Jag började att spela trummor i fjärde klass. Jag är son av en styck kompositör och musikledare respektive en fd konsertpianist och musiklärare så ptjaa… det var liksom inte så mycket att välja på. Jag började spela fiol med tidig Suzuki-metod vilket var ett helvete; ett helvete för de omkring mig och som jag nu får betala tillbaka med en dotter som spelar just… fiol. Sen spelade jag blockflöjt och hade min morsa som lärare vilket fick både henne och mig att tvivla på musik rent generellt. Så när man sedan fick välja vilket instrument man ville så förklarade jag frankt att om jag inte får spela trummor så spelar jag ingenting. Ett uttalande som var lite känsligt i den familjen.
Så trummor blev det. Jag har spelat alla slagverk som finns förutom trummor eftersom jag spelade i orkester under många år. Plus att jag spelat marschtrumma. Det var faktiskt lite kul trots att man ibland missade upptakten eftersom man slog sig själv på fingrarna istället för slog ihop stockarna.
Nu är jag ju inte längre direkt aktivt trummande. Men när jag sätter mig vid trummor – oavsett om det är ett analogt, digitalt eller Rockband så finns det där. Jag spelade i mer än tio år. Då är man trummis. Att jag sedan också har en rejäl tinnitus efter att ha spelat i diverse odämpade källarlokaler med olika konstellationer eller själv är ju också ett bevis, om än numera rätt smärtsamt, på att man är det. Hörselskydd hade jag men då hörde man ju inget liksom.
Mitt set har stått i garderoben länge och nu ska det säljas så mina bilder är mest sorgliga för en gammal trummis som en annan:
Det här är mina Gretsch från -65. Baskagge och virvel. Baskaggen lite avskavd och virveln med ny sejare annars faktiskt original alltihop.
Mina två hängpukor från -80 eller -81. Blev bara två, morsan hade inte råd med golvpuka.
Sen har jag två avsågade tube toms (don’t ask) och tre timbales som jag stämde till golvpukor. Paiste-hihat, Zildjan Heavy Ride från 80-talet (när de var som bäst) och en crash av okänt märke (och ursprung faktiskt :)). Det är liksom det. Om nån är intresserad är jag intresserad av att sälja det på grund av platsbrist – dottern vill ha en garderob.
Uppdatering: Hade tänkt att ta med den här redan i ursprungspostningen men saker kom emellan:
Det här är trumgodis.
Uppdatering: Det är ofta så att det är snubbar som lirar trummor. Men glöm inte exempelvis Sheila E. Nedan är ett helt jävla fantastiskt solo:
Tyvärr finns det inte på YouTube men jag har alltid varit kär i Martina Axén – ända sedan hon, enligt mitt tycke, vann ”Battle of the trummisar” på Z-TV och Knesset (enligt Erik Haag och nån telefonpanel vann Myror-i-brallan och polisen från Borlänge: Jonas Leksell – här finns en rolig diskussion om det).
Sen måste man plocka fram Josephine Forsman i Sahara Hotnights. Hon är nog tillsammans med Martina trumstocktillverkarnas bästa vän:
Undrar vad Dick H, Antipirrarna och andra säger om när ena halvan av Gnarls Barkley: DJ Danger Mouse, väljer att sälja en tom CD-r-skiva med omslag och grejer men musiken får man ladda ner själv (och hitta själv). Det är onekligen ett nytt tänk. Det hela har självklart en bakgrund i Danger Mouses tilltag att mixa ihop Beatles “White Album” med Jay Zs “Black Album” och skapa “The Grey Album” (sic!) vilket fick EMI att gå i taket. Den storyn i sig är fantastisk då EMIs advokater skickade ut cease-or-desist mail till alla som ens andades att de tänkte stödja, göra tillgänglig eller på annat sätt ha något att göra med Danger Mouseprojektet.
Coldplay släpper en liveplatta gratis. Och som tidigare NIN och Radiohead så handlar det bland annat om insikten att man har mer kontroll över sin musik genom att göra den tillgänglig och i Coldplays fall självklart så att de som livemusiker räknas som riktigt bra – och fler fans kanske väljer att köpa en biljett nästa gång de kommer. Självklart är det svårt för såna som spånbladen i Sthlm Stoner att sälja plattor eftersom det visserligen finns efterfrågan på saker som hörts förut men de knappast lirar i något annat än gärdsgårdsserien.
På tal om att tjäna pengar. Det som artister och skivbolag helt enkelt måste inse är att människor vill köpa musik – men att det handlar om att addera upplevelser till det. Aerosmith har tjänat grova pengar på sin co-brandning av Guitar Hero: Aerosmith
“[Their] version of ‘Guitar Hero’ generated far more in revenues than any Aerosmith album ever has,” said Kotick. “Merchandising, concert sales, their ability to sign a new contract [have] all been unbelievably influenced by their participation in ‘Guitar Hero.’”
och vad gäller just Rockband, Guitar Hero och Lips för Xbox 360 så har det laddats ner enligt Robbie Bach, chef för Microsofts speldivision, 60 miljoner låtar bara över Xbox Live under 2008. Självklart innebär det här att GH har många många fler nedladdningar. Så varför inte inse att turnéer, att se till att jobba med spel- och upplevelser som mervärdet som skapar incitament för att köpa musiken, är det sätt som man kan tjäna pengar på som musikbransch idag? Att själva försäljningen av musiken som sådan är död – den kommer aldrig tillbaka och att det helt enkelt måste till ett nytt affärstänkande. Det mest fascinerande i det hela är hur musikbranschen tycker illa om framgången för exempelvis Guitar Hero trots att det visat sig att det ökar själva försäljningen av musiken i sig.
