Men vad är det karln säger?

Det är ingen hemlighet att jag, trots mitt något disparata vurm för såväl death metal som EBM, är ett stort U2-fan. För mig är de viktiga då jag vuxit upp med dem sedan tidigt åttiotal. Deras musikutveckling har i mångt och mycket följt min många gånger, och att gå på konsert med U2 handlar om upplevelse och mindre om musiken.

Men nu har väl ändå Bono med sina boots hoppat i en lite galen tunna. I en kolumn i New York Times har han skrivit om fildelning och andra saker som han ser inför de kommande tio åren. När jag läste hela kolumnen fundera om den gamle champagne-kommunisten Paul Hewson drar oss alla vid näsan – eller helt enkelt druckit för mycket Cristal (för att inte tala om Nirvanas basist som verkar sönderrökt). För det hela är en märklig kolumn i sin helhet… Han snurrar till det ett par gånger till om man säger så…

Det har blivit ett smärre upplopp bland nätliberaler och fildelningspirater. Widham tänker göra slut med Bono och Josh likaså. Och de tillsammans med Fridholm har skrivit en Brännpunkt-artikel i SvD om den del som han skriver om fildelning.

För egen del väljer jag att inte diskutera fildelning – det har jag gjort nog. Jag håller verkligen med Walter Näslund i att Bono är ute och hojar i en ganska hög grad av teknisk inkompetens, världsfrånvändhet när han pratar om att det är ISPs ansvar, blindhet inför sammanhang och att Bono gör en logisk kullerbytta när han försöker få en rund skiva att passa i ett fyrkantigt hål. Helt enkelt handlar det om att välja väg: att genom förbud och att med totalitära hjälpmedel försöka att hålla kvar en gammal affärsmodell eller faktiskt face the music och förändra den. Tyvärr blir diskussionen som vanligt extremt bipolär: några kan inte läsa längre än näsan räcker (eller läs kommentarerna till Brännpunktartikeln), samtidigt som vissa fildelningsentusiaster enligt mitt förmenande lätt förenklar ägande kontra tillgång. Det finns helt enkelt en mängd människor som inte fattat att den här diskussionen är mycket större än fildelning. Och frågan är om Bono ens gjort det när han kan göra en sån här utsaga:

from America’s noble effort to stop child pornography, not to mention China’s ignoble effort to suppress online dissent, that it’s perfectly possible to track content

För även om han knappast direkt stödjer – till skillnad mot flera andra anser – Kinas censurlinje för internet så misslyckas han helt enkelt med att visa att tekniken, som används både för den goda saken (mot barnporr: ett sätt som självklart kan diskuteras) och för det onda (kinesisk censur av dissidenter), också kan användas för att komma till rätta av det (för honom) felaktiga fildelandet. Det är inte att stödja kinesisk censur men det är att implicit stödja suppressiva tekniska hjälpmedel för att straffa den som inte gör som Bono och några andra vill. Som Walter skriver:

What’s worse is that you even putting the protection of children and protection of old fat cat record label business models in the same priority paragraph makes us all blush on your behalf.

För oavsett om han väljer att värdera de olika användningsområden mellan ”noble” och ”ignoble” så menar han att kontroll av innehåll på nätet är behövlig, och att kunna spåra och implicit lagföra den som gör fel. Det är illavarslande. Jag har tidigare skrivit mycket om den värdeglidning som lagar av IPred, FRA och fördrag som ACTA kommer att innebära. Man kan inte blunda för det faktum att ett tekniskt hjälpmedel i fel händer kan användas till annat än det var tänkt för. Det Bono missar är att hans världsbild inte a är lla andras (lika lite som min är det) – och hans uttalanden är i det ljuset lika meningsfulla och rätta som andra idiotier som sagts i det här läget. För även om det ”bara” skulle handla om musik så är musik också makt – och yttrandefrihet. Om man, som Bono verkar tycka, ser till att digitala musikfiler ska vara ”vattenmärkta” och på så sätt kunna kontrollera och följa dem över nätet – vad händer med de musikfiler som är förbjudna i vissa länder? Vad händer med dem som använder sin musik för att göra uppror mot diktaturen? Det blir enkelt för deras motståndare att ringa in de som lyssnar. Och det blir då med Bonos goda minne – för man kan inte både ha och äta kakan.

Det blir onekligen problematiskt eftersom det slår undan benen på allt som Bono tidigare arbetat för: Amnestyinsatser och det intensiva arbetet för diverse dissidenter i hela världen. Varför ska vi fortsätta att lyssna på honom nu? Oavsett så har hans dubbla standarder: där skivbolagens ekonomiska ställning, illa dolt bakom ett skynke av fattiga, lidande konstnärer, ska rättfärdiggöra intrång i vår frihet medan i andra andetaget ska vi skänka pengar eller stå upp för Aung San Syy Kyi. Snälla Bono, det går inte att undvika att ta konsekvenserna av vad man säger. För även om teknik i sig är värdeneutral så är det inte det som det här handlar om: det handlar om att använda ett antal tekniska möjligheter för att på så sätt a) skapa ett samhälle som fortbestår av gamla modeller b) förhindra utveckling av såväl demokrati som kreativitet c) öppna upp en positiv ingång mot att skapa ett internet som är kontrollerbart.

