Det gör vi alla.

Det är roligt att se att Linda Skugge inte tycker att spökskrivande är något problem 2010 i Newsmill.

När Kjell Häglund anklagade Pascalidou för spökskrivande valde Linda en annan linje. Och gör en stor grej av det hela i en krönika som fanns i Expressen.

Det här tyckte hon 2005:

Men om man måste jobba som spökskrivare har man nog ingen karriär att tala om. Hör ni alla spökskrivare, kom ut ur garderoben, så får ni antagligen en karriär. Ni har ju ett guldläge här. Jag har länge undrat hur så många profilerade skribenter kan vara så kassa och slätstrukna. Här har vi alltså svaret: Det är inte de själva som skriver. Inte undra på att man somnar när man läser dem.

2010 läser vi att Linda Skugge tycker:

Att frågan om spökskrivare är så laddad är ju inte oväntat i landet präktig. Här ska man städa själv, och givetvis skriva sina alster själv. Men snälla nån så mycket skit vi slipper tack vare alla underbara spökskrivare. [...] Sen jag startade PR-verksamhet skriver vi en artikel i veckan åt beställare. Det är en underbar känsla att se mina och mina medarbetares alster på fin nyhetsplats. Det gör verkligen ingenting att någon annan får äran.

Det är en trippel vinnarsituation, kunden får ut sitt budskap, tidningen får en läsvärd och intressant artikel och jag får skriva en faktura.

Jag har heller ingenting emot att själv låta någon annan spökskriva mina egna verk. [...]Vi var överens om att det finns ett mäkta spännande synopsis som jag komponerar (ja, vid mitt köksbord), men jag vägrar lägga tidiga morgnar på att krysta fram en deckare. Jag kommer lägga ut jobbet på en spökskrivare, och det med glädje.

Jag gratulerar Linda Skugge till att ha ändrat åsikt. Själv vidhåller jag att det inte är vem som skrivit själva orden som egentligen är det viktiga. Så välkommen in i pr-branschen. Där spökar både skrivare och skribenter.

Jag kanske ska lägga ut min blogg på entreprenad.

Uppdatering: Man undrar om det är Linda som skriver sin nya blogg på ICA-Kuriren ”Älska Vardagen”. Å andra sidan är det inte mycket text i den. Finns det spökfotografer?

…att Alex Schulmans dravel om att bloggar inte har någon makt i sig själv bevisar att bloggar faktiskt har det (uppföljningsartikeln har ett något abrupt slut :)). Det känns lite som om hela den gamla anti-bloggsvängen loopar ännu en gång. Att Svegfors och Mats Johansson än en gång försöker försvara ett gammalt tänkesätt bevisar också att sociala medier är en del av en ny medieverklighet. Det känns som om det helt enkelt är gjort redan. Loopen är inne på sin fjärde – femte omgång. Minst. Låt kändisarna sluta att blogga, låt Marcus Birro gnälla om att bloggosfären är ett skithål. Låt Svegfors försöka förklara att DAB är grejen och inte sociala medier. Problemet är att såväl Schulman som Svegfors och en massa andra tänker fel: tänker masskommunikation när människor börjar att prata med varandra. Allt är redan här – sociala medier kommer inte att försvinna utan bli vardag eller som Charlene Li säger:

social media will be like air.

Eller som man brukar säga: “don’t feed the trolls”.

…att två mediebolag måste fått solsting trots det minst sagt frånvarande sommarvädret:

• Stockholm City stänger sin webb för sommaren. Det är så oerhört blåst och galet att man baxnar. Det innebär uppenbarligen inte rent tekniskt att de kommer att förlora all sin länkstyrka på sökmotorerna. Men de kommer knappast få tillbaka sina läsare – de kommer använda sig av andra källor och stanna där. Sen kan man ju iofs fråga sig som de väljer att göra samma sak som nästa exempel:
• GP och Stampen väljer att följa ACAP-initiativ för att stänga ute sökmotorerna. Knappast det smartaste som de valt att göra. Och förklaringarna är bara stupida. Jag har inte mer att säga än när man fick höra de första hostningarna från de stora mediehusen mot Google News och annat. Tycker för övrigt att Mindparkpostningen sätter sökarljuset på hur illa det är ställt med de traditionella medierna – eller just nu känns “gammelmedia” som ett rätt uttryck. Kolla också Strömbergs briljanta visualisering.

