Jag har varit ute och rört på mig så det har inte blivit bloggat. Vi var nominerade i ett europeiskt PR-pris så jag och Brit Stakston från JMW åkte ned till Budapest men tyvärr vann vi inte. Men det var intressant att vara där på prisutdelningen. Grattis till Prime och Starsky till era priser.
I bloggosfären är det prisdags igen. Aftonbladet och Bloggportalen väljer att startaStora Bloggpriset och bjuder in massor med bloggare att nominera andra bloggare. En delhissar initiativet, andra dissar det hårt. Kamfer väntar med sin dom för att se vad AB faktiskt har för tanke med det. Själv tycker jag att det är bra – varför inte göra ett stort pris och se till att många tillsammans plockar fram de bloggar som är bäst (läs jardenbergs sammanfattning). Crowd sourcing. Och i grunden är det väl omöjligt att rent objektivt bestämma sig för en blogg som är ”bäst”. Men varför inte försöka?
I samband med det här så surar Politikerbloggen lite över att deras pris till medborgarjournalistik ”kopieras” av AB. SVTOpinionbloggen skriver eftertänksamt om det.
Rick Falkvinge gör också en bra grej – instiftar Stora Gammelmediepriset. Helt enkelt där bloggosfären nominerar de bästa journalisterna och andra inom de gamla medierna. Smart och rätt för det är ändå de gamla medierna som fortfarande är viktiga för nyheter och som ger bloggosfären mycket innehåll. Icke att förglömma är också Årets Politiska Blogg där nomineringarna pågår för fullt.
Andra priser som finns är Veckorevyns, Kulturbloggens, Götes (som kanske inte är det största men roligt) och självklart också Wadströms Årets Bästa Blogg. Lägg gärna till andra priser som jag missat.
Det är en jävla massa bloggar på gång också. Fler och fler blir mer och mer professionella i sin approach. Det vi ser nu är det totala genomslaget för bloggformatet (ledsen BoRothstein och andra bloggnegativa: vi vann :)). Om några månader behöver vi inte ens se diverse märkliga formuleringar bland gammalmediejournalister eller liknande. Det intressanta blir terminologin som måste sättas: är det meningsfullt att prata om en ”bloggosfär” längre? Jag tror att vi som varit med ett tag nu har ett ansvar för att vi inte försöker isolera och bli ”det var bättre förr”-aktiga utan välkomna det som händer. Sluta gnälla helt enkelt. Det är dags att vi tillsammans skapar bloggar som kan visa på precis alla perspektiv som världen och livet erbjuder.
Det gör att det är bra med priser. Låt oss se en massa olika priser. Strunt samma vem som faktiskt delar ut dem.
En intressant sak är att polisens nya (som sannerligen varit en vaporware) radiosystem Rakel också problematiserar journalisternas möjligheter att följa det som händer ”på stan”. Oscar på ST skriver en intressant bloggpost och påpekar att det i det nya avlyssningssäkra systemet finns en viss fara:
Faran med Rakel är att mer makt hamnar i polisens händer. Om de inte vill berätta något kan de helt enkelt låta bli, och vi (och ni medborgare) kommer aldrig att få veta om det.
Mer poliser. DVIJDVS skrev en oerhört skrämmande postning som jag inte kan länka därför att hela bloggen är försvunnen! Det hela handlade om att hennes sambos chefer, poliser, hade kallat in honom och förklarat att de hade synpunkter på hennes blogg. Det är fasen upprörande! Inget i den bloggen handlar om något som de facto hotar polisens arbete. Ett typiskt exempel på när analoga värderingar möter den digitala verkligheten.
Pris för den märkligaste bortförklaringen står prästen Anna Evertsson i Heliga Trefaldighets Församling i Kristianstad för i samband med att sagt nej till att låta nära anhöriga spela en CD på en begravning:
En gudtjänst är offentlig och öppen för alla, inte bara de närmast sörjande. Om man väljer en cd-skiva kanske man behöver en förklaring. Det blir för privat.
Sicket skitsnack. Alla dem som varit inom kyrkan vet att det snarare handlar om uppnästa, uppblåsta kyrkomusiker och präster som har en märklig syn på kyrkorummet som heligt (var inne på det här). Och det är onekligen så att kyrkan måste inse att de – liksom traditionalistiska mediehus – inte längre kan försöka att skyffla människor i skock.
Det här är verkligen kul. Max Planck-institutet lyckas plocka upp en text som i princip säger ”MILF” :)
Bilbranschen ligger globaltilla till. Både Volvo och SAAB ligger på sina amerikanska ägares säljlista. Nånstans handlar det idag om att tänka utanför boxen – och oavsett om det är vettigt så gillar jag idén som ingenjörsfacket ger: slå ihop dem! Det är ett annat sätt att tänka istället för att bara tänka att svenska staten plötsligt ska bli bilföretagsägare…
Terri Eriksson tar upp det faktum att föräldrasajter antagligen är de verkliga nätmobbingsajterna – inte att det är ett ungdomsproblem. Modigt att göra det – för jag har fått höra hårresande historier från sajter som inriktat sig på barn och familj.