Problemet ligger i att skivbranschen, filmbranschen – och tyvärr en hel del av artisterna – behöver inse att de måste släppa det gamla tänkandet om att själva filmen, eller själva sången, är det som människor vill betala för utan det handlar om vad konsumenten kan uppleva – och använda den till. Den som på ett nytt och genomgripande sätt vågar inse att det är på det sättet som både musikbranschen, filmbranschen och rättighetsinnehavare kan bygga vidare på karriärer, inkomstkällor och skapande kommer att tjäna pengar. Det vi idag ser är dock hur man stirrar sig blind på det man förut kunde tjäna på singlar, album och DVD. Och att man i sin enfald tror att ett stopp för fildelning, lagförande av en generation som är uppvuxen med saker tillgängliga och återgång till att exemplarsförsäljning av silvriga plastbitar kommer att innebära samma inkomster.
När jag läser Joshens briljanta postning om Liza Marklunds senaste krönika börjar jag fundera över om det här inte är en oerhört intrikat pr-sväng. Jag var inne på det redan här. Är den bra? Nä, men fan: hur många av oss bloggare skulle skrivit om Mats Ronander och gamlingarna i det där bandet med extremt fånigt namn. För det känns minst sagt osannolikt att 80000 nedladdningar skulle gjorts av deras skiva (har ni hört skiten?) plus att det hela är så falsifierat som det kan bli. Och Liza Marklunds förtroendekapital är typ tvåsiffrigt på minus.
För det börjar kännas som om någon fått den rätt twistade men uppenbarligen funktionella idén att använda sig av länkbeten för att få ut namnet på gruppen efter att de själva gjort en sån idiotisk affärsdeal som de gjort. Helt enkelt utgår man då ifrån att alla som läser en massa bloggar – och som är i rätt ålder (typ 50 frånskild lätt alkoholiserad och gillar Stones för att de känns fräscha och rebelliska) – helt enkelt springer till Coop nu för att köpa skivan. Eller så ville Marklund att bandet skulle hamna på TPB, som Erlandsson föreslår.
Eller så ser vi nu årets – eller kanske årtiondets mest korkade publicering. Och tja, man kan tycka att Liza Marklund visar en oerhört okunskap: men fan om inte Expressens chefredaktör Thomas Mattson får ta på sig en del skuld – det här handlar inte om åsikter: det handlar om rena faktafel. Det här är en sån idiotisk drapa – som både kan gå under textreklam eller falsarier och faktaförvanskning. Sånt som han förklarat ska rättas till. Hittills har inte Expressen ens bemödat sig att lägga till blogglänkar på Marklunds krönika:
Intressant nog verkar Expressen, vars nye chefredaktör Thomas Mattsson nyligen berättade att man skulle börja visa blogglänkar till sina artiklar på nätet, hittills inte alls notera de många upprörda röster som höjts mot sin krönikörs märkliga uttalande.
Uppdatering: Mattson ska ha en eloge. Han är snabb på det hela. Rättelsen är gjord:
I söndags skrev Liza Marklund i sin krönika att gruppen Stockholm Stoner utsatts för 80 000 illegala nedladdningar av sin skiva. Det är fel. Uppgiften kom från flera olika torrentsidor som presenterar falska sökresultat.
Ska man översätta det så står det väl i princip ”Liza Marklund, du är en id…”.
Nämnde Johan från det där Coop-bandet har också försökt förklara sig i en kommentarstråd på Myspace. Problemet är väl att det uppenbarligen blir väldigt fel, ofta, när han tänker. För det hela är fasen en fascinerande räcka av dumheter… Det gör liksom nästan ont i logikcentrum att läsa.
Uppdatering: Emanuel ger heligt förbannad råsop mot Marklund och det dravel hon lyckas att prestera i sin krönika.
Och nej. Jag tror inte att det är ett smart PR-trick. Stockholm Stoner och Liza Marklund är ignoranta, okunniga och pinsamt omedvetna om att det är de som bevisar att skivbranschen är död. Musiken däremot kommer hitta nya vägar – om man inte försöker påskina att det är nytänkande och exklusivt att fixa en deal med Coop.
Alla de här historierna pekar bara på en och samma sak: Det är idag väldigt svårt för gammelmedia att hävda att det skulle vara mer korrekta och ”sanna” än bloggarna. Kraften i att flera människor kan granska en uppgifter är starkare.
Som jag ser det har gammelmedia bara två val, om vi ska någon sorts trovärdighet kvar: Antingen måste sluta lura våra läsare. Fel är fel och rätt är rätt. Kolla fakta före publicering.
Eller, ännu hellre, släpp in bloggarna, läsarna och gör dem till medproducenter på sajterna. De gör så gärna jobbet, både bättre och billigare.
