Taggad: media

Idag räcker inga pudlar – om dagens offer i #omargate

Vilken osannolik röra det är inom socialdemokratin just nu. Och i medierna. #omargate för med sig saker som man aldrig tidigare sett, även långt utanför partiet. Det är som om en skyddande hinna dragits av.

Ta bara det faktum att @janhelin väljer att skriva en disclaimer på en krönika: Monica Gunnes helt klart fullkomligt absurt usla och rasistiska text. Som får en annan av Aftonbladets skribenter att skriva en drapa mot denna krönikör. Och Ledarbloggen att fullkomligt stregla Gunne.

(självklart älskar SDarna och övriga bruna gänget Gunnes krönika men vad annat är att vänta)

Och den person som först stod som avsändare av nomineringen och sedan var den som höll i yxan: @veronicapalm gör en intervju som nog tar priset på panikslagen intervju, maken till förvirrade svar och total glömska av allt vad mediaträning heter har jag nog inte sett på länge.

@ulfbjereld är det mest sansade just nu. Både i kritiken mot media och mot partiet.

Visst är det lite roande i all sin skröplighet men samtidigt oroande. Det kanske för det goda med sig att både partier (för Moderaterna har sina egna problemfigurer) och medier börjar att strukturellt fundera över balansen mellan sakfrågor och personfrågor. Annars tenderar symbolismen blir ibland allt för rådande. För idag räcker inga pudlar. Idag krävs ett Abrahamsoffer.

Det blir en binär värld – Gud eller Satan; du kan inte vara good enough. Cosmetology was replacing ideology. Men nu är det plastikkirurgi som gäller.

Post #084 i #blogg100

 

Konsekvensen av upprördheten

Uppdatering: Någon av pojkarna har uppenbarligen hört av sig. Och vittnen har hört av sig.

Uppdatering: Historien har tagit en lite udda vändning när nu polisen väljer att gå ut med ett meddelande om att man söker personer som har någon sorts information om händelsen:

Polisen ?intresserad av iakttagelser om h?elsen utanf?yrishov - Aktuellt - www.polisen.se

Det hela kan klart börja verka rätt märkligt på många sätt. Polisens uttalanden visar på ett ganska stort misstroende. Det är ju knappast så att den familj som uppges ha kört hem pojken missat hela mediedrevet, eller pappan heller – så antingen anser de inte att saken var så stor som andra vill göra den, eller så vågar de inte anmäla eller så är det hela en historia som inte riktigt stämmer mellan tränarens uttalanden och den verkliga händelsen. Man kan tycka att de inblandade borde träda fram på något sätt.

Det hela utvecklar sig till en ganska rejält förvirrad händelse vilket också bloggarens hantering av kommentarer visar (se nedan). Det är två pojkar som denne Conny verkar ha träffat på – enligt vissa uppgifter från Åkersberga som sedan togs om hand av ledare och den andra denna okända grabb. Det märkliga är att ingen vet vem det är, vilken klubb han spelade i – trots att Conny lyckades få tag på en annan familj från samma klubb som skjutsade hem pojken. Efter en sån avsnäsning som han åkte på är det förvånande att han inte tar namnet på pojken eftersom han uppfattar pappan som riktigt ond. Enligt tidiga uppgifter så hade pojken bara matchkläder men enligt senare nyheter skulle han ha både jacka, jeans mm. Det verkar som om det handlar om två olika pojkar – och ledaren har lyckats att röra ihop det hela. Alltså verkar ”att pappan tog med pojkens ytterkläder” vara något som någon fått om bakfoten. Att människor därmed väljer att hota både ledare och andra visar snarare hur oerhört ologiska människor är. Och när nu den som drivit hela historien berättar att han blivit uppringd av någon av papporna och som sagt att det hela är ett missförstånd börjar man fundera över om uppgiftslämnaren faktiskt lyckats att röra till en riktig gryta. Finns den andra pojken ens? Varför tar man inte namnet på pojken och pappan en sån här gång – eller på de som kom och hämtade honom. Vet ledaren ens om att de kom och hämtade eller var det pappan som kom?