Lågkonjunkturen. Jag har försökt att hålla mig ifrån att skriva för mycket om det. Dels är det för invecklat och dels är det så extremt – de flesta ekonomer är överens om att de inte har något facit (bra om vems felet är här). Varslen står som spön i backen – och jo, det är inte helt enkelt att vara konsult idag. Arbetsförmedlingen släpper riktigt deprimerande siffror till medierna. Och det är fler och fler som börjar att fundera hur mycket svarta rubrikerna påverkar själva konjunkturläget. Problemet med AFs prognos är att man valt att endast intervjua och inte räknat med demografin.
Humblestorms VD Mermosh Saatchi intervjuas om att vara så ung och VD osv. Jag antar att hennes val retar såväl knallpulverfeminister och kristdemokratkonservativer. Jag tycker hon har en laid back-stil som jag gillar runt allt med livet och småbarn. Jag är själv less på diskussionerna om hur länge föräldrar ska vara och dividering om att lagmässigt dela föräldraledigheten. Låt folk görasom de vill.
Det blev ju lite sent inatt – ungefär som så ofta förr när det händer saker i världen. Jag har svårt att inte låta bli att följa nyhetsflödet. Jag bloggade om det inatt på SSBD och under dagen har jag varit med i en podcast tillsammans med Veckans Affärers webbchef, och jag var tvungen att säga nej till att skriva en artikel om nya medier och katastrofer. Det senare tär mig lite – helt enkelt för att jag gillar Anders som bad mig. Men jag har inte nog med tid: ska jag göra en sån sak vill jag grotta ner mig i ämnet… Men det lär bli en analys av det.
Har fortsatt att hålla koll på händelseförloppet via Twitter#mumbai. Eftersom jag för just mikroblogging gillar desktopapps så har jag blivit kär i TweetDeck (för mitt Jaikuberoende skjuter jag Juhu). Men den version som jag körde uppdaterade inte sökningar automatiskt vilket när man följer en kanal som #mumbai. Jag tjoade ut min frustration i min Twitter och fick nästan direkt svar från Tweetdeck som pekade mig mot en pre-release som även hade automatuppdatering av sökningar. Det är en vacker värld.
Spinoff på diskussioner runt skillnaderna mellan hur traditionella medier och nya medier hanterat terrorattacken blev diskussionen om vilket namn som skulle användas. Jag skulle vilja påstå att de flesta internationella nyhetskällorna respektive extrem majoritet av Twitteranvändarna använder ”Mumbai”, vilket är det ”nya” namnet på Bombay. Storyn bygger på att Bombay är ett kolonialistiskt namn och etymologiskt ska det härstamma från portugisiskans ord för ”bra bukt”: Bom Bahia och när engelsmännen anglifierades namnet till Bombay. Det nya namnet sägs härröra från gudinnan Mumbadevi. Diskussionen som förts är att det nya namnet är ”nationalistiskt och härrör från önskningar om etisk rensning” vilket kan ha visst fog men dock är faktum att Bombay bytte namn redan 1995. Helt enkelt är det ju så att olika städer, beroende på arv och politiska ställningstaganden byter namn. En artikel om bytet finns hos NYT. Där kan man bland annat se hur stora amerikanska tidningar tänker om namnbyten:
In general, after a decent interval we call places what they call themselves — Ho Chi Minh City instead of Saigon, Myanmar instead of Burma, Frankfurt instead of Frankfort, etc., though on those first two (and perhaps on Mumbai as well) there are people who object for political reasons
För det visade sig vara en rätt het potatis. Och det visade sig att svenska medier vägrar att använda det indiska namnet – det namn som Indiens riksdag bestämt. Och läser man på lite så verkar det handla om att vissa grupper vägrar att byta namn – på grund av att man ogillar dess härkomst och att det är en viss grupp som infört det. Och svenska medier väljer en helt annan approach än internationella:
”Platser i Indien har i många fall ett namn som blivit känt genom den koloniala administrationen och ett annat som överensstämmer bättre med lokalt språkbruk. Vi rekommenderar att man använder i svenskan etablerade namnformer som Bombay (Mumbai), Madras (Chennai) och Calcutta (Kolkata). Vid behov kan man naturligtvis återge båda namnen.”
Jag tycker fortfarande det är lite märkligt, lite typiskt svenskt och faktiskt lite skrämmande att man i nyhetsmedia väljer att använda ett namn som landet inte längre vill ska användas. Det är som om man skulle förklara att ”nej, vi struntar i att kalla St Petersburg för St Petersburg utan fortsätter kalla det Leningrad”. Eller förklarar att Istanbul ska kallas Konstantinopel – strunt samma att namnet kommer av kolonialism. För övrigt blir det förvirrande: om en majoritet av de som internationellt skriver om staden väljer att kalla det för Mumbai så kommer svenska medier inte bara att bli sedda som rejält löjliga men också inte ha en chans att få vettiga träffbilder.
