Avslöjandet¹ att Jan Guillou inte var närvarande personligen när han chattade på Aftonbladet igår är för en del av oss gammalt. Det hela avslöjades redan på Jaiku innan chatten drog igång. Jag kan i grunden hålla med Sanna om att det väl inte är så mycket att jiddra om.

Chatten då? Well, det är rätt många som skrivit om det. Teflonminne, Rosetta Sten, MMK, HAX, Basic Personligt och mängder med andra. Swartz är klockren och onekligen kan man fundera över Guillou, som har en väl känd animositet mot nätet generellt, är en person som ska förklara felaktigheter som sker på nätet. Det är lite som om en marsmänniska kommer och försöker få ordning på svenskars moraluppfattning.

Däremot chattade också Universals VD på TV4 samma dag och onekligen har Antipiraterna skaffat sig rejält med medieträningshjälp. Kolla bara det här:

Mr DLL: Är det rimligt att man med IPRED lagen skapar en privatpolis i Sverige? Är det ok om andra grupper i samhället också skaffar sig privatpoliser?
Per Sundin: Det handlar inte om en privat polis utan om rätten att få betalt för utfört arbete. Det är också domstolar som bestämmer om det finns grund för att lämna ut ipadressens ägare.

Han är ute och snurrar när han recenserar Spotify:

x1v: Hur ser ni på nya tjänsten Spotify? Man har hört bland annat Metallica rata tjänsten, när till exempel många andra stora hyllar tjänsten.
Per Sundin: Jag tycker att Spotify är en fantastisk tjänst! Tänk också på att det är en Svensk innovation som kommer att skapa massor av arbete och intäkter i Sverige. Men då måste vi också ha en fungerande upphovsrättslag! Mvh Per

Nej faktiskt inte. Det har faktiskt inte någonting med varandra att göra. Streaming är inte fildelning. Det är två skilda saker – och även två skilda lagrum: Spotify licensieras att sända musik medan laglig fildelning handlar om att köpa verket. Eller snarare: Spotify visar att den upphovsrättslag som Per vill fortsätta att värna inte kommer att fungera: streaming förändrar än mer underbyggnaden för att förhålla sig till en olaglig fildelning och visar snarare att skivbranschen är fullkomligt från- och omsprungen av den tekniska utvecklingen.

Sundin undviker märkligt nog att påpeka faktumet att YouTube är fyllt av olagligt uppladdat material. Det han, gissningsvis starkt påverkad av god medieträning, är att han dissar sin egen bransch att man inte tidigare förstått att använda digitala tekniken respektive förklarar att DRM är historia (på det skulle jag velat fråga om hur de tänkt göra med de cd-skivor som man köpt som inte går att spela på grund av DRM-skydden). Intressant är en av de sista delarna:

Carl: Om man laddar ner film/musik men inte får hem hela utan endast 99% kommer man kunna bli dömd iaf i och med den nya lagen?
Per Sundin: Kan inte svara på detta, helst skall du inte begå brott. Mvh Per

Grejen är att det här är en viktig fråga. Dels är juryn fortfarande ute när det gäller om det är olagligt att ladda ned. Men i det här fallet så är själva filen korrupt och frågan är då om det faktiskt är en olaglig fil: upphovsrätten handlar om verket – dvs. att lyssna på låten, att se filmen osv. Om man inte kan använda filen så finns inte verket dvs. ”arbetet och kreativiteten hos artisten eller skådespelaren”. Så Per Sundins slutkläm är helt enkelt felaktig. Falsk. Och i slutänden att vilseföra allmänheten.

Scaber Nestor plockar ut godbitarna ur chatten och Opponent påpekar i sin sammanställning att ett av de intressantaste argumenten – som faktiskt är lögn – är att man väljer att förbigå skillnaden i det juridiska ”stöld” och det vardagliga stöld. Och ett av citaten är så solklart hur sjuk IPred-lagen faktiskt är:

Sambo: Min sambo står på vårt Internet. Blir det hon som kommer att bli ansvarig för min olagliga fildelning?
Per Sundin: Ja det blir hon. mvh Per

Trevligt. Det var ju tal om att bilägaren skulle bli straffad av fortkörningsböter i stället för förararen, om bilen fastnar i en fartkamera. Men den debatten lades ned eftersom det i mångt och mycket var oetiskt att döma en oskyldig person utifrån vem som för tillfället fogade över personens bil.