Det är också märkligt att man fortsätter att diskutera det som ett idrottsproblem: om det är sant så handlar det om en pappa som inte kan hantera sina barn oavsett om de spelar innebandy, schack eller gitarr.

Oavsett så känns det som om min fundering nedan blir ännu mer aktuell om historien visar sig vara mer eller mindre osann tyvärr.

Originalpostning: Igårkväll dök en berättelse upp på Facebook (ett blogginlägg där ni bara måste läsa kommentarerna – Bloggmamman är igång igen… tyvärr har bloggskrivaren tagit bort alla kommentarer) där en ledare i innebandy berättade en för jävlig historia om hur en ung pojke från Åkersberga blivit lämnad av sin farsa i bara matchkläderna med förklaringen att han spelat så dåligt. Det hela spred sig en del på Twitter och FB såklart: 17 delningar på Twitter, 136 st på Facebook enligt Bit.ly. Medierna hängde såklart på och UNT var först och alla stora medier har haft nyheten hos sig: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, TV4, SVT. Klubben väljer att skriva på sin egen hemsida och förklarar att det inte är någon av deras ungdomar…

Ackers - ?ersberga IBF

Upprördheten är stor och förståelig. Jag tycker det är för jävligt och hoppas att pojken får stöd och hjälp att ta sig ur en familj som uppenbarligen fungerar illa [edit: om det nu är sant – se ovan]. Det här är tyvärr inte så unikt – inte bara när det gäller sport utan när unga inte uppfyller föräldrars förväntningar. Jag har varit med om det när man ringt till föräldrar när man hittat ungdomar alltför fulla på stan och även hört historier om hur betyg kan skapa liknande saker. Jag har själv varit fotbollsfarsa och är musikerförälder. För mig är det självklart att stödja och alltid försöka hitta positiva och konstruktiva saker att säga – det är inte jag som ska ha roligt. De föräldrar som väljer att leka coach mot sina barn borde stanna hemma. Och att välja att straffa på det här sättet är för jävligt. Självklart kan man ha en dålig dag även som förälder, självklart finns det säkert mängder med andra parametrar i den här historien som vi inte vet om – men i grunden så lämnar man inte sitt barn på det sättet – det är totalt snett. Det är vi alla överens om.

Samtidigt får jag lite dålig smak av hur människor väljer att driva vidare historien. Vad är meningen med att rasa över det pappan gjort på sina Twitterkonton, i sin Facebook – och vad är värdet av den rapportering som ovan nämnda medier gjort? Vad förväntar man sig att det ska innebära för själva händelsen? Hjälper det pojken? Eller är det snarare så att han nu kommer att bli känd som den som har en idiot till pappa, att han spelat dåligt, att han blev övergiven? Det är knappast så att han bara kommer att få stöd bland sina klasskamrater när han kommer till skolan på tisdag. Om förhoppningen är att hans pappa skulle ångra sig så är det nog snarare kontraproduktivt efter den här mediasvängen – han kommer knappast ha så många att äta lunch med imorgon och att också få ett ”kändisskap” på grund av att vara en idiot är knappast terapeutiskt för att ändra ett beteende. Snarare är faran att han nu kommer gå in i ett hårt försvar och hans son kommer att få lida ännu mer.

Det blir lite ”kränkt-by-proxy” när såna här historier tar egen fart. Det är lätt att använda samma kraft i sociala medier mot enskilda individer som vi använder mot företag och organisationer – ingen urskiljning och noll konsekvensanalys. Och på Flashback pågår såklart ett arbete med att hitta namnet på pappan.

Jag tror det är farligt. Farligt eftersom det trubbar av oss – och inte sällan också innebär att man får en rapportering, eventuellt nån sorts försök till att lyfta frågan. Eller totalt misslyckas, som DN gjort med sin idiotfråga ”Ska föräldrar förbjudas på barnens matcher?” och där svaren skrämmer rätt mycket:

DNs idiotfråga

Problemet är helt enkelt att det här inte nödvändigtvis är en fråga som platsar i medierna – av hänsyn till pojken. Det här hjälper honom inte – även om vi skulle få en diskussion (igen) om sport och föräldrar, om klubbarnas ansvar för att även se till att föräldrar sköter sig, om professionalisering av ungdomsidrotten osv så är det fortfarande på bekostnad av den enskilda individen: i det här fallet en ledsen och sviken 10-åring och hans farsa som får löpa gatlopp. En del verkar anse att det är en kostnad som är okej, ett sorts ”collateral damage” för att nå något bra i slutänden – för andra unga som kanske slipper det här osv osv. Att det är viktigt att uppmärksamma – och självklart: men behöver man göra det med ett sånt här exempel? Eller så blir det bara en rapportering – utan något annat än att ge människor möjlighet att förfasa sig lite. Det är en katastrof för pojken, och antagligen en katastrof för hela familjen. Men förändrar det något hos alla andra som diskuterar det?

Historien i sig sätter egentligen fingret på att vi alla som spenderar vår tid med att kuratera nyheter, diskutera och analysera (tyckareliten som en del gärna vill pådyvla flera av oss) faktiskt har ett ansvar att fundera över vilka frågor som är värda att ta upp, faktiskt fundera över konsekvenserna för de som vi använder som exempel. Annars skapar vi en än värre situation än vi haft hittills: få av oss har ändå en journalistisk utgångspunkt, träning i att göra avväganden mellan ”allmänhetens intresse” och ”omsorg om individen” som är delar av den journalistiska etiken (som man kan diskutera om de ibland glömmer). Likaväl som diskussionen och kunskapen om att vara mediekritisk mot den information som dyker upp i alla medier också måste innebära att man är kritisk mot vad som man delar vidare – och hur man gör det. Den makt som sociala medier kämpat sig att få har vi nu fått – frågan är om vi är tillräckligt mogna att kunna hantera den? Än en gång: Internet är en kniv. Vi är de som har ansvar att använda den på bästa sätt.

 

När en gammal generation snörper på munnen

Att glömma bort att inse att det är sällan så att det var bättre förr kan vara alltför enkelt och en av ledarskribenterna i Dalarnas tidningar gör det idag, med en lite lätt medelålders snörp på munnen:

Genom att vara snygg, populär och modemedveten som tjej kan man för en kortkort stund i livet sola sig i uppmärksamhet.

Och det skulle vara något nytt? Det är knappast så att det plötsligt dykt upp som ett nytt beteende bland människor?

Pernilla Ohlin skriver ett ledarstick i Dalarnas Tidningar som stör mig en del. Det handlar om ”plutmunsgenerationen” och även om hon försöker lyfta in att den nya generationens tjejer är mer frigjorda och mer framåt så menar hon

 Jag är helt övertygad om att tonårstjejer i dag lider av en större utseendefixering än vad min generation gjorde och att den bottnar i en återgång till mögliga könsroller.

Hennes exempel är vaga och för att verifiera tar hon ett antal av sina kompisar där en pappa stängt ner dotterns Facebookkonto tills dottern lovade att inte lägga upp ”såna bilder”, hennes yngre bekanta som bara tittar på smala smärta tjejer som ”liggbara” och Ohlins svägerska får oemotsagd dissa en nämnd klädkedja som den som skapat det hela genom sitt modespråk. Slutsatsen är att det fortfarande är utseendefixering som skapar värde – och att det hela är media och reklamens fel. Samma gamla usla externa scapegoat-jagande alltså.

Framförallt har hon generellt fel eftersom hon knappast kan säga att vår generation var mindre utseendefixerad: vår tonårstid var fylld av hårspray, axelvaddar och mängder av regler och influenser. Det fanns färre mediakanaler att kommunicera, vilket också gav en mycket större likformighet i hur någon skulle se ut. Men generellt var man lika inriktad på det smala som det vackra, märkeskläder som det som gav status men till skillnad mot dagens modebloggerskor som valt att bli sina egna experter så fanns det här ett antal fixstjärnor som bestämde hur allt skulle vara.