Uppdatering: Krönikan är nu rättad och den blir sannerligen fullkomligt meningslös utan några som helst bevis. Det är någon som stjäl Stockholms Stoners musik – problemet är att alla nu vet att ingen faktiskt gör det…
Google är i blåsväder för sitt handhavande av Blogger. Det är ett antal personer som plötsligt inte kommit åt sin bloggar genom att någon valt att spammärka den – eller spammärka epostadressen som är kopplad till bloggen. Nu visar det sig också att gamla postningar på musikbloggar försvinner spårlöst och utan förklaring. Och än en gång är problemet att det är sjukt svårt att komma i kontakt med någon person som har administratörsansvar – support och liknande sker konstant på forum.
Laakso skriver om hur makten över ordet förändrats. Själv menar jag att förändringen är ännu större – det handlar om att makten över tanken inte längre tillhör staten och media utan individen är själv ansvarig för att tolka sin egen verklighet, och kan delge den till andra. Mer om det här och här.
Amerikanska delstater har ibland mycket märklig lagstiftning. Nu har det i vissa stater blivit förbjudet för unga att skicka nakenbilder på sig själv via epost och mms. Det går under barnporr- och sexbrott. Det är självklart så att det inte är bra att göra det men logiken i att en person kan dömas som sexbrottsling genom att ha tagit bilder på sig själv är inte direkt och solid.
Jag har puffat för den här postningen på niclasstrandh.com men den är så viktig att jag vill göra det här också. Ätstörningar är inget som är enkelt, det är ett komplext tillstånd som förändras hos personen. Att läsa Jennys berättelse kan förhoppningsvis ge större kunskap.
Opassande har en postning som är intressant då den tar upp att vissa valt att misstänkliggöra motståndare till FRA som lobbyister. Frågan är väl vad man skulle vara lobbyist för? Terrorism? Idiotiskt från ”glad socialdemokrat” som sedan försöker att släta över det hela. Problemet är att själva tankespåret inte är nytt: samma sak utsattes Isabella Lund och vi som stött hennes sak för av snedseglaren Johanna Parikka Altenstedt och andra – att det är någon som betalar för att lobba i frågor som inte stämmer överens med en allmänt politiskt korrekt hållning eller att alla som stödjer motstånd mot svensk sexköpslagstiftning är torskar.
Alla gratulerar vi Birro med sambo till nytillskottet i familjen.
Som sagts tidigare: exemplarförsäljningen är död. I dagens värld så sker en snabb utbyggnad av mobilt bredband liksom av WiFi vilket gör att fler och fler hellre har strömmande musik. Spotifys framgångar är ett så solklart exempel på det.
Genom den digitala utvecklingen är även musikvärlden global. Att skapa murar där vissa låtar inte får spelas i vissa länder är minst sagt idiotiskt – för att inte säga rent plattnackigt.
Man väljer idag att göra mer inskränkta dealar för att få använda musiken – samtidigt som Creative Commons, Myspace och andra tjänster och inriktningar visar att det finns nya sätt att dela med sig.
Samma sak har hänt på YouTube, det händer på andra sajter som försökt förnya musiklyssningen för sina användare. Musiker och musikbransch är lite som en del reklamare: de vill egentligen inte att någon ska ta del av deras arbete om man inte har total kontroll över produkten. Det är idiotiskt. Och faktum att Monthy Python m fl bevisat att Chris Andersons Free-tänk faktiskt stämmer i vissa delar verkar gå dem förbi (läs bloggstafetten som pågår inför onsdagens begivenhet).
Själv har jag svårt för att egentligen skämmas för musik – nej, jag gillar inte all musik. Men jag ser på musik på olika sätt: dels handlar det om ren och skär brukskunskap – exempelvis Per Gessle och Tomas Ledin. Det är inget som jag skulle köpa eller lyssna på men det är inte ”dåligt”. På samma sätt gäller ”toppliste”-musik, som ofta ses som sämre då det är byggt för att sälja – inte nödvändigtvis utifrån en sån där ”konstnärlig” känsla. Det är professionellt – och på samma sätt som att man gärna vill ha ett bord som de facto är byggt för att vara funktionellt och snyggt så byggs låtar med Britney och andra på det sättet.
Eller skulle jag skämmas för att jag gärna vid vissa tillfällen drar igång den här spellistan? Nej, inte nödvändigtvis. Det handlar om nostalgi.
Tror att det oftast handlar om att vi tror att vi ska skämmas för att faktiskt gilla viss sorts musik – att det bygger på en rätt skitnödig rädsla för att inte vara ”rätt”. Att inte vara sådär pk och ”svår”. Själv älskar jag U2 – vilket i vissas ögon är dålig arenarock.
(det här är så där smörigt och ändå – det handlar om att alltid vara sann i grunden. Kolla in Bono från TED och lyssna.)
Samtidigt älskar jag extrem ambienttechno. Och death metal liksom melodic metal. Eller min inte helt hemliga men samtidigt inte helt oproblematiska vurm för Ulf Lundell. Eller att jag faktiskt skäms lite att Eldkvarn ibland får mig att vicka på foten. Osv osv.
Så fan vet vad jag ska göra. Jag får nog passa på den här. Istället får jag helt enkelt berätta om att jag igår gick och lyssnade på Abcess Exil (jag är för evigt tacksam Pelle Sten), Lolita Pop och Gina Jacobi2. Och saknade att jag inte digitaliserat mina gamla skivor med Japop, Sing Sing & The Crime, Commando M Pigg.
