att man gör fel.
Intressant är då det Fredrik Wass gjort: att intervjua sina föräldrar(eftersom jag inte kan klippa och klistra på itouchen så föreslår jag att du tittar i min bloggrulle efter Kajen och läser hans artikel – så fort jag kommer till en dator uppdaterar jag det). Det blir ett intressant möte och gör Wass än mer till en av Sveriges mer intressanta journalister.
Min egen relation med mina föräldrar är ju minst sagt invecklad. Jag har skrivit lite om det, släppt ledtrådar till saker men aldrig egentligen berättat allt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. I datorn ligger ett bokmanus. Och jag kan sakna den relation som andra ändå har. Visst är det ganska enkelt att vi på fem-sex år inte behövt balansera jul och andra högtider mellan två släkter (*asg* itouchen föreslog ”slakter”) till skillnad mot andra som berättar om svärforäldrars avundsjuka. Men samtidigt är det halvt. Min del av bakgrundshistorien är luddig för mina barn. Och även om jag träffar min far en gång i halvåret eller nåt så saknas det så många år där han inte var närvarande. Det finns djupa sår av svek som inte går att överbygga. Det handlar inte om att förlåta utan helt enkelt att förlusten av tillit inte går att göra om intet. Och jag vet inget om mina kusiners liv eftersom jag inte träffat dem på tjugo år. Saknar jag det? Ibland. Att ha egna historier att berätta för barnen.
Mina barn minns inte sin farmor. Hon är borta ur våra liv för att inte riskera allas psykiska välmående. Samtidigt är den delen av min, och mina barns, bakgrundshistoria viktig. När jag åkte tåg till Norrköping för några veckor sedan tänkte jag på det när jag åkte genom Krokek/Kolmården och såg en del av släktens hus och kyrkan där de flesta i min släkt logger begravda.
Av någon anledning så tenderar man också att söka sig till människor som har ungefär samma upplevelser. Många av mina bästa vänner har minst sagt struliga relationer till sina föräldrar och trots att vi är vuxna bearbetar vi det ständigt. När jag pratade med min allra äldsta vän så var det samma sak. Om ni inte läst den posten så gå till Mymlan och läs ”Min pappa” som är en av hennes bästa postningar.
Pratade länge i telefon med min älskade C igår, min gamla älskade vän från Uppsalatiden. Hon fyller 40 och jag missar hennes fest. Insåg att jag glömde berätta för henne att vi hade en ny katt. Noomi som var vår förra katt var från början Cs. Men vi pratade om så mycket annat och än en gång kunde jag konstatera att min svårighet att våga relatera och hålla kvar, eftersom jag varit tvingad att släppa mina relationer med mina föräldrar gör att jag tappar bort de personer som betyder massor. Och ändå finns det kvar: så var det att träffa A för några veckor sedan och så är det att prata med C.
Än en gång fick jag också bevis på att Svenska kyrkan är en livsfarlig arbetsplats. Och vi konstaterade att det jag valt att göra, avsäga mig ämbetet, är bra mycket mer komplext än personer som inte är präster kan förstå. Att få den bekräftelsen gör att det blir lättare att leva med den splittrade känsla jag ändå har inför det hela.
Maria Blom skrev om självkänsla och självförtroende och det behöver inte bara vara föräldrar som sopar undan benen på en: andra personer i livet kan göra det rätt enkelt. Chefer, respektive och bekanta. Jag har ännu inte hittat ett fullödigt sätt att vaccinera mig mot det: säkert då det går tillbaka till hur föräldrar inte uppmuntrade framgång och kunde vara snara till att förminska och dissa. Tappade sugen fullständigt i veckan och fick en fantastisk input av Morris (allvarligt så borde man klona denne man för alla skulle ha en egen Morris). Han beskrev mitt engagemang och jag har tänkt mycket på det han sa (självklart via social network: vi är nördar) och det föll mig också i minnet när jag pratade om prästeri med C. För de som inte mötte mig som präst vet inte hur mycket jag brann för att omskapa kyrkan till att bli relevant för andra än pensionärerna, hur jag faktiskt tog mitt ämbete på allvar när det handlade om att vara nära och sann, att inkludera och visa på en tro som inte handlade om att förminska sig själv utan att bli mer sann människa – en sann skapelse av Gud. Även om jag inte längre tror på Gud så menar jag att det är det enda vettiga sättet att tolka Bibeln. Inte som fundamentalister, hårdföra pingstvänner eller Ulf Ekman gör.
Träffade för många år sedan en satanist. En renlärig sådan som inte blandat in djävulsdyrkan i sin filosofi och vi hade mycket gemensamt. För honom handlade det om att lyfta människans potential: men också att inse att alla människor inte kan lyfta sig själva. För oavsett vad vi gör är det i slutänden den enskilda som måste göra jobbet, ta steget mot att bli sin potential. Idag är det min grund också; vilket gör mig till libertarian. Människan kan bara tä ansvar för sig själv. Alla skyddsnät och statligt moraliserande förminskar. Det andra kan göra är att ge exempel, förutsättningar men inte göra jobbet åt någon. Det var en av de saker jag ofta hamnade i diskussion om när jag mötte mer fralsningsinriktade kristna som menade att det var kristnas ansvar att frälsa och föra till tro. Enligt mig är det inte bara omöjligt utan förmätet att tänka på ett sånt sätt.
