Taggad: Linda Skugge

En bakdel gör ingen sommar

När jag läste vad @lowengrip valde att göra på Egoboosts framsida i senaste numret tyckte jag automatiskt det var rätt bra. Diskussionen om hennes baddräktsbilder kändes rejält märklig och jag gissar att det är i den kontexten man ska förstå valet av att göra Size Me-kampanjen. Och att hon satt sig i sinn att vara en god förebild för unga kvinnliga entreprenörer.

Samtidigt inser jag nu att det hela verkligen kan kännas sökt (och knappast speciellt nytt) – och att det faktiskt inte är så enkelt att om hon visar sig naken på omslaget av sin tidning så ger det andra självkänsla. Lika lite som att den gamla bilden med @lindaskugge i vardagsunderkläder och osminkning antagligen gjorde till eller från för kvinnors skönhetsideal. Samtidigt blir det lite patetiskt när hela diskussionen går i flera led igen och det blir kvinna mot kvinna - det är knappast så att Skugge sabbar för Blondinbella. Man har olika åsikter. Utan detta blir det helt enkelt helt omöjligt att förändra förutsättningar. Den som blir mest gnälligast i det här är ju Isabella.

Frågan är när något är rätt att göra och när något bara blir en sorts tom kampanj som egentligen fäster gamla strukturer. Jag vet inte. Jag tycker att @saraohman skriver bra om att det handlar inte om gener eller dna om hon är en bra entreprenör eller inte utan om vad hon faktiskt åstadkommer.

jag själv bestämt mig för att min genetik inte ska få avgöra min prestation – Och jag tycker heller inte att oron bör ligga i det kroppsliga (om jag är man eller kvinna, lång, kort, tjock eller smal) utan i om jag kan utföra jobbet eller ej. Det tror jag vi alla är överens om, frågan är då HUR vi gör det?

Frågan är hur man väljer att arbeta med förebilder? Finns det något enkelt sätt, ett enkelt recept att utgå från?

Jag tycker att @saraohman sätter fingret på det stora problemet, som också gjorde att ”hen”-debatten blev så oerhört infekterad: vi slår samman kön och kapacitet. Vi låter ett biologistiskt synsätt genomgripande styra hur vi ser på varandras möjlighet att lyckas i livet.

För självklart är det så att det fortfarande finns mycket ojämlikhet i hur kvinnor och män behandlas men jag är inte helt säker att bilder av hud är det som är problemet. Det är snarare bara ett ganska enkelt sätt att diskutera en mycket mer komplex fråga. Sexism handlar inte om en naken bakdel utan synen på ”produktionsvärdet” hos en annan människa utifrån ett kön. För mig själv ganska ointressant och svårförståeligt.

Hat är något annat än Internet

För mig är det solklart: Internet är en kniv (en metafor jag myntade för flera år sen). En kniv har inget egenvärde och kan inte göra något själv. Det är intentionen hos den som använder den, dess val av att använda verktyget som är det viktiga och som gör kniven till gott eller ont. I handen på en kirurg kan den rädda liv, i handen på en mördare släcka ett liv. Och i handen på dig kan den skära ditt dagliga bröd.

Hat handlar om att totalt nedvärdera en annan människa, att bygga en känsla mot den andre som handlar om att göra den till ett monster. Det går enkelt att göra – att utbilda soldater bygger på detta beteendet och ett antal sociala experiment under 60- och 70-talet handlade om detta. Är det vad vi ser på nätet idag? Hat? Lydnad? Makt? Både ja och nej, och jag vill flagga för att i den här diskursen måste man alltid fundera över vem som tar upp frågan: vad är agendan bakom att lyfta upp ”näthatsdiskussionen” igen?

För än en gång kör Expressen en artikelserie om det så kallade ”näthatet” (jag har tidigare skrivit om det här – bra länkar, och här). Det är inte första gången Expressen tar upp det och alltför ofta sammanfaller det (som nu) med att det är någon av deras krönikörer som råkar illa ut: Skugge först, sen Birro och sen Birro och nu Birro. Expressen är en affärsdrivande verksamhet och samtidigt bygger man sin affär på journalistisk grund: där objektivitet, konsekvensneutralitet och fakta ska vara fundamenten.

