Etikettarkiv: Julian Assange

Cirkus Assange

Cirkus bygger på att slippa verkligheten en stund. Med halsbrytande konster, exotiska djur och roliga clowner. Ett opium för folket: när romarna byggde sin cirkus handlade det om att skapa blodsspillan för folket att roa sig med.

Den cirkus som de senaste åren utspelat sig på bästa sändningstid med allt som kan underhålla: sex, Robin Hood-figur, gömda faror och konstant möjlighet för vissa element att engagera sig mot något känns ganska oroväckande. Cirkus Assange.

Soppan runt Julian Assange, de konstant uppskjutna förhören om påstådda sexuella övergrepp (enligt juridiskt synsätt möjliga att betrakta som våldtäkt), uttalanden från politiker och journalister som tar sig absurda uttryck oavsett vilken sida man ställer sig på. Det är antingen att Assange är ett fegt kräk (som både Oisin Cantwell hävt ur sig liksom @goranhagglund förklarat när det blev klart att Assange fick asyl i Ecuador) eller så är det högljudda jubel över Ecuadors ”mod” och ”vilja att skydda pressfriheten” (det senare onekligen ironi på hög nivå). Idag skriver två journalister en minst sagt märklig sak på DN Debatt där man anser att ”statsfeminismen” styr svenskt rättsväsende – ett uttryck som vanligtvis återfinns bland Sverigedemokrater och liknande galningar. Tyvärr hjälper inte sansade genomgångar av det juridiska när blindheten och foliehattarna tryckts ned över ögonen. Samtidigt blir det nästintill löjeväckande att en åklagare från Sverige inte kan se till att lösa de logistiska problemen med att åka till London.

Jag har tidigare i den här soppan menat att Wikileaks förlorar på att välja att låta Assange bli detsamma som organisationen. Det är ett grymt exempel på hur ”founder’s disease” kan totalt lamslå en organisation. Tyvärr fortsätter man med det vilket gör att hur mycket jag än önskar att Anna Troberg har rätt i sin fantastiskt balanserade artikel så urholkas trovärdigheten konstant för Wikileaks. Istället för att separera de saker som Julian Assange påstås gjort från det arbete, och de reella hot som amerikanska intressen de facto ställer mot organisationen Wikileaks spelar de dessa i händerna genom att låta Assange och Wikileaks öden bli helt sammankopplade. Genom att också hantera den information de fått från andra som ”sin” och söka total kontroll över densamma skapar en bild av en organisation vars demokratiska ideal i bästa fall är synnerligen prosaiskt, i värsta fall större avsaknad av det.

Det finns en i grunden otäck rörelse i det här – där själva grundhändelsen inte anses vara tillräckligt intressant. De två kvinnor som det handlar om har fått löpa gatlopp, blivit mordhotade, anklagade för att vara CIA-konspiratörer och i sitt val av juridisk talesperson gjort ett misstag. Perspektivet av brottsoffers rätt blir snarare att de (i de fall de bara inte ses som konspiratörer) blir collateral damage – värda att offras för det större goda. Att de har rätt att anklaga en person och få sin sak prövad väger lätt. Samtidigt är det skrämmande när ledande politiker och företrädare verkar mena att asylrätten och länders diplomatiska suveränitet väger lätt just i det här fallet: oavsett vad man tycker om Ecuador så är hot om att uppväga ambassadens immunitet och uttryck för att deras val inte är rätt oroväckande. Generellt rimmar det illa att ifrågasätta andra länders asylbeslut oavsett om de sedan riktar bredsidor mot vad de anser vara västvärldens koppelgående med amerikanska intressen.

Det hela är en cirkus som rör sig runt Assange där han gudomliggörs av vissa och demoniseras av andra. Ett binärt diskussionsklimat som inte bara glömmer bort grundläggande civiliserad rätt utan också glömmer bort de personer som skapat möjligheterna till Wikileaks, exempelvis Bradley Manning vars mod att kopiera allt det material som gjort Wikileaks till vad det var. Farsen som orkestreras av båda sidor gör att hela whistleblower-utvecklingen går i stå och myndigheter, företag och organisationer som vill hålla information hemlig kan bygga högre murar, bättre skydd utan att bli utmanade.

