Årets bästa låtar 2010

StjärnögdAlltså. Jag inser att jag tappat en del av min koll på musik. Kollade genom den ”spotifyierade” (helt klart ett verb som borde komma in i SAOL*) listan från Lokko och det fanns faktiskt inte en enda låt från en artist jag hört talas om…

Jag har helt enkelt lyssnat på dödsmetall mest hela tiden. Eller gammal grunge. Alternativt har jag fått dåligt minne. Men jag fixade till en lista i alla fall.

Deeped årets låtar.

Några noteringar:

  • Dark Tranquillity är självskrivna. En oerhört bra skiva i Into The Void. Årets skiva i mitt tycke. Deras bästa någonsin. Svårt att välja låt men Arkhangelsk har så mycket av det utvecklade soundet från Skandinavien.
  • Dimmu Borgir – jag orkar inte titta på eländet, det är tröttsamt med något som känns som en något upphottad King Diamond show men musiken är riktigt bra.
  • All That Remains, Soilwork och Before The Dawn har släppt bra skivor. Utvecklingen inom den melodiösa dödsmetallen är god helt klart. Nästa år kommer In Flames och Arch Enemy med nya plattor.
  • Roligt är Finntroll och Raubtier, från olika håll (dödsmetall respektive industry-ebm) som kör svenskspråkigt. De senare är en smula balanserande på patetikens gräns men deras Haparanda-growl räddar det hela.
  • How To Destroy Angels. Trent Reznor och hans fru Mariqueen Maandig och  Attius Ross (som TR också jobbat med på OST för The Social Network – lyssningsvärd) har gjort en EP som är fabulös. Allt det goda som NIN gick mot har samlats med det ambienta digitala som Ghosts visade på. Det är fantastisk ambient känsla.
  • Killing Joke, postpunkens skapare kom 2006 med en våldsam skiva; Hosannas from the basement of hell, som var i vissa stunder bra i andra i princip olyssningsbar. Årets Absolute Dissent känns som en skiva där de tagit det aggressiva från Hosannas… och det bästa från Killing Joke à la åttiotal.
  • Robyn är det bästa som hänt dansmusiken det här året. Eget, smart – sådär som Robyn bara är: independent.
  • Så mycket bättre var en succé och både September och Petter blev ”folkkära” på ett helt annat sätt än tidigare. Att sedan Plura fick vara mysgubbe med Tourettes syndrom och Lasse Berghagen flummade runt med DiLeva gav onekligen en ny upplevelse. Två låtar tog jag med: Mikrofonkåt och Fulla För Kärlekens Skull.
  • På samma sätt kom Crucified Barbara att göra Melodifestivalen lite mer intressant. Låten finns inte på Spotify men Sex Action är både hårdare och coolare.
  • Get Mama A House visar på Teddybears briljans. Låten passade perfekt till en stor reklamkampanj. Vad som är hönan eller ägget? Well. Plattan Devil’s Music är i sin helhet riktigt bra.
  • Johnossi och Danko Jones får symbolisera sommarens Peace & Love-festival och att hitta nya saker att lyssna på.
  • Slutligen: Slash. Det trevliga med låten är att höra Ian Astbury sjunga. Jag gillar The Cult sedan länge. Rösten är mycket speciell.

Uppdatering: *Det visar sig att just ordet spotifiera har kommit in bland de svenska nyorden:

använda Spotify, bli kund hos Spotify
respektive överförd betydelse: lägga sig till med något som tidigare var gratis och erbjuda det fritt mot kunden måste acceptera reklam eller andra restriktioner.
Just den andra delen av betydelsen – den utökade betydelsen hittar man bland annat en lång utläggning om Nätet och Torget respektive den post som sägs ha skapat verbets utökade betydelse.

#SSWC-orkestern

@karinadelskold har försökt dra ihop en dansbandsorkester för kommande nördhappening SSWC. Det har gått så där. Det är mycket instrument och skit som ska med. Själv hade jag visserligen tänkt släpa basen om det fanns en stärkare men…

Jag lurade på om vi inte ändå skulle vara nördiga nog att faktiskt spela dansband på våra smartphones. Det finns en mängd musikappar och det vore ju faktiskt riktigt kul att testa att spela ihop.

