Så har vi återigen fått ett antal kändisar som slutar att blogga – det händer om och om igen och kallas då bloggdöd (Sigge Eklund var nog först 2005). Vad gäller Peter Englund så tillhör han de tidiga och iofs inte speciellt idoga bloggarna men väljer nu att sluta att blogga. Tidigare i veckan har Marcus Birro än en gång bestämt sig för att sluta att blogga. Det är inte första gången, Livlia och även jag har uppmärksammat åtminstone två tidigare “nu slutar jag för alla är så elaka mot mig och jag är så oerhört skör poet”-Birroisker, och även den här gången gråter Birro krokodiltårar över näthatet. Att han själv kan häva ur sig vad som helst verkar inte bekomma honom – det är de “anonyma” “hatarna” som han väljer att fega ur för. Det är något som diskuterats i flera år.

Helt enkelt är det viktigt att inse att bloggande både är något som är en del av vardagen liksom att se att det inte alltid behöver vara så perfekt. Bloggande är en livsstil inte ett projekt som @alskadedumburk uttryckte det. Det finns ingen anledning att sluta. Varför inte bara ta en paus?

Jag har bloggat sen 2001. Innan dess var det reloading som gällde. För mig som privatperson är bloggandet mitt eget. Visst är det roligt att få många länkar osv men det är själva glädjen det måste handla om. Det finns alltid en anledning att man satt upp en blogg – varför inte gå tillbaka till den?

Och inse att man kan älska att blogga.

Gårdagens stora snackisar var väl två. Åtminstone har de väldigt mycket med varandra att göra.

Dels den munsbit för tidningarna om vem som troddes ha skjutit Västerås-greven. De flesta tidningar beskrev den misstänkte skytten som en person i mediasvängen. Realtid gick längre men frågan är om gemene man egentligen kunde veta vem det var. Ulrika menar att Realtid är den stora boven som avslöjade den misstänkte – jag är skeptisk. Själv är jag mer fundersam varför vi är så eager att vilja läsa såna ingående förklaringar runt personer som är misstänkta för brott: för i ärlighetens namn så var varken Aftonbladet eller Expressen så mycket vagare än Hermele på Realtid. Samtidigt så är det något som många är nyfikna på, många diskuterade det – tidningarnas beskrivningar blir som gåtor som måste lösas.

Den andra pratan var Filip Adamo som på Newsmill förklarade att det är synd om kändisarna eftersom alla bloggar och allt twitter gör att de inte kan leva som “vanliga människor”. Karln hade väldigt märkliga argument eftersom han, när han blev ifrågasatt under debatten på Kvällsöppet av Sigge Eklund och Markus Birro, menade att det behövs kändisar men att kändisar ska ha kontroll över vad som skrivs om dem. Själv undrar jag varför ingen kopplat samman trådarna.

Problemet med Filip Adamos gråtande över kändisar är att det är ologiskt – varför ska inte de som idag är publicister utan att vara journalister (eftersom journalist uppenbarligen handlar om pressleg snarare än kvalitet) inte skriva om det vi ser när journalister som Shimoda och andra gjort det och förklarat att det är något som vi vill läsa? Varför ska vi respektera om Johannes Brost vill äta sin kabanoss ifred vid Odenplan när vi samtidigt förväntas att tycka att det är kul att se honom i kanindräkt i “Hjälp jag är med i …”? Hur kan man förfasas över att paparazzis sitter och häckar utanför Pernilla Wahlgrens hus när hon själv bjuder in Carina Berg och ett tv-team i stugan?

Det intressanta blir helt enkelt att många söker ett kändisskap och att den gamla synkroniciteten mellan skvallermedia och kändisar idag förändrats i grunden. Felet som Adamo i grunden gör är helt enkelt att utgå från att det ena skvallret är fint och det andra fult – liksom att han utan att egentligen förstå det – vet att det är svårare att kontrollera och påverka en mängd digitala publicister till skillnad mot den tidigare terrorbalans som kunde uppehållas mellan nöjes- och skvallerjournalister och kändisar.

Samtidigt är jag lite böjd att ändå ge honom indirekt rätt. För om bloggarna hela tiden väljer att skriva om det konstiga, om skvallret så drunknar snart de seriösa och viktiga texterna i en flod av gräsrotsnöjesjournalistik. Bloggarna blir då inte ett komplement, en möjlighet till att lyfta människors kunskap och insikter utan blir en del av den utveckling mycket traditionell media gått mot. Vill man som bloggare bli tagen på allvar måste man tyvärr många gånger vara bättre än de traditionella medierna. Men det är fortfarande så att även bloggare har rätt att skriva om det som a) intresserar dem själva b) intresserar deras läsare. Kvällstidningslogiken är inte tillkommen av sig själv utan bygger på människans nyfikenhet och tendens att vara lite lätt hyenalika.