Slutsatser av allt det här? Inget nytt. Bara det att hela medielandskapet är mitt i en gigantisk omvälvning och det skakar om dem som förut haft makt, som haft tolkningsrätten och vars affär, makt och exklusivitet nu förlorar allt.

Vi som redan noterat denna förändring kan bara nicka och gå vidare. Det går inte att vända en flod. Det går inte att ta ifrån människor deras nya tillgångar av publicitet, konversation och fr a – tillgång till information.

…att Arvid Falk.se väljer att publicera en Piratpartiet-demagogi av sällan skådat slag (den är i klass med Guillous värsta dikeskörningar) genom att släppa fram Johan Westerholm, (s) vars argumentation om möjligt är lägre än hos centerkvinnan Qarlsson. Dock ger jag redaktionen cred för att våga göra det. Jag anser inte att den skulle refuserats – möjligen skulle man som redaktör frågat skribenten om det verkligen var något han vill stå för resten av livet… Jag håller inte med Scaber Nestors minst lika demagogiska trick om att den icke-namngivna kvinnan som blivit offer för våldtäkt blivit kränkt. Det är lika låg argumentation som Westerholms.

Så vad är det stora felet (förutom att det rent tidsmässigt känns som om snubben borde tagit ett djupt andetag, kramat sin vän och skrivit postningen om några dagar). Att koppla ihop diskussionen om fritt internet, rättigheten till att slippa få sin personliga integritet kränkt av stat eller företag med att diskutera mellanmänskliga brott som en våldtäkt är rätt snurrigt, och minst sagt obsolet. Det är inte ens att jämföra äpplen och päron – det är att jämföra äpplen och bildäck. Att jämföra upphovsrättsbrott med våldtäktsbrott är visserligen straffmässigt uppenbarligen möjligt (då upphovsrättsbrott renderar flera gånger högre bötesbelopp och fängelsestraff än våldtäkter) men juridiskt helt uppåt väggarna.

I övrigt är det faktiskt inte så att PP säger att ”alla ska ha rätt att göra vad fan som helst”. Dumheter och idiotiskt, läskigt att han väljer att använda en våldtäkt som en sorts täckmantel för att driva en egen agenda mot Piratpartiet. Vi kan väl lugnt konstatera att Johan Westerholm skulle platsa i vilken fascistoid eller tokfundamentalistisk gruppering som helst när han skriver så här:

Ett nej är ett nej och ska respekteras. Jag sätter, till skillnad från de som säger att allt skall vara fritt, människan före. Den enskildes “nej” och rätt till integritet före en utopisk värld där allt är fritt.

Det hela blir nästintill en skrattspegel mot Kants moraliska imperativ. Lite som att höra en dansbandsversion av Michael Jacksons ”Thriller”. Extremt förenklat, extremt avskalat av allt som gör en diskussion meningsfull.

Tyvärr verkar det vara en ny trend – att koppla ihop frihet och integritet på internet med hot, nakenbilder och andra brott. Har folk fått solsting i Almedalen?

Och det tar inte slut där: försöken att misskreditera (beigt Daniel) HAX genom att förklara att han minsann har filmat porr för Carl Serrung bygger på att jaga upp en anti-stämning mot Piratpartiet. För det är ingen som sätter det faktum att han valde att avslöja Serrungs metoder och vidriga sätt. HAX ska dömas för att han gjorde något – till skillnad mot andra som avslöjat oegentligheter och där det varit den drivande frågan. Brit Stakston skrev innan Almedalen att Piratpartiet kan komma att spöka för traditionella partier och det har man onekligen gjort – men frågan är om det vi ser inte är ett bevis på att svensk media och svensk traditionell politikarena är oerhört nära varandra – ska jag använda vänskapskorruption som ord? Nej, så illa är det kanske inte… men det är onekligen så att det sker en sammanhållen kampanj och ett rejält medialt bakslag för Piratpartiet. Väntat men likförbannat väldigt intressant i sin samordning.

