Etikettarkiv: makt

Övervakning och censur handlar om rädslans makt

Jag vet inte vad det är med folk men i grunden är mitt problem med det här egentligen vare sig Apple, Facebook eller någon annan som väljer att göra X utan dels att det tvingar mig att övervaka mig själv – och vad det skapar för kultur och ofrihet. Alla verkar utgå från att man hela tiden ska hitta en scapegoat – det är för mig oerhört ointressant.

Jag har fått en av mina texter remixad: Rädslans makt. Det är PiratpartiST som skrivit om den och lagt in datalagringsdirektivet som en parameter. Datalagringsdirektivet innebär att andra lagrar data om oss. Det är möjligt att vi varit blinda, missat EULA, men att få reda på att vi gör det själva: genom att använda Iphone 4 eller Ipad så lagras data om var du varit via triangulering – och lagrar det länge – är minst sagt skrämmande. Det är enkelt att ta fram data – och enklare har Pete Warden gjort det genom att plocka fram Iphonetracker som enkelt (för mig tog det någon minut på tåget) kan visa upp ens rörelser.

Jag tycker att det är ett potentiellt stort problem för både säkerhet och personlig integritet – både att man gör det, att man inte i klartext talar om det och att de låter filen både synkas till alla devices som du synkar telefonen med respektive att filen följer med när du byter lur (frågan är om filen stannar kvar även efter att man nollställt telefonen/ipaden – jag har en del konstiga ställen på min karta). Redan idag diskuteras om/hur länge data ska sparas hos operatörerna. Här finns ytterligare möjligheten för myndigheter att ganska enkelt bygga en bild av var människor befunnit sig – genom att komma över filerna. Det är övervakning och det mest usla argumentet är ”det är ju inget problem för den som inte har något att dölja”. Det handlar inte om det utan om friheten att kunna vara var man vill utan att behöva fundera över att man ofrivilligt blir loggad. Jag kan välja att checka in, använda realtidstracking men då utifrån att jag själv kontrollerar när jag gör det. Att min telefon, som jag köpt för mycket pengar gör det är inte bara ett de facto-problem utan lika mycket ett symboliskt problem.

Ska vi vara förvånade? Kanske inte. Men upprörda bör vi bli. Att det är så att det handlar om att Apple använder det för att förädla sina produkter så upplever jag det som ett för högt pris. Både för mig men också i det stora hela: ett samhälle som plötsligt skapar möjligheter för total kontroll.

Tidigare i veckan har vi fått uppröras av hur Facebook valt att censurera bilderhomosexuell kärlek på minst sagt dubiösa grunder (Facebook har dock backat). Det är inte första gången. Det handlar om allt från ammande bröst (också återställt), användarbilder till stora varumärken till länkar och annat som inte stämmer överens med en viss kulturell bias. De väljer att grunda sin censur på en punkt i sin EULA:

You will not post content that: is hateful, threatening, or pornographic; incites violence; or contains nudity or graphic or gratuitous violence.

Fine. Det är Facebook som har rätt att bestämma över sin plattform. Det är ok om det inte slutar med att det hela styrs av en moral som inte bygger människors lika värde (vilket Facebook tillskriver som sina grundvärderingar) utan på en högerkristen moralistisk grund. Problemet blir att det inte längre är så enkelt att bara lämna Facebook: ”alla” är ju där, tid och relationer har investerats i plattformen och vinsten är för stor för att bara lämna. Det vet självklart Facebook men det gör deras val av att följa den människofientliga syn som breder ut sig inte bara i USA utan lika mycket här i Sverige när det gäller sexualitet. Apples märkliga censur av olika appar i App Store är bara ett ytterligare exempel på hur rädslans makt innebär att man tar det säkra före det osäkra. I Apples fall blev det solklart hur man väljer att inte stöta sig med starka krafter runt kristna högerfalangen (även om man senare valde att backa).