Nåväl. Roligt är att se att Aftonbladet låtit Opassande-Emma skriva en debattartikel. Som vanligt bra, som vanligt modulerad. Annat intressant i IPred-frågan är den här SVD-artikeln där Per Sundin igen visar att han faktiskt inte bryr sig om konsekvenser bara han får sin lag. Fredrik Wass skriver vidare utifrån sitt möte med Vint Cerf och jag kan inte hjälpa att jag funderar över om min rubrik var bättre än jag först tänkte, när jag läser vad Cerf utgår från:
Det finns en spänning där. Att alla kan vara helt och hållet privata skulle vara en fara för samhället, men möjligtvis bra för individen. Å andra sidan, om vi inte har något privatliv alls kanske vi får ett bra samhälle, men ingen som vill bo där. Det är en spänning mellan att skydda samhället och att skydda individens frihet. Ibland kan man hamna fel.
IPred kan tyckas småttigt i ljuset av det som händer i Mumbai och som pågår överallt med våld och finanskris men det handlar inte bara om att artister vill ha betalt och därför ska privata organisationer få polisiära möjligheter att jaga fildelare – det handlar om att undvika att stifta lagar som kan fungera som prejudikat för än mer integritetskränkande regler, statligt sanktionerade lagar som får FRA att verka bra. Det handlar helt enkelt om en värdeglidning från ett öppet och demokratiskt samhälle till något annat. IPred kanske i vissa fall är än mer Orwelliansk då det inte handlar om staten utan om privata intressen. Tillsammans skapar de möjligheter för en fullkomlig och totalitär kontrollstat.
För övrigt har det nog hänt mycket men det orkar jag inte ta tag i just nu.
Iförrgår åkte min vän iväg på sin mission till Afghanistan. Varje ord som nämns om Afghanistan får mig nu att haja till. Den för mig många gånger glömda konflikten har blivit verklig. Den har kommit mig nära eftersom någon jag tycker om kommer att befinna sig mitt i den.
Jag läser om terrorattackerna i Mumbai (Bombay) och lät Twitter ge mig mer info. Svenska tidningar tar inte fram några krigsrubriker. Visst – det darrar till lite när det visar sig att en svenska sitter fast på ett av terrorister belägrat hotell. Men när personer man pratar med via jaiku och läser och när ens vänners vänner är mitt i det hela – då blir det något annat. Snabbheten visar sig nu med sociala medier, med användargenererat material. Den som tvivlar på kraften nu…
I grunden handlar inte IPRED-diskussionen om ”rätten att stjäla” upphovsrättsligt skyddade konstverk. Det handlar om rättsäkerhet och att svenska politiker (än en gång) är beredda att göra inskränkningar i medborgarnas personliga integritet och låta privata företag få polisiära befogenheter gentemot våra IP-nummer. Diskussionen utökas sedan med en diskussion om hur upphovsrättslagen fungerar ihop med dels synen på äganderätt respektive synen på hur tekniska förändringar förändrar rättsmedvetenheten. Kopplat till det är en diskussion om fildelningens moraliska och rättsliga aspekter.
Så – vad händer just nu i diskussionen? Expressen visar att inte alla gör som Sydsvenskan. Inser vad det hela handlar om. Att det inte går att som ledarredaktion gå i ledband på en regering och riksdag som själva går i ledband hos stora bolag inom kulturen.
Upphovsrätt tillkom under en tid då teknik var dyr och ägdes av ett fåtal. Upphovsrätten, som är ett statligt monopol och en inskränkning i äganderätten, tillkom således under vissa omständigheter som numera är förbisprungna av utvecklingen. Därför finns ingen anledning att hålla fast vid en tradition som ändå är neutraliserad av den tekniska utvecklingen.
Det är något som jag också velat föra fram: att upphovsrätt, liksom många andra lagar, inte kan vara statiska. Tekniska förändringar, kunskapsutveckling och användares förändradebeteenden måste vara faktorer som förändrar lagstiftning. Men frågan är vem som egentligen skyddas av en lag som den här och vad det i längden får för konsekvenser. Problemet verkar vara att det är få av de som är upphovsrättsinnehavare som kan lägga ihop ett och ett. Scaber Nestor påpekar det fullkomligt galna i att Författarförbundet ställer sig bakom IPRED och därmed kallar sina läsare och köpare för ”tjuvar” samtidigt som det aldrig sålts så mycket böcker, det aldrig varit lika intressant att läsa – och att de sociala medierna skapat möjligheter att få ut nyheter och recensioner om böcker som aldrig tidigare. Men det struntar man i – för man sitter kvar i ett gammalt tänkande runt att skydda själva formatet; de atomära delarna av upphovsrätten.