Uppdatering: När man läser Jyttes inlägg på Newsmill så känns Westholms drapa ännu mer vidrig då det knappast är så att han kommit på det själv utan det här är uppenbarligen sosse-spindoktorer som ligger bakom. Det är nästan så att vissa textdelar är flagrant lika…

Uppdatering: Mest patetisk är Mona Sahlin. Läs på innan du uttalar dig, du missade att det är HAX som såg till att sätta dit Serrung och enligt den argumentation som du för så är det alltså inte möjligt att någon som gjort något liknande någonsin kan få jobba med politik. Patetiskt Mona, djupt patetiskt. Det är fasen ett moralistiskt moras i socialdemokratin!

Hon är fantastisk. Och det har DN äntligen fattat – och nu kanske vi slipper ”bloggen är en dagbok på nätet” därifrån? Läs om Farmor Gun och inse att revolutionen redan skett. Alla har en plattform att publicera, diskutera och konversera. Det är dags att sluta prata ”sociala medier” och prata medier. Eller kanske nya medier. Där tidningar, bloggar, mikrobloggar, Facebooklänkar och allt sammanfaller till ett fantastiskt flöde av information, konversation och… demokrati.

Fick möjligheten att kika på Second Opinion. Snyggt cleant men det känns som en sk ”me too”. Newsmill har redan gjort det känns det som. Och var först. Frågan är om det finns plats för ytterligare en spelare som vill försöka att bli svenska nätets DN Debatt? Jag är skeptisk.

För även om SOs grundpremiss är att granska media (traditionella medier då?) så är det ju egentligen vad stora bloggar redan idag gör. Eftersom ingen granskning görs av redaktionen så kan det bli rena vilda västern: och fr a finns det en fara då SO är nummer två på bollen. Nummer två får ofta ta över de snedseglare som blivit utslängda från den tjänst som innoverade idén.

Det ska dock bli intressant. Logikens laterala hopp när det kommer till digitala medier har överraskat mig förut.

Varit ute på en kortare kundturné och med mellanlandning på La Roche och spännande snack med Jocke Jardenberg. Sen kundmöten kundmöten kundmöten. Det är bra. Sociala medier är något (ännu) inte påverkas av lågkonjunkturen – helt enkelt inser de flesta att man inte kan sluta prata med sina kunder och konsumenter. Men nu kan man göra det på ett nytt sätt. Eller så beror det på att vi är så jävla bra :).

Stolt som en tupp blir jag när jag får se hur de kära OP-syrrorna lyckas få rejäl press på grund av bloggen som de skriver. Det är ett case jag hoppas kunna gå in mer på djupet på framöver – men just nu måste jag bara säga att jag är så otroligt stolt över dem. För att jobba med blogg som marknadsföring handlar mycket mindre om konsulten än om de som faktiskt skapar texterna. Det är de som är stjärnorna och som gör en blogg till framgång eller bara en i raden. Anna, Maria och Inger har lyckats med det första, att vara de där stjärnorna och det är så oerhört roligt att se dem i traditionella medier och fackmedia och branschpress.

En viss Studioman ringde och förklarade att han funnit ut hemligheten på att äga i ”På Spåret” = sprit. Själv skulle jag då vilja påpeka att med sprit så äger man i allt. Problemet är att det oftast är så att dagen efter så inser man att det nog var spriten som ägde självförtroendet snarare än tvärtom :)

Deepedition kommer dock aldrig att vinna några priser – inser det när jag fått svara på ”men vilken genre i Stora Bloggpriset ((ser att man släppt nomineringarna för modebloggarna: två av mina favoriter var med)) skulle Deepedition kunna fungera i?” och fundering över om det är en mediablogg, eller handlar det om marknadsföring eller… Det är roligt att tävla men hallå. Det är roligt att många länkar till inlägg som de förhoppningsvis tycker är bra. Det har varit roligt att ligga högt både på Knuff och på Twingly. Men jag inser också att det är viktigt att inte hela tiden tänka på det. Deepedition är en ”omniblogg” – eller snarare: det är Niclas blogg om allt det andra – dvs. det som han inte spenderar större delen av sin (höll på att skriva ”nakna”) vakna tid med. Utan det där andra.