Jag tror inte Apple eller Facebook – eller något annat företag som gör liknande saker – är vare sig sexualfientliga, homofoba eller generellt ogillar personlig integritet. De är i händerna på det jag pratar om i texten om rädslans makt: att i ljuset av att kunna utsättas för sanktioner från staten eller från starka krafter inom samhället vars handlingar ibland varit såväl verbalt som rent fysiskt våldsamma – för att inte säga att de känns ekonomiskt – helt enkelt välja att hellre fälla än fria, hellre ta i för mycket än göra för lite. Efterhand blir det en vana – och hela kulturen tänker efter och väljer att böja sig för den makt som rädslan fått över en.

@britstakston och jag mailade lite om detta tidigare ikväll: kan verkligen vi påverka Facebook (ftsoa eller Apple) eller har de blivit för stora. Jag tycker ändå att båda fått lov att backa i de flesta diskussioner faktiskt visar att vi kan det. Alla företag är mer och mer beroende av sina enskilda konsumenters goda vilja och upplevelse av värde hos tjänsten eller produkten – och sociala medier är ett kraftfullt verktyg som är i händerna på konsumenter oavsett om vissa vill mena att det är en liten klick som hörs. Att ifrågasätta, protestera innebär att företagen faktiskt hör det – och får lov att backa på ett sätt som sällan skedde förr, när de som hördes mest av konsumenterna hördes i företagets telefonväxel och möjligen på insändarsidor i olika tidningar. Självklart handlar det om att ju större företagen blir, ju mer värde konsumenter investerar i sin profil eller i sin telefon desto svårare blir det att ”rösta med fötterna”.

Uppdateringar:

En fil med alla telefonsamtal har också hittats, brutits upp och kan visualiseras.

@kallepa pekar på en test som visar att datan inte är så specifik som Iphone Tracker upplevs. För min del är det relativt ointressant om det är ett fel på en eller tjugo meter: folk fastnar just nu i tekniken istället för att fundera över de etiska implikationerna och de personliga svårigheterna i att man övervakar sig själv. Själv kommer jag på mig att bli mindre benägen att använda min ipad exempelvis hos kunder o dylikt bara genom att veta om att den trackar saker. Det är det som är mitt problem – inte hur perfekt lokaliseringen är.

@johanejohansson gör en praktisk filosofi runt Iphonetracker och transparens på ett i mitt tycke förtjänstfullt sätt. Men kom inte hädanefter och säg att jag skriver invecklat :)

Pogue på NYT (tack för tips @oscartexplorer) väljer att använda det urusla argumentet om att det bara är den som har något att dölja som behåver vara oroad. Han negligerar att det stora problemet är att filen faktiskt finns i den egna telefonen – vilket gör att anonymiteten för data blir åsidosatt.

Hat är något annat än Internet

För mig är det solklart: Internet är en kniv (en metafor jag myntade för flera år sen). En kniv har inget egenvärde och kan inte göra något själv. Det är intentionen hos den som använder den, dess val av att använda verktyget som är det viktiga och som gör kniven till gott eller ont. I handen på en kirurg kan den rädda liv, i handen på en mördare släcka ett liv. Och i handen på dig kan den skära ditt dagliga bröd.

Hat handlar om att totalt nedvärdera en annan människa, att bygga en känsla mot den andre som handlar om att göra den till ett monster. Det går enkelt att göra – att utbilda soldater bygger på detta beteendet och ett antal sociala experiment under 60- och 70-talet handlade om detta. Är det vad vi ser på nätet idag? Hat? Lydnad? Makt? Både ja och nej, och jag vill flagga för att i den här diskursen måste man alltid fundera över vem som tar upp frågan: vad är agendan bakom att lyfta upp ”näthatsdiskussionen” igen?