För många år sedan skrev Neil Postman ”Cosmetology has replaced ideology” som en dystopisk framtidsvision om medias sätt att hantera politik. Den känns inte långt borta i det här fallet där personifieringen fått stå framför de många gånger viktiga ideologiska avslöjanden som Wikileaks kan göra. Det är mycket tråkigt.

Uppdatering:  Det är onekligen intressant att Assange väljer att inte alls beröra vad själva frågan handlar om när han gör ett uttalande från Ecuadors ambassad. Det hela bygger på en strategi där storyn baserar sig på att USA ger sig på Wikileaks och att det är ett krig mot whistleblower-sajter. Ett smart sätt att byta fokus och rikta bort strålkastaren från själva grundfrågan: anklagelser om våldtäkt.

Uppdatering: @hax gör en lång genomgång och kommer fram till att Wikileaks borde se till att få sexanklagelserna ur vägen: som jag förstår honom genom att gå svenskt rättsväsende tillmötes, eftersom det är större frågor som är viktigare runt affären. Jag är dock generellt fundersam om det ens kommer att räcka: i hela den här affären har Wikileaks valt att blanda ihop de anklagelserna med den stora frågan – eftersom Assange helt enkelt inte verkar vara möjlig att frånkoppla från organisationen. Idag är det så oerhört fastlåsta positioner där både Assange, Wikileaks, Sverige, Storbritannien och Assange-tillskyndare grävt ner sig i skyttegravar och satsat både cred och tid på sin ståndpunkt.

UD gör också ett uttalande på sin blogg som fastslår vilka principer som gäller vid en utlämning.

När foliehattande till slut imploderar

När nyheten släpps att Wikileaks har undersökt ett antal journalister i Sverige så är det frågan om någon längre upplever dem som frihetens förkämpar. Anklagelser om att göra ”maktens” vilja och försök att hitta saker som kan göra att journalister ska tystas genom att hitta indiskreta saker om dem känns inte som något en organisation som kämpar för frihet och sanning ska göra. Tyvärr något som vi kanske borde förstått i samband med att organisationen valde att försvara att oskyldiga personer skulle kunna bli utsatta för våld i samband med att man inte rensat underrättelsepapperen. Collateral damage är ok när man når sitt mål – idag blir journalisters integritet som är värda att offras för att skydda Assange till varje pris.

Jag har tidigare flera gånger skrivit om problemet att Julian Assange är så hårt förknippat med organisationen och efter alla turer runt våldtäktsanklagelserna – och det faktum att det nu börjar bli lite patetiskt de många konspirationsteorier som sprids ut för att Assange ska slippa ställas inför en domstol. Det är en grav form av ”founder’s disease”. Ju längre det får gå desto mer förlorar Wikileaks i trovärdighet i mångas ögon. Långa domstolsförhandlingar om utlämningar och om domstolsförhandlingarna i sig drar ett löjets skimmer över det hela. Alla tomtar som faller i trans över Assange visar tyvärr bara att det hela blivit en samlingsplats för en mängd personer med mer eller mindre suspekt världsbild.

De ständiga anklagelserna mot Sverige innebär inte bara att organisationen förlorar i trovärdighet utan också att Wikileaks snabbt blir mindre och mindre relevanta: andra har tagit över intresset. Det som diverse tomtar som hurrar över att Wikileaks granskar journalister inte inser är att organisationen inte är något utan både traditionella såväl som nya medier. I en tid där Occupy-rörelsen är en global koncern av uppror mot finansen och där Anonymous smyger runt som en oformlig digital Zorro har Wikileaks kvantitestransparens tappat i fascination. Det positiva som Wikileaks kunde växt till har mer eller mindre raderats genom den oerhört hårt åtdragna foliehatten. För oavsett hur viktig information som kan komma fram genom exempelvis de nyligen läckta Stratfor-breven hänger hela tiden Assange-affären över Wikileaks.

Det är inte bra när såna organisationer som behövs hamnar i en våldsam och svårartad konspirationsimplosion. Det skadar inte bara dem utan möjligheten att skapa en balans mot de krafter som vill stänga ner fri information och bygga en värld baserad på kontroll.