På samma sätt väljer IPRED-kramarna att ljuga: att försöka påskina att det är en liten klick som är emot förslaget liksom att det handlar om att människor tjänar pengar på att fildela och göra intrång på upphovsrätten. Guillou, vars kunskaper om Internet tidigare bevisats vara obefintlig, väljer samma fula sätt att diskutera saker och ting. Vad är ett ”fåtal”, Jan Guillou? Har du ens brytt dig om att räkna antalet som går med i olika motståndsgrupper ex.vis på Facebook? Eller hur ska du förklara när ProjO tar fram räknestickan? Skiter du i dina kollegor som inte tycker som du? Och struntar du i att du faktiskt ljuger på grund av okunnighet eller ren ignorans? Också intressant att en person som dömts för olaga intrång och diverse närliggande saker i och med IB-affären väljer att förklara att saker är fel. Problematiseringen saknas numera när pengarna styr i den gamla vänsterns kulturmaffia. Och att staten faktiskt går med på sanktioneradutpressning från privata näringsidkare.
Det hela är skrämmande och samtidigt väldigt symptomatiskt. Och jag har i ärlighetens namn svårt att förstå hur det kommer sig att det hela mer och mer liknar en fars där gamla liberaler och frihetskämpar på vänsterkanten plötsligt väljer att låta kapitalet och staten kontrollera precis allt som tänkas kan – eftersom det annars ”kan” svida i egna plånboken. Att såna som Guillou, Dahlgren mfl väljer att sälja ut principer för några extra ören – respektive rätten att försöka ha kontroll över något som de inte haft kontroll över under många år.
Jag funderar över det. Har en postning om hur grundläggande våra olika världsbilder faktiskt påverkar oss mer än vi tror.
Sen tror jag helt enkelt att en hop med politiker och proffsmediatyckare störs av att de plötsligt inte har makten över tanken hos medborgare. Att idag är det nya röster, och många fler, som ”stör” agendasättandet.
Idag har ett antal exempel kommit som visar på hur svåra stora skiften är, hur varje förändring i kultur, samhälle och värdering av en större magnitud orsakar smärta och stora motsättningar mellan de som omfamnar det nya och de som har svårt att hantera förändringen. Ofta handlar det om att svårigheten ligger i att människors personliga roller, deras rollplattformar förändras utan att de själva valt det. Tryggheten raseras och hellre än att ta ut en ny kompassriktning så väljer man att försöka att förklara att kartan är sannare än omgivningen.
Ett exempel är den kader av A-listeartister som skrivit ihop en debattartikel på DN Debatt (bara valet av media indikerar att det handlar om personer som helst inte ser den nya digitala världens möjligheter). De menar att IPRED-lagen är nödvändig och att fildelning är stöld. I TV får Sauk häva ur sig obsoleta Bardiska jämförelser mellan att fildela och att stjäla cyklar, och debatten förs mellan vänsterpartiet (sic!) och författare (cirka en och en halv minut in i sändningen). Rapports rapportering är minst sagt schematisk:
Det som helt enkelt inte går in i skallen på dessa personer, som varit vana att inte konkurrera med andra utanför de normala, traditionella kanalerna, är att det nya digitala samhället förändrar också juridikens grundstenar när det gäller immaterialrätt. Jag har skrivit om det i min förra postning. Artist-författarna-skådespelarnas slutpunkt är märklig eftersom den utgår från att en lag är evig och att först när den följs så kan man förändra distribution och försäljning av immateriala upphovsrättsskyddade saker.
För att göra en liknelse i stil med Sauk: innan vi utvecklar säkrare bilar så ska vi få folk att köra enligt reglerna.
Uppdatering: Niklas Strömstedt gör en trippelpudel eftersom han använt en hel del upphovsrättsskyddat material på sin blogg. Hans slutsats är lika fel som övriga artistkollegors och kommentarerna till hans ursäkt är genomgående uttryck för just detta. Exempelvis Nikkeger uttryck för samma åsikt som jag förfäktar:
Försök, istället att se nyttan av webben, nyttan av Youtube, nyttan av att kunna använda alternativa distributionsformer.
Se till att ställa krav på att ditt material publiceras i en officiell och acceptabel form på YouTube. Kanske i en egen kanal?
Det som skedde under 90-talet har redan skett. Det var då skivbolagen gick från musikspridare till upphovsrättshanterare och det var då de byggde fast sig i den affärsmodell som nu är så besvärande att du och de övriga 36 undertecknarna väljer att stödja jakten på era fans istället för att aktivt stödja en utveckling där man går ifrån den fysiska skivan/filen.
Framtiden är här. Det är synd att branschen försöker gräva sig fast i de skyttegravar de grävde åt sig redan under 90-talet i sitt krig mot publiken.
