Taggad: kalendern

Lucka 24: midnattsmässa, barnet och det där med Gud

Hamnar inatt i en stillsam pratstund med @nvagge om känslan att se alla vänner gå till midnattsmässor. Båda har vi vår bakgrund där i en av de goda delarna av kyrkan. Mitt i det brusande fantastiska att faktiskt någon kan kombinera kamp för frihet här och nu och Gud. Båda har också sin grund i stillheten i Stiftsgårdens kapell. Livet däruppe vid Siljans strand. Det finns ändå kvar. För mig finns det kvar i muskelminnet: nattvardens instiftelse, händernas hantering av bröd och vin, orden som uttalas, korstecknen. Känslan av att det där mysteriet skedde: nattvardsbordet som knutpunkten mellan det gudomliga och det världsliga: symboliserat i enkelt bröd och vin. Inget hokus pokus – bara något som var oförklarligt men påtagligt.

Tidigare har jag av någon anledning sett på midnattsmässan från Rom. Det är långrandigt och det är guld och – jag förstår inte varför man håller på. Går tillbaka till mitt minne av de mässor jag firat: de ”vanliga tråkmässor” jag haft är lätträknade. Alltid något annat – fördelen att jobba som ungdomspräst. Skapa upplevelsen av den där skärningspunkten mellan det outsägliga och det synliga.

Oavsett var jag är idag så känner jag att det borde handla om att skapa något som gör att människor idag upplever något: inom sig själv – att det berör henne. Och gamla liturgier kan aldrig göra det för andra än de som redan är invigda.

För mig har alltid det här varit den sanna gudstjänsten:

Och idag på julafton tänker jag på den textrad som finns i Miracle Drug:

Freedom has a scent
Like the top of a new born baby’s head

För det är första julen med Kerstin. Den lilla efterlängtade kusinen. Det lilla miraklet och det är så centralt: ett nytt liv, ett barn som utvecklas för varje dag och som mitt i sin lilla kropp bär på det enda som är viktigt. Hopp.

DSCN2079

Nu går vi in i sista veckan av 2010. Ett år som på så många sätt burit så mycket sorg i världen. Mörkret sluter sig ofta. Terror, krig, stater som väljer att förminska individens handlingsfrihet – det har varit ett år som slutar på minus, det är för frihet och rättvisa röda siffror i årsbokslutet. Det är lätt att misströsta. Fler och fler journalister och bloggare fängslas – för att vågat prata om frihet och rättvisa, och fler och fler väljer att döda civila – oskyldiga – för att nå sin frihet.

Prexy Nesbitt, en amerikansk frihetskämpe som jag lärde känna -94 hade en viktig ”slogan”: ”There’s no peace without justice”. Det är så. Utan frihet, utan rättvisa blir det inte fred. Att söka fred är att försöka skapa något som inte går att skapa utan att man byggt det första.

Men varje barn som föds är ändå ett hopp – en insikt om att det faktiskt inte är slut. Så länge barn får leva i frihet och trygghet. Varje barn som föds är en skärningspunkt mellan det gudomliga och det världsliga. Det stora i storyn runt julen: att Gud, med all makt, valde att bli ett skört, hjälplöst barn utlämnat till sin egen skapelse. Den största makten är att våga göra sig själv maktlös. Det största är att avhända sig makt för att låta andra leva i sin egen frihet.

God jul. Det här är den sista luckan. Från och med nu kommer jag skriva som vanligt. Tack för läsningen.

Lucka 21: Tågförseningar, tystnaden för sakens skull och Botrygg

Sista tågresan på ett tag. Idag börjar en och en halv vecka utan att sitta på tåget var och varannan dag. Förberedelser inför CES och lite ledighet mellan varven ska jag hinna med. Jag är sliten. Grymt sliten.

Än en gång så går dalatågen som på räls (pun wellintended) – bara mellan en kvart och en halvtimme försenade får i rådande läge anses som att vara i tid. Jag gick genom Centralen och det var ungefär som i februari i år. Kaos. Oerhört mycket folk som alla tittar upp mot den stora tavlan – och inser att varenda tåg verkar vara försenat, eller inställt. Utom dalatågen då. Det är självklart så att de som kan göra minst är de som är ombord på tågen. Har man sett vilka oerhört gamla telefoner de får försöka hantera mängder med resenärers behov av information med så funderar man varför de inte bara ger upp. Och i ett sånt här läge är det för mig en gåta varför inte SJ ser till att bemanna @sj_ab och Facebookgruppen dygnet runt. Det är så jäkla dumt. Det senaste inlägget på Facebooksidan är från igår. Och handlar inget om kaoset. Visst – det är inte nödvändigtvis så att man generellt måste ha bemannat dygnet runt – men en sån här gång kan det innebära lättnad i informationsarbetet. De som använder Twitter är själva duktiga på att skicka vidare, och berätta för andra i tåget. En välinformerad människa blir lugnare och kan hantera saker bättre – ändå verkar inga stora företag: vare sig SAS eller SJ fatta det. Se fasen också till att era anställda får lära sig att bättre hantera information – och stress. Då mår alla bättre.

