Så här är vi nu

Idag är det 18e december.

Dagen efter konserten. Dagen efter att Kent sa tack och adjö på ett storslaget sätt. Dagen efter att ljusen tändes på scenen för sista gången. Dagen efter tårarna. Dagen efter avskedet.

Ingen dog (jag har kollat alla mina vänner som är hardcore-fans – de är mest lite bakis). Och nej, det är inte i samma paritet som Aleppo, som farorna med Trump eller ens speciellt mer än att ett band som betytt mycket för många väljer att lägga av.

Som satt ord på känslor, som gjort bilder av en tid som är och varit. Som för många av oss har gått från ungdom, in i vuxenhet och nu in i medelåldern. Och berättat om det i varje melodi.

Så ja, sorg för många. En sorg som måste få vara där. Deras musik kommer alltid finnas kvar, våra konserttröjor kommer tvättas ur och våra bilder kommer vi arkivera för att visa barnbarnen.

Men de finns inte längre. Det kommer inte komma något nytt. Det kommer inte vara nya turnéer att hoppas på.

Så vi som älskade det på olika sätt. Låt oss känna. Låt oss vara.

För ja. De vågade göra något som många borde: lägger av innan det blir repetition, innan man gör det för att man måste istället för att man vill, lägger av innan man blir en pastisch på sig själv.

Idag är det 18e december. Igår tog vi farväl. Idag får vi minnas och sörja. Imorgon letar vi en ny väg framåt. Det är så sorg fungerar när den fungerar som den ska.

Vi åker hem. Från en begravning fylld av ljus och confetti. Vi fick den sista sången, den sista gången. En blek vintersol lyser över landet som idag är något annat än det var igår.

Det är över nu

Vi åker genom ett kallt land där hjärtan frostnyps

Hon fanns inte när det startade, jag var tjugo år

Ett helt annat land – ett främmande land – vårt land

Mot en begravning. Till ett sista ackord. Det är slut nu.

Ljusen tänds. Den sista confettin singlar sakta genom luften.

Ett requiem för en epok. Mitt vuxna liv. Vårt nittiotal. Vårt noll noll.

En tid som var som den var och aldrig är igen

En tom scen, ett minne av en gest.

Alla dessa jävla ord. 999 saker man inte borde gjort

Vi blev som de andra. Vi blev 4 tons-martyrerna.

Varje vuxet tonårshjärta, poesin för oss som aldrig var något

men som sedan blev det som de andra aldrig blev

Det som stavas till elit.

Med ett ben kvar i den öde skolkorridoren.

Fait accompli för framgången

Som inte finns om man glömmer att ha kul.

Så genom snön genom gråheten.

Det är slut nu. En sista sång. En sista gång.

Tack.

Då Som Nu För Alltid

Jag har lyssnat en del på Kent senaste tiden. Inte minst från Tigerdrottningen och längtat efter att få höra Jocke Bergs texter om det Sverige som blivit idag.

Ikväll dök det här upp på radarn i Facebookflödet. En vacker film, en värdig sorti, en sak som Lundell försökt men misslyckats med: Kent kommer med en sista skiva, en sista turné och ett avslut.

Jag trodde inte jag skulle känna så mycket som jag gjorde. Jag hävdar numera att Kent är Sveriges bästa band utifrån flera parametrar. Det är sorgligt samtidigt vettigt. Det är chockartat förvånande förväntat på samma gång.

Det finns något fantastiskt i att människor nu uttrycker en sorg. En stor sorg. En tacksamhet. Storheten i det man lämnar efter sig är kanske just det.

 Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Uppdatering:
De följer upp med ett pressmeddelande. Och retar upp gammelmedia. Jag kan inte låta bli att älska dem än mer för det sista.

När de gamla hjältarna rör på sig

Depeche Mode har släppt sin senaste video. Med singeln ”Heaven”. Svartvit, studio, lite live.

Den känns onekligen inte helt olik Kents ”999”:

Inte fullt lika live men med samma svartvita känsla (fast i färg) var videon för Bowies singel ”Where Are We Now”

Det som fattas nu (men den lär nog vänta ännu ett år) är en singel från U2 för att fullborda att alla gamla hjältar från mitt sjuttio- och åttiotal plötsligt börjat röra på sig. U2, Bowie och DM är en sorts musikalisk ryggrad trots att jag idag lyssnar på mycket mer hårdför musik.

999 välkommen tillbaka hem, Kent

Det är så sällan numera. Som man känner att musik plötsligt slår an de där strängarna i hjärtat. Alla strängarna. Som ett slag i magen, en knipning i hjärtat. Alla 999 strängarna.

Ikväll gjorde Kent det. En smygrelease på Youtube av den låt de inte fick spela på Skavlan eftersom ”den var för lång”.

De är tillbaka efter en resa. Det är ”Vapen…” och ”Du och jag, Döden”. Det är Eskilstuna, ett kargt Sverige men där hjärtat ännu slår. Fan, jag är fullkomligt golvad. Det var länge sedan det var blodsmak i munnen.

Fasen vad bra det kommer bli på Peace & Love i sommar.

– At this touchy thingy. Never mind the default.