Tipsa om appar i kommentarsfältet nedan och om ni ska på SSWC – varför inte hänga med? Vi kommer försöka att repa under helgen nån gång. Hur det blir är vad vi gör det till liksom.

Klicka för lite inspiration.

Trumslagarpojkar

Den unge begåvade @axelnilsson hade tagit en bild på sina trummor och skickade till mig och @jocke. Påpekas är väl att såväl @bisonblog som @hammarstrand och flera andra också är trummisar. Jocke svarade direkt med att visa sitt digitala kit.

Jag började att spela trummor i fjärde klass. Jag är son av en styck kompositör och musikledare respektive en fd konsertpianist och musiklärare så ptjaa… det var liksom inte så mycket att välja på. Jag började spela fiol med tidig Suzuki-metod vilket var ett helvete; ett helvete för de omkring mig och som jag nu får betala tillbaka med en dotter som spelar just… fiol. Sen spelade jag blockflöjt och hade min morsa som lärare vilket fick både henne och mig att tvivla på musik rent generellt. Så när man sedan fick välja vilket instrument man ville så förklarade jag frankt att om jag inte får spela trummor så spelar jag ingenting. Ett uttalande som var lite känsligt i den familjen.

Så trummor blev det. Jag har spelat alla slagverk som finns förutom trummor eftersom jag spelade i orkester under många år. Plus att jag spelat marschtrumma. Det var faktiskt lite kul trots att man ibland missade upptakten eftersom man slog sig själv på fingrarna istället för slog ihop stockarna.

Nu är jag ju inte längre direkt aktivt trummande. Men när jag sätter mig vid trummor – oavsett om det är ett analogt, digitalt eller Rockband så finns det där. Jag spelade i mer än tio år. Då är man trummis. Att jag sedan också har en rejäl tinnitus efter att ha spelat i diverse odämpade källarlokaler med olika konstellationer eller själv är ju också ett bevis, om än numera rätt smärtsamt, på att man är det. Hörselskydd hade jag men då hörde man ju inget liksom.

Mitt set har stått i garderoben länge och nu ska det säljas så mina bilder är mest sorgliga för en gammal trummis som en annan:

Det här är mina Gretsch från -65. Baskagge och virvel. Baskaggen lite avskavd och virveln med ny sejare annars faktiskt original alltihop.

Mina två hängpukor från -80 eller -81. Blev bara två, morsan hade inte råd med golvpuka.

Sen har jag två avsågade tube toms (don’t ask) och tre timbales som jag stämde till golvpukor. Paiste-hihat, Zildjan Heavy Ride från 80-talet (när de var som bäst) och en crash av okänt märke (och ursprung faktiskt :)). Det är liksom det. Om nån är intresserad är jag intresserad av att sälja det på grund av platsbrist – dottern vill ha en garderob.

Uppdatering: Hade tänkt att ta med den här redan i ursprungspostningen men saker kom emellan:
Det här är trumgodis.

Jag och @jocke diskuterade det här förut på Jaiku och förutom oss och numera @alexnilsson så visar det sig att @andersmi är gammal trummis liksom @johanlarsson, @bisonblog – sen dök @walternaslund upp på Facebook och påpekade att även han var en gammal skinnplågare. Nån mer?

Uppdatering: Det är ofta så att det är snubbar som lirar trummor. Men glöm inte exempelvis Sheila E. Nedan är ett helt jävla fantastiskt solo:

Tyvärr finns det inte på YouTube men jag har alltid varit kär i Martina Axén – ända sedan hon, enligt mitt tycke, vann ”Battle of the trummisar” på Z-TV och Knesset (enligt Erik Haag och nån telefonpanel vann Myror-i-brallan och polisen från Borlänge: Jonas Leksell – här finns en rolig diskussion om det).