De senaste mailen som uppenbarligen gått ut till de artister och andra från lobbyisterna för IPred är att det inte ska vara några enskilda personer som man jagar utan ”digitala hälare”. Problemet är ju att det är just de enskilda amatörerna som man kommer att få tag på – något som Flygt inte verkar fatta eller helt enkelt ljuger oss fulla av. Problemet är att det åter verkar vara TPB som man vill åt – trots att de bara skapat en samlingsplats för torrentlänkar: rent principiellt kan Flygt och hans vänner börja anklaga Vint Cerf för olaglig fildelning också. Tyvärr verkar brevet inte gått fram till Nordling, filmproducenten. För minsann: om inte regeringen ser till att bryta hårt mot personlig integritet hos medborgarna så kommer inga svenska filmer att produceras.

Motståndare till Ipred-lagen menar bland annat att den ger större befogenheter till privata företag än till polisen. Dessutom menar vissa att det är fel att kalla den olagliga fildelningen för ”stöld” och att upphovsrättsinnehavarna trots fildelningen tjänar pengar. Men detta är argument som John Nordling inte har mycket till övers för.
– Det är dåliga argument från folk som vill fortsätta att stjäla. Piratkopieringen handlar om stöld och är i grunden fel. Det är inte tillåtet att piratkopiera kläder heller, även om originalplagget inte försvinner. Men där är det helt uppenbart att det inte är tillåtet och det tar man på största allvar.

Det är rätt skrämmande att personer inom kultursfären i allmänhet är a) okunniga b) ignoranta c) rätt korkade. Kultur som bärare av ett samhälle? Well…

Onekligen har Blogge rätt när han påpekar att ”det ilskna fåtalet” verkligen visar sig vara de som omfamnar IPred-lagen (om ni annars kanske duckar för Blogges långa inlägg – läs det här åtminstone).

Jag menar visar att man kan inte undvika att räkna med det allmänna rättsmedvetandet och skapa lagar som inte går fullständigt motvalls mot det. Ett samhälle kan kanske inte byggas enbart på utilitarism men knappast heller undvika att ta konsekvensen av den. Och precis som andra menar jag att äganderätten för immateriala verk inte är så enkel. Bloggen Bent har problematiserat hela diskussionen men fastnar ändå på gärdesgården i frågan om äganderätt. Bent förenklar just den delen och duckar för ett antal andra konsekvenser som en sån syn på äganderätt skapar i en värld där den tekniska utvecklingen förändrat spelplanen.

Det man kan konstatera är att vi har en ganska markant generationsskillnad – och då inte bara åldersmässigt utan utifrån analoga och digitala värderingar: där det gamla gardet räds att behöva tänka i nya banor, i nya affärsmetoder och inse att de behöver förändra både sitt synsätt och sitt arbetssätt. Den nya kulturbärargenerationen är generellt mer insiktsfull om att den digitala utvecklingen ger möjligheter. Det blir så oerhört klart när man tittar på vilka som är framträdande i de olika lägren. Problemet tror jag många gånger också är att de artister som mest påpekar att de måste ha mat på bordet är de som dels tjänar mest och egentligen klarar sig men fr a att de har svårt att sluta tänka i sålda exemplar. Tittar man på musikerna inom IPred-kramarna så är det personer som fortfarande minns hur viktigt det var med guldskivor för försäljning. Ett fenomen som idag mer eller mindre är försvunnet. Helt enkelt är det kanske omöjligt för dessa att tänka i andra banor – att inse att inkomster för deras verk kommer att komma från andra kanaler: om de väljer att byta fot.

Det gör ont när ens världsbild visar sig vara falsk eller ålderstigen. Vissa program behöver startas om efter uppgradering: verkar som om kultureliten är ett sånt.