Det man möjligen kan komma i närheten av att skämmas lite är kanske faktum att låtar som ”Svart kaffe” med Dan Hylander och ”Sommerlath” med Dan Sundqvist & Prins Valiant fortfarande är något som jag kan gunga igång till liksom att Tove Naess och andra inom den rockpopiga-svenska-kvinnliga-sångerskor-på-80talet fortfarande ligger mig varmt om hjärtat.
Helt enkelt är det väl så att man kanske skäms mest för det som man blir lite nostalgisk inför.
Så lite godbitar som jag egentligen inte skäms för men som gör att jag känner mig jävligt gammal och nostalgisk:
Sen den här – älskar den. Fast det är fel att bara credda Roxette. Det är en låt från Rock Runt Riket med Ratata, Roxette och Eva Dahlgren + Orup som förband…
Och så det här – oavsett eller kanske på grund av att jag i själen är punkare och anarkist så blir jag libertarian. För det är vad det här handlar om :)
Och varför inte lite Mauro Scocco? Den mannen glöms lätt bort när det handlar om att bygga ett svenskt musikunder:
Mauro Scocco gör ”Jackie”. Själv kan jag tycka att Mauro som sidekick till Luuk var det bästa i den programserien.
Så självklart – Noice. De var faktiskt inte ens bra när det begav sig… men det var faktiskt mainstreampunk som föräldrar kunde våga låta sina små barn lyssna på. Klassiskt med en som vanligt pinsam men ung Clabbe:
Och nej. Det här är inte heller egentligen bra. Men jäklar vad man var kär i de finska tvillingarna (och min kompis Nina var väldigt kär i Ben Marlene :))
(början är fan klassisk med en extremt pinsam Staffan Dopping – att han under flera år varit info-chef för svenska försvaret ger hopp om att även om man gjort dumma saker så får man alltid chansen igen…)
Sen kan man faktiskt skämmas inte för musiken men hur vi tyckte det var coolt att måla sig i ansiktet :)
Jag är jättesjuk. Skit fan jävla superförkyld. Det stressar mig eftersom det finns en jävla massa saker som måste göras innan den sjunde januari. Och en del som hade behövt blivit gjort innan idag. Men om huvudet känns som en boll av snor så är det inte så mycket att göra.
Det är roligt att utmana min kära vän Dabitch. För hon hatar utmaningar – men när hon gör dem så gör hon dem rejält. Kolla in hennes svar på musikutmaningen… det är i sig en historia om ett liv. Fick till och med en liten tår i ögonvrån av den sista historien. En annan som också gjort det är MJV. Uppdatering: Även Åsa har gjort utmaningen på sin nya blogg och LouiseP har gjort sin patologiska lista, precis som Emma på Opassande.
Blondinbellas uttalande om att Karl-Bertil Jonssons jul kändes som om det kunde blivit en axelryckning om inte en massa bloggare gått igång på det. Herregud – varför ska sansade vuxna bloggare ta henne på allvar? Ja, hon är 18 men det finns 50-åringar som knappast kan kallas mogna. Hon vet väl fan inte ens vad AFA är för något. Och hon vädrar bara en extremt trist reaktionär populism. Jag håller inte med Arvid Falk. Framförallt kan man se det från ett annat håll: varför ska inte hon få tycka så? Argumentationen har handlat om att hon på grund av sin framgång inte bör skriva såna saker: herrejävlar – ska vi plötsligt ha bloggcensur om någon blir framgångsrik?
En annan som fått fiskarna varma är Karolina. Igen. Och hon går också i svaromål efter sin debattartikel som hissar Anders Borg. Ok, det kanske inte var den bästa debattartikeln som tagits in, och det kan nog diskuteras varför Expressen valde att ta in den men jag tyckte den var rolig: istället för att torrt bara bena ut politiken så tog det upp bland det viktigaste för en politiker idag: personal brand – hur ser du ut, vilken bild skapar du av dig själv. Tyvärr lyckas Chadie på Kulturbloggen generalisera sig in i sitt vänsterhörn när hon sätter Lassbos åsikter som generella ”högeråsikter”, och uttrycker för länge sedan obsoleta sanningar om att ”yta spelar ingen roll”. Om Chadies åsikter är gällande inom socialdemokratin så borde deras nästa bok bli den gamla klassiska ”Amusing ourselves to death” av Neil Postman som redan 1985 visade att TV-mediet gör att ”cosmetology has replaced ideology”. Det vore onekligen en intressant aspekt att lägga för Laakso när han ska fortsätta sitt jättejobb i att lista och läsa s-bloggar. Hur många av de som är politiker förstår att jobba med sitt personliga varumärke? Vad gäller Anders Borgs politiska uttalanden den senaste tiden så tycker jag nog att sossarna ska oroa sig: han har ju fan låtit som en sosse sedan finanskrisen började.