Sen har något stort hänt. Åsk aka dabitch har spenderat tre dygn med att koda om Adland. Filmerna är fria i flashformat i Quicktimeformat för alla som är inloggade och inse: på Adland finns alla reklamfilmer som visats under Super Bowls hela historia. Det är stort. Grejen är ju att reklamen många gånger är minst lika intressant och viktig för hela SB-upplevelsen för amerikanerna. Den diskuteras inte bara av nördar som oss utan av många andra.

Kollar igenom alla som har valt att än en gång ta testet på The Political Compass.

Själv blir jag än en gång starkt libertarianistisk och höger. Så gör jag också Erlandssons 3rd dimension-test (vars frågor jag tycker är lite sämre ställda och mer vinklade mot just IPred och FRA).

Det ser i alla fall ut så här:

Det är onekligen fascinerande att ändå inse att även om det finns starka skäl att tro att Ingleharts¹ ”silent revolution” faktiskt har bäring så styrs värderingar och åsikter också av vilken kontext man befinner sig i – den livssituation som man de facto måste hantera.². Det jag kan se att jag är konsistent i åsikter runt integritet, frihetlighet mm men att ekonomiska värderingar förändrats.

Det är dock en utveckling som alltid tas fram när man diskuterar värderingsförändringar inom kulturer men det stör tänkandet i att våra värderingar skulle vara relativt konsistenta efter adolescensen. Samtidigt påpekar också Inglehart att stora förändringar både individuellt och kulturellt starkt förändrar individuella värderingar (och i vissa fall sätter själva värderingsrevolutionen baserad på generationsväxlingar ur spel).

En intressant aspekt på detta är kommunikationens roll. När Inglehart gjorde sina studier så slutade datan vid 1988. Då ”fanns inte” internet³ och medierna var fortfarande i monopolställning vad gäller att bygga en världsbild. Idag är spelplanen helt förändrad och mediernas möjlighet att ha makt över tanken är förminskad, kanske till och med på väg att bli omintetgjord. Det som idag händer är att individer får ett helt annat spelrum att kommunicera sina idéer, att bli opinionsbildare. Det är en sak jag tänkt på i samband med såväl FRA-lagens bloggbävning, diskussionen runt IPred men också i efterbörden av fr a vänsterbloggarnas funderingar runt 2008 års politiska blogg.

För politiker borde det här vara en väckarklocka (och är det för vissa men det är fortfarande många som tror att det är något övergående…) – precis som det börjat vara för medierna och sakta går upp för marknadsförare: den sociala webben handlar om påverkan eftersom det i grunden bygger på konversation och relation. Helt enkelt handlar det idag än mer om att påverka genom att vara närvarande – men att spela utifrån sina mottagares regler istället för enligt sina egna.

För att sätta det i sammanhanget av min åsikt om att vänsterbloggare borde sluta att gnälla och börja att marknadsföra sig så handlar det helt enkelt om att inse att det inte finns någon möjlighet till en sorts ”objektiv första rörare”, eller att staten på något sätt ska stå som garant för ”bästa bloggen”, utan att om man vill ha ut sitt budskap handlar det om att spela enligt den logik som sociala medier handlar om: att lyssna, länka och vara närvarande – och sedan skapa eget innehåll, berätta sin ståndpunkt och vädra ens egna värderingar. Sedan svara och delta i konversationen. Är det en tävling? Det är bra PR. Se till att vinna den.

Det är samma sätt som alla politiker (och marknadsförare) måste börja arbeta efter: den logik som mediet har och inte efter gamla trötta marknadsföringsregler som sattes när TV knappt visade reklam och Rapport var rikslikare.

Åter till de politiska kompasserna ovan. Jag gissar att vissa kommer att stärkas i sin insikt om var de står medan andra inser att de faktiskt inte har de värderingar som de tror. Det är inte farligt. Och det som FRA, IPred och andra diskussioner i blogg-Sverige (liksom i resten av världen i andra frågor) visat är att ”höger-vänster”-tänkandet förändras till en mycket mer komplex och ostrukturerad politisk karta. Det är ett landskap som förändras enligt samma logik som evolution, men det går snabbt och den som tror att det hela bara är något för nördar och ungdomar kommer att förlora sin möjlighet att påverka framtiden. Den som sätter sig i sina egna små digitala rum och skriver för redan frälsta kommer snart att skriva för tomma skärmar.

Det är en revolution som faktiskt drivs av en teknisk men också värderingsmässig evolution.