Samtidigt inser jag att de åsikterna om att staten eller kyrkan eller företaget ska ta ansvaret för att individen ska bli bättre, helare och sannare går tillbaka på föräldraskapet: det hierarkiska och beslutande. Som gör att barnen lär sig ett sämre självförtroende.
Och jag tittar på Yoda, en katt utan några spärrar och vars liv består av lek, kärlek, mat och sömn. Är det kanske sannaste sättet att leva?
Jag försöker att skriva personliga poster. Sånt där som handlar om mitt privata liv. Om livet som radhusägare, tvåbarnsfar och Borlängebo. Om vad som händer, om mer vardag och inte så mycket tyckande, drivande av frågor mm. Men jag tar bort dem allihop. De känns meningslösa, innehållslösa. Jag har helt enkelt blivit en dålig vardagsbloggare, en kass dagboksbloggare. Det finns en massa anledningar: dels att deepedition numera är rejält läst och känd. Dels att jag inte längre är anonym. Dels att det idag är mer komplexa nätverk som gör att jag inte längre känner för att fläka ut vad jag gör och tänker runt mitt privata. Alla på mitt jobb läser det här – alltså kan jag inte berätta så mycket.
Problemet är att jag uppskattar såna bloggare som gör det. Jag tillhör inte de som ser ner på ”dagboksbloggandet” även om jag söker läsa såna som har kvalitet i det – inte bara ”jag åt gröt till frukost och sen träffade jag Lisa och vi gick ner på stan och där hittade jag en jättesnygg tröja men den var alldeles för dyr jävla tröja och sen gick vi och hälsade på Tobbe som satt i kassan på konsum”.
Jag gillar Good: exempelvis när hon berättar om sitt snor på löparrundan, jag menar att Mymlans personliga postningar håller minst lika hög kvalitet som vilken god litteratur som helst, jag gillar att läsa om vad som händer i Schmutshuvud och hushåll liksom att jag dyker ner i Galateas fantastiska texter – som ordkreavader om vardag filtrerat genom en cynisk intelligens precis som att det är fascineraden att följa Loos liv – något man aldrig skulle få chansen till utan bloggen som format. Precis som att Hedgehog-Sara och Pollys (nu hör det till att när jag länkar till Polly brukar hon snart fundera på att sluta blogga – hon är nog bloggosfärens mest kända ”sluta-bloggare” ;)) nästan-dialog i bloggarna roar. DVIJDVS är fascinerande i sin ”jag-är-så-privat-fast-jag-har-en-jävligt-klar-gräns”. Eller Lotten som verkligen använder bloggen som en dagbok och det slår vilken litterär dylik varje dag, eller Abbes pappa (pinsamt när det blir två GOSSare man tipsar om ;)). Och så vidare och så vidare. Jag är tacksam för alla som släpper in mig i sitt liv på det sättet – att lära sig av andra utan att det blir teoretiskt och uppstyltat.
För att ta ett väldigt nära exempel – som måhända är extremt men viktigt: min vän Alter Ego, som har cancer och berättar om det så här. Precis som en annan Helene gjorde – hennes sista inlägg har 304 kommentarer: de fylls konstant på av oss som minns henne.
Men själv kan jag inte vara personligt privat längre. Det har liksom tagit slut. Jag har slutit mig mer, valt att vara mindre personlig och istället använda Deepedition som en sorts ”jag-tycker”-blogg. Tittar man på den poll jag satte så är det flest som vill att jag ska skriva om mitt liv. (Ja, 19 personer vill att jag ska skriva om sociala medier – det ska jag. Håller på att öppna en blogg som ska vara mer inriktad på just det.)
Till viss del kan det också handla om att man har olika stort behov av att häva ur sig vad man tänker och tycker och känner: olika stort behov beroende på var man är i livet. Förr i världen skrev jag mycket poesi – en del rätt bra till och med. Men när jag började plugga i Uppsala försvann behovet av att göra det. Det är väl så att kreativitet inte är bundet till ett format, eller uttrycket för sin personliga privata del inte nödvändigtvis försvinner om man byter format eller väljer att uttrycka det på andra sätt. Det omformas, förändras.
Kanske blir det något annat någon annan gång. Men just nu slänger jag såna inlägg, raderar dem innan de publicerats.
Tänkte på det idag när magasinet Dorian landade på fikabordet på jobbet. Det tittades på halvnakna killar och kvinnorna skämtade om både det ena och det andra. Vi diskuterade och insåg alla att samma förhållningssätt hade inte varit ok om det varit ett nummer av Café eller Slitz. Varför? Också en strukturell fråga.
När jag läste diskussionen hos Bison så tänkte jag mest på att problemet är att diskussionen blir så animerad direkt, två sidor och ständigt anklagelser. Frågan är om svaret finns någonstans i mitten?
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=abfc985a-5eef-4418-9305-15d4c2976446)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=223a2887-fb72-4a1d-93a4-889d9aff8aa2)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=5c9309e4-65a3-4845-afb0-56b0fb9ae35e)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=f7e3cce6-a988-4a65-b7ed-039453ffa4f7)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=eefd20d5-f9d8-483e-845a-1eb93ca4d8fd)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=076d180a-c223-47bc-97db-99ce3190e58a)
Entries (RSS)