Lucka 18: Wikileaks vill bara prata om det

Lördag. Det är sällan jag pratar med så mycket människor en lördag. Det är min lediga dag. Det är den dag då jag försöker umgås med barnen lite, fixa med administration och saker som måste lösas både privat och i företaget. Idag var det besiktning av Renaulten, den vita skrothögen. Men jag läser och det som händer är värt att göra en lucka för.

Twitter fortsätter att fascinera och nu är det #prataomdet som är intressant som fenomen (egen blogg och Facebook såklart). Det var Johanna Koljonen (@joxcy) som startade det efter en diskussion runt gråzoner och övergrepp. Det är självklart så att Assange-affären finns i fonden för det – men 99% av det som skrivs visar att det finns ett behov att uttrycka sina historier (enligt twitterstats 1300 tweets)- och då på Twitter där graden av anonymitet är valbar.

Twitter stats for keyword: #prataomdet

Eftersom det är flera vana mediepersoner i bakgrunden får det också fart i traditionella medierbred front.

Självklart har det varit flera som menat att det här bara skulle vara ett försvar för de kvinnor som får utstå mycket spott och spe för sina anmälningar av Assange. Självklart kan själva hypen innebära att några säger saker som de sedan ångrar, eller att det bara blir ett sorts spektakel. Självklart hamnade det en del diskussioner i att det mest handlade om att uttrycka manshat och liknande. Att killar som sa ”men jag är ok” kunde hålla klaffen. Efter att ha följt flödet till och från så tycker jag att det är så brett, så naket att det knappast kan sägas annat än att fördelarna överväger: att initiativet – oavsett vilken ingång man hade från början – har fått ett eget liv och kan knappast längre hänvisas till ett försvar för anmälarna i Assange-affären eller någon sorts feministisk mansbashing. Camellis gör en bra sammanfattning:

Det handlar varken om att alla män är svin eller att kvinnor är mesiga offer. Det handlar om att belysa hur vanligt det är och hur svårt det är.

Det här och flera andra initiativ den senaste tiden visar hur sociala medier, och Twitter, utvecklas till starka opinionsinstrument för inte bara en elit utan för många fler utanför den direkta mediebranschen. Det är bra.

Det är också mycket bra att en hel del foliehattar skakas om lite.

Anklagelserna mot Assange är svåra att diskutera: det är lätt att hamna i något sorts försvar utifrån att det är Wikileaks som man försvarar. Meningen att det hela skulle vara en ”honeytrap” uppgjord av CIA – med diverse mer eller mindre fantasifulla kopplingar mellan en av anmälarna och CIA. Jag tvivlar starkt på det. Och än starkare blir tvivlen när man läser Guardians sakliga genomgång av hela fallet (och oroande att Assange anser det som en ”attack” på honom). Så Michael Moores oerhört märkliga utfall mot Sverige och svenskt rättsväsende visar tyvärr att karln totalt tappat koncepterna i sitt försvar av Wikileaks.

Han gör felet som många andra – blandar ihop Assange med Wikileaks: oavsett om Assange är en idiot privat så förminskar det inte hans jobb med Wikileaks: det är två skilda saker. Problemet med Moore är att han spelar med i samma spel som alla andra – där vi snart inte har någon som vågar göra något eftersom ens privata liv måste vara fläckfritt för att något ska vara trovärdigt. Moores brev har fått ett mycket sakligt och välavvägt svar (även det på bloggnätverket Daily Kos). Som diskursen visar är att svensk juridik och amerikansk inte är samma sak. Vi har en bättre lagstiftning – och oavsett var man kommer ifrån måste man följa den om man är på svensk mark. Varför inte låta rättssaken ha sin gång?

Jag har inga som helst tvivel om att amerikanska myndigheter försökt att utöva påtryckningar efter att anklagelserna blev kända – men nej; generellt handlar det lite märkliga förfarandet i affären om åklagarmisstag och chock över den internationella uppmärksamheten.

Wikileaks har andra problem. Generellt större än den starka kopplingen till Assange-anklagelserna. Tidigare har de stora kortutgivarna, Paypal och andra stoppat möjligheten att skänka pengar till organisationen efter att amerikanska myndigheter sagt att det Wikileaks gjort är olagligt. Nu går Bank of America på samma linje. Det är ett större problem då de är en sorts logistisk del av pengaflödet och det mycket vaga uttalande som banken gör innebär att de kan komma att stänga av olika flöden av pengar även till Flattr som nu är den centrala punkten för pengar till Wikileaks. Samtidigt sjunker aktiekursen för banken då en del antar att Wikileaks kanske har avslöjanden om banken.