Strömstedt, vars blogg jag tycker är riktigt bra har helt enkelt fått det hett om öronen då han valde att skriva under DN Debatt-artikeln men har använt sig av YouTube-klipp rätt mycket. Intressant är om alla de som skrivit under aldrig kollar in YT eller lyssnar på nedladdad musik. Läs också den här vettiga artikeln. Antar att det nu sker diverse historieförfalskning hos diverse artister och på deras bloggar – det rensas nog ut en hel del. Och det är intressant att Per Gessle uppenbarligen förklarat att han bränner ut skivor med musik.
I en enkät som gjorts visar sig följande, statistiskt mycket talande siffror:
58 procent av artisterna ansåg att fildelning ska vara olagligt, 38 procent vill släppa den fri. Men 59 procent uppgav att de själva laddat ner upphovsrättsskyddad musik.
Dubbelmoralen verkar därmed stå som spön i backen.
Uppdatering: Artisternas upprop har fått uppmärksamhet men jag skulle nog vilja påstå att det knappast är den uppmärksamhet de ville ha. Verkar som om fler och fler av de som skrivit under slirar betänkligt både vad gäller kunskap om vad IPRED de facto innebär och när det gäller den egna fildelningen. Några få försvarar dem men fasen vet om det ens är ett försvar de vill ha. Hos Medieoman görs en fantastisk logisk saltomortal när han menar att det ju inte är så farligt att Niklas Strömstedt använt sig av YouTube-musikfilmer och att bloggare är rabiata. På sin blogg. Där han också beskriver Opassande-Emma som ”han”.
Strömstedts fadäs har hittats av Aftonbladet. Det som han ska ha credd för är att han väljer att använda sin blogg för att kommunicera och faktiskt tar diskussionen. Här:
Hur ska vi få människor att på heltid vilja syssla med att hitta på saker om de inte kan leva på det? För vi kan väl ändå enas om att det är trevligt att leva i en värld där människor hittar på saker?
Eftersom Strömstedt väljer att diskutera det så gör jag det också. Ja, käre namne (jag heter ju Niclas), det håller jag med om. Problemet är inte detta utan att vi är i en tid där distributionen är förändrad och därför behöver vi hitta ett nytt sätt att faktiskt skapa möjligheter för att konstnären ska få mat på bordet. Som jag tidigare skrivit så har ett antal artister faktiskt bevisat att det går – och det faktum att konserter går bättre än någonsin är ett ytterligare indicium på att människor a) inte är tjuvar som vill artister illa b) är beredda att betala för att se artister.
Jag tycker också att det är synd att diskussionen blivit så svart och vit – men grejen är väl att ni som skrivit artikeln är minst lika svart och vita när ni förklarar att alla som fildelar är onda, och att alla som motsätter sig IPRED är en liten klick högljudda pirater som anser att allt ska vara gratis. Frågan är bra mycket mer komplex än så, och tyvärr blir er debattartikel kontraproduktiv genom att ni alltför mycket lyssnat på skivbolagen och deras hejdukar i Antipiratbyrån och för lite på de som faktiskt diskuterar frågan utifrån ett antal olika infallsvinklar: exempelvis Oscar Swartz:
Under en liten period av historien, egentligen bara drygt 50 år, har man på allvar kunnat sälja enskilda exemplar av en låt. Skivor. Det kunde man inte tidigare. Då lyssnade man på musik och såg konserter. Man kunde inte köpa den. Att skapa exemplar var ett stort risktagande och det kostade massor av pengar, dvs att pressa upp skivor och skeppa ut till butiker.
Men nu kan som sagt varje unge med dator vara duktigare än en skivfabrik. Exemplaren kostar noll att tillverka. Vi har en helt ny situation.
Uppdatering: Mycket illa kan man säga om Unni Drougge men ibland glimrar det till. Hennes take på fildelardebatten tillhör inte de 37:s gäng. Ännu mindre Timbuktu. Frågan är om det senare handlar om det faktum att hiphop lånat, kopierat och remixat allt: creative commons är hip hop.
Uppdatering: Kultursverige är inte intresserade av personlig integritet om det råkar drabba deras plånböcker. Bra. Då vet vi.
Är en BWO-medlem en trovärdig röst i den här debatten? Rolinski och BWO tjänar ju faktiskt pengar på ett (måste man förmoda) medvetet och (kan man konstatera) affärsmässigt utnyttjande av andras verk – samtidigt som Rolinski vill begränsa människors ickekommersiella spridning av samma låtar.
Eller problematiseringen där faktiskt upphovsrätten förhindrar oss att ta del av klassiker. Rent principiellt skulle en person kunna köpa upp exempelvis Elvis hela katalog och vägra att de någonsin ska spelas igen: de enda som då får höra Elvis är de som äger skivorna; men radion skulle få svårt att spela skivorna eftersom deras ägande av kopian är en sak – att spela den kommersiellt är en annan. Och intressant är den undersökning som Sydsvenskan gjorde i våras:
Sydsvenskans undersökning i våras visade att nästan två av fem musiker vill släppa fildelningen fri. Majoriteten hade själva fildelat.
där de också berättar att artisterna numera blivit gisslan hos IFPI och Antipiratbyrån – kanske vad vi kan kalla ”nyttiga idioter”.