Galet på Centralen

Samtidigt ser jag hur människor än en gång är fast i London. Det får mig att minnas hur min fyrtioårsdag var – och hur det kändes att faktiskt inte veta hur eller när man skulle kunna ta sig hem. Den här gången är det inte en extraordinär händelse – om än synnerligen naturlig. Den här gången är det snö. Vanlig jävla snö, även i en något större mängd än det varit senaste åren. Och Heathrow stänger ner totalt. Flera andra flygplatser lyckas inte hålla öppet heller. Och hela tiden så ser man folk som egentligen inte säger något om själva situationen – utan påpekar att bolagen de reser med inte informerar.

Så Lernfelt, om än med riktigt usel research, har självklart rätt i att resebolagen måste börja att använda sig av den teknik som finns: och förstå att det inte handlar om att bara pumpa ut erbjudanden – utan att konversera: informera, svara på frågor.

På tal om tystnad så skriver Mattias Andersson en oerhört bra debattartikel om tystnad och tystande angående Assangeaffären och kopplingen till Wikileaks. Det som glömts bort i den minst sagt heta diskussionen är att den enklaste, mest raka tolkningen av ett skeende sannolikt är det mest troliga:

jag är rätt säker på att de två kvinnorna tvekade en hel del innan de gjorde sina polisanmälningar, då de förstod att en anmälan skulle skada saken. Och utnyttjas av de regeringar som vill hitta ursäkter att mörka sina av Wikileaks exponerade krigsbrott.

Och även om han förnekar fullständigt sin egen hantering så verkar nu Assange själv försöka visa på att det inte är någon honungsfälla, utan att det handlar om att Wikileaks fiender utnyttjat själva situationen. Jag vidhåller min ståndpunkt: Wikileaks (som nu anses kvala in för att bli ett normalt engelskt ord) är större än Assange. Problemet är att Wikileaks själva valt att låta Assange vara Wikileaks. Även inom en organisation bör man hantera ”separation of powers”.

När det gäller att hantera varumärken så gav jag tidigare exempel på hur varken SJ eller SAS lyckas med ett av de viktigaste parametrarna för att skapa ett bra varumärke: trovärdighet och trygghet för sina kunder (självklart är nyttan med tjänsten viktig men den är mer instrumentell – särskilt i det här fallet). Att företag sedan också inte fattar bättre än att försöka skrämma kritiker till tystnad (där kom temat om tystnad in också) som i Botrygg-fallet fattar jag inte. Att börja hota om stämningar mot bloggare som uttryckt en åsikt och refererat till faktiskt händelser är dumt. Botrygg behöver uppenbarligen ny VD och ny marknadsstrateg. Det här är den nya verkligheten helt enkelt. Deal with it.

Lucka 19: Om normalitet, brevlitteratur och barns bloggande

Söndag. Det är nedräkning inför min resa till Las Vegas. Börjar känna av en hel del reseångest. Och det är snart jul. Ekonomin är lite lätt tärd och det är inte roligt att gå in på banken direkt. Dottern är jätteförkyld – hon fick min förkylning med moms. Svensk moms. Tyvärr börjar min förkylning ta om. Jag måste till Stockholm imorgon. Jag ska hämta en pc för resan till CES och behöver jobba lite.

När jag läste pappers-DN imorse (jag gör det då och då faktiskt: inte på grund av att det är papper utan för att vi har den och Dagens Nyheter fortfarande kör sina tyngsta artiklar i papperet och sedan på webben) fastnade jag i den mejlväxling som gjorts mellan Ann Heberlein och Karin Johannisson. En helt fantastisk sådan som golvade mig på många sätt. Jag har svårt att egentligen plocka ut speciella bitar – jag älskar att läsa deras semiparallella diskussioner: extremt intelligenta men utan att försöka sätta sig på höga hästar. Det andas en respekt mellan dem – och en respekt som jag upplever växer efter hand. I början upplever jag Karin Johannisson som lite läraraktig mot den yngre Ann Heberlein men ganska snart försvinner det – hon ser det stora som finns hos Heberlein bortom det som skrivits liksom. Respekten växer för varje rad.

Jag älskar citat som det här:

Det som är normalt är inte alltid normerande. Det finns naturligtvis något förföriskt i detta, hävdandet av det normala som norm. Det är bara det att vår uppfattning om vad som är normalt ständigt skiftar.

Och en diskussion som jag inte tog handlade om det här med diagnoser, psykiska såna. Ann Heberlein skriver hur det exotifieras på ett oroande sätt:

Jag är inte så säker på att acceptansen för psykisk ohälsa är större nu bara för att den diskuteras och gestaltas. Jag är i själva verket ganska tveksam till det. Tycker att det finns drag av exotisering kring olika diagnoser.

och hon fortsätter att påpeka att en människa inte kan vara sin diagnos – något som jag många gånger känt blivit nästan en regel: hej jag heter Niclas och är kroniskt deprimerad (nu är jag väl mer eller mindre friskskriven). Förutom det jobbar jag som planner och är gift och har två barn. Typ. Hennes teologiska svar älskar jag:

Visst, jag har en diagnos […] men det är ju inte den jag är. Jag är inte ”bipolär”. Min sjukdom definierar inte mig – inte mer än min gudstro, min utbildning, min klassbakgrund, böcker jag läst och människor jag mött, min erfarenhet av våld. Jag tror inte att en människa är summan av sina omständigheter eller erfarenheter eller relationer. Hon är alltid mer.