För än en gång kör Expressen en artikelserie om det så kallade ”näthatet” (jag har tidigare skrivit om det här – bra länkar, och här). Det är inte första gången Expressen tar upp det och alltför ofta sammanfaller det (som nu) med att det är någon av deras krönikörer som råkar illa ut: Skugge först, sen Birro och sen Birro och nu Birro. Expressen är en affärsdrivande verksamhet och samtidigt bygger man sin affär på journalistisk grund: där objektivitet, konsekvensneutralitet och fakta ska vara fundamenten.

Men bortsett från det så är det självklart så att människor upplever sig hatade i en ständigt accelererande nätvärld. Det är ett problem och ju fler plattformar vi har att använda desto mer komplext blir problemet.

Problemet kan spjälkas upp:

  1. Vi använder ordet hat i fel kontext. Det handlar inte bara om Expressens nästintill varumärkesskyddade ”näthat” utan lika mycket av människor som säger ”jag hatar X” men egentligen uttrycker alltifrån missunnsamhet till att ogillar personens åsikter. Snabbheten devalverar språket och mängden av information gör att uttrycken blir hårdare än nödvändigt.
  2. Att personer har svårt att separera hat med kritik. Tyvärr är det något som man genom åren upplevt både när det gäller kända medieprofiler och andra bloggare. Bara för att man kritiserar, ger ett negativt omdöme eller säger att en åsikt är rakt av korkad så innebär det inte att man hatar. Det kan snarast vara så att mängden av kritik kan upplevas så stor att det upplevs som hat.
  3. Anonymiteten ses som ett problem och enligt vissa bör den förbjudas. Problemet är diskuterat sedan länge och ett förbud skulle kunna få konsekvenser som få vill ha i det stora men problemet är att se skogen för träden.
  4. Konversationen finns inte där. @jocke påpekar det i sin bloggpost – problemet är att om man bemöter kritik, tar diskussionen och gör det med respekt för den andre så blir det svårare att ”hata”.

Utgångspunkten är både det traditionella medielandskapet och det nya: att många varit vana vid att några har rätt att uttala sig medan andra ska lyssna. Idag har vi möjligheten att uttrycka vad vi tycker oavsett vem vi är (i den fria delen av världen och de som har kunskap om det – läs Brits utmärkta bloggpost om den digitala klyftan). Utgångspunkten är också att det digitala förhållningssättet hos användare inte på samma sätt grundat sig i hur vi hanterar varandra i den fysiska världen – även om det är på väg åt rätt håll.

Problemet med det här är också att vi hela tiden har att göra med såväl en Jante som diskussionen om meritokrati och elit. Aversionen mot de personer som lyckats är stark och samtidigt får det inte finnas någon som är självmedveten om att man är duktig på något. Det är ett större värderingsproblem som det sk ”näthatet” kan vara ett symptom på.

Drevmentaliteten är inget som är exklusivt journalistiskt utan vi människor har det i oss: det syntes i samband med diskussionen runt Sveket sista veckan innan valet, det har setts i samband med allt från dåliga matcher i fotboll till polisens slarv i samband med olika uppmärksammade mord. Precis som i medielogiken; att man vill vara först och är man inte det måste man skriva om ämnet ändå så finns detsamma i nätlogiken. Är det hat? Inte nödvändigtvis.

Att välja att ta upp den här diskussionen blir ett tveeggat svärd. Antingen kan det tysta reell kritik och innebära att den gamla medienomenklaturan får stå oemotsagda igen (jag tror iofs den chansen är försvinnande liten) eller så skapar den möjligheter till att nätet blir en mer balanserad plats för diskussioner, information och vilja till både förståelse och utveckling. Frågan är dock om exemplen: ett gäng kändisar som alla utom Ebba von Sydow faktiskt själva är rätt provokativa, är de bästa för att komma till rätta med mobbning och aversioner som uttrycks mot människor i det offentliga digitala rummet?

Internet har vuxit sig gigantiskt stort och därför är det en omöjlighet att göra en vettig kvantitativ skattning av hat vs kärlek men jag kan inte låta bli att undra om inte det goda långt vida överstiger det onda – men att vi som så ofta väljer att fokusera på det negativa.