Hela diskussionen runt IPRED är mastig. Vill man läsa ett nuläge och en balanserad text (visserligen från ena sidan) så ska man (alltid) läsa Emma Opassande. Hennes sammanfattning av den gigantiska avgrund i hur politiker å ena sidan och nätokrater (minus Bard?) å andra sidan lever är briljant:
Det mullrar i leden för att själva kulturen internet påverkas negativt, det är dags att börja förstå det. Tonen i information och resonemang från politiker rimmar illa med hur verkligheten ser ut för de som använder sig av kommunikationsmedlet nätverken skapar. Det är socialt, det är livsnödvändigt, och icke-förståelse uppfattas precis lika mycket som ett hot från oss som “kan” som de som upplever upphovsrätten hotad, om inte större.
Den som bäst skrivit om en av de farhågor som jag har runt lagen är Josh. Problemet är inte nödvändigtvis Sony eller Universal utan YnoS AB eller Lasrevinu AS som genom det här kan skapa ännu ett paradigm i bluffvärlden. Liksom att det öppnar upp för en mer repressiv nätanvändning (igen) – något som vi sett såväl i EUs försök att registrera bloggar som när det gäller andra regleringsförsök liksom i hela FRA-lagens utkanter. Så IFPIs försök att påskina att lagen handlar om ökad rättssäkerhet är extremt fånig. Vidare kan den väl användas för att jaga oliktänkande i samma skeva tänkesätt, typ ”vi har ju en lag som innebär att vi kan göra X – strunt samma om den enbart var tänkt för situation Y; vi använder den även i situation Z”, som gjorde att brittiska staten såg till att sänka Islands ekonomi än mer genom att använda anti-terrorlag (även om säkert en hel del vänstertomtar gillar det då de ser alla kapitalister som terrorister).
Den upplevs mest som en beställningslag från fr a musik- och skivbranschen där dessa branscher, istället för att ta konsekvensen av såna bevis som AC/DC (skivan fildelades innan den släpptes – ändå säljer den som smör) eller Radiohead (slutbeviset är överväldigande: de tjänade själva mer pengar på att låta folk betala vad folk ville istället för att låta skivbolaget sätta ett pris) eller Itunes och Spotify, idogt håller kvar vid sina gamla affärsmodeller. Det är en lag som försöker att göra ett pedagogiskt lappkast – som försöker att återföra en värdering som för länge sedan förändrats i de flesta människors medvetanden – för att prata juridik så har proportionaliteten mellan brottet och straffet förändrats.
Helt enkelt så är det försent att försöka utbilda svenska folket, eller hela världens befolkning i att fildelning är stöld (oavsett vad Bard och antipiraterna försöker intala sig) eftersom värderingsförskjutningen är implementerad.
(läs också Anders Mildners utmärkta jämförelse mellan bojkottandet hos några städare på sent 80tal och dagens diskussion om fildelning)
Istället borde man insett att Spotify, Grooveshark och Itunes och alla andra musiktjänster, filmtjänster; säger något: att om konsumenten till en lagom kostnad kan köpa sin musik eller sin film så handlar människor hellre än att jaga torrenter och lära sig att det ofta inte riktigt är vad man förväntat sig. Men så länge man håller kvar vid ett tänkesätt som bygger på att de gamla analoga fysiska objekten bara blivit digitala så byggs en Berlinmur mellan säljare och köpare. Ett tankesätt som också Piratpartiet ibland verkar fastnat i.
Det kulturbranschen och staten inte förstått är att övergången från att sälja kulturella objekt som atomer till att sälja dem som (digitala) bitar också kräver en förändring av affärsmodellerna. Istället för att kalla sina konsumenter för potentiella tjuvar borde man förstått förändringen och sett till att skapa möjligheter till att köpa, lyssna, läsa och se på saker på ett sätt som fungerar för målgruppen och för mediet. Det är minst sagt en myt att bolagen skulle tjäna alla de pengar som de menar sig förlora: gissningsvis skulle de förlora än mer om fildelningen försvann. Och att de inteens inser att det inte handlar om några få pirater som är förbannade utan deras konsumentplattform är sorgligt.
Men samtidigt kan man också se att det hela bygger på samma värdeglidning som många andra förändringar i juridiken är inne i: att dels mer och mer handla om ett privatiserat rättsväsende. Ser man det mer filosofiskt och hypotetiskt så kan det å ena sidan innebära att individen och individuella företag får en större möjlighet att driva sina egna frågor utan att behöva underkasta sig statens goda vilja – å andra sidan innebär det en fara för en sorts legal vigilantism där rättsmedvetandet fullkomligt gröps ur på grund av frånvaro av gemensamma referenspunkter.