1. Jag har bubblat om Inglehart förut [↩]
2. Eller så är jag en jävla opportunist :) [↩]
3. ni vet vad jag menar – det fanns inte som var mans [↩]

Jag har varit ute och rört på mig så det har inte blivit bloggat. Vi var nominerade i ett europeiskt PR-pris så jag och Brit Stakston från JMW åkte ned till Budapest men tyvärr vann vi inte. Men det var intressant att vara där på prisutdelningen. Grattis till Prime och Starsky till era priser.

I bloggosfären är det prisdags igen. Aftonbladet och Bloggportalen väljer att starta Stora Bloggpriset och bjuder in massor med bloggare att nominera andra bloggare. En del hissar initiativet, andra dissar det hårt. Kamfer väntar med sin dom för att se vad AB faktiskt har för tanke med det. Själv tycker jag att det är bra – varför inte göra ett stort pris och se till att många tillsammans plockar fram de bloggar som är bäst (läs jardenbergs sammanfattning). Crowd sourcing. Och i grunden är det väl omöjligt att rent objektivt bestämma sig för en blogg som är ”bäst”. Men varför inte försöka?

Laakso skriver om det hela på ett intrikat sätt.

I samband med det här så surar Politikerbloggen lite över att deras pris till medborgarjournalistik ”kopieras” av AB. SVTOpinionbloggen skriver eftertänksamt om det.

Rick Falkvinge gör också en bra grej – instiftar Stora Gammelmediepriset. Helt enkelt där bloggosfären nominerar de bästa journalisterna och andra inom de gamla medierna. Smart och rätt för det är ändå de gamla medierna som fortfarande är viktiga för nyheter och som ger bloggosfären mycket innehåll. Icke att förglömma är också Årets Politiska Blogg där nomineringarna pågår för fullt.

Andra priser som finns är Veckorevyns, Kulturbloggens, Götes (som kanske inte är det största men roligt) och självklart också Wadströms Årets Bästa Blogg. Lägg gärna till andra priser som jag missat.

Det är en jävla massa bloggar på gång också. Fler och fler blir mer och mer professionella i sin approach. Det vi ser nu är det totala genomslaget för bloggformatet (ledsen Bo Rothstein och andra bloggnegativa: vi vann :)). Om några månader behöver vi inte ens se diverse märkliga formuleringar bland gammalmediejournalister eller liknande. Det intressanta blir terminologin som måste sättas: är det meningsfullt att prata om en ”bloggosfär” längre? Jag tror att vi som varit med ett tag nu har ett ansvar för att vi inte försöker isolera och bli ”det var bättre förr”-aktiga utan välkomna det som händer. Sluta gnälla helt enkelt. Det är dags att vi tillsammans skapar bloggar som kan visa på precis alla perspektiv som världen och livet erbjuder.

Det gör att det är bra med priser. Låt oss se en massa olika priser. Strunt samma vem som faktiskt delar ut dem.

En intressant sak är att polisens nya (som sannerligen varit en vaporware) radiosystem Rakel också problematiserar journalisternas möjligheter att följa det som händer ”på stan”. Oscar på ST skriver en intressant bloggpost och påpekar att det i det nya avlyssningssäkra systemet finns en viss fara:

Faran med Rakel är att mer makt hamnar i polisens händer. Om de inte vill berätta något kan de helt enkelt låta bli, och vi (och ni medborgare) kommer aldrig att få veta om det.

Mer poliser. DVIJDVS skrev en oerhört skrämmande postning som jag inte kan länka därför att hela bloggen är försvunnen! Det hela handlade om att hennes sambos chefer, poliser, hade kallat in honom och förklarat att de hade synpunkter på hennes blogg. Det är fasen upprörande! Inget i den bloggen handlar om något som de facto hotar polisens arbete. Ett typiskt exempel på när analoga värderingar möter den digitala verkligheten.

Inte bara Tribune-mediehuset i USA har stora problem (inklusive Chicago Tribune och Los Angeles Times), liksom att NYT lånar pengar. Även Dalademokraten dras med stora ekonomiska problem. Vi kommer säkert att skriva mer om det på Same Same men det handlar knappast bara om finanskrisen utan det faktum att papperseditionerna sjunker som stenar och att man inte hittat, eller ofta brytt sig om, att hitta affärsmodeller för nätet.