Jag gillar Piratpartiet men det här gör mig fundersam. Rick är en fantastisk entreprenör men om man ska bli ett parti som med stor sannolikhet kan röra om i mandatförteckningarna – bör man inte då ha lite mer ordnade ekonomiska strukturer? Jag förstår problemet och tycker att Rick självklart måste få ekonomi i sitt liv men jag menar: i Sverige är det ekonomi som motsvarar engelsmännens intresse för sina politikers sexvanor… Rent pr-mässigt kan det här bli en riktig stötesten när PP faktiskt visar sig hota den svenska politiska nomenklaturan: tro inte att Schlingmann kommer att låta bli att kolla igenom varje litet öre som rört sig… De argument som jiddras i sfären om att hans uträkning på 20 lök är högt är löjliga. Ronge lyckas också blanda ihop äpplen och päron när det gäller att jämföra Wikipediainsamlingen och Falkvinges bön om ekonomiskt stöd.
Martin Jönsson var tidig med att blogga som tidningsmänniska – och fr a att blogga om medier och reklam. Jag minns att jag tänkte att det äntligen kan bli lite mer fart på den delen – det var lite ensamt 2003 när jag startade Researcher. Nu slutar Martin att blogga eftersom han blir redaktionschef för SVD och jag förstår hans känsla av svårighet inför att kunna fortsätta att förhålla sig objektiv i bloggandet och samtidigt vara en viktig varumärkesagent för tidningen. Jag har ju själv vissa personer som starkt ifrågasätter mitt bloggande kontra att vara delägare. Roligast inspel är såklart RvdBs som inte kan fixa att bli kallad ”blogghatare” och ”överlöpare” – men får nog leva med det ett tag till. Läs också Jockes syn på att en av de bästa av mediebloggarna slutar.
Så en sista grej: nu har jag nog bestämt i vilket fack Deepedition ska finnas: metablog. För under året har jag blivit utsedd till mediablogg, politikblogg, dagboksblogg, skitblogg, företagsblogg (i princip eftersom RvdB anser att jag tjänar pengar på den…). Så mer meta vete fan om man kan bli :). Deepedition kommer fortsätta att handla om ”allt det andra”. Nu går den in på sitt fjärde år, jag går in på mitt åttonde år som bloggare och det kommer säkert att hända en massa saker. Stay tuned. Gott nytt år.
Mymlan, bloggosfärens egen lektant, har gett en utmaning som nog är den svåraste jag sett. Tolv låtar som ska berätta vem jag är. Herregud: musik är ett språk. Mår jag skit så ser listan ut på ett sätt, mår jag bra ser den ut på ett annat. Men ok. Jag ska försöka.
Hela listan finns som Spotifylista.
Vi börjar med det viktigaste. En grupp som följt mig genom livet och som alltid – oavsett hur mycket dödsmetall, EBM och annat jag lyssnar på – alltid kommer vara viktigast. För det finns musik och sen finns det sånt som förändrar livet (Studiomannen gjorde en sån utmaning för ett tag sedan och här är mina svar då). Som jag tidigareskrivit så är U2 det senare.
Where The Streets Have No Name
Har man en gång varit med om när den här låten startar på en konsert så går det inte att komma undan. Sist var jag övertygad om att Globen skulle gå sönder och rulla ner i city och totalt förändra världen. Låten i sig är viktig då jag minns hur jag – först i Köping – kom över Joshua Tree, efter många års väntan på en ny U2-skiva. På jobbet (jag jobbade som församlingsassistent då) släppte jag ner vinylskivan, lät nålen falla ner och insåg att livet faktiskt inte skulle bli detsamma. Det var en skiva som landade så rätt i livet för mig.
Pride (In The Name Of Love)
Som en del vet dras jag med en kronisk depression. Det har jag gjort sen jag var liten och det är inte så mycket att göra. Jag har mer och mer lärt mig att leva med den. Visst – jag har rejäla downperioder och mitt suicidala tänkande är nån sorts livsdel. Ibland undrar jag om det inte är det som håller mig vid liv :). Dock – som ung var det inte så enkelt. En gång var det illa. Det var liksom dags. Jag stod på en bro. Min walkman. Och där och då dyker Pride upp i lurarna. Jag väljer att kliva bakåt istället för framåt. Gud? Fan vet. Men aldrig har jag varit så nära. Och den här låten har jag att tacka för att jag skriver det här.
Sunday Bloody Sunday
Titta på det här:
sen det här – det här slog an något, och sen det här, det här, , det här, det här och det här (det här är liksom… ja…)
Tänk er sedan en trettonårig jag. Sitter och tittar på maratonrock. Tänkte se Nena typ. Inget annat att göra. Och så startar bandet U2 spela. Visserligen hade jag lyssnat på mycket punk, på David Bowie sedan jag var sju och sånt men det här var energi rakt in i ådrorna. Det var allt ihopmixat i en fascinerande mix som slog undan benen på mig. Jag rörde mig inte en centimeter under hela deras set på Lorelei. Jag satt mest och gapade. Efter det fanns inget som jag vill lyssna på. Jag gick ner till min mor och förklarade att jag skulle gå och köpa en skiva som hette ”War”. Min frikyrkliga mor fick dubier såklart men so what. Det var så det började. En frälsningsupplevelse av U2.
Så nu till det andra:
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
En avslutning på konserter som känns som ”40″ med U2 är Kents ”Mannen i den vita hatten”. Texten är klockren och Kent må vara arenaband – men Jocke Berg är gudabenådad:
Hurt
Ibland kan NIN vara extremt irriterande dåliga faktiskt. Men när de (eller hej, vem lurar vi – NIN är Trent Reznor) är bra så är de riktigt jävla bra. ”Hurt” är en fantastisk låt och det finns en massa versioner; den bästa är visserligen en från Voodoo-festivalen (fyra minuter in) i New Orleans efter orkanen. Sen är den här lite söt. Och ja, jag anser att Johnny Cash-versionen är skitkass.
