Taggad: musik

En kväll med Bowie

Har man någonsin drabbats av David Bowies röst så börjar man genast klappa händerna som en säl.

Andres Lokko sätter fingret på det. Hans recension är precis vad jag twittrat som en galning om. Jag hade tänkt att blogga om något annat men har spenderat kvällen med att lyssna på David Bowies ”The Next Day” (frilyssning på Itunes). Om och om igen. Och så än en gång. Kanske ändå en gång till. Det är magi. Det är Bowie. Kanske det bästa han gjort på decennier. Kanske det bästa han någonsin gjort.

thenextday

För det han gör är att inte kopiera men göra låtar som gör att man slängs mellan årtionden. Det här är nån sorts ”när-världen-vänder”. Jag kommer (hur man nu gör det med digitala versioner av en skiva) spela den här skivan sönder och samman.

Och det är vad han gör så väl även på ”The next day”: David Bowie låter som David Bowie igen.

Exakt som Lokko skriver. Det här är pure Bowie. Det är för mig att bli slängd omkring mitt eget liv. Det är insikten att den vackra mannen – Thin White Duke – hela tiden funnits där.

En del har gnisslat (jag har fått det mot mig) ”nu kommer folk och säger att de gillat Bowie men hallå liksom”. Själv köpte jag ”Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” 1978. Då flera av de som försöker förklara att en del av oss ”aldrig fattat Bowie” inte ens var födda. Och en del kommer säga ”äh nostalgiskt dravel”

Låter det modernt? Nej. Nyskapande? Absolut inte. Fantastiskt? Ja.

För det är verkligen det. Och jag twittrade om gitarrer. För konstigt nog är antagligen Bowie den som vågat låta sina gitarrister vara speciella – för mig är självklart Mick Ronson, Tony Visconti och Robert Fripp stora – men jag tycker Reeves Gabrels också är en viktig del av Bowie. Till skillnad mot Lokko (om jag förstår honom rätt) så tyckte jag Tin Machine var bra (första plattan). Och jag gillade hans märkliga utflykter i dubstep och utmarkerna av NIN-influenser.

Det är det som gör honom så fascinerande. Att aldrig stå still. Att alltid vara nyfiken. Minns ni Bowie.net? Han började titta på såväl sociala nätverk som att skapa digitala banker mm innan de flesta ens fattat att det fanns något som hette Internet.

Och det är det här som gör skivan så fascinerande. För det här är inte en musikstil – det här är Bowie. Även om han valt att titta bakåt – mot Aladdin Sane, mot Ziggy, mot Scary Monsters, mot Berlin-tiden (Heroes, Station, Young Americans) och inte minst Lodger och Motown-influenserna, och sen lite Let’s Dance och så klart lite små influenser av senare plattor – så är det så oerhört nytt. Och det är ett rejält långfinger mot alla som tycker att såna som han är föredettingar. Det är fascinerande att höra hur han istället visar på hur hans musik influerat så många andra. Skivan igenom så känner man ”men vänta – det här är Bowie och andra har gjort det efteråt”.

Här finns en handfull sånger som tillhör det absolut bästa Bowie har skrivit sedan 1970-talet

Det här är årets skiva. Kanske decenniets skiva. Eller så är det så att jag och Lokko och andra helt enkelt fått vårt liv paketterat i en skiva av den där fantastiskt vackra 66-åringen. Det är underbart att skivomslaget är smart. ”Heroes” (som tillsammans med Ziggy jag anser vara hans bästa skiva) men med en fyrkant med nya skivans namn. Det behövs inget nytt och effektsökande – det behövs att ta vara på det man har och skapa utifrån det. För någon gång då och då sker miraklet. En person omskapar musiken, omskapar det vi förstår. För vår generation är det Bowie.

Och hur många som än har försökt upprepa vad David Bowie en gång gjorde så är ”The next day” – sina smärre brister till trots – ett sjudundrande självsäkert bevis på att ingen annan ens har kommit i närheten.

Det här är som om Gud kommit tillbaka. Och så är det här #038 i #blogg100.