Pris för den märkligaste bortförklaringen står prästen Anna Evertsson i Heliga Trefaldighets Församling i Kristianstad för i samband med att sagt nej till att låta nära anhöriga spela en CD på en begravning:

En gudtjänst är offentlig och öppen för alla, inte bara de närmast sörjande. Om man väljer en cd-skiva kanske man behöver en förklaring. Det blir för privat.

Sicket skitsnack. Alla dem som varit inom kyrkan vet att det snarare handlar om uppnästa, uppblåsta kyrkomusiker och präster som har en märklig syn på kyrkorummet som heligt (var inne på det här). Och det är onekligen så att kyrkan måste inse att de – liksom traditionalistiska mediehus – inte längre kan försöka att skyffla människor i skock.

Det här är verkligen kul. Max Planck-institutet lyckas plocka upp en text som i princip säger ”MILF” :)

Bilbranschen ligger globalt illa till. Både Volvo och SAAB ligger på sina amerikanska ägares säljlista. Nånstans handlar det idag om att tänka utanför boxen – och oavsett om det är vettigt så gillar jag idén som ingenjörsfacket ger: slå ihop dem! Det är ett annat sätt att tänka istället för att bara tänka att svenska staten plötsligt ska bli bilföretagsägare…

Terri Eriksson tar upp det faktum att föräldrasajter antagligen är de verkliga nätmobbingsajterna – inte att det är ett ungdomsproblem. Modigt att göra det – för jag har fått höra hårresande historier från sajter som inriktat sig på barn och familj.

Lågkonjunkturen. Jag har försökt att hålla mig ifrån att skriva för mycket om det. Dels är det för invecklat och dels är det så extremt – de flesta ekonomer är överens om att de inte har något facit (bra om vems felet är här). Varslen står som spön i backen – och jo, det är inte helt enkelt att vara konsult idag. Arbetsförmedlingen släpper riktigt deprimerande siffror till medierna. Och det är fler och fler som börjar att fundera hur mycket svarta rubrikerna påverkar själva konjunkturläget. Problemet med AFs prognos är att man valt att endast intervjua och inte räknat med demografin.

Humblestorms VD Mermosh Saatchi intervjuas om att vara så ung och VD osv. Jag antar att hennes val retar såväl knallpulverfeminister och kristdemokratkonservativer. Jag tycker hon har en laid back-stil som jag gillar runt allt med livet och småbarn. Jag är själv less på diskussionerna om hur länge föräldrar ska vara och dividering om att lagmässigt dela föräldraledigheten. Låt folk göra som de vill.

Annat intressant: om förändringar och slutet och början på politiska eror. Dags att rensa teknikgarderoben? Wired hjälper till. Och Webmonkey dissar ITunes.

Det blev ju lite sent inatt – ungefär som så ofta förr när det händer saker i världen. Jag har svårt att inte låta bli att följa nyhetsflödet. Jag bloggade om det inatt på SSBD och under dagen har jag varit med i en podcast tillsammans med Veckans Affärers webbchef, och jag var tvungen att säga nej till att skriva en artikel om nya medier och katastrofer. Det senare tär mig lite – helt enkelt för att jag gillar Anders som bad mig. Men jag har inte nog med tid: ska jag göra en sån sak vill jag grotta ner mig i ämnet… Men det lär bli en analys av det.

Har fortsatt att hålla koll på händelseförloppet via Twitter #mumbai. Eftersom jag för just mikroblogging gillar desktopapps så har jag blivit kär i TweetDeck (för mitt Jaikuberoende skjuter jag Juhu). Men den version som jag körde uppdaterade inte sökningar automatiskt vilket när man följer en kanal som #mumbai. Jag tjoade ut min frustration i min Twitter och fick nästan direkt svar från Tweetdeck som pekade mig mot en pre-release som även hade automatuppdatering av sökningar. Det är en vacker värld.

