Etikettarkiv: Magnus Ljungkvist

Är det rätt sängkamrater – och hur går det att dela bloggrum?

När jag läser ett pressmeddelande att tidningen Fokus återlanserar makthavare.se funderar jag över det här med att välja rätt sängkamrater – eller snarare: hur gör man när den mest intressanta samarbetspartnern samtidigt kan skada ens varumärke?

Makthavare.se, en wiki som jag skrev om redan 2007 när Fokus startade sajten tillsammans med Twingly. Den föll väl rätt snabbt i glömska, relanseras den, nu tillsammans med Almedalsbloggen och bolaget Inre Kabinettet som består av Magnus Ljungkvist, Jonas Morian, Cecilia Garme, Victor Bernhardtz, Anne Lindén, Stina Morian, Hampus Brynolf, Jakob Lind och Stina Ljungkvist.

Först ska sägas att jag gillar personerna bakom Almedalsbloggen och jag gillar Fokus. Jag inser att det är nödvändigt att skaffa sig samarbetspartners och uppenbarligen har samarbetet med Twingly inte gett det som man tänkt sig. Grundidén bakom makthavare.se var att alla skulle hjälpa till att skriva men det verkar inte ha fungerat som tänkt.

Och det nya upplägget är mycket spännande:

Nya makthavare.se blir en plats på nätet där både nybörjare och proffs på politik får aktuella händelser beskrivna både lättsamt och insiktsfullt. Bevakningen kommer att ske med fokus på de personer som formar den svenska politiken. Till att börja kommer makthavare.se att bestå av en gruppblogg med politiska nyheter, analyser och krönikor, samt en utökad version av den makthavarwiki som redan finns på sajten. På lite längre sikt kommer sajten att utökas med ytterligare funktioner.

Men min fundering över sängkammaren utgår från de många påpekanden som görs i pressmeddelandet från Fokus Karin Pettersson om att både Fokus och makthavare.se är politiskt obundna. Gruppen bakom Almedalsbloggen har, enligt min känsla, en stark övervikt mot socialliberalism. Det är onekligen lätt att en del kritiker kommer att säga att makthavare.se försöker driva en agenda på grund av Fokus samarbetspartner. Och Almedalsbloggen startades de facto  av höggradigt kända socialdemokrater och även om Stina är boss på Liberala Nyhetsbyrån, Garme och Lindén är journalister etc. etc. så är det ett möjligt scenario – som jag hoppas att man har bra svar på. Jag tror och hoppas att Fokus redaktion, liksom Inre Kabinettet, förstår problemet och har diskuterat igenom det.

Det hela visar på en spännande utveckling eftersom det är ett exempel på hur vi nu i Sverige ser en professionalisering av bloggandet – och av sociala medier som faktisk politisk opinionskanal. Newsmill börjar att vara en sorts ledarsida som öppnar upp för alla att delta, Second Opinon försöker skapa en plats för att vidareutveckla diskussioner från traditionella media, ett antal kollektiva bloggar har sett dagens ljus (ArvidFalk, Alliansfritt eller solidariskt mfl). Det intressanta är att det finns få (om ens några?) kollektiva nyliberala, libertarianistiska bloggar och när det gäller de konservativa ser det likadant ut när det gäller samarbeten. LouiseP och några andra hade ett projekt som jag inte ens minns namnet på – som väl rann ut i sanden. Liberala gruppbloggar? Den jag fått tips om – som jag kommer att kolla på är Att Dricka Liberalt, men i övrigt: vad finns det mer? Samtidigt hade vi för någon månad sen en het diskussion om hur s-märkta bloggar inte lyckas ta sig fram i blogg-Sverige. Och det är ju just Magnus och Promemorian, Kulturbloggen, Laakso och någon till som blivit stor. Svensson/Zaramis på yttersta vänsterkanten respektive Jinge, men annars är det libertinska, nyliberala bloggare som varit störst och mest omtalade. Självklart beroende på vilka saker som diskuterats men fortfarande så rent generellt så har dessa bloggar varit störst genom åren.

Så min hypotes är: Socialdemokrater är vana vid ett kollektivistiskt sätt att skapa politik – van vid att diskussioner hela tiden ska utgå från ett gemensamt synsätt: vilket gör att man också kan samsas om en blogg. De nyliberala och libertarianska bloggarna klarar inte av att försöka samverka och samarbeta eftersom själva grunden för deras†† världsbild bygger på en extrem individualism.

Det är helt enkelt en arena där vänsterinriktad kollektivism och en libertin individualism skapar olika val av plattform? Kan det vara så att det är svårare att hitta och lita på sina bloggsängkamrater som liberal och libertarian än som vänster och sosse? Tillit eller vana vid gemensamma övningar? Jag vet inte – kan tycka att det blir för svart och vitt att säga att sossar är kollektivister per se medan liberaler inte är det. Samtidigt är det en enkel slutsats att göra givet det som hänt – åtminstone när det gäller bloggosfären.

Så tillbaka till Fokus och makthavare.se så är det kanske självklart att välja den samarbetspartnern – men vad innebär det när det gäller gruppbloggandet? Blir det ett gäng socialliberaler och mer vänsterdrivna som kommer att utveckla sajten? Har man då som politiskt obunden tidning och sajt lyckats.