Jag blir beklämd när analysen är så grund, när en person med rätt rejäl dos intelligens inte problematiserar mer. När det gäller killar som förklarar någon som ”liggbar” eller inte – det är ju deras värderingar som suger – knappast så att tjejerna skulle vara felet. Det är knappast så att media eller reklam bestämmer de reglerna. För man kan fundera om det inte är så att Ohlin här helt enkelt utgår från ett felslut: hon tolkar allt utifrån att hennes (och min) generation har svaret, alltid gjort rätt och väljer inte att fundera om både inte både kompisen vars dotter fick lova att inte ta plutmunsbilder och svägerskan borde fundera över dels hur de själva pratar om utseende med sina barn – och hur de själva värderar vad som är snyggt. Det är ännu en gång tolkningen runt att ”barn” är rena och oförstörda och ska skyddas från externa (läs media/reklam) faror i föräldrarnas famn. Värderingar pådyvlas utifrån och det faktum att döttrarna garanterat hör föräldrar diskutera sin egen vikt, ser sin mor pluta med läpparna inför nyårsfesten och blir insatt i träningshets genom att se sina föräldrar stressa till Friskis och Svettis – det påverkar inte alls hur de sedan tolkar den media de omvärvs av.

Men jag undrar hur många av dessa tjejer som egentligen är nöjda med sitt utseende? Tävlar de med varandra? De måste de göra. På en blogg, skriven av två 19-åringar, där 90 procent av bilderna består av självporträtt i olika vinklar, läser jag i ett inlägg: ”Sååå sjukt snygg, hur kan man vara så snygg? Av alla människor jag skulle vilja byta utseende med så vinner Heidi Klum”.

Hur låter det hemma i tv-sofforna? Och hur väljer Pernilla och andra sina outfits varje dag? Helt utan att fundera på om man är snygg i andras ögon? De kvinnor jag frågat genom åren varför de lägger så mycket tid på morgnarna på smink, på att välja kläder osv har förklarat för mig att det handlar om att vara snygg gentemot andra kvinnor – en konstant tävling. Att inte kunna gå till brevlådan utan smink handlar inte om att man i grunden tror att man ska hitta mannen i sitt liv stående vid grannens staket utan ifall man skulle träffa någon ie. vännina. Att inte åka till affären i mysdressen handlar om en instant upplevelse av att ikläda sig den roll man valt.

Varje generations värderingar byggs både av arv och av dikotomi mot arvet: på samma gång handlar det om att barn integrerar sina föräldrars värderingar men också gör uppror mot dem. Det är ett socialpsykologiskt pendulum som svänger fram och tillbaka och sakta bygger en personlighet. Att som vuxen inte inse detta – och våga ifrågasätta inte bara de externa påverkansfaktorer utan också sina egna sätt att kommunicera värderingar innebär att man avhänder sig möjligheten att vara en motkraft eller balans.

Det är enkelt att skylla på media och reklam. Men det skapar knappast någon nytta. Reklam har en endaste uppgift: att sälja det som man gör reklam för. Det är grundmoralen i all marknadsföring. Sedan väljer man att göra det på olika sätt och adderar olika värderingar och moraliska parametrar på sin kommunikation men att anlägga moraliskt ansvar på reklam som går emot grunduppgiften är bara dumheter. Medias uppgift är mer grannlaga men utgår i princip från att spegla det samhälle som man ser – både att analysera men också objektivt rapportera och förstärka redan befintliga värderingar, addera innehåll som fyller behov som läsaren upplever sig ha – för att på så sätt sälja sina prenumerationer och lösnummer. Det är grunden för liberal och demokratisk mediesyn – och grunden för yttrandefrihet och tryckfrihet. Varje avsteg från det – genom att avkräva media och reklam en censur utifrån värderingar är också ett avsteg från de friheterna.

Jag har själv ett par fantastiska barn varav en dotter som redan bloggar – och är mycket mode- och utseendeintresserad på gott och ont. Det kan irritera mig många gånger och en del modebloggar hon pluggar gör mig djupt beklämd (nej inte din Amanda Astors :)) men jag kan också se att vi som föräldrar många gånger misslyckats med att ge en schysst självbild. Om vi själva står vid spegeln och ojar oss om hur tjocka vi blivit, eller konstant diskuterar hur mycket man bör äta så är det självklart att det påverkar barnen. Om vi hela tiden förklarar hur viktigt det är att röra på sig för att inte bli tjocka istället för att det handlar om att må bra – då misslyckas vi kapitalt. Det handlar om ett ansvar både att se till att barn inte blir för överviktiga men också blir insiktsfulla om hur vacker man är. Jag har världens vackraste dotter och mitt jobb är att få henne att förstå det – när hon inte ser det så är det jag som får lov att säga det åt henne, och när hon fastnar i fixering vid utseende så är det mitt jobb att visa på hur skönhet handlar om många fler parametrar än perfekt vikt, välplockade ögonbryn eller de rätta kläderna. Men det innebär inte att jag kan förbjuda eller ta bort de influenser som omvärlden ger henne. Mitt ansvar är att ta diskussionen, respektera och lyssna och även spegla det jag hör mot hur jag och andra vuxna hanterar våra egna värderingar.