Spinoff på diskussioner runt skillnaderna mellan hur traditionella medier och nya medier hanterat terrorattacken blev diskussionen om vilket namn som skulle användas. Jag skulle vilja påstå att de flesta internationella nyhetskällorna respektive extrem majoritet av Twitteranvändarna använder ”Mumbai”, vilket är det ”nya” namnet på Bombay. Storyn bygger på att Bombay är ett kolonialistiskt namn och etymologiskt ska det härstamma från portugisiskans ord för ”bra bukt”: Bom Bahia och när engelsmännen anglifierades namnet till Bombay. Det nya namnet sägs härröra från gudinnan Mumbadevi. Diskussionen som förts är att det nya namnet är ”nationalistiskt och härrör från önskningar om etisk rensning” vilket kan ha visst fog men dock är faktum att Bombay bytte namn redan 1995. Helt enkelt är det ju så att olika städer, beroende på arv och politiska ställningstaganden byter namn. En artikel om bytet finns hos NYT. Där kan man bland annat se hur stora amerikanska tidningar tänker om namnbyten:

In general, after a decent interval we call places what they call themselves — Ho Chi Minh City instead of Saigon, Myanmar instead of Burma, Frankfurt instead of Frankfort, etc., though on those first two (and perhaps on Mumbai as well) there are people who object for political reasons

För det visade sig vara en rätt het potatis. Och det visade sig att svenska medier vägrar att använda det indiska namnet – det namn som Indiens riksdag bestämt. Och läser man på lite så verkar det handla om att vissa grupper vägrar att byta namn – på grund av att man ogillar dess härkomst och att det är en viss grupp som infört det. Och svenska medier väljer en helt annan approach än internationella:

”Platser i Indien har i många fall ett namn som blivit känt genom den koloniala administrationen och ett annat som överensstämmer bättre med lokalt språkbruk. Vi rekommenderar att man använder i svenskan etablerade namnformer som Bombay (Mumbai), Madras (Chennai) och Calcutta (Kolkata). Vid behov kan man naturligtvis återge båda namnen.”

Jag tycker fortfarande det är lite märkligt, lite typiskt svenskt och faktiskt lite skrämmande att man i nyhetsmedia väljer att använda ett namn som landet inte längre vill ska användas. Det är som om man skulle förklara att ”nej, vi struntar i att kalla St Petersburg för St Petersburg utan fortsätter kalla det Leningrad”. Eller förklarar att Istanbul ska kallas Konstantinopel – strunt samma att namnet kommer av kolonialism. För övrigt blir det förvirrande: om en majoritet av de som internationellt skriver om staden väljer att kalla det för Mumbai så kommer svenska medier inte bara att bli sedda som rejält löjliga men också inte ha en chans att få vettiga träffbilder.

Nåväl. Roligt är att se att Aftonbladet låtit Opassande-Emma skriva en debattartikel. Som vanligt bra, som vanligt modulerad. Annat intressant i IPred-frågan är den här SVD-artikeln där Per Sundin igen visar att han faktiskt inte bryr sig om konsekvenser bara han får sin lag. Fredrik Wass skriver vidare utifrån sitt möte med Vint Cerf och jag kan inte hjälpa att jag funderar över om min rubrik var bättre än jag först tänkte, när jag läser vad Cerf utgår från:

Det finns en spänning där. Att alla kan vara helt och hållet privata skulle vara en fara för samhället, men möjligtvis bra för individen. Å andra sidan, om vi inte har något privatliv alls kanske vi får ett bra samhälle, men ingen som vill bo där. Det är en spänning mellan att skydda samhället och att skydda individens frihet. Ibland kan man hamna fel.

IPred kan tyckas småttigt i ljuset av det som händer i Mumbai och som pågår överallt med våld och finanskris men det handlar inte bara om att artister vill ha betalt och därför ska privata organisationer få polisiära möjligheter att jaga fildelare – det handlar om att undvika att stifta lagar som kan fungera som prejudikat för än mer integritetskränkande regler, statligt sanktionerade lagar som får FRA att verka bra. Det handlar helt enkelt om en värdeglidning från ett öppet och demokratiskt samhälle till något annat. IPred kanske i vissa fall är än mer Orwelliansk då det inte handlar om staten utan om privata intressen. Tillsammans skapar de möjligheter för en fullkomlig och totalitär kontrollstat.

För övrigt har det nog hänt mycket men det orkar jag inte ta tag i just nu.

Nåväl. En dag till ända. Imorgon är det fredag.