Jag tror ändå att makthavare.se faktiskt kan innebära en möjlighet för att visa kraften att göra saker tillsammans men samtidigt att hålla kvar det personliga. För jag är rätt övertygad om att vi behöver fler och fler gruppbloggar, fr a inom politiken men att de måste tillåtas vara mycket mer individuella när det gäller postningar. För det personliga är bloggens kärnvärde – och generellt också sociala mediers grundbult – vi vill inte konversera med en grupp: vi människor vill konversera med en annan människa.

Reblog this post [with Zemanta]

—–

  1. med kollektiva bloggar menar jag inte bloggar som är rena nyhetsbulletiner typ Frihetsfrontens blogg []
  2. †† ok. vår då… []

Twixdagen och Sahlins eventuella spökpenna

Almedalsbloggen som varje år fajtas med Politikerbloggen och andra för att få de bästa nyheterna från Almedalen har startat en ny tjänst:

Twixdagen

Det är en tjänst som följer alla politiker som använder Twitter. Helt enkelt en riksdag på Twitter. Smart tjänst som använder möjligheterna som Twitters öppna API ger. Och det är välgjort med automatisk uppdatering och små ikoner så man vet vem som tillhör vilket parti. (tipstack från @magnuslj aka Magnus Ljungkvist och enda anledningen att det här inte går iväg direkt är att jag gillar honom och därmed går jag med på min första ”jag lovar att inte publicera förrän”)

Twitter i Sverige har helt enkelt fått genomslag genom politiker – inte genom mediamänniskor.

I helgen konfererar både socialdemokraterna och kristdemokraterna (själv ska jag och Brit Stakston hålla två workshops om sociala medier för de senare – jag hos kd alltså… :)) och en hel del twittrande har det blivit. Bland annat twittrar Mona Sahlin som @msahlin. Eller vem är det som skriver hennes tweets egentligen?

På Twitter har det blossat upp en diskussion om det är rätt med spökskrivande pr-nissar som skriver för kändisarna.

bild-57

Argumenten handlar om dels att Twitter är en personlig relationskanal och att det borde inte användas som megafon respektive att det väl knappast är något nytt att politiker och andra använder sig av spökskrivare, talskrivare och spinndoctors.

Själv förhåller jag mig ganska krass till det här numera. Det sista argumentet känns mest valitt för min del men självklart kunde man önska att partiledare och andra faktiskt ville ta chansen att själva prata och berätta och föra ut sitt budskap. Det är en av de saker som bland annat kom upp när Guillou uppgavs chatta med folket via Aftonbladet, men avslöjades med att via sin mobiltelefon prata in svaren. Man kan tycka att det som Maud Olofsson gjorde var bedrägligt men det är egentligen mest tidningens problem.

Samtidigt. Det är autenciteten som är viktig – för sitt inre ser människor att Mona Sahlin twittrar sina meddelanden via mobilen och att Guillou sitter böjd över skärmen och svarar på frågor om IPred. Rent budskapsmässigt tvivlar jag starkt på att man får andra svar från en partiledare än från deras partisekreterare eller pr-konsult. Gissningsvis blir det till och med mer lättfattligt om man inte släpper alla politiker till tangentbordet. Men det är inte det som diskussionen handlar om. Framförallt tror jag att Mona Sahlin och andra som väljer att låta sina pr-människor sköta sociala mediekontakter helt enkelt missar en viktig möjlighet att ha örat mot marken – för det är; även i skriven text – något annat att själv prata, diskutera och tänka ut svar och inlägg än att låta slipade kommunikatörer göra det. Det är inget fel att göra det – moral är rätt ointressant och spökskrivande kan vara bra för den politiker som helt enkelt behöver det.

Det är klart värre att inte följa någon som många kändisar väljer att göra. Det är då det verkligen blir klart att man egentligen inte är intresserad av att lyssna på någon utan att man ser Twitter eller andra mikrobloggar som bara ännu en envägskanal.

Det hävdas iofs nu med bestämdhet att det är Mona Sahlin som twittrar och det är ju i sådana fall bra. Hoppas för @socialdemokrats skull att det är sant…

Uppdatering: Läs Gatarskis långa analys av såväl socialdemokraternas hashtaggande och diskussion om just Sahlins twittrande.

Reblog this post [with Zemanta]

Post 5607

Folk är inte kloka:

För plötsligt drog Cialella en pistol – och sköt pappan.

Därefter återvände han till sin biofåtölj för att fortsätta titta på filmen.

TT-AFP har skapat ett nytt ord:

fem halvmilitärer dog

”Halvmilitärer”? Är det militärer som är runt 90 cm långa? Har de bara halva uniformen på sig?

Magnus Ljungkvist lovar via Twitter att ta tag i sitt bloggande. Det är bra. Oavsett vilken politisk åskådning så känns ibland det politiska bloggandet som ett sluttande plan ibland.

Rolf pysslar med ett sorts journalistisk ”street-corner society”-format. Eller kanske det ska kallas för vad det är: eavesdropping i stil med Hänt Extra.

Nu ska jag ut och ställa in diverse skidor. Ser ut som det blir premiär i Romme Alpin imorgon. Dottern är dock jätteförkyld så det blir Solstickan, Svåger + Svägerska och jag.

Som vanligt finns mer här.

Reblog this post [with Zemanta]