Ohlin börjar med att beskriva en bild av en god värld som enligt henne ”hotas” av att samma tjejer tar bilder på sig själva med plutmun och blickar under lugg:

Tonårstjejer i dag är frigjorda på många sätt. Många av dem som jag pratar med vill göra karriär och erövra världen, de tror på sig själva och tänker inte forma sig efter mängden. De är också helt övertygade om att män och kvinnor ska ha samma möjligheter.

Jag tror att hon har fel. Plutmunnar och modeintresse, ett intresse för att smycka sig själv och vara intresserad av sin egen kropp hotar inte självständigheten idag. För det Pernilla Ohlin glömmer är att de här tjejerna väljer att beskriva sin värld vilket innebär att de tar kontroll över den. De formar sitt eget jag genom konstant kommunikation med många andra. Det är den stora skillnaden mot förut. Och det innebär att de kommer att bli bättre än vår generation.

Lucka 12: Terrorism, effekt och media

Ibland är ignorance bliss. Eller att för en stund slippa veta. Det var vad jag kände idag när jag insåg att jag först vid halv tolv nåddes av nyheten om bombdådet. Hade jag haft nyhetsflasharna igång på telefonen igårkväll hade jag nog antagligen inte haft lika trevligt på julfesten.

Två bomber mitt i Stockholm. För mig som rör mig just där flera gånger i veckan på min väg till och från stationen blir det lätt surrealistiskt. Och inte så lite oroande. Insikten om att vi haft rätt stor tur ännu en gång om det nu var ett terrordåd – och att det knappast är oväntat att det händer. Oönskat och för jävligt – men den chock som en del uttrycker är lite väl naiv. Framförallt är det inte första terrordådet: Västtyska ambassaden. För att inte tala om Palmemordet.

Man kan lugnt säga att svenska medier i princip vänt ut och in på sig själva i rapporteringen om bombdåden. Vill man studera hur dagens mediavärld fungerar så är det här ett bra case: det är Tranåsbor som får uttrycka att de tycker det är otäckt att gärningsmannen (antagligen) bott där, det är vittnen som berättar om explosionen, kompisar till den ännu inte officiellt utpekade gärningsmannen som får berätta om hans religiösa trobombexperter spenderar tid med att i tidningen gå igenom hur laddningarna var gjorda, det är ledarstick om att det måste reageras och det är ledarstick som försöker förklara. Det är idiotiska uttalanden från SD:are (vill man inse hur illa korkade SD:are är ska man läsa kommentarerna här //edit2013 verkar som hon gått över till spelande), korkade idiotier bland martyrwannabees och det träts om graden av terrorism. Sen träts det om  Carl Bildts twittrande och divideras om mediernas rapportering.

Och Aftonbladet väljer att publicera en bild på den döda gärningsmannen. Uppifrån. Går över en gräns till när det gäller god smak. Trots att man på ledarplats menat att man måste besinna sig. Det är redan bestämt att det hänger ihop med de islamistiska terrorhot som kommit till TT. Trots att det inte finns några officiella sådana uttalanden.