En lördag med foton #blogg100

En lördag. Dagen efter att Deeped Tour avslutats. Jag är grymt trött. Nöjd, men väldigt trött. Familjen försöker hitta på något men ingen har någon som helst lust med något. Jag och Amanda drar ner på stan. Köpa lite på bolaget, fixa MIDI-kabel som lagt av (och det blir nya studiolurar och harts också – vet ni att det finns en harts som kostar 35 kr och en som kostar 135?) och sen köpa UV-filter till min kamera.

”Vi är lite stamkunder här” säger dottern när vi öppnar dörren till Musikcenter. Och så är det verkligen. Jag har blivit fotbollsfarsa men när det gäller musik. Det är ytterst sällan vi går ur den affären utan att jag spenderat något. För jag är lycklig över att de spelar musik och att de gör det så mycket. Min familjesida må vara en smula dysfunktionell men musik är något som den hela tiden levt på – och där finns lyckan, njutningen och det som fört oss vidare.

Så tar vi en sväng fotowalk i blåsten i Hantverksbyn. För ja, Borlänge har en liten hantverksby. En märklig samling av typ tio gamla hus inträngda mellan järnvägsstationen och Liljeqvistska parken där olika hantverks, plingplong-företagare mm håller till. Tänk er nano-versionen av Wadköping. De märkligaste små affärer som borde ha svårt att överleva i en bra mycket större stad, och att de finns i Borlänge som inte direkt är känt för nytänkande, vidsynthet eller vilja till förändring. Fråga olika restauratörer som försökt skapa något annat än Stationsgatans plankstek.

Att bli förälder är speciellt. Det är ett äventyr och varje del av barnen utveckling är ett äventyr. Nu är de så stora att man kan dela intressen. Musiken är ett – och jag och A har börjat dela fotografi. Hon köpte min Canon 600D för sina surt ihopsparade pengar och jag köpte mig (eller well: Deepedition DigitalPR) en Canon 650D och redan har hon klart börjat att slå mig på fingrarna i oerhört bra bilder. Så nu delar vi Flickr PRO-konto.

Deeped

Men jag hänger med. Idag kände jag verkligen för en vända att ta lite bilder men vädret var det sämsta tänkbara – grått, blåsigt och kallt. Men vi gjorde en liten vända. Mest blev det bilder på varandra eftersom naturbilder inte är så kul i gråväder *mohahaha*

En bild av Amanda på mig:

Deeped

och sen min nya avatar:

Deeped

Och jag tog lite bilder på henne:

fresh 1.0
Days outfit
Lipar
Eskimå

och sen leka lite med monokrom och att dra lite i inställningarna:

Amanda i snön

Foto är ett gammalt intresse för mig. Jag skrev om det när jag skulle välja vilken systemkamera jag skulle köpa förra gången. Det är något som idag är så totalt annorlunda mot vad jag vanligen gör på dagarna – och samtidigt något som är så bra att hålla på med då jag i alla orden hela tiden behöver hitta bilderna för att skapa det bästa för mina kunder. Och att dela det intresset med min fantastiska dotter, precis som att få dela intresset för mer svårgreppbar rock med sonen (vi satt och diskuterad System of a down och Meshuggah idag) – det är en ynnest.

Så det har varit en mycket bra lördag. I ett liv som konstant går framåt.

Detta är #004 av #blogg100

Ps. Amanda hakar på utmaningen och kommer att satsa på att blogga varje dag.

Leave them all behind

För tjugo år sen. Den skiva som på många sätt definierade shoegazing. Fortfarande den enda skiva jag har kvar i bilen som CD och spelar helst när det är sol, när man känner att man vill bara köra och köra. Bort. Söderut. Iväg.

Ride. Twisterella of my mind.

Klart grabben ska ha en elgitarr

Min son spelar gitarr. Under sensommaren var det som om han kom på att det var riktigt kul så han har valt bort datorn flera gånger för att faktiskt spela. Och självklart – efter ett tag kommer ”jag skulle vilja ha en elgitarr”.

För de som inte vet om det så kommer jag från en minst sagt musikindränkt familj. Min farsa är kompositör och har jobbat som musikledare sen sextiotalet. Morsan var musiklärare ungefär lika länge. Själv har jag spelat trummor, keyboards och bas. Och kan hjälpligt ta mig fram på min stålsträngade Yamaha. Och fiol ett tag men det glömmer vi. Jag har lärt mig spela allt det själv utom trummor (ok, jag spelade lite kontrabas men det är ett jävla konstigt instrument…och jobbigt att ha med sig till skolan. Att barnens mor har spelat tvärflöjt långt upp på gymnasiet och att deras morbror är rätt bra på gitarr gör det ju inte bättre.

