För många många år sedan spenderade jag några dagar på gatorna hemma i Köping och samlade in namnunderskrifter på grattisvykort till Nelson Mandela. Då satt han fortfarande på Robben Island. Då var det fortfarande apartheidstyre i Sydafrika. Jag fick ihop många vykort samtidigt som jag blev ifrågasatt – många moderater förklarade att de minsann inte tänkte gratta en svart kommunist som ville förstöra det enda land som fungerade i Afrika.
Det hade strömmat in vykort från all världens hörn till hans födelsedag. Tillsammans med Desmond Tutu så såg han till att också visa att de gamla moderaterna i Köping hade fel. Och visade att försoning är den enda väg att gå.
Grattis Nelson Mandela. Amandla awethu!
Kolla också filmen om hur Nelson Mandela skulle gjort om sociala medier fanns på den tiden:
Det här med tid. Hur tiden kan gå och hur saker på många sätt står still.
Jag tog en tripp till Köping idag. Den stad där jag spenderade 17 år av mitt liv. Min barndom och den mesta tiden av min ungdom. Jag var där för att föreläsa för församlingen i Svenska kyrkan – där jag spenderat massor av tid under några år. Och innan min föreläsning så var jag med på mässan. Allt handlar om tid som gått, fullständigt nya förutsättningar och omständigheter och samtidigt så har få saker förändrats.
Först staden. Jag tog en tur i centrum. Så mycket som var precis som förr. Affärer som hette precis samma sak, låg på samma plats. Skyltarna och logotyperna är desamma och det är nästan så att de gått laget runt och blivit vintagetrendiga.
Få saker hade förändrats och det enda var att det var ännu färre som rörde sig där. Det jag insåg var att alla antagligen fikat ihjäl sig – för förutom de gamla klassiska kondisen som fortfarande verkade leva i högönsklig välmåga så fanns det typ en sallads/latte-bar i varje korsgatshörn.
Och i mitten – Ezpresso i den lilla lilla gallerian hade ett riktigt bra loungehäng, och goda sallader. Där satte jag mig och gick igenom mailskörden, twittrade lite och kollade Facebook efter föreläsningen.
Det var en märklig känsla på många sätt. Jag har inte varit där på så många år men kartan är inpräntad. Och samma sak när jag kom till församlingshemmet. Det var ju nästan samma. Den sal vi satt i hade inte förändrats sedan jag var där. Där jag föreläste har jag allt från att spelat upp med Musikskolan till att spelat med rockband, haft konfirmandundervisning, tränat musikaler. Några personer var samma personer som för tjugofem år sen. Tiden har gått – jag är inte sexton och av nödvändighet tillfällig församlingsassistent längre, eller ung trummis i band utan fyrtioettårig konsult inom digital marknadsföring. Samma golv, samma scen men en annan tid.
Som brukligt är i kyrkan var det mässa. Jag kom lite tidigare och satt kvar. Man valde att låta alla stå i ring och dela nattvarden med varandra. Själv tog jag inte emot men delade vidare och min ryggmärg tog över: det var som om ingen tid gått sedan jag var präst. Frasering, känslan. Det trots att det är snart tio år sedan jag hade min sista mässa.
Det var en märklig resa tillbaka och samtidigt framåt.
Hjälp mig att fixa en spelning med Sator i Borlänge = hemma!
Total shameless selfpromotion ahead!
Alltså: jag har lyssnat på Sator sen de kom ut med deras första skiva Slammer! och minns med förskräckt förtjusning deras spelning på Gammelgårdsrocken i Köping i Karlbergsskogen 1988 då polisen dök upp eftersom de spelat så högt att en gubbe på lasarettet gick och dog. Typ. (Polisen blev för övrigt bortjagade av ett gäng synnerligen påtända punkare… själv roade jag mig med att servera kaffe och möta Pena från bandet Blue Crow Men för första gången – en man jag typ tio år senare skulle arbeta tillsammans med och bli vän med. I Borlänge.)
Sen dess har jag sett dem på Dalarocken, på en galen klubbspelning i Västerås och på andra ställen. Men fan – att se dem lira i vardagsrummet på Vågmästarvägen (eller om det behövs så kan vi säkert fixa klubb nere på Palladium Dalarna :)). Och jodå – vi lär nog parta lite.
Nu har Norrlands Guld* en tävling där man kan vinna en konsert med Sator hemma hos sig. Min idé med ”hemma” är inte bara hemma hos mig: det handlar om hemma för Sator. Borlänge. FTW.
Så jag tycker fan det är dags att de kommer till Forssa och spelar. Att de kommer hem till Borlänge. Och dagen efter lär bli så här.
*Eftersom jag jobbar inom PR-branschen och arbetar fram dylika tävlingar så: nej, jag har inget med den här tävlingen eller Norrlands Guld, eller Spendrups att göra. I det här fallet vill jag bara vinna en konsert med Sator.