Jag väljer ändå den version som NIN och David Bowie gjort tillsammans – för jag anser att Bowie är den musiker som vågat mest. Han kunde gjort som Rolling Stones och fortsatt med att göra Let’s Dance oavbrutet. Istället tillhör han dels de riktiga pionjärerna för att att använda internet, han snöade in på märklig ambienttechno och går sin egen väg. Sen råkar han vara en av de få män som tycker är snyggast.
Dead Eyes See No Future
Jag har inte riktigt förstått growl alltid och fortfarande kan jag tycka en hel del dödsmetall är lite fånig. Men att höra Angela Gossow och Arch Enemys melodiska dödsmetall är för mig fascinerande och jag gillar det stenhårt.
Mina barn är lite fascinerade när jag förklarar att det är en tjej som sjunger :). Det här är en bra låt och bra video också… (skivan finns inte på Spotify)
Come Clarity
Ett annat av den ”svenska” metallscenens band som jag gillar är In Flames. Men vilken låt att välja? Well – skivan ”Come Clarity” är deras svagaste platta men titellåten tillhör en av mina favoriter. Så det kan bli.
We want revolution
Covenant är ett trevligt EBM-band. Tillsammans med VNV och andra så känns de som de säger en del om mig. Också. Tyvärr finns det ingen video med låten:
Wasteland
Som gammal svartrockare så är The Mission, tillsammans med Sisters of Mercy, självklara. Wasteland är fortfarande bäst. Wayne Hussey var tyvärr bäst när han knarkade.
I Don’t Like Mondays
Få vet att jag faktiskt har en väldig svaghet för Tori Amos. Och hennes cover på Bomtown Rats låt är otrolig – det är Amos styrka när hon faktiskt gör covers som om de vore hennes egna:
Låten finns inte på Spotify. Fick bli hennes cover på ”Smells like teen spirit” istället.
Love will tear us apart
Joy Division var en del av min postpunk-era. Som väl aldrig tagit slut. ”Love will tear us apart” känns. Jag väljer att plocka med en cover på den: Susanna And The Magical Orchestra gör den bättre än originalet – vilket visar att det är en fantastiskt bra låt. Jag har förut letat upp så gott som varje version av låten jag kunde hitta. Och Spotify har en lista via Dagens Spotifylista.
Third Opinion/Sandy
Alltså. ”Third opinion” finns inte som video så det får bli Hey Princess med Popsicle.
Men ”Third opinion” anser jag vara deras bästa låt. Builden är sån där som ger mig rysningar. Men Sandy live ger shoegazing ett ansikte. Totalenergi.
Samtidigt kunde det lika gärna vara ”My hometown” (sjukt go video) med The Wannadies eftersom det känns som om jag här också lägger min norrländska härkomst. På något sätt lyckas de få med det som gör att jag alltid känner mig mer hemma när jag ser inlandet.
Uppdatering: Ja det blev fler än tolv! Men hallå liksom! :)
Uppdatering: Kom på att jag glömde det viktiga när det gäller utmaningar – att utmana. Jag ogillar ju utmaningar som säger ”alla är utmanande”. För mig handlar det om att faktiskt vara nyfiken på några speciella personer så här kommer de som jag utmanar i att plocka ihop tolv låtar som säger något om dem själva:
dabitch – visst jag vet att du har mycket att göra med Adland men du har sån skum musiksmak :)
Johanna Graf – du har gjort en Youtubiana men vilka låtar säger mest om dig?
Ulrika Good – upp till bevis nu, vännen :). Karibisk reggae?
Kontaktmannen – hårdrock men döljer sig inte lite mer mjukt därbakom?
DVIJDVS – hon skriver aldrig om musik. Är hon omusikalisk, dväljs det ett dansbandshjärta bakom den tuffa ytan? :)
Jag utelämnade Josh, Jardenberg och ett antal andra eftersom den förstnämndes lista skulle antagligen fyllas med U2 och den andres med Ulf Lundell. Fast det vore spännande att höra historier om låtarna.
Uppdatering: Josh har gjort det. Och Schmuts lista är cool. Olater har gjort en. Blogge också.
Uppdatering: Kontaktmannen har gjort det. Mycket bra låtar ju.
Idag släppte Spotify en uppdatering och då började tjänsten att bli ännu mer värdefull – den kan nu scrobbla till Last.fm dvs. det finns en social dimension att använda Spotify. Smart att använda sig av Last.fm som ju redan används av rätt många. Hittar mig gör ni genom att söka ”deeped”.
Självklart skapades det en grupp och för att citera Claes:
Än en gång drar vi fram som en gräshoppesvärm, letandes nya gröna fält med web2-gröda att tugga i oss.
Det är ju lite så. Någon hittar en ny tjänst och tipsar om den (faktiskt har de virala looparna och invitational only nästan stoppat – gissningsvis börjar det nu bli intressant för tjänsterna att hitta användare för att kunna finansiera sig i lågkonjunkturen) och ”bubblan” drar dit.