Så jag kommer ha svårt att ta till mig vad han säger framöver. Tyvärr innebär det också att man börjar undra över RED. Det otäcka är att många kommer att lyssna på honom. Utan att reflektera.

Uppdatering: Apropå det här med copyright. Cory Doctorow skriver en av de bästa sakerna (tipstack @morpac) i frågan runt hans idé om att faktiskt ge bort sin e-bok ”Makers” gratis:

There’s a dangerous group of anti-copyright activists out there who pose a clear and present danger to the future of authors and publishing. They have no respect for property or laws. What’s more, they’re powerful and organized, and have the ears of lawmakers and the press.

I’m speaking, of course, of the legal departments at ebook publishers.

These people don’t believe in copyright law. Copyright law says that when you buy a book, you own it. You can give it away, you can lend it, you can pass it on to your descendants or donate it to the local homeless shelter. Owning books has been around for longer than publishing books has. Copyright law has always recognized your right to own your books.

Det känns minst sagt som möjligt att lägga till när det gäller såväl film- som musikbransch..

Reblog this post [with Zemanta]

deeped noterar…

…att Laakso kör en tävling där man kan vinna en nu-domän. Jag är inte speciellt tävlingssugen och är det något som många är skeptiska till så är det .nu :). Men den som inte har någon domän och har en bra idé – varför inte tävla hos Erik?

…att det inte längre är frågan om utan att Internet som vi känner det är hotat. ACTA-programmet skrämmer en som fan – det driver, precis som ACAP-tänkandet, mot ett kabel-tv-internet där allt är strömlinjeformat, färdigförpackat och innanför olika väggar där dörrarna kontrolleras mer eller mindre synligt.  Karl-Sigfrid och andra moderater skriver en debattartikel som går ut på att Sverige ska villkora sin medverkan i ACTA, och även om man helst vill säga att “nej, Sverige ska fan inte ens delta” så vet man att det är försent. Det är en skrämmande framtid där frihet och möjligheten att yttra sig får stå tillbaka för immaterialrätt och företagsintressen. Tillsammans med Stockholmspaketet så blir snarare Internet ett hot än en möjlighet.

…att han har alldeles för dålig tid att läsa såna där annorlunda bloggar – ni vet, såna där som handlar om livet, som är välskrivna men som inte bara tar upp sociala medier, marknadsföring, planning – eller för den delen politik, pr och sånt där som jag måste läsa. Hittade Philip Wildenstam och fascineras av att läsa och inte veta om det är en del av romanen eller på riktigt.  Hittade Newyn och funderar över hur människor gör sina val. Eller garva rått åt Sir Prankmonkey.

En rätt otäck framtid

Danmark. Det där landet som vi tror är så förfärligt fritt och fint.

Läs Opassandes postning och berätta för mig om det verkligen är så.

Och Opassande-Emma sätter sitt finger på den ömma punkten – hur länge fixar vi att säga det vi tycker: hur länge orkar HAX och Emma och alla andra att sätta sig upp mot makten? När jag såg Terminator idag inser jag att vi är på väg mot en situation där inte nödvändigtvis maskinerna styr oss men de som har möjlighet att styra maskinerna – genom lagar och regler faktiskt kan vara likt Skynet. Det handlar inte om att vi gör fel – utan att någon bestämt att det är fel. Emma sätter fingret direkt på det:

Ju fler åtgärder av slaget “spärra, stänga av, lås ute”, desto mer kriminaliseras vi som invånare av anledningar som det finns all orsak att ifrågasätta. Vi görs till brottslingar för att vi kan tänka oss att läsa om allt möjligt, även kontroversiella saker. Vilket leder till att man är skyldig till något, oavsett syftet för informationsinhämtningen. Dvs — om vi läser om något som en tjänsteman på regeringskansliet anser vara fel sorts läsning är det något fel på oss.

Det är faktiskt en ganska otäck insikt. I Sverige gäller egentligen att man ska vara sedd som oskyldig tills motsatsen är bevisad. En regel som dock fått en rejäl förändring i ett antal olika segment av samhällslivet. Såväl FRA som IPred bygger på en motsatt tanke: alla är skyldiga och eftersom alla är skyldiga så ska vi se till att hitta dem som är så skyldiga att vi tycker det är intressant att lagföra dem. Och om man inte kan det så väljer man att förbjuda vissa webbsajter, vissa bloggar – eller filtrera sociala medier som inte är ok för företaget. Och det är okej – för uppenbarligen är vi på väg mot en situation där censur faktiskt är ok.

Och när vi kommit till att människor faktiskt börjar att självcensurera sig själva – fundera om något kan vara fel att skriva, något kan vara farligt att tänka och kommunicera – det är då demokratin dör. Efter det må vi ha hur många demokratiska val, så många rättigheter som helst – men det hela är inte något annat än en situation där makten ligger i händerna på dem som äger kontrollapparaten.