Sen måste man plocka fram Josephine Forsman i Sahara Hotnights. Hon är nog tillsammans med Martina trumstocktillverkarnas bästa vän:

Svaret för musikbranschen är att ge upplevelser och mervärde

Undrar vad Dick H, Antipirrarna och andra säger om när ena halvan av Gnarls Barkley: DJ Danger Mouse, väljer att sälja en tom CD-r-skiva med omslag och grejer men musiken får man ladda ner själv (och hitta själv). Det är onekligen ett nytt tänk. Det hela har självklart en bakgrund i Danger Mouses tilltag att mixa ihop Beatles “White Album” med Jay Zs “Black Album” och skapa “The Grey Album” (sic!) vilket fick EMI att gå i taket. Den storyn i sig är fantastisk då EMIs advokater skickade ut cease-or-desist mail till alla som ens andades att de tänkte stödja, göra tillgänglig eller på annat sätt ha något att göra med Danger Mouseprojektet.

Coldplay släpper en liveplatta gratis. Och som tidigare NIN och Radiohead så handlar det bland annat om insikten att man har mer kontroll över sin musik genom att göra den tillgänglig och i Coldplays fall självklart så att de som livemusiker räknas som riktigt bra – och fler fans kanske väljer att köpa en biljett nästa gång de kommer.  Självklart är det svårt för såna som spånbladen i Sthlm Stoner att sälja plattor eftersom det visserligen finns efterfrågan på saker som hörts förut men de knappast lirar i något annat än gärdsgårdsserien.

På tal om att tjäna pengar. Det som artister och skivbolag helt enkelt måste inse är att människor vill köpa musik – men att det handlar om att addera upplevelser till det. Aerosmith har tjänat grova pengar på sin co-brandning av Guitar Hero: Aerosmith

“[Their] version of ‘Guitar Hero’ generated far more in revenues than any Aerosmith album ever has,” said Kotick. “Merchandising, concert sales, their ability to sign a new contract [have] all been unbelievably influenced by their participation in ‘Guitar Hero.’”

och vad gäller just Rockband, Guitar Hero och Lips för Xbox 360 så har det laddats ner enligt Robbie Bach, chef för Microsofts speldivision, 60 miljoner låtar bara över Xbox Live under 2008. Självklart innebär det här att GH har många många fler nedladdningar. Så varför inte inse att turnéer, att se till att jobba med spel- och upplevelser som mervärdet som skapar incitament för att köpa musiken, är det sätt som man kan tjäna pengar på som musikbransch idag? Att själva försäljningen av musiken som sådan är död – den kommer aldrig tillbaka och att det helt enkelt måste till ett nytt affärstänkande. Det mest fascinerande i det hela är hur musikbranschen tycker illa om framgången för exempelvis Guitar Hero trots att det visat sig att det ökar själva försäljningen av musiken i sig.

Problemet ligger i att skivbranschen, filmbranschen – och tyvärr en hel del av artisterna – behöver inse att de måste släppa det gamla tänkandet om att själva filmen, eller själva sången, är det som människor vill betala för utan det handlar om vad konsumenten kan uppleva – och använda den till. Den som på ett nytt och genomgripande sätt vågar inse att det är på det sättet som både musikbranschen, filmbranschen och rättighetsinnehavare kan bygga vidare på karriärer, inkomstkällor och skapande kommer att tjäna pengar. Det vi idag ser är dock hur man stirrar sig blind på det man förut kunde tjäna på singlar, album och DVD. Och att man i sin enfald tror att ett stopp för fildelning, lagförande av en generation som är uppvuxen med saker tillgängliga och återgång till att exemplarsförsäljning av silvriga plastbitar kommer att innebära samma inkomster.

Har Mats Ronander dragit oss vid näsan?

När jag läser Joshens briljanta postning om Liza Marklunds senaste krönika börjar jag fundera över om det här inte är en oerhört intrikat pr-sväng. Jag var inne på det redan här. Är den bra? Nä, men fan: hur många av oss bloggare skulle skrivit om Mats Ronander och gamlingarna i det där bandet med extremt fånigt namn. För det känns minst sagt osannolikt att 80000 nedladdningar skulle gjorts av deras skiva (har ni hört skiten?) plus att det hela är så falsifierat som det kan bli. Och Liza Marklunds förtroendekapital är typ tvåsiffrigt på minus.