Värderingsglidningen som ligger till grund för saker som IPRED kan också handla om att enhetssamhället, synen på en allsmäktig stat, suddas ut mer och mer. Frågan blir då om saker som IPRED som indikation på en sådan värderingsförändring är bra eller dålig (helt enkelt om man bortser för en stund om att lagen handlar om att uppehålla en idag mer och mer obsolet syn på immaterialrätt)? Helt enkelt kan det vara så att själva tillämpningen av värderingsförändringen är fel men det som den tillämpningen har sin grund i faktiskt är rätt.
Det som sker fr a i Sverige är tvåeggat: dels ser det ut att handla om statens försök att kontrollera individers användning av digitala kontaktnät – detta för att uppehålla en ålderstigen syn på såväl opinionsbildning, immaterialrätt och socialt liv. Eller för att man inte förstår – och därför blir rädd och försöker trycka tillbaka och förhindra en utveckling.
Å andra sidan är privatiseringen och individualiseringen en del av förslagen som på många sätt bygger på den underliggande värderingsförändring som skett under flera årtionden där individen tagit centralplats framför kollektivet. Medvetenheten i dessa förändringar är låg, insikten om att förändringen många gånger är en konsekvens snarare än ett medel är sällan uttalad eller ens existerande.
I grunden kan jag ändå tycka att mängden av nya lagar som handlar om att skydda det existerande, trycka ner en bredare opinion, hålla kvar vid gamla sätt att se visar att det som allt detta skyddas emot nu inte är någon udda företeelse utan en fullständig verklighet, ett implementerat faktum. Internet är centrum och mer och mer blir tanken på att använda analoga verktyg som primary weapon of choice helt ointressant.
Jag har varit på jobbåkande. Sent igår flög jag till Malmö och sen haft möten hela dagen idag med kund, sen hem via Kastrup och tåg från Arlanda. Det blev ett oväntat stopp i Avesta. I över en timme medan de försökte baxa undan ett godståg som fastnat i backen utanför Krylbo. Skitkul… En och en halv timme försenade.
Följde USA-valet en sväng via Twitter och Election 2008 medan jag skrev ihop ett par koncept. Kolla också in Bison som livebloggar om vad svenska bloggar skriver om valet. Själv startade jag upp en intressant diskussion via Jaiku imorse. Det är också fascinerande att ganska många i ens omkrets spenderar natten med att vaka in amerikanska valet. Det är rena Super Bowl-känslan ibland :).
Mesta diskussion har också varit det faktum att Filip och Fredrik frankt gått ut med att de tänker vara jäkligt subjektiva i sin valvaka på Kanal 5. Både Sofia och Jocke har skrivit om det.
Varför är det så intressant i Sverige med presidentvalet? Det är rätt få andra länder där så många TV-kanaler väljer att satsa så stort som i Sverige och både nya och gamla medier har jobbat hårt med att täcka in valet i USA så mycket som möjligt. Jag tror det kan handla om ett antal faktorer:
Amerikanska val är roligare än svenska. Det är mer show, det är mycket sluggande och det är medialt och likt en blandning av reklamkampanj och dokusåpa.
Obama och Palin är viktiga faktorer. Den första afro-amerikanska presidenten – och att Obama är ung och har en inte helt comme il faut-bakgrund politiskt. Palin är intressant som en ”soccer mom” på speed och självklart är hon en förebild för många av de andra soccer moms vilka redan förra valet identifierades som en viktig målgrupp för politiken. Att hon sedan är en färgstark person och har åsikter som får det att krulla sig på ryggen på de flesta svenskar.
USA är viktigt. Och för Sverige är det viktigt både när det gäller exportindustri men också att vi har starka influenser som ett litet land med en rätt låg nationell känsla. Valet är också viktigt utifrån den finansiella oro och den lågkonjunktur som driver över världen som en flodvåg.
Kanske kan den rätt så höga graden av politisering av journalistiken och vänsterinriktningen som traditionellt varit stark inom journalistkåren förklara det politiska intresset – och att det faktiskt påverkar befolkningen: synen att det som pratas mycket om i medierna måste vara viktigt. Dock har de senaste undersökningarna visat att svenska medier lyckats förhålla sig relativt objektiva.
Hur går det då? Drudge Report har fått tag på läckta exit-polls och den samlade bilden av tidigare undersökningar (roligt att just när jag skriver det här så pratas det om Real Clear Politics – en länk som jag hittade för flera timmar sedan via Election 2008) ger att Obama kommer att vinna.
