Det blir aldrig som man tänkt sig

Jag skulle säga att det viktigaste jag lärt mig i livet är att det aldrig blir som man tänkt sig. Då pratar jag inte om de där kortsiktiga planerna eller sånt utan det mer långsiktiga. Ni vet – de där som handlar om livet.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Idag var det nitton år sen jag prästvigdes. Det är länge sen. Och jag är ju uppenbarligen inte längre präst. Jag har inte jobbat som präst sedan min sista gudstjänst den 18e april 2002. Och jag har inte varit präst på nio år. Man kan väl lugnt säga att det inte blir som man tänkt sig.

I april valde vi att separera. I övermorgon är det 21 år sen vi gifte oss. Jag flyttade till Falun i maj från huset där jag bott i sexton år. Anledningar finns det många och de kan vi låta vara därhän. Men det blir verkligen inte som man tänkt sig.

Sen är det massor med andra saker – de större sakerna, de sakerna som handlar om livet och om allt det där viktiga. Som hela tiden visar sig inte bli som man tänkt sig. Listan börjar bli lång. Det sker om och om igen.

Nånstans har jag valt att sluta att drömma. Det enda som drömmar ger är besvikelse. Det jag lärt mig av min sjukdom är att inte heller hoppas – det gör så mycket ondare när det grusas.

Jag kan lugnt säga att det med jämna mellanrum känns som att det är rätt meningslöst att fortsätta trampa runt här eftersom allt som man drömt, allt som man hoppats hela tiden inte blir.

Men det som fått mig att överleva genom åren och som på många sätt är min grundläggande drivkraft är att då allt förändras och inte blir som man tänkt sig så innebär det att det blir något annat.

Att inte veta vad som gömmer sig bakom nästa livshörn och med vetskapen om att även om det inte blir som man tänkt sig så kommer det bli på nåt sätt som ofta är rätt kul, trevligt, spännande, nytt, annorlunda, inspirerande.

Så även om saker nu inte blir som jag tänkt mig och jag kan sörja det så kommer jag ändå att nyfiket titta efter vad som händer efter nästa hörn.

Imorgon är samma värld men med en person mindre som inte borde saknas

En kompis. En person jag jobbade med på min första byrå. Idag lämnade hon jorden slutligen. Dog. Det är för jävligt. Hon var ett år äldre än mig. Lämnade familj, barn i samma ålder som mina barn. En man. Vänner. Ett liv kvar. Som drogs bort. Många tankar en sån gång. Tankar, känslor. Minnen. Sorg. Sorger. För det man ställs inför är en massa saker på en och samma gång. Saker som återaktualiseras, människor som dyker upp i huvudet igen. Personer som dött, valt att dö, eller där det grymmaste tagit dem. Får man sörja även om man inte är nära? Det tror jag. För det är inte bara just den personen som man sörjer utan varje sån här händelse triggar saknad och sorg efter andra som gått. Personer som stått närmare men också personer som fått lämna oss alldeles för tidigt. Det är många som finns i sorgens rum i hjärtat. Det är för många som jag inte kan släppa. Personer som borde vara kvar. Men som befolkar det där rummet vars dörr slås upp på vid gavel vid varje tillfälle när en ny person kommer att bosätta sig där. Och att jag för första gången faktiskt känner ett värde av att leva. Jag har en massa att förlora. Jag har en massa saker som jag inte vill lämna. Det är en ny känsla i mitt liv. Depressionens konstanta mörker har släppt sedan några år. Och in kommer en dödsskräck som är lite främmande, som jag inte känner igen och som jag inte kan förstå eftersom den är en ny känsla. Läste uppdateringen från hennes man. De många hundra kondoleanserna som efter bara någon halvtimme dykt upp. Funderade hur man klarar det – som närmast sörjande. För det är något jag sluppit – att vara närmast sörjande. Jag tänkte på alla de som jag skulle kunna förlora. Hjärtat knöt ihop sig till en hård boll av rädsla. Duschade efter träning, inför att åka iväg på en fest. För livet går ju vidare. Jag minns de gånger jag varit så nära att jag faktiskt inte velat acceptera det. Jag minns eftermiddagen på ett café i Västerås med Micke. Lotta hade valt att dö. Jag var förbannad på alla som fortsatte sin vanliga dagliga rytm. Jag var rasande över att livet inte liksom pausade en stund. Men så är det ju inte. Sigúr Rós fick följa mig genom känslorna som man måste hantera. Känslor som dyker upp, triggas en sån här gång. Tårarna som renar en smula. Och jag tänkte på hur oerhört svårt jag alltid hade att när sorgen slog till fr a när unga dog. Eller personer som ändå har mycket kvar i livet. Hur svårt det var att få ihop tanken på en samtidigt allsmäktig och god Gud. För det finns inget gott i att en 45-åring dör. Inte ett dugg. Oavsett hur man vänder på det så blir det snarare en väldigt realpolitisk gud. Som sitter på någon sorts livstid så man kan inte avsätta hen. Möjligen bara sluta att tro. Problemet med att sluta tro är att en sån här gång så blir tomheten ekande. För oavsett om Gud är en väldigt realpolitisk gud som skapat det som faktiskt dödar så är det ändå någon man kan bli arg på. Utan tron så finns det ingenting. Det är också en sorg. Landat i samma soffa som tidigare. Landar i känslorna. Landar i att imorgon är världen ungefär samma. Men med en person mindre som inte borde saknas, som borde vara kvar.