Så frågan är då: är Liza Marklund en nyttig idiot? Eller är den här ”Johan” en fullblodsplattskalle?

Eller är det en blind som leder en blind?

För det börjar kännas som om någon fått den rätt twistade men uppenbarligen funktionella idén att använda sig av länkbeten för att få ut namnet på gruppen efter att de själva gjort en sån idiotisk affärsdeal som de gjort. Helt enkelt utgår man då ifrån att alla som läser en massa bloggar – och som är i rätt ålder (typ 50 frånskild lätt alkoholiserad och gillar Stones för att de känns fräscha och rebelliska) – helt enkelt springer till Coop nu för att köpa skivan. Eller så ville Marklund att bandet skulle hamna på TPB, som Erlandsson föreslår.

Eller så ser vi nu årets – eller kanske årtiondets mest korkade publicering. Och tja, man kan tycka att Liza Marklund visar en oerhört okunskap: men fan om inte Expressens chefredaktör Thomas Mattson får ta på sig en del skuld – det här handlar inte om åsikter: det handlar om rena faktafel. Det här är en sån idiotisk drapa – som både kan gå under textreklam eller falsarier och faktaförvanskning. Sånt som han förklarat ska rättas till. Hittills har inte Expressen ens bemödat sig att lägga till blogglänkar på Marklunds krönika:

Intressant nog verkar Expressen, vars nye chefredaktör Thomas Mattsson nyligen berättade att man skulle börja visa blogglänkar till sina artiklar på nätet, hittills inte alls notera de många upprörda röster som höjts mot sin krönikörs märkliga uttalande.

Uppdatering: Mattson ska ha en eloge. Han är snabb på det hela. Rättelsen är gjord:

I söndags skrev Liza Marklund i sin krönika att gruppen Stockholm Stoner utsatts för 80 000 illegala nedladdningar av sin skiva. Det är fel. Uppgiften kom från flera olika torrentsidor som presenterar falska sökresultat.

Ska man översätta det så står det väl i princip ”Liza Marklund, du är en id…”.

Nämnde Johan från det där Coop-bandet har också försökt förklara sig i en kommentarstråd på Myspace. Problemet är väl att det uppenbarligen blir väldigt fel, ofta, när han tänker. För det hela är fasen en fascinerande räcka av dumheter… Det gör liksom nästan ont i logikcentrum att läsa.

Uppdatering: Emanuel ger heligt förbannad råsop mot Marklund och det dravel hon lyckas att prestera i sin krönika.

Och nej. Jag tror inte att det är ett smart PR-trick. Stockholm Stoner och Liza Marklund är ignoranta, okunniga och pinsamt omedvetna om att det är de som bevisar att skivbranschen är död. Musiken däremot kommer hitta nya vägar – om man inte försöker påskina att det är nytänkande och exklusivt att fixa en deal med Coop.

Mikael Zachrisson är klockren i sin analys:

Alla de här historierna pekar bara på en och samma sak: Det är idag väldigt svårt för gammelmedia att hävda att det skulle vara mer korrekta och ”sanna” än bloggarna. Kraften i att flera människor kan granska en uppgifter är starkare.
Som jag ser det har gammelmedia bara två val, om vi ska någon sorts trovärdighet kvar: Antingen måste sluta lura våra läsare. Fel är fel och rätt är rätt. Kolla fakta före publicering.
Eller, ännu hellre, släpp in bloggarna, läsarna och gör dem till medproducenter på sajterna. De gör så gärna jobbet, både bättre och billigare.

Uppdatering: Krönikan är nu rättad och den blir sannerligen fullkomligt meningslös utan några som helst bevis. Det är någon som stjäl Stockholms Stoners musik – problemet är att alla nu vet att ingen faktiskt gör det…

Reblog this post [with Zemanta]