Jag tror vi alla mår bra av att se oss i spegeln. Inse att verkligheten är mer gråskalig, att man kan tycka illa om en människas åsikter men inte därmed tycka illa om människan, att skriven kommunikation har en snävare bandbredd än annan och därför måste man ägna mer tid åt att göra den förståelig än om man säger något till en annan människa – och att man kan be om förlåtelse när man, i stridens hetta och diskussionens passionerade flammor, gått över gränsen.

I grunden också inse att det som händer på Internet händer i verkligheten. Det är ingen pseudovärld. Det är precis som vanligt, bara med ettor och nollor och inte med atomer.

Uppdatering: Emanuel skriver en kort text om det och ger en länk som jag tycker är viktig: hur det faktiskt förändras om man väljer att träffas. Det är viktigt: vi måste kunna hantera kritik men se varandra som personer. Som individer och precis som @hannafriden skriver: det finns inget enda sätt att hantera det.

Flera av de som jag numera kallar vänner har börjat med en rätt högljudd diskussion. Nånstans krävs det alltid ett mod att våga inse att det viktigaste vi har är att kunna skilja på sak och person. Det är inte alltid lätt, det är jag en av de första att skriva under på och Deepedition har många gånger gått över gränsen. Att tänka efter före helt enkelt. Jag tror också att schysst policy för moderering liksom att faktiskt agera när den policyn bryts är viktigt.

Uppdatering: Det är nästan för bra för att vara sant… Birro toklurad. Den krönika som startade hela den här diskussionen handlade om ett prank. Onekligen kan inte serien ”Varning för barn” få bättre PR. Och man kan verkligen undra över Birros fördomar – och uppmärksamhetsförmåga. För han stannar fasen inte länge nog för att personerna som han känner sig hotad av ens ska hinna röra sig om de inte är typ Blixten :).

Roande att han skrev:

Runt statyn av Nils Ferlin står det några män, i löst organiserade klungor. De röker och ser på mig. De ser rätt härjade ut, någon säger något som låter som ryska, eller rumänska kanske.

och MTGs Max Lagerbäck förklarar:

På plats fanns, förutom flickan, fyra medarbetare – två män och två kvinnor – från produktionsbolaget Jarowskij.

Sökmotorkonsult är lite förvirrad över hela historien. Det är vi alla.

Uppdatering: Brit skriver om näthat och ja, precis som jag skrev tidigare: det handlar om verkligheten.

Nu är näthatet i fokus igen. När det händer kliar det i mig.Vi måste ha förmågan att lyfta det som händer på nätet in i klassrummet, in på våra arbetsplatser och bli en del av alla de andra samtal vi för. Just nu lever nätet till viss del, för vissa, ett helt eget liv. Det är ett grundläggande tankefel. Nätet är ju verkligheten. Men gör det då till en del av er verklighet!

@jocke skriver om att nätet kanske är något annat än bara hat och elände i Expressen och det här är oerhört viktigt:

Det fria och högröstade samtalet på nätet kommer aldrig handla om att vi ska ta varandra i hand och sjunga ”we shall overcome”. Det kommer aldrig vara utan ett och annat hårt ord, en och annan som går för långt, någon som ibland blir ledsen. Samtalet kommer med all sannolik heller inte leda till att alla blir överens om allting. Men för första gången i historien har vi ett redskap som gör det det möjligt för alla att få sin röst hörd, att delta i konversationen.

Bombhögern visar att Wikileaks behövs

Om vi lämnar paradoxen som Wikileaks faktiskt visar (tidigare postningar här ochhär) i såväl min som många andras önskan om öppenhet kontra individens rätt till personlig integritet så kan man lugnt säga att det hela har det positiva delar. Det har onekligen visat upp ”bombhögerns” (underbart att det gamla skällsordet kommer fram igen) sanna ansikte. HAX samlar ihop några länkar och Copyriot beskriver ännu mer runt att de neokonservativas hybris, och det är onekligen den där gamla bombhögern som visar upp sig. Detta är något som också Skånskans ledare tar uppnär det gäller hur amerikanska myndigheters hantering av Wikileaks Jakob Applebaum som blev kvarhållen i flera timmar och förhörd, fråntagen sina mobiltelefoner och hans dator gicks igenom minutiöst.