Det är dessa händelser som oroar. Om det nu går relativt lätt att strypa organisationers finanser som myndighet – hur mycket demokrati har vi då kvar? Genom att Wikileaks valt att gå head to head med hemlighetsmakeriet så är både Internet men också integriteten i de finansiella systemen under attack. Det är riktigt illa.

Det som Wikileaks de facto gjort är att försöka få folk att prata om det. Om övergreppen i krig, om dubbla standarder och om brott mot uppgjorda kontrakt och ingångna konventioner. Det är inte något revolutionerande i sig.

Tipscredd till @achaido, @cbjurling, @mickep2

Uppdatering: Nu när även Wikileaks själva ber att alla ska låta rättssaken ska få ha sin gång borde diverse foliehattar med Michael Moore i spetsen lugna ner sig lite. Tyvärr blir också #prataomdet internationellt sett en del av Assange-affären trots att det för länge sedan blivit något mycket större.

Uppdatering: Det är onekligen svårt med konsekvens. Det går inte att undvika att tycka att det är rent ut sagt märkligt när Assanges advokater rasar mot att dokument från utredningen runt övergreppsmålet kommit The Guardian till hands – och det blir nästan surrealistiskt:

Bjorn Hurtig, Mr Assange’s Swedish lawyer, said he would lodge a formal complaint to the authorities and ask them to investigate how such sensitive police material leaked into the public domain. ”It is with great concern that I hear about this because it puts Julian and his defence in a bad position,” he told a colleague.

Känns det igen
Uppdatering: Ännu ett svar från en jurist mot Moore.

Lucka 15: SJ, FRA och Assange. Och förkylning.

Som en kommandosoldat lyckades till slut den där förkylningen slå ut mig. Bänkad, utvisad och nedlagd som något annat rådjur är jag nu frusen och rätt så eländig. Fryser in i märgen helt enkelt.

Men kalendern fortsätter.

Det är tre olika perspektiv som vrider sig i nyhetsflödet: Wikileaks, Stockholmsbomben och fortfarande också anklagelserna mot Assange.

Fortfarande sipprar det ut olika avslöjanden men jag vidhåller fortfarande att det är väldigt mycket Se och Hör över det hela. Dagens avslöjande att USAs ambassadör anser att norrmän är självgoda känns ju bara som en återspegling av Rosengrens off-the-record uttalande om Norge som den sista Sovjetstaten.

Jag skrev tidigt ett försök till att ändå balansera och Fridholm gör det idag. Jag håller också med om att det är frapperande hur illa skött den här affären är från svenska myndigheter: det är flera saker som är oerhört uppseendeväckande i hur rättsfrågan hanterats från åklagarmyndigheten.

Allt det här har också inneburit att sossarna än en gång visat att deras motstånd mot FRA är bara munnens bekännelse – och idag kan vi förevigt hamnat i ett samhälle som inte ens Orwell kunnat tro skulle bli sant: allt avlyssnas. Och FRA har rätt att sälja informationen, läcker den, och ingen verkar ha koll på hur de gör det.

Och Ulf Nilsson och Expressen är oerhört skrämmande med sin krönika. Naiviteten ja men resten är synnerligen förvirrad. Paul har skrivit om det riktigt bra. Det är idiotiskt försök att distansera sig som ställföreträdande ansvarig utgivare gör. Det som skrivs i Expressen är Expressen. Det han uttrycker är precis samma sak som SD för fram. Allt annat är bullshit. Tyvärr verkar Nilsson helt enkelt vara rätt så främlingsfientlig – eller snarare anti-multikulturer. I en Newsmillartikel skriver han bland annat om misslyckad integration och ett Sverige:

Det andra problemet är den bristande integrationen: att ett länge synnerligen heterogent folk plötsligt blivit så in i Norden multikulti.

Jahaja. Historielösheten verkar inte bara vara stor hos diverse organiserade Sverigedemokrater…

Nu något annat.