Det är onekligen en sorg att se. De stora orden om journalistisk integritet och liknande blir luftslott en sån här gång. Problemet är att media (och vi som sedan refererar) blir terrorns nyttiga idioter. Terrorism handlar minst lika mycket om det som nu sker i Sverige; våldsam mediabevakning, allt annat styrs undan, och det byggs en världsbild som spelar såväl terrorister som andra mörkermän i händerna som att faktiskt döda och lemlästa. Rädslan som den massiva mediebevakningen skapar, den bild som målas upp i människors huvuden om terrorister som rör sig mitt bland oss och när som helst kan spränga sig själva gör jobbet. Terrorismens effektivaste vapen är människors fantasier som triggas igång av ett dåd. Oavsett om det här är ett terrordåd, eller om det är en ensam förvirrad människa som gått på myterna om martyrskap, eller bara är en vanlig simpel svensk missnöjd psyksjuk så är det terrorism eftersom vår frihet förminskas, vårt livsrum blir mindre tryggt. Och det är vi som förminskar det. Och använder dåd som detta för att också beskära andra friheter.

Ska vi vara tysta då? Nej. Men oavsett vad som händer måste man alltid fundera över konsekvenser: både när det gäller vilka skyddsåtgärder som skapas – och hur vi väljer att berätta och prata om det som händer. Problemet med journalistikens konsekvensneutralitet är att den en sån här gång innebär att man hamnar i en helt annat läge: där man blir en del av terrorismen. Ett mjölkande av händelserna innebär i slutänden att bomben fått en hundratusenfalt högre effekt – oavsett vad dess mål och mening var.

Terrorism handlar om PR. En galet otäck insikt för många av oss. Bomber på självmördare är i sig relativt ineffektiva – men spinnet av den, diskussionerna, medierapporteringen: det ger den makt som eftersträvas. Terrorismen eller den ensamma galningen blir symbiotiskt sammansmält med medierna.

Vad kan vi göra? Egentligen inget mer än att inse att mediebevakning alltid har konsekvenser. Det är ett högt pris vi betalar.

Uppdatering: Unni Drougge (@unnidrougge) skriver vad man känner:

Twitter / <a href=@Unni Drougge: Det ?inte terrord?t i ..." />
Uploaded with Skitch!

Linda har ändrat åsikt. Det är bra.

Det gör vi alla.

Det är roligt att se att Linda Skugge inte tycker att spökskrivande är något problem 2010 i Newsmill.

När Kjell Häglund anklagade Pascalidou för spökskrivande valde Linda en annan linje. Och gör en stor grej av det hela i en krönika som fanns i Expressen.

Det här tyckte hon 2005:

Men om man måste jobba som spökskrivare har man nog ingen karriär att tala om. Hör ni alla spökskrivare, kom ut ur garderoben, så får ni antagligen en karriär. Ni har ju ett guldläge här. Jag har länge undrat hur så många profilerade skribenter kan vara så kassa och slätstrukna. Här har vi alltså svaret: Det är inte de själva som skriver. Inte undra på att man somnar när man läser dem.

2010 läser vi att Linda Skugge tycker:

Att frågan om spökskrivare är så laddad är ju inte oväntat i landet präktig. Här ska man städa själv, och givetvis skriva sina alster själv. Men snälla nån så mycket skit vi slipper tack vare alla underbara spökskrivare. […] Sen jag startade PR-verksamhet skriver vi en artikel i veckan åt beställare. Det är en underbar känsla att se mina och mina medarbetares alster på fin nyhetsplats. Det gör verkligen ingenting att någon annan får äran.
Det är en trippel vinnarsituation, kunden får ut sitt budskap, tidningen får en läsvärd och intressant artikel och jag får skriva en faktura.
Jag har heller ingenting emot att själv låta någon annan spökskriva mina egna verk. […]Vi var överens om att det finns ett mäkta spännande synopsis som jag komponerar (ja, vid mitt köksbord), men jag vägrar lägga tidiga morgnar på att krysta fram en deckare. Jag kommer lägga ut jobbet på en spökskrivare, och det med glädje.

Jag gratulerar Linda Skugge till att ha ändrat åsikt. Själv vidhåller jag att det inte är vem som skrivit själva orden som egentligen är det viktiga. Så välkommen in i pr-branschen. Där spökar både skrivare och skribenter.

Jag kanske ska lägga ut min blogg på entreprenad.

Uppdatering: Man undrar om det är Linda som skriver sin nya blogg på ICA-Kuriren ”Älska Vardagen”. Å andra sidan är det inte mycket text i den. Finns det spökfotografer?