Men bortsett från det så är det självklart så att människor upplever sig hatade i en ständigt accelererande nätvärld. Det är ett problem och ju fler plattformar vi har att använda desto mer komplext blir problemet.

Problemet kan spjälkas upp:

  1. Vi använder ordet hat i fel kontext. Det handlar inte bara om Expressens nästintill varumärkesskyddade ”näthat” utan lika mycket av människor som säger ”jag hatar X” men egentligen uttrycker alltifrån missunnsamhet till att ogillar personens åsikter. Snabbheten devalverar språket och mängden av information gör att uttrycken blir hårdare än nödvändigt.
  2. Att personer har svårt att separera hat med kritik. Tyvärr är det något som man genom åren upplevt både när det gäller kända medieprofiler och andra bloggare. Bara för att man kritiserar, ger ett negativt omdöme eller säger att en åsikt är rakt av korkad så innebär det inte att man hatar. Det kan snarast vara så att mängden av kritik kan upplevas så stor att det upplevs som hat.
  3. Anonymiteten ses som ett problem och enligt vissa bör den förbjudas. Problemet är diskuterat sedan länge och ett förbud skulle kunna få konsekvenser som få vill ha i det stora men problemet är att se skogen för träden.
  4. Konversationen finns inte där. @jocke påpekar det i sin bloggpost – problemet är att om man bemöter kritik, tar diskussionen och gör det med respekt för den andre så blir det svårare att ”hata”.

Utgångspunkten är både det traditionella medielandskapet och det nya: att många varit vana vid att några har rätt att uttala sig medan andra ska lyssna. Idag har vi möjligheten att uttrycka vad vi tycker oavsett vem vi är (i den fria delen av världen och de som har kunskap om det – läs Brits utmärkta bloggpost om den digitala klyftan). Utgångspunkten är också att det digitala förhållningssättet hos användare inte på samma sätt grundat sig i hur vi hanterar varandra i den fysiska världen – även om det är på väg åt rätt håll.

Problemet med det här är också att vi hela tiden har att göra med såväl en Jante som diskussionen om meritokrati och elit. Aversionen mot de personer som lyckats är stark och samtidigt får det inte finnas någon som är självmedveten om att man är duktig på något. Det är ett större värderingsproblem som det sk ”näthatet” kan vara ett symptom på.

Drevmentaliteten är inget som är exklusivt journalistiskt utan vi människor har det i oss: det syntes i samband med diskussionen runt Sveket sista veckan innan valet, det har setts i samband med allt från dåliga matcher i fotboll till polisens slarv i samband med olika uppmärksammade mord. Precis som i medielogiken; att man vill vara först och är man inte det måste man skriva om ämnet ändå så finns detsamma i nätlogiken. Är det hat? Inte nödvändigtvis.

Att välja att ta upp den här diskussionen blir ett tveeggat svärd. Antingen kan det tysta reell kritik och innebära att den gamla medienomenklaturan får stå oemotsagda igen (jag tror iofs den chansen är försvinnande liten) eller så skapar den möjligheter till att nätet blir en mer balanserad plats för diskussioner, information och vilja till både förståelse och utveckling. Frågan är dock om exemplen: ett gäng kändisar som alla utom Ebba von Sydow faktiskt själva är rätt provokativa, är de bästa för att komma till rätta med mobbning och aversioner som uttrycks mot människor i det offentliga digitala rummet?

Internet har vuxit sig gigantiskt stort och därför är det en omöjlighet att göra en vettig kvantitativ skattning av hat vs kärlek men jag kan inte låta bli att undra om inte det goda långt vida överstiger det onda – men att vi som så ofta väljer att fokusera på det negativa.

Jag tror vi alla mår bra av att se oss i spegeln. Inse att verkligheten är mer gråskalig, att man kan tycka illa om en människas åsikter men inte därmed tycka illa om människan, att skriven kommunikation har en snävare bandbredd än annan och därför måste man ägna mer tid åt att göra den förståelig än om man säger något till en annan människa – och att man kan be om förlåtelse när man, i stridens hetta och diskussionens passionerade flammor, gått över gränsen.

I grunden också inse att det som händer på Internet händer i verkligheten. Det är ingen pseudovärld. Det är precis som vanligt, bara med ettor och nollor och inte med atomer.

