Havsluft

Idag släppte Spotify en uppdatering och då började tjänsten att bli ännu mer värdefull – den kan nu scrobbla till Last.fm dvs. det finns en social dimension att använda Spotify. Smart att använda sig av Last.fm som ju redan används av rätt många. Hittar mig gör ni genom att söka ”deeped”.

Självklart skapades det en grupp och för att citera Claes:

Än en gång drar vi fram som en gräshoppesvärm, letandes nya gröna fält med web2-gröda att tugga i oss.

Det är ju lite så. Någon hittar en ny tjänst och tipsar om den (faktiskt har de virala looparna och invitational only nästan stoppat – gissningsvis börjar det nu bli intressant för tjänsterna att hitta användare för att kunna finansiera sig i lågkonjunkturen) och ”bubblan” drar dit.

Visst är det så att allt inte finns på Spotify. Men genom vår bubbla så får man hjälp. Så nu lyssnar jag på Abcess Exil – efter alla dessa år. Underbart är det. Ler åt alla textrader som inspirerat mig som ung poesiskrivande svartrockare. Det är inte så underligt att jag älskade deras texter och älskar Majakovskij.

Spotify ja. Snacka om att lyckas hitta en perfekt position där erbjudandet är brett nog för att gillas även av personer med mer udda musiksmak – och samtidigt slippa ta diskussionen med artister runt IPred. När tjänsten nu utvecklas vidare skapas fler och fler incitament för min del att sällan plocka upp vare sig Itunes eller mitt musikbibliotek. Med fler sociala kopplingar så finns det få saker som inte gör att man redan idag kan säga att: det här är morgondagen.

En annan diskussion som påbörjades här är varför det kan se ut som det är mycket (rock)band som kommer från städer som är ”industristäder”. Diskussionen tog sin början i Sundsvall men jag har funderat på det mycket då jag dels vuxit upp i Köping där Stadtskultstudion (och senare Smedjan) och punkscenen var stark och sen här i Borlänge vars rockscen knappast kan sägas vara okänd. Vad är det som gör det? Jag har några teorier:

  • Det finns ett underdogperspektiv hos flera generationer. Föräldragenerationen skäms lite för att barnen inte fått det som de tror att andra (läs akademikers barn) fått. Så ”arbetarbarnen” som väljer att satsa på musiken får stöd. Och hos de kidsen finns också samma sak: men där handlar det mycket om själva andan i en industristad. Det mötte jag bland de band jag jobbade med när jag var ungdomspräst (Sugarplum Fairy bland annat) och att punken slog så hårt i Köping berodde på det. Den lilla industristadens introversion och känslan av frustration som ung. Du har att välja på att spela fotboll eller spela rock.
  • Jag tror också att industristäder på något sätt har en högre andel av lokaler. Det är väldigt ovetenskapligt men det känns så. Och att det finns en större önskan – utifrån ett kommunalt underdogperspektiv – att ge möjligheten till att låna lokaler, att sätta upp konserter. Sen finns det mycket mindre urval av stora konserter mm så man gör det själv istället.

Ett sidospår är att förutom några undantag så har framgångsrika band från Borlänge börjat på S. Jag och Stommen från … Stonecake försökte för några år sen finna ut varför men gick bet.

Vad tror ni? Pena – du som både lirat i band här i Borlänge och jobbat med kids under alla år: vad gör det hela?

Uppdatering: så ramlade jag över det här… Och det här! Det var under Gammelgårdsrocken Steg 2 som jag för första gången mötte Pena som brukar kommentera här på bloggen. Han var stor och en av musikerna (Blue Crow Men) – och lärde mig hur jag skulle undvika att kaffet blev beskt (jag stod i caféet). Det var då som Sator spelade så högt så att folk dog eller nåt. Ingen har hittills trott mig men skönt att Peter Gustafsson kan verifiera:

Polisen bröt strömmen
Avslutade gjorde Köpingsvännerna i Sator som nu hade slagit igenom på allvar med Lpn Slammer och singeln Oh Mama. Sånt tryck har det inte varit på Gammelgården varken före eller efter. Nu fanns det de som tyckte att ”trycke e för mycke”. Enligt Polisen som bröt strömmen hade Sator haft så hög ljudnivå att EKGn på närliggande lasarett stannat!

