Disclaimer: Originalpostningen skriven på Ipod Touch vilket gjorde att länkandet fick vänta till jag hade en dator. Postningen är utbyggd och länkar är tillagda efter första publiceringen. Det är inga ändringar gjorda.

Det är lite tyst från mig. Det är mycket nu. Januari och februari kommer att vara i en dimma av massor av jobb.

Samtidigt sker massor med saker runtomkring som jag inte kan prata om: de innefattar andra människor som inte bett om uppmärksamhet.

Det blir lite tomt då. Tid är en bristvara och jag är nu mest inriktad på marknadsföringstänk.

Jag har en massa åsikter om det som händer i världen och i Sverige. Ler roat åt hur Tolgfors idogt försöker att överleva som minister (han har dock börjat blogga – utanför partiets egna (m)urar – eller snarare blivit med en MegaFån). Kommentarer tycker jag faktiskt är något som är en självklarhet på en blogg). Oroar mig över hur justitieminister Ask (som jag här tycker gör en riktig Friggebo) väljer att totalt sälja ut vår integritet genom att ge både skivbolag och polis total tillgång till ip-nummer, och att sossarna inte är bättre när de kommer i bakhasorna och vill stoppa möjligheterna till anonymisering av ip-nummer. Försäkringskassans agerande som exemplifierars i Siljansnäsfallet äcklar mig: ska man vara hård måste man också ha flexibilitet och ett hjärta.

Igår var jag på Systembolaget i Borlänge och insåg hur mycket DDR Sverige fortfarande är. Förutom att hela grejen att behöva handla sprit på ett hårt reglerat systembolag – något som blir en symbol för hur Sverige totalt sett fortfarande väljer att se sina medborgare som barn: att inte junná tä ansvar så fick jag ett exempel på hur regler används utan att förnuftet är med. Framför mig stod en utländsk man. Utbytesstudent som inte hade något svenskt id. Han vägrades att köpa sina öl trots att han visade både sitt id från högskolan såväl som sitt id från hemlandet. Han var bra över 20. Men det spelade ingen roll vare sig för två kassörskor eller den ditkallade arbetsledaren. De vågade inte lita på det heller: det var ju en svartmuskig man. Jag och snubben framför la oss i och strimlade deras ”men reglerna är ju såna”. Själv var jag noggrann att trycka upp mitt id i ansiktet på kassörskan och påpekade att det var väl bäst att hon kollade mig eftersom jag är lika svartmuskig som han som inte fick handla. (Samtidigt hade jag i minnet en av ungdomarna från fokusgruppen som förklarade att han inte trodde att jag snart är fyrtio). Hon suckade lite och jag såg att hin var sugen att vägra mig att handla.

Det här blev också ett exempel på hur regler utan redundans – utan hjärta – helt enkelt skapar situationer som är ohållbara för ett demokratiskt samhälle. I grunden måste regler bygga på att ha individen som utgångspunkt – där nästa steg är det gemensamma. Problemet ligger i att vi idag har en politisk kader som utgår från staten som ansiktslöst kollektiv. Reglerna är sällan till för människorna utan till för att skapa repression. Ett sätt som gömmer sig bakom ett argument om rättvisa. Problemet är att rättvisa aldrig är rättvisa om den inte har sin grund i individen.

Det är en ny kollektivets repression vi ser. Det otäcka är att den bygger på en marknadsliberalism men utan att indivderna är grunden: det är en sorts häxblandning av socialistisk kollektivteori tillsammans med kapitalism. Det är en dålig blandning. Tycker jag. Gissar att min kära vän MJV kommer att ge mig en uppsträckning :)

Uppdatering: Kontaktmannen inspirerades till följande historia som är mycket roande :)

Etiketter:Borlänge, DDR, id-kort, individ, individualism, ipod touch, jobb, kapitalism, kollektiv, marknadsföring, politik, rättvisa, regler, samhälle, staten, Sverige, Systembolaget, tid, Tolgfors, Tomhylsan

Disclaimer: Jag har verkligen funderat vart den här postningen tog vägen. Det blev uppenbarligen inte postad… Så den är inte ny men den känns ändå intressant.

När jag såg det här så kunde jag inte låta bli att utbrista att ”va fan… har vi råkat få oss en socialdemokratisk finansminister så här halvvägs?”. Självklart gillar populasen det här – men i grunden handlar det om att sälja ut kapitalismen för en mer brittisk politik där förstatligandet går längre än bara till ren och skär krishantering.

Det är ett grundläggande liberalt synsätt som sålts ut, som gäller vad staten kan intervenera med och i vad som marknaden ska få sköta sig själv i. Att som ett bortskämt barn gnälla över att banker inte vill vara med i hans stora plan – därför att de anser sig vara tillräckligt solida ekonomiskt – är löjligt.

Lika löjligt är hans förslag att folk ska ringa sin bank och påpeka att boräntorna borde sänkas mer eftersom snälla Borg har fixat lite flis. Så han tänker självklart inte ta smällen själv utan det är medborgarna som får göra jobbet. Va fan Borg, har du inte anti-terroristlag att ta till?

I inslaget efter handlade det om socialdemokratiska partiets fall i opinionen – ett fall i magnitud med börsens riktigt lägsta nivå. Hur konstigt är det? Sossarna har en stockholmianafradgande mops som inte lyckas att leda någon nyhetscykel. Hon har uppenbarligen dåliga rådgivare och slirat rejält. Till på köpet finns det inte någon position att ta eftersom den moderata finansministerna låter som en ung oklippt version av Erlander.

Självklart väljer en del att försöka göra en genderfråga av det hela: att Sahlin får så mycket kritik bara för att hon är kvinna. Jo visst…

Allt är upp och ner.

Uppdatering: Nu har Anders Borg än mer visat sin lätt socialdemokratiska sida – eller den är väl nästintill vänsterpartistisk:

Anders Borg anser att andra saker är viktigare än att ta bort den extra skatten för höginkomsttagare. Till exempel bör man sänka skatter för låginkomsttagare.

Oj. Värnskatten var en rent fientlig skatt när den infördes: fientlig mot möjligheter att tjäna pengar på sitt arbete och satsa på en utbildning (jag skäms men jag håller fasen med Major Björklund…)¹. Att som Alliansregering så flagrant inte infria ett vallöfte utan att blinka är också det rätt så socialdemokratiskt…
Frågan är hur intressant det faktiskt kommer att vara att lyssna på valpropagandan nästa gång: den som lovar något håller det inte – det är ett faktum. Följaktligen ska man utgå från att rösta på dem som lovar något som man inte vill ska hända – eftersom man då kan vara säker på att det inte händer…

1. Och nej, jag talar inte i egen sak – min lön ligger mer än tiotusen under värnskattegränsen [↩]

Etiketter:Anders Borg, anti-terrorlagar, åsikter, banker, brittisk politik, finans, finansminister, kapitalism, Mona Sahlin, sälja ut, Socialdemokraterna, socialdemokratisk