Min något retoriska fråga om vad som faktiskt skiljer Wikileaks och FRA-lagen har fått Olofb att blogga om det – jag tycker det är en intressant postning som onekligen startade en mängd ytterligare diskussioner.

Martin Jönsson tar också ställning: läckan är ypperligt intressant och Wikileaks är som journalism borde vara mer. Han menar att det handlar om transparens.

Julian Assange, mannen som alltså vissa amerikanska politiker vill se kidnappad och kan tänka sig göra det även om det är på annat suveränt territorium, har själv uttalat sig runt det hela.

Missa inte hur Marcus Fridholm beskriver Wikileaks generella arbete. Det är mycket bra och pedagogiskt. Sen är det öppet för diskussion när det gäller att slutgiltigt definiera om vi nu fått en ”wikileaks”-journalistik.

Om jag ändå får fortsätta att vara lite motvalls, och även om jag sjunger med i hyllningskören ändå ifrågasätta så diskuterade några av oss också problemet med att Wikileaks riskerar att monopolisera whistleblower-marknaden. Är det en fara? Blir då Wikileaks en sån mäktig röst att den riskerar att dränkas av sig själv? Jag har ingen åsikt egentligen – det är bara en farhåga om att den som blir för stor tenderar att också bli mindre progressiv. Eller?

Noterat

Hittar roliga tidningsgrodor hos Annie Johansson:

Dagbladet:
“Våldtäktsman dömd till 2 år i Eslöv”

Nordvästra Skånes Tidningar:
“Mannen dog medan kvinnan avled”

Örebrokuriren:
“Gynekolog hittade knarkgömma”

Svenska Dagbladet:
“Färre gökar i södra Sverige”

Upsala Nya Tidning:
“Högsta Domstolen prövar manlig omskärelse”

“Huset som brann ned till grunden blev totalförstört”

Ölandsbladet:
“Mindre poliser till Borgholm”

Östersundsposten:
“Krockade med älg på motorcykel”

Kan också notera att läsare av den här bloggen (eller de som orkar svara på en enkät) inte gillar julen: 97 stycken letar efter Valium medan 43 redan längtar efter nästa jul. Se så. Det är över nu.

US News ger oss tips om 50 saker som gör livet bättre nästa år. Jag tvivlar på att ”lära sig bridge” eller ”lära sig mer om Abraham Lincoln” gör någon mycket lyckligare.

Funderar du på att starta en blogg – eller kanske läsa den här för att inse vilka misstag du gjort? Problogger tipsar om Roadmap to become a blogger. Ptjaa… själv har jag svårt för konceptet ”skriva böcker om sociala medier”. Den är dock gratis den här.

Blondinbella är nummer 81 på Sveriges mäktigaste-lista. Själv blir jag, precis som Promemorian, mest fundersam över hur Aftonbladet plockat fram listan – vilka är incitamenten (jämför med Fokus lista från i höstas)? En del bloggare har blivit upprörda men glömmer uppenbarligen två saker: Aftonbladet har lagt Oscar Swartz på 67e plats vilket knappast är så fel. Sen är det ändå ett faktum: Blondinbella har lyckats att skapa sig en plattform där många lyssnar på henne. Det må vara fel eller rätt men ett faktum oavsett.

Onekligen en udda boktitel: ”Jag hade en gång en blogg”

Årets nya ord: bloggbävning; alltså har Blogge fått ett ord hos Språkrådet. Faktiskt rätt coolt att det inte är en kvällstidning som kreerar ett nytt ord utan en minst sagt icke-pk bloggare. Grattis Blogge.