Visst är det så att allt inte finns på Spotify. Men genom vår bubbla så får man hjälp. Så nu lyssnar jag på Abcess Exil – efter alla dessa år. Underbart är det. Ler åt alla textrader som inspirerat mig som ung poesiskrivande svartrockare. Det är inte så underligt att jag älskade deras texter och älskar Majakovskij.
Spotify ja. Snacka om att lyckas hitta en perfekt position där erbjudandet är brett nog för att gillas även av personer med mer udda musiksmak – och samtidigt slippa ta diskussionen med artister runt IPred. När tjänsten nu utvecklas vidare skapas fler och fler incitament för min del att sällan plocka upp vare sig Itunes eller mitt musikbibliotek. Med fler sociala kopplingar så finns det få saker som inte gör att man redan idag kan säga att: det här är morgondagen.
En annan diskussion som påbörjades här är varför det kan se ut som det är mycket (rock)band som kommer från städer som är ”industristäder”. Diskussionen tog sin början i Sundsvall men jag har funderat på det mycket då jag dels vuxit upp i Köping där Stadtskultstudion (och senare Smedjan) och punkscenen var stark och sen här i Borlänge vars rockscen knappast kan sägas vara okänd. Vad är det som gör det? Jag har några teorier:
Det finns ett underdogperspektiv hos flera generationer. Föräldragenerationen skäms lite för att barnen inte fått det som de tror att andra (läs akademikers barn) fått. Så ”arbetarbarnen” som väljer att satsa på musiken får stöd. Och hos de kidsen finns också samma sak: men där handlar det mycket om själva andan i en industristad. Det mötte jag bland de band jag jobbade med när jag var ungdomspräst (Sugarplum Fairy bland annat) och att punken slog så hårt i Köping berodde på det. Den lilla industristadens introversion och känslan av frustration som ung. Du har att välja på att spela fotboll eller spela rock.
Jag tror också att industristäder på något sätt har en högre andel av lokaler. Det är väldigt ovetenskapligt men det känns så. Och att det finns en större önskan – utifrån ett kommunalt underdogperspektiv – att ge möjligheten till att låna lokaler, att sätta upp konserter. Sen finns det mycket mindre urval av stora konserter mm så man gör det själv istället.
Ett sidospår är att förutom några undantag så har framgångsrika band från Borlänge börjat på S. Jag och Stommen från … Stonecake försökte för några år sen finna ut varför men gick bet.
Vad tror ni? Pena – du som både lirat i band här i Borlänge och jobbat med kids under alla år: vad gör det hela?
Uppdatering: så ramlade jag över det här… Och det här! Det var under Gammelgårdsrocken Steg 2 som jag för första gången mötte Pena som brukar kommentera här på bloggen. Han var stor och en av musikerna (Blue Crow Men) – och lärde mig hur jag skulle undvika att kaffet blev beskt (jag stod i caféet). Det var då som Sator spelade så högt så att folk dog eller nåt. Ingen har hittills trott mig men skönt att Peter Gustafsson kan verifiera:
Polisen bröt strömmen
Avslutade gjorde Köpingsvännerna i Sator som nu hade slagit igenom på allvar med Lpn Slammer och singeln Oh Mama. Sånt tryck har det inte varit på Gammelgården varken före eller efter. Nu fanns det de som tyckte att ”trycke e för mycke”. Enligt Polisen som bröt strömmen hade Sator haft så hög ljudnivå att EKGn på närliggande lasarett stannat!
Och sen ART. Ja kära nån… Kolla in filmen med Ebbot Lundberg och Union Carbide Productions… Och en bild på ”Fjutten”! Ojojojoj…
Hela diskussionen runt IPRED är mastig. Vill man läsa ett nuläge och en balanserad text (visserligen från ena sidan) så ska man (alltid) läsa Emma Opassande. Hennes sammanfattning av den gigantiska avgrund i hur politiker å ena sidan och nätokrater (minus Bard?) å andra sidan lever är briljant:
Det mullrar i leden för att själva kulturen internet påverkas negativt, det är dags att börja förstå det. Tonen i information och resonemang från politiker rimmar illa med hur verkligheten ser ut för de som använder sig av kommunikationsmedlet nätverken skapar. Det är socialt, det är livsnödvändigt, och icke-förståelse uppfattas precis lika mycket som ett hot från oss som “kan” som de som upplever upphovsrätten hotad, om inte större.
Den som bäst skrivit om en av de farhågor som jag har runt lagen är Josh. Problemet är inte nödvändigtvis Sony eller Universal utan YnoS AB eller Lasrevinu AS som genom det här kan skapa ännu ett paradigm i bluffvärlden. Liksom att det öppnar upp för en mer repressiv nätanvändning (igen) – något som vi sett såväl i EUs försök att registrera bloggar som när det gäller andra regleringsförsök liksom i hela FRA-lagens utkanter. Så IFPIs försök att påskina att lagen handlar om ökad rättssäkerhet är extremt fånig. Vidare kan den väl användas för att jaga oliktänkande i samma skeva tänkesätt, typ ”vi har ju en lag som innebär att vi kan göra X – strunt samma om den enbart var tänkt för situation Y; vi använder den även i situation Z”, som gjorde att brittiska staten såg till att sänka Islands ekonomi än mer genom att använda anti-terrorlag (även om säkert en hel del vänstertomtar gillar det då de ser alla kapitalister som terrorister).
