Taggad: Kristdemokrater

Slå och mobba politiker enligt vänstern

Uppdatering: Har haft en, lite märklig, diskussion på Twitter: fr a då Timbroanställd försvarar Arbetarens journalist; märkliga är herrens vägar :). Journalisten menar dock – efter en hel del påtryckning att KD ljuger. Alltså står nu ord mot ord: själv anser jag inte att argument som ”men varför skulle jag” håller när det handlar om politik och där journalistiken ligger hos en så pass ideologiskt färgad tidning som Arbetaren. Samtidigt är det oerhört märkligt att KD inte kan få fram ett svar förrän nu – och att Miriam Eriksson är väldigt tyst. Det är märkligt att de inte reagerat över artikeln förrän när den dyker upp på Facebook. Samtidigt: varför dyker den upp just nu? //Verkar vara Henrik Tvarnö, anställd på LO som började att skicka runt bilden.

Uppdatering: Kristdemokraternas press-sekreterare har skrivit vad som verkligen hänt. Det sätter verkligen Arbetarens ”bevis” i annan dager. Skäms för fan! Pinsamt är bara förnamnet och alla som spenderat ganska mycket ord på att förklara hur dum i huvudet hon är: vad tänker ni göra nu?

Det här har valsat runt på Facebook under dagen. Det är ett klipp från tidningen Arbetaren Zenit och enligt dem så är det sant, något som andra ifrågasatt och KD förnekar att Miriam Eriksson skulle sagt det här. Andra noterar att det är lika jäkla illa ställt med de flestas historiekunskaper, eftersom Första Maj inte blev viktig bara för att arbetarrörelsen dök upp utan mycket tidigare. (Att referera till Haymarket känns väldigt internt; som gammal anarkist är det knappast ens något som man refererade till och alla de som roat sparkar på henne vet knappast vad det innebär). Självklart kan inte folk låta bli (och kanske triggade detta minnet av den här lilla artikeln) att koppla det med Arkelstens fatala uttalande i historiska frågor.

Det är två saker jag själv noterat under dagen. Att ifrågasätta journalister är inget man gör ostraffat. Så fort någon använt ordet ”fejk” så ställer sig många upp till försvar för tidningen. Att chefredaktören ser till att publicera artikeln igen ses som ett bevis på att uttalandet skett, ett bevis som känns lite som att bevisa att vatten är vått genom att säga att vatten är vått. Den andra noteringen är att, trots att det i många andra sammanhang är oerhört viktigt om saker är ”dokumentärt” och därmed sant eller inte så bryr sig få om de invändningar som finns i den här frågan.

Varför? För att det handlar om kristdemokraterna.  Jag är knappast någon tillskyndare av partiet men oavsett om det är höger eller vänster så är kristdemokrater paria. Jag har lite svårt att se att någon annan skulle gås lika hårt åt. Min upplevelse är helt enkelt att man vill att det ska vara sant.

Det är lite samma sak som händer om och om igen: ifrågasättande av sanningshalt är inte ok om det handlar om en bra historia. Innebandypappan, Caremafallet och andra fall är några exempel. Det finns en ny form av historieberättande som helt enkelt räknar med att det kommer bli en del collateral damage: kolla aldrig en bra historia, strunta i att kolla källor (skyll gärna på att allt går så fort idag) och låt sedan kraften i sociala medier göra resten.

Jag är inte helt säker på vinsten i att hänga ut henne i något större drag. Om en politiker är så renons på normal omvärldsuppfattning så kan man ju säga att det kan vara bra om någon påpekar det men är det verkligen så att det förhindrar henne i hennes utövande av politik? Är inte det här faktiskt ungefär samma sak som den håriga armhålan, förutom att hon nu råkar vara politiker och där lite mer egal kanonmat i mångas ögon?

Det här startar ändå i vänstern. Samma vänster som i Malmö låter barn slå med basebollträn på en pinata med bilder på borgerliga politiker. Vinsten är när bollen går sönder – då kommer det godis ut ur den. En symbolism som knappast fostrar till fred och endräkt. Om du slår sönder något så får du vinsten. Det är vad barn förstår och det otäcka är; precis som med kulturministerns slaktande av en tårta, alla som glatt tittar på och tar bilder. Eller ska vi också hänsyfta det här till ett konstverk och anse att det är ett briljant sätt att visa på underklassens sökande efter rikedomens goda?

Jag tycker att vänstern idag har en del att förklara.