Och sen ART. Ja kära nån… Kolla in filmen med Ebbot Lundberg och Union Carbide Productions… Och en bild på ”Fjutten”! Ojojojoj…

Reblog this post [with Zemanta]

IPRED indikerar värdeglidning (eller polis polis piratpolis)

Hela diskussionen runt IPRED är mastig. Vill man läsa ett nuläge och en balanserad text (visserligen från ena sidan) så ska man (alltid) läsa Emma Opassande. Hennes sammanfattning av den gigantiska avgrund i hur politiker å ena sidan och nätokrater (minus Bard?) å andra sidan lever är briljant:

Det mullrar i leden för att själva kulturen internet påverkas negativt, det är dags att börja förstå det. Tonen i information och resonemang från politiker rimmar illa med hur verkligheten ser ut för de som använder sig av kommunikationsmedlet nätverken skapar. Det är socialt, det är livsnödvändigt, och icke-förståelse uppfattas precis lika mycket som ett hot från oss som “kan” som de som upplever upphovsrätten hotad, om inte större.

Den som bäst skrivit om en av de farhågor som jag har runt lagen är Josh. Problemet är inte nödvändigtvis Sony eller Universal utan YnoS AB eller Lasrevinu AS som genom det här kan skapa ännu ett paradigm i bluffvärlden. Liksom att det öppnar upp för en mer repressiv nätanvändning (igen) – något som vi sett såväl i EUs försök att registrera bloggar som när det gäller andra regleringsförsök liksom i hela FRA-lagens utkanter. Så IFPIs försök att påskina att lagen handlar om ökad rättssäkerhet är extremt fånig. Vidare kan den väl användas för att jaga oliktänkande i samma skeva tänkesätt, typ ”vi har ju en lag som innebär att vi kan göra X – strunt samma om den enbart var tänkt för situation Y; vi använder den även i situation Z”, som gjorde att brittiska staten såg till att sänka Islands ekonomi än mer genom att använda anti-terrorlag (även om säkert en hel del vänstertomtar gillar det då de ser alla kapitalister som terrorister).

Jag tycker IPRED – utifrån att det bygger på immaterialrättsliga regler som borde ses över istället för att skyddas till vilket pris som helst (om du inte läst bloggen Skiften eller Johanna Nylander bör du göra det; bloggen är kanske Sveriges mest avancerade blogg innehållsmässigt) – är förkastlig.

Den upplevs mest som en beställningslag från fr a musik- och skivbranschen där dessa branscher, istället för att ta konsekvensen av såna bevis som AC/DC (skivan fildelades innan den släpptes – ändå säljer den som smör) eller Radiohead (slutbeviset är överväldigande: de tjänade själva mer pengar på att låta folk betala vad folk ville istället för att låta skivbolaget sätta ett pris) eller Itunes och Spotify, idogt håller kvar vid sina gamla affärsmodeller. Det är en lag som försöker att göra ett pedagogiskt lappkast – som försöker att återföra en värdering som för länge sedan förändrats i de flesta människors medvetanden – för att prata juridik så har proportionaliteten mellan brottet och straffet förändrats.

Helt enkelt så är det försent att försöka utbilda svenska folket, eller hela världens befolkning i att fildelning är stöld (oavsett vad Bard och antipiraterna försöker intala sig) eftersom värderingsförskjutningen är implementerad.

(läs också Anders Mildners utmärkta jämförelse mellan bojkottandet hos några städare på sent 80tal och dagens diskussion om fildelning)

Istället borde man insett att Spotify, Grooveshark och Itunes och alla andra musiktjänster, filmtjänster; säger något: att om konsumenten till en lagom kostnad kan köpa sin musik eller sin film så handlar människor hellre än att jaga torrenter och lära sig att det ofta inte riktigt är vad man förväntat sig. Men så länge man håller kvar vid ett tänkesätt som bygger på att de gamla analoga fysiska objekten bara blivit digitala så byggs en Berlinmur mellan säljare och köpare. Ett tankesätt som också Piratpartiet ibland verkar fastnat i.

Det kulturbranschen och staten inte förstått är att övergången från att sälja kulturella objekt som atomer till att sälja dem som (digitala) bitar också kräver en förändring av affärsmodellerna. Istället för att kalla sina konsumenter för potentiella tjuvar borde man förstått förändringen och sett till att skapa möjligheter till att köpa, lyssna, läsa och se på saker på ett sätt som fungerar för målgruppen och för mediet. Det är minst sagt en myt att bolagen skulle tjäna alla de pengar som de menar sig förlora: gissningsvis skulle de förlora än mer om fildelningen försvann. Och att de inte ens inser att det inte handlar om några få pirater som är förbannade utan deras konsumentplattform är sorgligt.