Det tror jag också och även om Obama har en rätt protektionistisk inställning till frihandel så tror jag att världen mår bättre av en demokrat som Obama vid rodret om man ser till alternativet. Jag menar att problemet inte är McCain: må vara en konservativ jävel med kopplingar till såväl vapenlobbyn som andra lobbygrupperingar som knappast ger miljöfrågor eller freden en puff, utan möjligheten att Sarah Palin kan bli president då McCain är den äldsta presidentkandidaten att försöka bli president för första gången hittills och alltså är det där hjärtslaget från Ovala Rummet väldigt mycket närmare om McCain blir president. Det vore självklart oerhört häftigt med en kvinna på posten men kvinnan i fråga är alltför konservativ för min smak. Så Obama får min (om än lätt motvilliga röst) röst.
Uppdatering: Bisons livebloggning under valnatten där han fr a inriktade sig på att läsa vad andra i fr a Sverige skrev om valet är bra. Läs hela tråden.
Får leka lite Lassbo ett tag. Alltså: sitter man i en panel så är det schysst att faktiskt sätta på sig ett par snygga skor. De där snickersen var inte att leka med Niklas Svensson :)
Jag var alltså på Videobaren innan tåget mot norr gick hem. Det är Henrik och Mattias på IVAG som kör välbesökta mingeltillställningar med jämna mellanrum. Och Videopanelen diskuterade sociala medier, fr a rörlig bild online, och politik. Anna König Jerlmyr, riksdagsman från moderaterna, Niklas Svensson, journalist på Nyheterna TV4 och Politikerbloggen och Björn Mellstrand, JMW.
Några reflektioner: Henrics och Mattias spaning var briljant – spännande helt klart uppdaterad även för oss social media narcos. Videopanelen då: Anna KJ var lite lätt spånig ibland – men hade snygga stövlar, visserligen bestod väl publiken av 75 % geeks och resten politikerkollegor av olika modigenrer men jag saknade spetsen in mot att faktiskt förstå att använda mediet. Niklas Svensson har onekligen en dubbelsits som gammalmediajournalist (är valet av skor månne beroende på en gammal syn om fotarbete inom journalistiken? :) ) och bloggare som märktes inte minst när han skulle försöka förklara att FRA-diskussionen faktiskt bara skedde i bloggosfären. Något som jag tvivlar på att andra upplevde: det var snarare där den satte igång och modulerade kraften. Förutom att ha snyggast skor så var Björn bäst, fr a att adressera frågan om vad som nu kommer hända med utvecklingen av sociala medier i o m den finansbävning som skett de senaste dagarna liksom att försöka hitta intressanta vinklar på hur politiken faktiskt kan skapa vinster genom att använda sociala medier.
Gillade helt klart konceptet som IVAG kör: och Berns är perfekt med sina många skärmar och rätt känsla när det handlar om video online, rörlig bild och så vidare. Träffade lite bubbelfolk också: alltid lika kul. Självklart var Björn F där, Hyttfors fick man äntligen skaka tass med och det var onekligen roligt att se Gatarski och skaka tass efter alla dessa år. Paula M hann jag bara vinka till eftersom jag var tvungen att dra till stationen efter panelen och Ingmarsdotter hann jag bara växla några ord med. Om jag är i stan nästa gång så går jag gärna igen – mingel med mervärde är det bästa.
Uppdatering: Björn Mellstrand skriver om sina tankar runt ämnet.
Det har blivit ett jävla liv om Sigge Eklunds initiativ för en Bloggportal. Det mesta livet har skett i den gamla blogosfären – i.e bland oss som bloggat pre-mainstreamblogg-genomslaget. Såväl Hedgehog som Suburbia ondgör sig en smula över Sigges initiativ. Hedgehog över att SvD försöker påskina att det är något nytt – nej, självklart inte: såväl nyligen.se och intressant.se har funnit länge. Suburbia funderar över det faktum att Bloggportalen är mer intresserad av bloggaren än av bloggens innehåll och hur fel detta är.
Jag är skeptisk. Det Eklund gör är att slutligen föra in bloggen som en självklar del av Internet. Inte någon subkultur eller något speciellt utan det blir mainstream. Blogportalen innebär inte något annat än att bloggen blir lika vanlig som en hemsida blev 2001. Det är liksom inget att yvas över längre. Att det inriktas på bloggaren är rent mediateoretiskt självklart – hela media bygger på kolumnisten snarare än kolumnen. I samma andas barn som Mats Olsson, Linda Skugge och Jan Guillou mfl så kommer bloggandet styras av intressanta personer snarare än intressant innehåll.
Den gamla blogosfären börjar sannerligen bli en smula excentrisk…
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=392acc12-1022-430b-a77b-6226ade9c3c1)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=31d35b50-16a1-48f5-9b36-92df10514c27)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=c2a30b6c-8462-478c-af57-23ba5324af85)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=77392970-2014-416d-aadd-c3371d56b627)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=9de3106a-176e-4eae-99c4-b4146c6f5147)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=f45deecd-dead-4799-a178-1dce1d987007)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=ccb03832-c485-4377-a922-b6b042d44a65)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=830a9538-86c2-4f0c-89e2-874c37d684e6)