HAX skriver genomtänkt och initierat om det uppblossande våldet mellan Israel och Palestina. Det är för jävligt det som händer men det finns, enligt min uppfattning, i detta en väldigt sned rapportering där det lätt glöms bort det som HAX faktiskt påpekar: Hamas har brutit vapenvilan konstant. DNs rapportering kan stå som exempel:

En rad kontor och institutioner i Gaza stad och Khan Yunes förstördes av israeliska attackrobotar. Samtidigt tätnade ringen av israeliska stridsvagnar, men Hamas ska inte räknas ut. Ett sjuttiotal pjäser nådde Israel på måndagen.

Det finns gränser för hur mycket man kan se det utifrån underdogperspektiv. Människorna som dör i Israel är ansiktslöst beskrivna medan de som dör i Palestina är målande beskrivna. Palestinierna har en utomordentlig pr-känsla i såna här delar – de  har fått lov att förfina den genom åren för att lyckas få ut sitt budskap. Det är knappast så att jag tillhör några Israelvänner men Hamas är en hårdför gruppering som valt en hårdför väg. Det som händer är inte att Israel vill kväsa Gaza.  Att Israel sedan begår brott mot varenda jävla konvention som finns ska självklart inte förglömmas. Problemet är att dramaturgin i Palestinafrågan inte längre går att göra svart och vit.

Josh gör en mycket bra postning om hur ”bevingade ord” helt enkelt kan komma från helt andra källor än de som sägs vara upphovsman till dem. Sen är han rolig också:

Charles Darwin tog för övrigt avstånd från socialdarwinismen. Undrar varför. Kanske tyckte han inte att tjocka vita män var det mest avancerade naturen kunde uppbringa. Kanske tyckte han inte att tjocka vita män var att anse som fit i något av ordens betydelser. Kanske insåg han att tjocka vita män inte var de som bäst anpassade sig efter världen, men väl de bästa på att anpassa världen efter sig själva.

Lotten har det inte lätt. Förhoppningsvis blir hennes 2009 bättre än 2008… Men man kan väl säga att skillnaden mellan oss ordinära bloggare och en Lotten är att även när det går åt helvete kan hon skriva en story om det.

På tal om roliga saker så har Kullin hittat en riktig blopper från SR och det blir ännu roligare när DNs radiokrönika blir mäkta upprörd. De råkar förklara att Harry Potter har dött, 78 år gammal. Pinter – Potter: hur svårt är inte de här brittiska namnen?

Så några uppmaningar: ge mig mer tips på bloggar att nominera till Stora Bloggpriset. Sport och modebloggar känns inte riktigt som min bag alltid. Teknikbloggarna jag läser tenderar att vara väldigt mycket… internetrelaterade. Men hallå: teknik är så mycket mer!

Sen är det roligt att se många länkar som man rotat fram hos andra. Det är det roliga med möjligheten att dela med sig av sina findings.

(För övrigt är jag orolig som fan.)

Reblog this post [with Zemanta]

Guillou och Alliansen i samma Ask

Diskussionen runt IPRED tar inte slut.

Om vi slår fast en sak (ser i efterhand att Fridholm gjort ungefär samma sak):

I grunden handlar inte IPRED-diskussionen om ”rätten att stjäla” upphovsrättsligt skyddade konstverk. Det handlar om rättsäkerhet och att svenska politiker (än en gång) är beredda att göra inskränkningar i medborgarnas personliga integritet och låta privata företag få polisiära befogenheter gentemot våra IP-nummer. Diskussionen utökas sedan med en diskussion om hur upphovsrättslagen fungerar ihop med dels synen på äganderätt respektive synen på hur tekniska förändringar förändrar rättsmedvetenheten. Kopplat till det är en diskussion om fildelningens moraliska och rättsliga aspekter.