1. intressant – igår stod det ”en källa”. När kommentatorer påpekar att det hela kommer från Jaiku så blir det ”vittnesuppgifter” och en länk! [↩]

Etiketter:chat, fildelning, film, IPRed, Jan Guillou, korrupt, kultur, lobby, medieträning, Per Sundin, Resumé, Spotify, stöld, streaming, Torbjörn Flygt, TPB, Universal, UNT, utilitarism, Vint Cerf

Diskussionen runt IPRED tar inte slut.

Om vi slår fast en sak (ser i efterhand att Fridholm gjort ungefär samma sak):

I grunden handlar inte IPRED-diskussionen om ”rätten att stjäla” upphovsrättsligt skyddade konstverk. Det handlar om rättsäkerhet och att svenska politiker (än en gång) är beredda att göra inskränkningar i medborgarnas personliga integritet och låta privata företag få polisiära befogenheter gentemot våra IP-nummer. Diskussionen utökas sedan med en diskussion om hur upphovsrättslagen fungerar ihop med dels synen på äganderätt respektive synen på hur tekniska förändringar förändrar rättsmedvetenheten. Kopplat till det är en diskussion om fildelningens moraliska och rättsliga aspekter.

Tyvärr verkar politiker som Beatrice Ask, konstnärer som de 37 + Guillou och några tidningsmänniskor missat den första delen. Eller så blundar de för den – eftersom de uppenbarligen är mer intresserade av att skydda sina verk än att skydda sitt och andra svenska medborgares privatliv. För vad de inte inser är att såväl FRA-lagen som IPred skapar en värdeglidning mot att inget längre är privatlivets helgd.

Så – vad händer just nu i diskussionen? Expressen visar att inte alla gör som Sydsvenskan. Inser vad det hela handlar om. Att det inte går att som ledarredaktion gå i ledband på en regering och riksdag som själva går i ledband hos stora bolag inom kulturen.

Blogge tar upp själva frågan om upphovsrätten som en relativt obsolet rättighet i befintlig skrivning:

Upphovsrätt tillkom under en tid då teknik var dyr och ägdes av ett fåtal. Upphovsrätten, som är ett statligt monopol och en inskränkning i äganderätten, tillkom således under vissa omständigheter som numera är förbisprungna av utvecklingen. Därför finns ingen anledning att hålla fast vid en tradition som ändå är neutraliserad av den tekniska utvecklingen.

Det är något som jag också velat föra fram: att upphovsrätt, liksom många andra lagar, inte kan vara statiska. Tekniska förändringar, kunskapsutveckling och användares förändrade beteenden måste vara faktorer som förändrar lagstiftning. Men frågan är vem som egentligen skyddas av en lag som den här och vad det i längden får för konsekvenser. Problemet verkar vara att det är få av de som är upphovsrättsinnehavare som kan lägga ihop ett och ett. Scaber Nestor påpekar det fullkomligt galna i att Författarförbundet ställer sig bakom IPRED och därmed kallar sina läsare och köpare för ”tjuvar” samtidigt som det aldrig sålts så mycket böcker, det aldrig varit lika intressant att läsa – och att de sociala medierna skapat möjligheter att få ut nyheter och recensioner om böcker som aldrig tidigare. Men det struntar man i – för man sitter kvar i ett gammalt tänkande runt att skydda själva formatet; de atomära delarna av upphovsrätten.

På samma sätt väljer IPRED-kramarna att ljuga: att försöka påskina att det är en liten klick som är emot förslaget liksom att det handlar om att människor tjänar pengar på att fildela och göra intrång på upphovsrätten. Guillou, vars kunskaper om Internet tidigare bevisats vara obefintlig, väljer samma fula sätt att diskutera saker och ting. Vad är ett ”fåtal”, Jan Guillou? Har du ens brytt dig om att räkna antalet som går med i olika motståndsgrupper ex.vis på Facebook? Eller hur ska du förklara när ProjO tar fram räknestickan? Skiter du i dina kollegor som inte tycker som du? Och struntar du i att du faktiskt ljuger på grund av okunnighet eller ren ignorans? Också intressant att en person som dömts för olaga intrång och diverse närliggande saker i och med IB-affären väljer att förklara att saker är fel. Problematiseringen saknas numera när pengarna styr i den gamla vänsterns kulturmaffia. Och att staten faktiskt går med på sanktionerad utpressning från privata näringsidkare.