Men samtidigt kan man också se att det hela bygger på samma värdeglidning som många andra förändringar i juridiken är inne i: att dels mer och mer handla om ett privatiserat rättsväsende. Ser man det mer filosofiskt och hypotetiskt så kan det å ena sidan innebära att individen och individuella företag får en större möjlighet att driva sina egna frågor utan att behöva underkasta sig statens goda vilja – å andra sidan innebär det en fara för en sorts legal vigilantism där rättsmedvetandet fullkomligt gröps ur på grund av frånvaro av gemensamma referenspunkter.

Värderingsglidningen som ligger till grund för saker som IPRED kan också handla om att enhetssamhället, synen på en allsmäktig stat, suddas ut mer och mer. Frågan blir då om saker som IPRED som indikation på en sådan värderingsförändring är bra eller dålig (helt enkelt om man bortser för en stund om att lagen handlar om att uppehålla en idag mer och mer obsolet syn på immaterialrätt)? Helt enkelt kan det vara så att själva tillämpningen av värderingsförändringen är fel men det som den tillämpningen har sin grund i faktiskt är rätt.

Det som sker fr a i Sverige är tvåeggat: dels ser det ut att handla om statens försök att kontrollera individers användning av digitala kontaktnät – detta för att uppehålla en ålderstigen syn på såväl opinionsbildning, immaterialrätt och socialt liv. Eller för att man inte förstår – och därför blir rädd och försöker trycka tillbaka och förhindra en utveckling.

Å andra sidan är privatiseringen och individualiseringen en del av förslagen som på många sätt bygger på den underliggande värderingsförändring som skett under flera årtionden där individen tagit centralplats framför kollektivet. Medvetenheten i dessa förändringar är låg, insikten om att förändringen många gånger är en konsekvens snarare än ett medel är sällan uttalad eller ens existerande.

I grunden kan jag ändå tycka att mängden av nya lagar som handlar om att skydda det existerande, trycka ner en bredare opinion, hålla kvar vid gamla sätt att se visar att det som allt detta skyddas emot nu inte är någon udda företeelse utan en fullständig verklighet, ett implementerat faktum. Internet är centrum och mer och mer blir tanken på att använda analoga verktyg som primary weapon of choice helt ointressant.

Dear Spotify

Jag har äntligen fått en invite för Spotify. Och faktiskt: det var värt att vänta på. Fredrik har skrivit en mer analyserande post runt själva tjänsten. Själv är jag mest fascinerad över allt som finns på tjänsten. För min del blir det i mångt och mycket en revival, en djupdykning tillbaka till mitt 80-tal. Att åter få höra Commando M Pigg, att hitta en gammal låt av Squareheads, hitta gamla Sing Sing & The Crime, Tant Strul (tyvärr Pena men BCM är inte med) men självklart mer tillgängliga låtar med alla gamla new wave-band man glömt är fascinerande och inte alltid så produktivt. Men det är en massa nostalgi och det är skönt att som snart 40-åring faktiskt känna samma känsla som när man satt med sina vinylplattor, sina kassettband och att hitta gamla punkdängor (”Anna Greta Leijons Ögon”) som Kung Kruka försökte lira covers på i vardagsrummet. Självklart finns inte allt – Abcess Exil får jag fortfarande leta efter (eller köpa mig en skivspelare och digitalisera).

Det som också är kul med Spotify är den sociala dimensionen med öppna spellistor. Någon skapar en spellista på något tema, och sedan fyller andra på.

Själv håller jag på med en lista för svensk punk, en för klassiska new wave och en som ska fyllas med typiska låtar för ett reklambyråkontor :)

Uppdatering: Spotify har fått venture capital motsvarande 850 miljoner. Och har släppt sina dealar (99 kr/månad för fri lyssning). Och i samband med det så har en massa låtar tagits bort: dvs – det som var fantastiskt med Spotify försvann i och med att det gick utanför den mer stängda betatestningen…

Reblog this post [with Zemanta]

—–

  1. Anekdot: Ami som sjöng i bandet och som jag kände på den tiden i Köping mötte jag i korsningen SveavägenKungsgatan förra veckan. Vi insåg att det var typ 20-25 år sen sist… []