Jag är inte nöjd med livet

Jag hade tänkt att skriva något om diverse diskussioner runt Ekeroth och krogen, eller om samtycke, eller om det mesta som far förbi i åsiktskorridoren Twitter.

Så jag delger bara en insikt som är lite sådär personlig så här på söndagkvällen.

Läste en FB-uppdatering som handlade om hur man ska fixa sin söndagsångest. Jag svarade ”Röka på” vilket fick personen att skratta lite. En annan skrev (bl a) ”var nöjd med livet”.

Jag insåg att jag mest får ont i magen när jag läser såna saker. Vara nöjd med livet. Jag kan inte förlika mig med att vara ”nöjd med livet” – förhoppningsvis är man det när man ska dö även om jag tvivlar på det. Jag har svårt att se det som något positivt. För mig blir det passiviserande. Att liksom landa för att inte flyga igen. Att vara nöjd innebär också för mig att man på nåt sätt väljer att säga att allt inte är föränderligt. Om man är nöjd slutar man förändras, och därmed blir väldigt mycket kvar på en punkt. I mitt huvud blir livsnöjdhet att man typ stannar vid den man är när man är säg 35 och fortsätter vara där. Tycker samma saker, gör samma saker, älskar samma saker. Så dör man. Nöjd. Kanske. Eller så inser man att man borde försökt vara mer onöjd. För man inser att man missade den större delen av livet.

Min drivkraft är nog lika delar passion, nyfikenhet, intresse och onöjdhet (kryddat med en dos revanschlusta utifrån barndomens mobbing). Jag är onöjd och därför försöker jag förändra något. Och generellt blir det för mycket good enough om man någon gång väljer att säga ”jag är nöjd med livet”. Jag bygger, söker, tänker, undersöker, hittar, testar, utvecklar ständigt. Likformighet är nöjdhet. Att göra samma saker kräver nöjdhet. Jag gillar inte att göra samma saker. Det finns för många nya saker att upptäcka och utmana.

Jag är onöjd med livet. Det är det som gör det värt att leva.

När det är över så är hoppet där

Imorse vaknade jag till nyheten att Kristian Gidlund slutligen gått bort. Den impact han fått på Sverige är otroligt svår att förstå. En trummis från Borlänge och gudabenådad skribent har fått svenskar att tänka på döden, tänka på livet och fundera över tiden däremellan. I bloggen. Han lyckades ta sig innanför skalet. För det är där själva grunden verkligen låg – bloggen som blev delad många gånger, postningar som blivit viktiga texter för människor att gå tillbaka till. Bloggen blev en bok och Kristian, märkt av sin sjukdom, blev en sorts lågmält intelligent och utan åthävor frälsargestalt. Öppnade dammluckorna där människor kan ge sig tillåtelse att prata om det svåra.

Jag fick tillfälle att prata om varför jag tror att bloggen blev så stor i SVT Gävle Dala. Och vi kommer diskutera det i Tre Tycker Till i P4 Dalarna kl 17 i eftermiddag.

Jag tycker @kwasbeb pinpointar det i sin text på Metro. Vackrast skriver @mymlan.

Jag tror förklaringen ligger just där. Hans nakna texter, hans transparenta inställning till sin sjukdom och texterna som slår till rakt mot hjärtat blir en möjlighet att berätta om sin egen rädsla, sin egen sorg, sin egen förtvivlan över att inte riktigt känna att man hittar rätt i livet. Det är inte tillgjort åt något håll, det är inte fejk utan dokumentärt in i minsta tår och minsta smärtsamma punkt.

Idag kom budgeten. Idag kommer nya Iphone-operativsystemet. Fortfarande finns möjligheten att orera om en ministers tro. Men allt detta skyms av nyheten om att Kristian. Det ger på något sätt också hopp.

Jag skrev tidigare om Kristian i You can’t kill rocknroll. Alla har vi olika minnen. Låt oss ta hand om dem.

 

Det där om livet och om döden

Döden. När den kommer lite för nära. Det där lätta vingslaget av en svart vinge. Någon man mött, någon man haft kontakt med. Någon som är yngre än en själv. Närhetskoefficienten. Personer som varit viktiga får många – eller för en själv. Borta. Ett tramptag fel. En missad sväng. Så många möjligheter som slutar i det där sista andetaget. Så många som saknar och minns men ändå blir det ett tomt hål där en stjärna alltid funnits.

Livet. Ett tillfälligheternas spel som skapar ett universum av möjligheter. Den natt då Neil Armstrong satte sin fot på månen blev jag (enligt familjemyten – med en mor med borderline är det inte helt lätt att veta) till. Sedan väntan, tillväxt, förväntan och mängder av faror, grynnor och påverkan som gör oss till det vi sedan blir. Men som vi sedan utnyttjar, eller glömmer, efterhand vi tar våra steg. På månen eller på jorden. Framåt eller bakåt.

Vi är en del av varandra. Vi speglar oss i varandra, stödjer oss, repellerar. Men vi sörjer olika. Personligt, beteenden blir basala, egenartade. Precis som att vi gläds när livet plötsligt sparkar till ett revben. Med tårar, skratt. Eller tystnad. Det finns inget rätt eller fel när det börjar och när det slutar. Det bara är.