Uppdatering: Emanuel skriver en kort text om det och ger en länk som jag tycker är viktig: hur det faktiskt förändras om man väljer att träffas. Det är viktigt: vi måste kunna hantera kritik men se varandra som personer. Som individer och precis som @hannafriden skriver: det finns inget enda sätt att hantera det.

Flera av de som jag numera kallar vänner har börjat med en rätt högljudd diskussion. Nånstans krävs det alltid ett mod att våga inse att det viktigaste vi har är att kunna skilja på sak och person. Det är inte alltid lätt, det är jag en av de första att skriva under på och Deepedition har många gånger gått över gränsen. Att tänka efter före helt enkelt. Jag tror också att schysst policy för moderering liksom att faktiskt agera när den policyn bryts är viktigt.

Uppdatering: Det är nästan för bra för att vara sant… Birro toklurad. Den krönika som startade hela den här diskussionen handlade om ett prank. Onekligen kan inte serien ”Varning för barn” få bättre PR. Och man kan verkligen undra över Birros fördomar – och uppmärksamhetsförmåga. För han stannar fasen inte länge nog för att personerna som han känner sig hotad av ens ska hinna röra sig om de inte är typ Blixten :).

Roande att han skrev:

Runt statyn av Nils Ferlin står det några män, i löst organiserade klungor. De röker och ser på mig. De ser rätt härjade ut, någon säger något som låter som ryska, eller rumänska kanske.

och MTGs Max Lagerbäck förklarar:

På plats fanns, förutom flickan, fyra medarbetare – två män och två kvinnor – från produktionsbolaget Jarowskij.

Sökmotorkonsult är lite förvirrad över hela historien. Det är vi alla.

Uppdatering: Brit skriver om näthat och ja, precis som jag skrev tidigare: det handlar om verkligheten.

Nu är näthatet i fokus igen. När det händer kliar det i mig.Vi måste ha förmågan att lyfta det som händer på nätet in i klassrummet, in på våra arbetsplatser och bli en del av alla de andra samtal vi för. Just nu lever nätet till viss del, för vissa, ett helt eget liv. Det är ett grundläggande tankefel. Nätet är ju verkligheten. Men gör det då till en del av er verklighet!

@jocke skriver om att nätet kanske är något annat än bara hat och elände i Expressen och det här är oerhört viktigt:

Det fria och högröstade samtalet på nätet kommer aldrig handla om att vi ska ta varandra i hand och sjunga ”we shall overcome”. Det kommer aldrig vara utan ett och annat hårt ord, en och annan som går för långt, någon som ibland blir ledsen. Samtalet kommer med all sannolik heller inte leda till att alla blir överens om allting. Men för första gången i historien har vi ett redskap som gör det det möjligt för alla att få sin röst hörd, att delta i konversationen.

Om mammahatet. Deepedition-style.

Mammahatet”. Allvarligt – vad fånigt. Dels att använda ordet ”hat”: snacka om att ännu ett ord ska bli sönderanvänt och betydelsen degenererad. Kvällstidningarnas excesser i att nyttja överord har fått en del (nu Schulmans fru) att gå på samma nit. Medialogik? Ja. Intelligent? Nä.

Men det är också fånigt på andra sätt – dels att mammor tar åt sig och börjar bete sig som offer och dels alla jävla miffon som gnäller om att mammor borde skärpa sig. Självklart bygger det vidare på Zytomierskas uttalanden om att hon minsann tänker sitta hemma när hon får barn. Den kvinnan gör konsekvensanalyser som bara sträcker sig till nästa stavelse men jag hoppas att folk ser till att hon inte är ute på caféer när hon nu är småbarnsmorsa. Att tidningen inte inser att hennes enda agenda med att göra ett sånt uttalande var att hennes fd man berättat om sina upplevelser.

Ida Hult är nog delvis på rätt väg när hon säger att det kan handla om en paternalistisk och patriarkal reaktion på att kvinnor inte längre väljer att gömma sig när de blir föräldrar. Vilket exempelvis Wollinskan lyckas falla in i när hon trots en bra inledning börjar yra om att ”barnen blivit en accessoar”. Snacka om att se ner på andra av sin egen sort. Och att sedan göra den minst sagt skarpa analysen att det skulle handla om ”avundsjuka”. Herregud. Tyvärr kommer som vanligt någon lätt förstoppad psykolog och försöker att förklara att det minsann är ”synd om barnen” och att ”föräldrar gör fel”. Dock är såväl Ida som kvällstidningarna en smula bakom när de inte gör en analys av hur det hela kan ha uppkommit: Linda Skugge. Som förutom att givit oss näthatet också startade ett uppror efter att hon inte fått amma vid bordet på Edsbacka krog. Självklart handlar det också om att människor generellt inte är kloka i huvudet.