På udda vägar så visar det sig att Mattias Boström som twittrar på @piratforlaget och som är en del av mitt sociala medienätverk kommer från Kolsva. Kolsva, samhället utanför Köping. Köping som jag spenderade min barndom och ungdom i. Det visar sig exempelvis att vi båda känner Per Kraft.
Mattias har skrivit en lång text om just minnen och hur populärkultur blir en sorts markörer för alla andra minnen – och refererar exempelvis till en tidig Europe-konsert i Folkets Park i Köping. En konsert jag själv inte kan minnas jag var på men en historia som triggar igång att minnas andra konserter, galna händelser och hur man själv var på den tiden. Från barn i Missionsförbundet, till medlem i en Livets Ord-knuten grupp till svartrockare och US-are till att förändras sakta till blivande präst. Sen flyttade jag…
Det är lätt att glömma: att varje människa är en historia. Det är väl det som Lasse Holmquist var så bra att visa i det klassiska ”Här är ditt liv” och som idag inte längre lyckas eftersom allt är medietränat och tillrättalagt. Och samtidigt sker det igen – men idag på bloggar, på Facebook och andra sociala medier – att vi berättar mer om vilka vi faktiskt är. Nonsens? Knappast – det är bitar av livet som vi idag kan se och lära känna och förhålla oss till. Biografierna skrivs i realtid snarare än samlas ihop mot slutet av livet.
För mig är Köping ett avslutat kapitel men precis som Mattias skriver så är det en av de kontexter som format mig som människa. När jag föreläser om skillnaden mellan analoga värderingar och digitala värderingar så är det enkelt att i bakhuvudet reflektera över hur man som tonåring var tvungen att forma om sig för att passa in i småstaden. Det fanns ett avgränsat antal personer att umgås med – vilket innebar att man fick slipa bort sånt som var en själv och försöka att leta efter minsta gemensamma nämnare. Idag behöver man inte det om man inte vill: idag finns hela världen tillgänglig och man kan leta efter sina gelikar och nätverka utifrån den man faktiskt är.
Mymlan, bloggosfärens egen lektant, har gett en utmaning som nog är den svåraste jag sett. Tolv låtar som ska berätta vem jag är. Herregud: musik är ett språk. Mår jag skit så ser listan ut på ett sätt, mår jag bra ser den ut på ett annat. Men ok. Jag ska försöka.
Hela listan finns som Spotifylista.
Vi börjar med det viktigaste. En grupp som följt mig genom livet och som alltid – oavsett hur mycket dödsmetall, EBM och annat jag lyssnar på – alltid kommer vara viktigast. För det finns musik och sen finns det sånt som förändrar livet (Studiomannen gjorde en sån utmaning för ett tag sedan och här är mina svar då). Som jag tidigareskrivit så är U2 det senare.
Where The Streets Have No Name
Har man en gång varit med om när den här låten startar på en konsert så går det inte att komma undan. Sist var jag övertygad om att Globen skulle gå sönder och rulla ner i city och totalt förändra världen. Låten i sig är viktig då jag minns hur jag – först i Köping – kom över Joshua Tree, efter många års väntan på en ny U2-skiva. På jobbet (jag jobbade som församlingsassistent då) släppte jag ner vinylskivan, lät nålen falla ner och insåg att livet faktiskt inte skulle bli detsamma. Det var en skiva som landade så rätt i livet för mig.
Pride (In The Name Of Love)
Som en del vet dras jag med en kronisk depression. Det har jag gjort sen jag var liten och det är inte så mycket att göra. Jag har mer och mer lärt mig att leva med den. Visst – jag har rejäla downperioder och mitt suicidala tänkande är nån sorts livsdel. Ibland undrar jag om det inte är det som håller mig vid liv :). Dock – som ung var det inte så enkelt. En gång var det illa. Det var liksom dags. Jag stod på en bro. Min walkman. Och där och då dyker Pride upp i lurarna. Jag väljer att kliva bakåt istället för framåt. Gud? Fan vet. Men aldrig har jag varit så nära. Och den här låten har jag att tacka för att jag skriver det här.
Sunday Bloody Sunday
Titta på det här:
sen det här – det här slog an något, och sen det här, det här, , det här, det här och det här (det här är liksom… ja…)
Tänk er sedan en trettonårig jag. Sitter och tittar på maratonrock. Tänkte se Nena typ. Inget annat att göra. Och så startar bandet U2 spela. Visserligen hade jag lyssnat på mycket punk, på David Bowie sedan jag var sju och sånt men det här var energi rakt in i ådrorna. Det var allt ihopmixat i en fascinerande mix som slog undan benen på mig. Jag rörde mig inte en centimeter under hela deras set på Lorelei. Jag satt mest och gapade. Efter det fanns inget som jag vill lyssna på. Jag gick ner till min mor och förklarade att jag skulle gå och köpa en skiva som hette ”War”. Min frikyrkliga mor fick dubier såklart men so what. Det var så det började. En frälsningsupplevelse av U2.