Den upplevs mest som en beställningslag från fr a musik- och skivbranschen där dessa branscher, istället för att ta konsekvensen av såna bevis som AC/DC (skivan fildelades innan den släpptes – ändå säljer den som smör) eller Radiohead (slutbeviset är överväldigande: de tjänade själva mer pengar på att låta folk betala vad folk ville istället för att låta skivbolaget sätta ett pris) eller Itunes och Spotify, idogt håller kvar vid sina gamla affärsmodeller. Det är en lag som försöker att göra ett pedagogiskt lappkast – som försöker att återföra en värdering som för länge sedan förändrats i de flesta människors medvetanden – för att prata juridik så har proportionaliteten mellan brottet och straffet förändrats.
Helt enkelt så är det försent att försöka utbilda svenska folket, eller hela världens befolkning i att fildelning är stöld (oavsett vad Bard och antipiraterna försöker intala sig) eftersom värderingsförskjutningen är implementerad.
(läs också Anders Mildners utmärkta jämförelse mellan bojkottandet hos några städare på sent 80tal och dagens diskussion om fildelning)
Istället borde man insett att Spotify, Grooveshark och Itunes och alla andra musiktjänster, filmtjänster; säger något: att om konsumenten till en lagom kostnad kan köpa sin musik eller sin film så handlar människor hellre än att jaga torrenter och lära sig att det ofta inte riktigt är vad man förväntat sig. Men så länge man håller kvar vid ett tänkesätt som bygger på att de gamla analoga fysiska objekten bara blivit digitala så byggs en Berlinmur mellan säljare och köpare. Ett tankesätt som också Piratpartiet ibland verkar fastnat i.
Det kulturbranschen och staten inte förstått är att övergången från att sälja kulturella objekt som atomer till att sälja dem som (digitala) bitar också kräver en förändring av affärsmodellerna. Istället för att kalla sina konsumenter för potentiella tjuvar borde man förstått förändringen och sett till att skapa möjligheter till att köpa, lyssna, läsa och se på saker på ett sätt som fungerar för målgruppen och för mediet. Det är minst sagt en myt att bolagen skulle tjäna alla de pengar som de menar sig förlora: gissningsvis skulle de förlora än mer om fildelningen försvann. Och att de inteens inser att det inte handlar om några få pirater som är förbannade utan deras konsumentplattform är sorgligt.
Men samtidigt kan man också se att det hela bygger på samma värdeglidning som många andra förändringar i juridiken är inne i: att dels mer och mer handla om ett privatiserat rättsväsende. Ser man det mer filosofiskt och hypotetiskt så kan det å ena sidan innebära att individen och individuella företag får en större möjlighet att driva sina egna frågor utan att behöva underkasta sig statens goda vilja – å andra sidan innebär det en fara för en sorts legal vigilantism där rättsmedvetandet fullkomligt gröps ur på grund av frånvaro av gemensamma referenspunkter.
Värderingsglidningen som ligger till grund för saker som IPRED kan också handla om att enhetssamhället, synen på en allsmäktig stat, suddas ut mer och mer. Frågan blir då om saker som IPRED som indikation på en sådan värderingsförändring är bra eller dålig (helt enkelt om man bortser för en stund om att lagen handlar om att uppehålla en idag mer och mer obsolet syn på immaterialrätt)? Helt enkelt kan det vara så att själva tillämpningen av värderingsförändringen är fel men det som den tillämpningen har sin grund i faktiskt är rätt.
Det som sker fr a i Sverige är tvåeggat: dels ser det ut att handla om statens försök att kontrollera individers användning av digitala kontaktnät – detta för att uppehålla en ålderstigen syn på såväl opinionsbildning, immaterialrätt och socialt liv. Eller för att man inte förstår – och därför blir rädd och försöker trycka tillbaka och förhindra en utveckling.
Å andra sidan är privatiseringen och individualiseringen en del av förslagen som på många sätt bygger på den underliggande värderingsförändring som skett under flera årtionden där individen tagit centralplats framför kollektivet. Medvetenheten i dessa förändringar är låg, insikten om att förändringen många gånger är en konsekvens snarare än ett medel är sällan uttalad eller ens existerande.
I grunden kan jag ändå tycka att mängden av nya lagar som handlar om att skydda det existerande, trycka ner en bredare opinion, hålla kvar vid gamla sätt att se visar att det som allt detta skyddas emot nu inte är någon udda företeelse utan en fullständig verklighet, ett implementerat faktum. Internet är centrum och mer och mer blir tanken på att använda analoga verktyg som primary weapon of choice helt ointressant.
Mina två hängpukor från -80 eller -81. Blev bara två, morsan hade inte råd med golvpuka.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=531af4ca-d5fd-430e-b5d4-01bc75938825)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=2dc50a2f-124e-4abd-a6df-c402527b56cb)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=d8bc0b7f-4a0b-40f0-826e-7b6310de1df5)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=6884fa25-b788-4612-ad24-6a3cde26e783)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=abfc985a-5eef-4418-9305-15d4c2976446)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=e28ae814-07d7-4255-9936-6c5f6670ada1)
Entries (RSS)