Så vanliga föräldrar hade nog sagt ”vänta till jul” och hoppats att det skulle gå över. Så är det inte här. Direkt började vi kolla på nätet efter lagom-prisade gitarrer och stärkare. Men faktiskt – hur digital jag än är: att titta på instrument på nätet är skittrist.

I eftermiddags cyklade därför V ner till stan och vi gick in på Musikcenter. För mig var det som att bli förflyttad tillbaka till ungdomen när man hängde inne på Connys Musik. Eriksson och company är vissa delar av Borlänges bästa ungdomsledare helt klart. Vi fick hjälp och hittade ett par gitarrer som duger som instegsinstrument. Hade jag haft råd skulle jag iofs gärna köpt den skönt slitna Strata jag hittade men den var också prissatt som vintage-strator brukar vara prissatta… Han satt och testade runt lite, en Epiphonegitarr och en Stratakopia. Själv gick jag runt och strök handen över alla vackra basar och gitarrer, testade en Jacksonbas och en Squierbas (stavades inte det Squire när jag var ung?) bara för att och spelade lite på en nyproducerad Hagström Viking Rextone. Petade på en stagekeyboard från Nord – och hade jag haft tid hade jag testat ett nytt Pearlset där man byggt in synthtrummorna i riktiga träsargar.

Att vara inne i en musikaffär är liksom det bästa och det värsta som finns: det bästa eftersom jag älskar instrument men det värsta genom att man vill köpa allt.

Hem kom vi sen – lite fattigare på pengar men med en elgitarr och en förstärkare. Så kvällen har gått åt till att förstå den moderna tekniken på stärkaren (den har inbyggda effekter vilket ju innebär att man måste hålla tungan rätt i munnen) och spela. Hans syster kommer in, spelar lite synth, wailar lite. Så lyssnar vi på musik (Linkin Park) som han vill lära sig spela. Han testar runt med inställningarna för single-coils, tone och allt på gitarren. Jag bara sitter och njuter – för jag vet hur kul det är med musik. Det är något jag saknar och nej – det är inte samma sak att göra loopad techno i Garageband. Analog musik är något speciellt.

Döden på gymmet

Jag kommer dö på gymmet en vacker dag. Av tristess.

Jag tycker det är galet trist att träna. Väntar på den där ”wow”-känslan som alla tjatar om. Att man ska bli kär i en viss muskel, eller bli hög av de kemiska substanserna. Va fan – jag tränar för att det sägs att det är bra att göra det. Jag tränar för att förhoppningsvis leva lite längre än annars.

Själv blir jag bara mer och mer less på att gå dit. Samma sak varje gång. Även om jag totalt struntar i det där programmet som min ohemult jobbigt pigga PT skapat. Orkar sällan med tjo och tjimmiga människor – särskilt om de försöker förklara att det är kul att träna.

Det kan ha med att jag än en gång gör något ensam. Jag sitter på tåg närmare 15 timmar per vecka. Ensam. Jobbar ofta ensam när jag är i produktionstagen. Så det är mest bara lite lätt isolerat även att träna.

Till på köpet har gymmet bytt namn. Svea Träningscenter var ok. Att det nu heter ”Må bättre” kan få vilken varumärkesstrateg som helst att gråta. Eller vilja begå harakiri med träningskortet. Särskilt om man har betalt ett dyrt för det kortet. Och inte kan dra av det.

Fördelen är i varje fall att jag börjat hitta ett antal listor för träningen. Running, Strength och Calm. Eller fördelen och fördelen – utmaningen är att hitta perfekt musik för de olika delarna. Running börjar bli riktigt riktigt bra. Elaborerar fram låtar som fungerar att springa till helt enkelt. Och att använda vid roddmaskinen. Strength bygger på att det åtminstone ska vara riktigt bra musik i öronen – så jag inte försöker att avsluta eländet genom att självkrossa mig bland några vikter. Calm handlar om att hitta riktigt ambient och suggestiva låtar eftersom stretchningen är en unik tid för mig: jag kan bara ligga där och stretcha – inget annat.

Hur gör ni för att stå ut?