Så nu till det andra:
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
En avslutning på konserter som känns som ”40″ med U2 är Kents ”Mannen i den vita hatten”. Texten är klockren och Kent må vara arenaband – men Jocke Berg är gudabenådad:
Hurt
Ibland kan NIN vara extremt irriterande dåliga faktiskt. Men när de (eller hej, vem lurar vi – NIN är Trent Reznor) är bra så är de riktigt jävla bra. ”Hurt” är en fantastisk låt och det finns en massa versioner; den bästa är visserligen en från Voodoo-festivalen (fyra minuter in) i New Orleans efter orkanen. Sen är den här lite söt. Och ja, jag anser att Johnny Cash-versionen är skitkass.
Jag väljer ändå den version som NIN och David Bowie gjort tillsammans – för jag anser att Bowie är den musiker som vågat mest. Han kunde gjort som Rolling Stones och fortsatt med att göra Let’s Dance oavbrutet. Istället tillhör han dels de riktiga pionjärerna för att att använda internet, han snöade in på märklig ambienttechno och går sin egen väg. Sen råkar han vara en av de få män som tycker är snyggast.
Dead Eyes See No Future
Jag har inte riktigt förstått growl alltid och fortfarande kan jag tycka en hel del dödsmetall är lite fånig. Men att höra Angela Gossow och Arch Enemys melodiska dödsmetall är för mig fascinerande och jag gillar det stenhårt.
Mina barn är lite fascinerade när jag förklarar att det är en tjej som sjunger :). Det här är en bra låt och bra video också… (skivan finns inte på Spotify)
Come Clarity
Ett annat av den ”svenska” metallscenens band som jag gillar är In Flames. Men vilken låt att välja? Well – skivan ”Come Clarity” är deras svagaste platta men titellåten tillhör en av mina favoriter. Så det kan bli.
We want revolution
Covenant är ett trevligt EBM-band. Tillsammans med VNV och andra så känns de som de säger en del om mig. Också. Tyvärr finns det ingen video med låten:
Wasteland
Som gammal svartrockare så är The Mission, tillsammans med Sisters of Mercy, självklara. Wasteland är fortfarande bäst. Wayne Hussey var tyvärr bäst när han knarkade.
I Don’t Like Mondays
Få vet att jag faktiskt har en väldig svaghet för Tori Amos. Och hennes cover på Bomtown Rats låt är otrolig – det är Amos styrka när hon faktiskt gör covers som om de vore hennes egna:
Låten finns inte på Spotify. Fick bli hennes cover på ”Smells like teen spirit” istället.
Love will tear us apart
Joy Division var en del av min postpunk-era. Som väl aldrig tagit slut. ”Love will tear us apart” känns. Jag väljer att plocka med en cover på den: Susanna And The Magical Orchestra gör den bättre än originalet – vilket visar att det är en fantastiskt bra låt. Jag har förut letat upp så gott som varje version av låten jag kunde hitta. Och Spotify har en lista via Dagens Spotifylista.
Third Opinion/Sandy
Alltså. ”Third opinion” finns inte som video så det får bli Hey Princess med Popsicle.
Men ”Third opinion” anser jag vara deras bästa låt. Builden är sån där som ger mig rysningar. Men Sandy live ger shoegazing ett ansikte. Totalenergi.
Samtidigt kunde det lika gärna vara ”My hometown” (sjukt go video) med The Wannadies eftersom det känns som om jag här också lägger min norrländska härkomst. På något sätt lyckas de få med det som gör att jag alltid känner mig mer hemma när jag ser inlandet.
Uppdatering: Ja det blev fler än tolv! Men hallå liksom! :)
Uppdatering: Kom på att jag glömde det viktiga när det gäller utmaningar – att utmana. Jag ogillar ju utmaningar som säger ”alla är utmanande”. För mig handlar det om att faktiskt vara nyfiken på några speciella personer så här kommer de som jag utmanar i att plocka ihop tolv låtar som säger något om dem själva:
dabitch – visst jag vet att du har mycket att göra med Adland men du har sån skum musiksmak :)
Johanna Graf – du har gjort en Youtubiana men vilka låtar säger mest om dig?
Ulrika Good – upp till bevis nu, vännen :). Karibisk reggae?
Kontaktmannen – hårdrock men döljer sig inte lite mer mjukt därbakom?
DVIJDVS – hon skriver aldrig om musik. Är hon omusikalisk, dväljs det ett dansbandshjärta bakom den tuffa ytan? :)
Jag utelämnade Josh, Jardenberg och ett antal andra eftersom den förstnämndes lista skulle antagligen fyllas med U2 och den andres med Ulf Lundell. Fast det vore spännande att höra historier om låtarna.
Uppdatering: Josh har gjort det. Och Schmuts lista är cool. Olater har gjort en. Blogge också.
Uppdatering: Kontaktmannen har gjort det. Mycket bra låtar ju.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=6dade324-5bfd-42c4-b57a-1e86cd7d5785)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=abfc985a-5eef-4418-9305-15d4c2976446)