7,1 % och nu är det dags för Piratpartiet att visa sig värdiga röstresultatet

EU-valet är över. Både Reinfeldt och Sahlin förklarade att deras siffror, som inte förändrats sen förra gången var framgångar. Detta trots att såväl Vänsterpartiet som Centern tappade många röster. Uppenbarligen har dessa rört sig till FP eller MP. Och självklart har Piratpartiet tagit röster från alla. För det som är flagrant i valvakan från SVT är att varken journalister som Elfsberg, politiska tyckare som Wolodarski eller statsvetare som Sören Holmberg inte verkar ens bry sig att ta in att Piratpartiet varken handlar om bara män, bara ungdomar och fr a att det inte bara handlar om fildelning (DNs ledare fattar det inte heller). SVTs valvaka – som dock ska ha credd för att de ens gjorde en valvaka vilket TV4 struntade i – var minst sagt intressant hur man misslyckas än en gång att både skapa en intressant valvaka, misslyckas med att integrera interaktionen med nätet och helt misslyckas med att hantera det faktum att ett nytt parti fått oerhörda siffror. Om jag inte missminner mig så hanterades Junilistan ungefär lika nedlåtande förra gången. KG Bergströms intervju med Rick Falkvinge måste gå till historieböckerna för den intervju där en “objektiv” journalist totalt tappar masken och öppet visar sin avsky mot att det demokratiska spelet totalt lirat brallorna av hans kompisar och att ett parti som ifrågasätter hans rätt till sina böcker vinner ett mandat. Jag hoppas att journalisthögskolor och –utbildningar använder det här som ett avskräckande exempel på hur man inte ska göra. I övrigt var Wolodarski en … nej, jag tänker inte ens säga vad jag tycker om de fullkomligt grunda och extremt subjektiva åsikter som han förde fram.

Men va fan. Nu är det gjort. Piratpartiet fick 7.1 procent och får ett mandat. KD tog sig precis över mandatgränsen och fick ett mandat och skickar kreationist-Ella till Bryssel. Centerpartiet, KD, Vänsterpartiet och Junilistan fick alla mycket färre procentenheter än Piratpartiet. Det borde stämma till eftertanke (tyvärr verkar Hägglund inte fattat något heller) i att frågorna om internets frihet och personlig integritet är viktiga.

Många var upprörda över att SD fick så pass många röster. Jag fick bland annat den intrikata frågan från en journalist på Aftonbladet om mitt ställningstagande för dikotomin “gammelpartier” kontra nya partier också innebär ett stöd för SD. Vad är det för jävla fråga egentligen? Jag stödjer demokrati. Demokrati innebär att varje individ har rätt att rösta på vad de vill. Det innebär att vem som helst – oavsett vilka korkade åsikter de har – ska ha rätt att starta ett parti. För mig är det major fail att faktiskt försöka att förneka att SD tar många röster. Förklaringen är knappast svår: dels bygger det på samma rörelse som i många andra EU-länder: att ultranationalism och skepsis alt. fientlighet mot invandring faktiskt växer. Det har den gjort länge. Jag tycker att de som är förvånade över framgången för SD nog borde vässa sina historiekunskaper. Jag är mer rädd för dem som helst vill “spränga bort” det som man ogillar. För min del är det ett pris man får ta för demokratin. Helt enkelt är det så att demokrati innebär en röst för en person. En hel del personer är både rasistiska och fientliga mot invandring. De kommer att rösta på SD. Dags att helt enkelt visa vilka nötter de är istället genom att faktiskt debattera med dem.

Slutligen ändå: Piratpartiet. Nu är det dags att bevisa att det fungerar med partier som driver ett frågekluster (för det är vad det handlar om – inte om en fråga) framgångsrikt i Bryssel. Och oavsett det så har Piratpartiets framgångar skakat om gammelpolitiska etablissemanget så vi kommer fr o m nu ser fler och fler som tar frågan på allvar och inte fastnar i fildelningsdiskussionen. Vi är många som vågat våra personliga varumärken för att stödja PP. Gör oss inte besvikna. Det här är en historisk dag, inte bara att Piratpartiet kom in utan också att ett parti bevisar att mikroengagemang är möjligt – det är en massa personer som gjort det de kunnat utifrån sin egen verklighet, inte partiets krav, för att nå hit. Det bevisar också att vänster-högerskalan är döende: oavsett vad Sören Holmberg försöker påskina. Det förebådar industrialismens död då denna skala bygger på samma grundvalar som denna.

För mig är det just detta som är det viktiga: att frågan om internets frihet och personlig integritet faktiskt sätts på agendan. Inga av gammelpartierna kan framöver blunda för den. Men också att det visar att internet är centralt för att föra politik framöver, att skapa medvetenhet, närvaro och faktiskt slå sönder de kvävande strukturer som de gamla partierna är uppbyggda runt. Det viktiga är också att fildelningsfrågan inte blir det centrala – snarare att det handlar om att hitta nya sätt att både skydda men också skapa grogrund för nya kulturella yttringar, nya affärsmodeller som inte bygger på repressivitet utan interaktivitet. 

Nu börjar arbetet och jag kommer fortsätta att vara kritisk även mot Piratpartiet. Och alla andra.