Det visar sig i de fantastiskt vetenskapliga studier som kvällstidningarna också gör att många anser att det borde vara förbud mot barnvagnar och barn på restauranger. Vilket fått en massa näringsidkare utan hjärna att sätta upp såna regler. Puckon. Två saker:

  • Eftersom förklaringen är att barnvagnar tar plats respektive att barn är högljudda utan bordsskick antar jag, precis som Alex Schulman, att näringsidkarna även förbjudit rullstolar, rullatorer och utvecklingsstörda som inte har dokumenterat bordsskick och impulskontroll och därmed inte låter, inte gör saker som kan lukta illa, se illa ut etc. När de ändå är igång kan de förbjuda personer som inte kan perfekt svenska, är fula och rent generellt starta med dörrvakter som bara släpper in de personer som ”funkar i kontexten”. Jag föreslår för övrigt några flinka lattemammor, finns ju en hel del av dem i reklambranschen, att fixa stickers som de kan sätta upp ovanpå eventuella förbudsskyltar: ”inga barnvagnar, rullstolar eller annat fortskaffningsmedel”.
  • För övrigt borde de krogar och caféer som kör den stilen – respektive de fåntrattar som anser sig ha rätt att tycka illa om mammor och barnvagnar – fundera över det lilla faktum att: det är de barnen som en gång ska ta hand om er när ni sitter på ålderdomshemmet.
  • Näringsidkarna inom restaurang- och cafébranschen bör fundera över följande: möjligen är det så att vissa av era kunder blir kortsiktigt irriterade på att det är fullt på caféet av barnvagnar och just vid det tillfället väljer en annan näringsinrättning just den gången. Men det är inget som innebär att den potentiella kunden aldrig kommer att välja caféet igen. En mamma (eller pappa med barnvagn) kommer däremot känna sig jäkligt ovälkommen och knappast återkomma efter att barnen börjat dagis, går i mellanstadiet eller flyttat till egen lägenhet. Och de lär berätta om det. Snacka om att trasha varumärke för att sälja en extra latte och en morotskaka till icke-fertila.

Mitt förslag till mammor som känner sig uttittade, som misshagliga på caféer och andra ställen: utrusta barnvagnen med en schysst railgun. Se till att modifiera framvagnen med schyssta kofångare. Go postal.

Reblog this post [with Zemanta]

Linda har ändrat åsikt. Det är bra.

Det gör vi alla.

Det är roligt att se att Linda Skugge inte tycker att spökskrivande är något problem 2010 i Newsmill.

När Kjell Häglund anklagade Pascalidou för spökskrivande valde Linda en annan linje. Och gör en stor grej av det hela i en krönika som fanns i Expressen.

Det här tyckte hon 2005:

Men om man måste jobba som spökskrivare har man nog ingen karriär att tala om. Hör ni alla spökskrivare, kom ut ur garderoben, så får ni antagligen en karriär. Ni har ju ett guldläge här. Jag har länge undrat hur så många profilerade skribenter kan vara så kassa och slätstrukna. Här har vi alltså svaret: Det är inte de själva som skriver. Inte undra på att man somnar när man läser dem.

2010 läser vi att Linda Skugge tycker:

Att frågan om spökskrivare är så laddad är ju inte oväntat i landet präktig. Här ska man städa själv, och givetvis skriva sina alster själv. Men snälla nån så mycket skit vi slipper tack vare alla underbara spökskrivare. [...] Sen jag startade PR-verksamhet skriver vi en artikel i veckan åt beställare. Det är en underbar känsla att se mina och mina medarbetares alster på fin nyhetsplats. Det gör verkligen ingenting att någon annan får äran.
Det är en trippel vinnarsituation, kunden får ut sitt budskap, tidningen får en läsvärd och intressant artikel och jag får skriva en faktura.
Jag har heller ingenting emot att själv låta någon annan spökskriva mina egna verk. [...]Vi var överens om att det finns ett mäkta spännande synopsis som jag komponerar (ja, vid mitt köksbord), men jag vägrar lägga tidiga morgnar på att krysta fram en deckare. Jag kommer lägga ut jobbet på en spökskrivare, och det med glädje.