Det är en rätt otäck framtid som vi börjar se utveckla sig.

Uppdatering: Läs också Marys take.

Guillou och Alliansen i samma Ask

Diskussionen runt IPRED tar inte slut.

Om vi slår fast en sak (ser i efterhand att Fridholm gjort ungefär samma sak):

I grunden handlar inte IPRED-diskussionen om ”rätten att stjäla” upphovsrättsligt skyddade konstverk. Det handlar om rättsäkerhet och att svenska politiker (än en gång) är beredda att göra inskränkningar i medborgarnas personliga integritet och låta privata företag få polisiära befogenheter gentemot våra IP-nummer. Diskussionen utökas sedan med en diskussion om hur upphovsrättslagen fungerar ihop med dels synen på äganderätt respektive synen på hur tekniska förändringar förändrar rättsmedvetenheten. Kopplat till det är en diskussion om fildelningens moraliska och rättsliga aspekter.

Tyvärr verkar politiker som Beatrice Ask, konstnärer som de 37 + Guillou och några tidningsmänniskor missat den första delen. Eller så blundar de för den – eftersom de uppenbarligen är mer intresserade av att skydda sina verk än att skydda sitt och andra svenska medborgares privatliv. För vad de inte inser är att såväl FRA-lagen som IPred skapar en värdeglidning mot att inget längre är privatlivets helgd.

Så – vad händer just nu i diskussionen? Expressen visar att inte alla gör som Sydsvenskan. Inser vad det hela handlar om. Att det inte går att som ledarredaktion gå i ledband på en regering och riksdag som själva går i ledband hos stora bolag inom kulturen.

Blogge tar upp själva frågan om upphovsrätten som en relativt obsolet rättighet i befintlig skrivning:

Upphovsrätt tillkom under en tid då teknik var dyr och ägdes av ett fåtal. Upphovsrätten, som är ett statligt monopol och en inskränkning i äganderätten, tillkom således under vissa omständigheter som numera är förbisprungna av utvecklingen. Därför finns ingen anledning att hålla fast vid en tradition som ändå är neutraliserad av den tekniska utvecklingen.

Det är något som jag också velat föra fram: att upphovsrätt, liksom många andra lagar, inte kan vara statiska. Tekniska förändringar, kunskapsutveckling och användares förändrade beteenden måste vara faktorer som förändrar lagstiftning. Men frågan är vem som egentligen skyddas av en lag som den här och vad det i längden får för konsekvenser. Problemet verkar vara att det är få av de som är upphovsrättsinnehavare som kan lägga ihop ett och ett. Scaber Nestor påpekar det fullkomligt galna i att Författarförbundet ställer sig bakom IPRED och därmed kallar sina läsare och köpare för ”tjuvar” samtidigt som det aldrig sålts så mycket böcker, det aldrig varit lika intressant att läsa – och att de sociala medierna skapat möjligheter att få ut nyheter och recensioner om böcker som aldrig tidigare. Men det struntar man i – för man sitter kvar i ett gammalt tänkande runt att skydda själva formatet; de atomära delarna av upphovsrätten.

På samma sätt väljer IPRED-kramarna att ljuga: att försöka påskina att det är en liten klick som är emot förslaget liksom att det handlar om att människor tjänar pengar på att fildela och göra intrång på upphovsrätten. Guillou, vars kunskaper om Internet tidigare bevisats vara obefintlig, väljer samma fula sätt att diskutera saker och ting. Vad är ett ”fåtal”, Jan Guillou? Har du ens brytt dig om att räkna antalet som går med i olika motståndsgrupper ex.vis på Facebook? Eller hur ska du förklara när ProjO tar fram räknestickan? Skiter du i dina kollegor som inte tycker som du? Och struntar du i att du faktiskt ljuger på grund av okunnighet eller ren ignorans? Också intressant att en person som dömts för olaga intrång och diverse närliggande saker i och med IB-affären väljer att förklara att saker är fel. Problematiseringen saknas numera när pengarna styr i den gamla vänsterns kulturmaffia. Och att staten faktiskt går med på sanktionerad utpressning från privata näringsidkare.

Det hela är skrämmande och samtidigt väldigt symptomatiskt. Och jag har i ärlighetens namn svårt att förstå hur det kommer sig att det hela mer och mer liknar en fars där gamla liberaler och frihetskämpar på vänsterkanten plötsligt väljer att låta kapitalet och staten kontrollera precis allt som tänkas kan – eftersom det annars ”kan” svida i egna plånboken. Att såna som Guillou, Dahlgren mfl väljer att sälja ut principer för några extra ören – respektive rätten att försöka ha kontroll över något som de inte haft kontroll över under många år.

Jag funderar över det. Har en postning om hur grundläggande våra olika världsbilder faktiskt påverkar oss mer än vi tror.

Sen tror jag helt enkelt att en hop med politiker och proffsmediatyckare störs av att de plötsligt inte har makten över tanken hos medborgare. Att idag är det nya röster, och många fler, som ”stör” agendasättandet.

Reblog this post [with Zemanta]