Tyvärr verkar politiker som Beatrice Ask, konstnärer som de 37 + Guillou och några tidningsmänniskor missat den första delen. Eller så blundar de för den – eftersom de uppenbarligen är mer intresserade av att skydda sina verk än att skydda sitt och andra svenska medborgares privatliv. För vad de inte inser är att såväl FRA-lagen som IPred skapar en värdeglidning mot att inget längre är privatlivets helgd.

Så – vad händer just nu i diskussionen? Expressen visar att inte alla gör som Sydsvenskan. Inser vad det hela handlar om. Att det inte går att som ledarredaktion gå i ledband på en regering och riksdag som själva går i ledband hos stora bolag inom kulturen.

Blogge tar upp själva frågan om upphovsrätten som en relativt obsolet rättighet i befintlig skrivning:

Upphovsrätt tillkom under en tid då teknik var dyr och ägdes av ett fåtal. Upphovsrätten, som är ett statligt monopol och en inskränkning i äganderätten, tillkom således under vissa omständigheter som numera är förbisprungna av utvecklingen. Därför finns ingen anledning att hålla fast vid en tradition som ändå är neutraliserad av den tekniska utvecklingen.

Det är något som jag också velat föra fram: att upphovsrätt, liksom många andra lagar, inte kan vara statiska. Tekniska förändringar, kunskapsutveckling och användares förändrade beteenden måste vara faktorer som förändrar lagstiftning. Men frågan är vem som egentligen skyddas av en lag som den här och vad det i längden får för konsekvenser. Problemet verkar vara att det är få av de som är upphovsrättsinnehavare som kan lägga ihop ett och ett. Scaber Nestor påpekar det fullkomligt galna i att Författarförbundet ställer sig bakom IPRED och därmed kallar sina läsare och köpare för ”tjuvar” samtidigt som det aldrig sålts så mycket böcker, det aldrig varit lika intressant att läsa – och att de sociala medierna skapat möjligheter att få ut nyheter och recensioner om böcker som aldrig tidigare. Men det struntar man i – för man sitter kvar i ett gammalt tänkande runt att skydda själva formatet; de atomära delarna av upphovsrätten.

På samma sätt väljer IPRED-kramarna att ljuga: att försöka påskina att det är en liten klick som är emot förslaget liksom att det handlar om att människor tjänar pengar på att fildela och göra intrång på upphovsrätten. Guillou, vars kunskaper om Internet tidigare bevisats vara obefintlig, väljer samma fula sätt att diskutera saker och ting. Vad är ett ”fåtal”, Jan Guillou? Har du ens brytt dig om att räkna antalet som går med i olika motståndsgrupper ex.vis på Facebook? Eller hur ska du förklara när ProjO tar fram räknestickan? Skiter du i dina kollegor som inte tycker som du? Och struntar du i att du faktiskt ljuger på grund av okunnighet eller ren ignorans? Också intressant att en person som dömts för olaga intrång och diverse närliggande saker i och med IB-affären väljer att förklara att saker är fel. Problematiseringen saknas numera när pengarna styr i den gamla vänsterns kulturmaffia. Och att staten faktiskt går med på sanktionerad utpressning från privata näringsidkare.

Det hela är skrämmande och samtidigt väldigt symptomatiskt. Och jag har i ärlighetens namn svårt att förstå hur det kommer sig att det hela mer och mer liknar en fars där gamla liberaler och frihetskämpar på vänsterkanten plötsligt väljer att låta kapitalet och staten kontrollera precis allt som tänkas kan – eftersom det annars ”kan” svida i egna plånboken. Att såna som Guillou, Dahlgren mfl väljer att sälja ut principer för några extra ören – respektive rätten att försöka ha kontroll över något som de inte haft kontroll över under många år.

Jag funderar över det. Har en postning om hur grundläggande våra olika världsbilder faktiskt påverkar oss mer än vi tror.

Sen tror jag helt enkelt att en hop med politiker och proffsmediatyckare störs av att de plötsligt inte har makten över tanken hos medborgare. Att idag är det nya röster, och många fler, som ”stör” agendasättandet.

Reblog this post [with Zemanta]