Jag gratulerar Linda Skugge till att ha ändrat åsikt. Själv vidhåller jag att det inte är vem som skrivit själva orden som egentligen är det viktiga. Så välkommen in i pr-branschen. Där spökar både skrivare och skribenter.

Jag kanske ska lägga ut min blogg på entreprenad.

Uppdatering: Man undrar om det är Linda som skriver sin nya blogg på ICA-Kuriren ”Älska Vardagen”. Å andra sidan är det inte mycket text i den. Finns det spökfotografer?

Jag är större än Viggo

bild-9Åtminstone är jag det på förstasidan på Resumé idag – och har större huvud än Storåkers ;)

Helt allvarligt – jag skulle fan bli skraj för mig själv…

Varför hänger jag där?

Jo ny krönika är skriven och publicerad. Och till min glädje verkar Svedjetun tycka ungefär samma sak. Självklart har den första drygskallen dykt upp och kommenterat det som plattityder. Vem fan bryr sig om kommentatorer i våra branschmedier. Själv uttryckte jag följande i samband med att Goss nya Abba-filmer lagts ut på Dagens Media och kommentarshuliganerna dykt upp:

Dagens Medias kommentarsfält borde användas i psykiatriutbildningen

Och som ett brev på posten kom ju Skugges drapa om att reklambyråer är överprisade. Micke Storåkers gör en fantastisk balansakt för att inte trampa på några tår alls även om slutet är en mycket fin spark rakt på Skugges smalben:

Relevant kreativitet är något bra och effektivt. Det visar all forskning att kreativ reklam är mer effektiv än annan reklam. Det kan vara väldigt dyrt att betala lite pengar för något som inte fungerar. Även om en person i Indien till exempel kunde skriva motsvarande krönikor som Linda Skugge i omfång, och att de var billigare, så är det ju inte säkert att det är en bättre lösning. Lindas kreativitet är värd mer pengar helt enkelt.

Ska vi översätta? ”Linda, glöm inte att du själv kan bli utbytt enligt samma tänkande som du nu applicerar på reklamare. Din kreativitet är också prissatt.”

Och Skugge har nog inte riktigt räknat rätt. Fr a så är det roande att Skugge anser att reklamare ska jobba gratis när hon själv förklarar att hon inte skriver något utan att få betalt för det. Att det sen finns svartfötter som dumpar priser är väl inget nytt? Pawlo round-kickar lite lätt med en bild som känns väldigt liggande:

Att debattera med Linda Skugge är som att lägga sig ner och sparka in en öppen dörr som redan ligger. Ehum.

Prankmonkey får avsluta med en sån snygg dropkick på fru Skugge att man blir lite tårögd:

För det som inte är i Linda – det Linda inte förstår eller vet något om – är i Lindas värld som bekant och per definition ren idioti. Och således ett utmärkt tema för en krönika. Noggrant ämnesfiskad om hos Lindas bloggläsare (eller Lindas anonyma sökordsdeep throats) och fakturerad efter konstens alla regler. Tills nästa veckas utbrott, och allt börjar om igen. Tills det med Lindas logik kommer någon självlärd och begåvad nittonåring och knuffar Linda ur boet. Eller, ja. Inte Linda, förstås. Men alla andra trötta 35-plussare. Like me!

Måste dock ge Skugge en eloge att hon lyckats att linkbaita var och varannan dag de senaste veckorna. Men jag funderar hur hon nu har tid? Har hon skaffat barnflicka och flyttat in till stan?

Uppdatering: Well Linda. Det är ju enkelt – det är bara att säga saker om din tid, ditt liv eller så ;)

Uppdatering: Ehnbomcom har skrivit om min krönika och håller med:

Reklam är inte konst. Det är möjligen en konst att göra bra reklam. Som säljer.

Tyvärr visar en del kommentarer att jag sannerligen klev på en öm punkt…

Reblog this post [with Zemanta]