Det hela är skrämmande och samtidigt väldigt symptomatiskt. Och jag har i ärlighetens namn svårt att förstå hur det kommer sig att det hela mer och mer liknar en fars där gamla liberaler och frihetskämpar på vänsterkanten plötsligt väljer att låta kapitalet och staten kontrollera precis allt som tänkas kan – eftersom det annars ”kan” svida i egna plånboken. Att såna som Guillou, Dahlgren mfl väljer att sälja ut principer för några extra ören – respektive rätten att försöka ha kontroll över något som de inte haft kontroll över under många år.

Jag funderar över det. Har en postning om hur grundläggande våra olika världsbilder faktiskt påverkar oss mer än vi tror.

Sen tror jag helt enkelt att en hop med politiker och proffsmediatyckare störs av att de plötsligt inte har makten över tanken hos medborgare. Att idag är det nya röster, och många fler, som ”stör” agendasättandet.

Etiketter:äganderätt, Alliansen, Beatrice Ask, författare, Internet, IPRed, Jan Guillou, kontroll, kultur, ljuga, makt, media, skivbranschen, tanke, tolkning, upphovsrätt

Hela diskussionen runt IPRED är mastig. Vill man läsa ett nuläge och en balanserad text (visserligen från ena sidan) så ska man (alltid) läsa Emma Opassande. Hennes sammanfattning av den gigantiska avgrund i hur politiker å ena sidan och nätokrater (minus Bard?) å andra sidan lever är briljant:

Det mullrar i leden för att själva kulturen internet påverkas negativt, det är dags att börja förstå det. Tonen i information och resonemang från politiker rimmar illa med hur verkligheten ser ut för de som använder sig av kommunikationsmedlet nätverken skapar. Det är socialt, det är livsnödvändigt, och icke-förståelse uppfattas precis lika mycket som ett hot från oss som “kan” som de som upplever upphovsrätten hotad, om inte större.

Den som bäst skrivit om en av de farhågor som jag har runt lagen är Josh. Problemet är inte nödvändigtvis Sony eller Universal utan YnoS AB eller Lasrevinu AS som genom det här kan skapa ännu ett paradigm i bluffvärlden. Liksom att det öppnar upp för en mer repressiv nätanvändning (igen) – något som vi sett såväl i EUs försök att registrera bloggar som när det gäller andra regleringsförsök liksom i hela FRA-lagens utkanter. Så IFPIs försök att påskina att lagen handlar om ökad rättssäkerhet är extremt fånig. Vidare kan den väl användas för att jaga oliktänkande i samma skeva tänkesätt, typ ”vi har ju en lag som innebär att vi kan göra X – strunt samma om den enbart var tänkt för situation Y; vi använder den även i situation Z”, som gjorde att brittiska staten såg till att sänka Islands ekonomi än mer genom att använda anti-terrorlag (även om säkert en hel del vänstertomtar gillar det då de ser alla kapitalister som terrorister).

Jag tycker IPRED – utifrån att det bygger på immaterialrättsliga regler som borde ses över istället för att skyddas till vilket pris som helst (om du inte läst bloggen Skiften eller Johanna Nylander bör du göra det; bloggen är kanske Sveriges mest avancerade blogg innehållsmässigt) – är förkastlig.

Den upplevs mest som en beställningslag från fr a musik- och skivbranschen där dessa branscher, istället för att ta konsekvensen av såna bevis som AC/DC (skivan fildelades innan den släpptes – ändå säljer den som smör) eller Radiohead (slutbeviset är överväldigande: de tjänade själva mer pengar på att låta folk betala vad folk ville istället för att låta skivbolaget sätta ett pris) eller Itunes och Spotify, idogt håller kvar vid sina gamla affärsmodeller. Det är en lag som försöker att göra ett pedagogiskt lappkast – som försöker att återföra en värdering som för länge sedan förändrats i de flesta människors medvetanden – för att prata juridik så har proportionaliteten mellan brottet och straffet förändrats.