Karin Johannissons beskrivning – distinktion – mellan humanistisk vetenskap och naturvetenskap gör att jag fick en svår längtan tillbaka till akademin, till att plugga inte något färdigpaketerat inriktat utan mer beteendevetenskap, kanske idéhistoria (jag började på en sån kurs en gång i tiden), eller faktiskt: en d-kurs i religionsfilosofi. Jag vet inte: men jag kan ibland bli trött på att behöva skala ner, förenkla, snygga till allt. Det är viktigt jag vet – viktigt för att få fler att förstå skönheten och nyttan med sociala medier, med ett nytt sätt att tänka på marknadsföring. Men det nya är också mer komplext – och det behöver vara så. Och jag är teolog: ibland något av det mest komplexa som finns eftersom allt handlar om så många lager av objektivism och subjektivism: lager som påverkar varandra på intrikata sätt:

osorterade tankar om alltings komplexitet som det är mitt och ditt (humanistens och teologens) privilegium att förstå men inte förklara, strukturera men inte reducera. Naturvetenskapens dröm, sägs det, är att skala ner det komplexa till det enkla. Som också är det sköna. Men är det inte just mångfalden som är det sköna?

Björn Wimans idé att låta spännande polariteter, personligheter, skriva brevlitteratur är värt att betala för. Själv älskar jag sånt. Bland annat Majakovskijs brev till sin stora kärlek Lili Brik och hennes syster Elsa. Brev, om så i DNs publiceringsmedvetna form, blir ändå mer nära, mer naket än anna litteratur. Nattens bibliotek har skrivit mycket om samma ämnen och samlat detta. God läsning. Precis som det här.

Något helt annat nu då.

Min son bloggar. Inte speciellt fokuserat alltid med om det han är intresserad av. Min dotter gör det också (fast hennes blogg håller jag på att bygger om så ingen länk). Då och då. Inget att uppröras över egentligen även om i svallvågorna av den här historien. Det är jävla dumheter att barn under 15 inte ska blogga. Schulman: det är töntigt, konservativt och småsint. Även om jag tycker att Elias drar det väl långt när han säger att näthat gör oss till bättre människor så handlar bloggande om att skriva, att kommunicera och genom att man gör det med chans/risk att någon läser det så fokuserar man (förhoppningsvis) bättre på språk, bättre på att skriva referat. Men också lära sig att kreativt våga uttrycka sin åsikt, kreativt tänka på att skapa innehåll och inte bara passivt ta emot. Det är något som skolan pratat om länge. Och i Sverige utvecklar IKT-pedagogiken detta. Ska man behöva vänta till man är femton för det?

Självklart handlar det om att – precis som med allt annat på nätet – viktigt att man som vuxen är närvarande. I bakgrunden, en trygghet att kunna luta sig mot. Inte kontrollerande utan stödjande. Själv har jag satt upp bloggarna, ser till att kommentarer och moderation kommer till mig också och hela tiden diskuterar, puffar och ger tips och konstruktiv kritik även på innehållet. Visst – det är mycket särskrivningar och jag säger det till min son hela tiden men det är bättre att han ser hur han blir bättre på att skriva istället för att jag går in och rättar.

Säkert får vissa nervösa ryckningar när de inser att han tillhör de ”unga” som spelar väldigt våldsamma datorspel. Tyvärr ger jag inte mycket för den här undersökningen – däremot förståeligt att den får sån uppmärksamhet. Läs Nylanders postning istället: bättre och mer balanserad och visar att forskarna själva har en egen agenda. Än en gång bevisas att forskning inom humaniora lätt handlar om att söka efter det man vill finna. Mindspark har på samma sätt gjort en mer trovärdig genomlysning.

Men det var inte det jag ville skriva om. För på Smacko dyker det med jämna mellanrum upp kommentarer som fastnar i spamfiltret. Nu senast dök det här upp:

Gmail - [Smacko.se] V?igen moderera:
Jag skrev tillbaka att de kunde ge fan i att skriva såna här saker (observera att det är i ”about” vilket indikerar att det är automatiserat). Jag får svar från en norrman som inte förstår någonting. Det intressanta blir när jag klickar på länken och hamnar på en av Tradedoublers sidor. Tradedoubler som ändå kan uppfattas som en relativt stor och seriös affiliate och reklamspelare. Jag har inget emot affiliate-marketing men jag undrar i mitt stilla sinne vad Tradedoubler anser om att personer väljer at använda falska/kapade mailadresser för kommentarsspam. Dåligt för varumärket.