Helt enkelt så är det försent att försöka utbilda svenska folket, eller hela världens befolkning i att fildelning är stöld (oavsett vad Bard och antipiraterna försöker intala sig) eftersom värderingsförskjutningen är implementerad.

(läs också Anders Mildners utmärkta jämförelse mellan bojkottandet hos några städare på sent 80tal och dagens diskussion om fildelning)

Istället borde man insett att Spotify, Grooveshark och Itunes och alla andra musiktjänster, filmtjänster; säger något: att om konsumenten till en lagom kostnad kan köpa sin musik eller sin film så handlar människor hellre än att jaga torrenter och lära sig att det ofta inte riktigt är vad man förväntat sig. Men så länge man håller kvar vid ett tänkesätt som bygger på att de gamla analoga fysiska objekten bara blivit digitala så byggs en Berlinmur mellan säljare och köpare. Ett tankesätt som också Piratpartiet ibland verkar fastnat i.

Det kulturbranschen och staten inte förstått är att övergången från att sälja kulturella objekt som atomer till att sälja dem som (digitala) bitar också kräver en förändring av affärsmodellerna. Istället för att kalla sina konsumenter för potentiella tjuvar borde man förstått förändringen och sett till att skapa möjligheter till att köpa, lyssna, läsa och se på saker på ett sätt som fungerar för målgruppen och för mediet. Det är minst sagt en myt att bolagen skulle tjäna alla de pengar som de menar sig förlora: gissningsvis skulle de förlora än mer om fildelningen försvann. Och att de inte ens inser att det inte handlar om några få pirater som är förbannade utan deras konsumentplattform är sorgligt.

Men samtidigt kan man också se att det hela bygger på samma värdeglidning som många andra förändringar i juridiken är inne i: att dels mer och mer handla om ett privatiserat rättsväsende. Ser man det mer filosofiskt och hypotetiskt så kan det å ena sidan innebära att individen och individuella företag får en större möjlighet att driva sina egna frågor utan att behöva underkasta sig statens goda vilja – å andra sidan innebär det en fara för en sorts legal vigilantism där rättsmedvetandet fullkomligt gröps ur på grund av frånvaro av gemensamma referenspunkter.

Värderingsglidningen som ligger till grund för saker som IPRED kan också handla om att enhetssamhället, synen på en allsmäktig stat, suddas ut mer och mer. Frågan blir då om saker som IPRED som indikation på en sådan värderingsförändring är bra eller dålig (helt enkelt om man bortser för en stund om att lagen handlar om att uppehålla en idag mer och mer obsolet syn på immaterialrätt)? Helt enkelt kan det vara så att själva tillämpningen av värderingsförändringen är fel men det som den tillämpningen har sin grund i faktiskt är rätt.

Det som sker fr a i Sverige är tvåeggat: dels ser det ut att handla om statens försök att kontrollera individers användning av digitala kontaktnät – detta för att uppehålla en ålderstigen syn på såväl opinionsbildning, immaterialrätt och socialt liv. Eller för att man inte förstår – och därför blir rädd och försöker trycka tillbaka och förhindra en utveckling.

Å andra sidan är privatiseringen och individualiseringen en del av förslagen som på många sätt bygger på den underliggande värderingsförändring som skett under flera årtionden där individen tagit centralplats framför kollektivet. Medvetenheten i dessa förändringar är låg, insikten om att förändringen många gånger är en konsekvens snarare än ett medel är sällan uttalad eller ens existerande.

I grunden kan jag ändå tycka att mängden av nya lagar som handlar om att skydda det existerande, trycka ner en bredare opinion, hålla kvar vid gamla sätt att se visar att det som allt detta skyddas emot nu inte är någon udda företeelse utan en fullständig verklighet, ett implementerat faktum. Internet är centrum och mer och mer blir tanken på att använda analoga verktyg som primary weapon of choice helt ointressant.

Etiketter:Alexander Bard, antipirater, atomer, bjokott, digitala, film, individ, individualisering, Internet, IPRed, kollektiv, konsument, kultur, media, musik, opinion, Piratpartiet, staten, upphovsrätt, värdeglidning, värderingsförändring