Som avhandlades iförrgår så twittrar uppenbarligen SJ. Men ibland undrar man om det ens hjälper när deras svar är goddag yxskaft (testar tjänsten Blackbird Pie därav att tweets ser lite underliga ut):

Vilka jävla idiottågtider @SJ_AB satt in i Dalarna nu…less than a minute ago via TweetDeck


och får till svar:

@deeped Tidtabellen är planerad utifrån hur efterfrågan ser ut. Vilken avgång är det du saknar?less than a minute ago via CoTweet


Jag förklarade att det handlade om 6.37 och påpekar sedan att den avgången alltid är knökfull så det där med efterfrågan är riktigt konstigt. Efter att de fått info om vilken sträckning det handlar om får jag det här svaret:

@deeped Ok. Då kan vi skicka vidare att du önskar fler platser för den avgången. I nuläget finsn inga sådana planer.less than a minute ago via CoTweet

Eh… det är nog bara SJ som lyckas fråga om fler platser på ett tåg som tagits bort från tidtabellen… Lernfelt borde kanske skrivit att SJ borde ge fan i att twittra.

Sen kommer en ursäkt (det är något som fru Lernfelt däremot inte lyckats åstadkomma):

@deeped Ja, såklart. Förlåt, vi följde inte historiken på konversationen tillräckligt bra. Vi för vidare att du önskar att få tillbaka den.less than a minute ago

And now for something completely different: Det här är vansinnigt kul för oss inom reklambranschen – ”Santa’s Brandbook”. (tipstack @caff). Och Spotifys årslista.

Nu ska jag bädda ner mig. Lyssna på det här: duett mellan Kirsty och Billy:

Lucka 7: Mer Wikileaks och Assange

För att stoppa det här lär man stänga Internet.

Det är en slutsats man kan dra av det faktum att olika västliga demokratiska stater uppenbart inte skyr några medel för att stoppa Wikileaks vilket skapat ett viralt Wikileaks där konstant nya servrar börjar att spegla informationen. Det som nu sker – hackerfajterna mellan de som överbelastningsattackerar (vilket jävla ord…) Wikileaks och de som ger sig på de sajter som är fientliga mot Assange och Wikileaks är ett cyberkrig på riktigt. Det är i en skala vi inte tidigare sett. Det indikerar på en framtid där konventionella vapen blir mindre och mindre intressanta men där makten över nätet – tillgången till digitala arenor – är det som är allra viktigast. Det handlar om digital tillgång till finanserna, det visar hur oerhört sårbart samhället är även när det inte handlar om katastrof. Att de stora kortföretagen följer Amazon och andra företag och nu viker ner sig är riktigt illa. Oavsett om de väljer att hänvisa till arresteringen eller till att sajten ska innehålla ”olagligt material” så lämnar det en dålig smak. Twitter menar att man inte medvetet censurerat hashtaggen #wikileaks men på nåt sätt känns det som om det finns någon liten hund begraven. Och man får hoppas att fler av ledande politiker och tjänstemän faktiskt blir utsatta för utredning efter uttalanden om att Assange borde dödas. Wolfgang Hanssons mening att Assange nu är av samma dignitet som bin Laden för amerikanska underrättelsetjänsten är minst sagt skrämmande – men i korrelation till det faktum att terrorism idag antagligen är mer effektiv med en dator och tillgång till information än med bomber så är det skrämmande logiskt.

Jag tillhör fortfarande den skara som inte tror att den händelse som utlöste åklagarnas handlande mot Assange i höstas är något av främmande makt orkestrerat. Det är för mycket foliehatt över det och att lyckas göra det i mellanmjölkens land där alla lärt sig att vara så introverta och självcentrerade är osannolikt. Tyvärr är det inte svårt att förstå att det hela verkar suspekt. Att det som sedan hände: det fullständigt huvudlösa hanterandet av målet, åklagares extremt märkliga sätt bär ovedersägliga indicier om att det skett oerhörd press på rättsliga myndigheter från de som vill se Assange bakom galler. Och det verkar inte ta slut: den tidigare officiella meningen var att Assange bara skulle höras upplysningsvis men häktningsorder som gick ut var internationell – och idag är det en rad anklagelser som släppts från åklagaren.

Problemet är återigen samma som i höstas: att Wikileaks är personifierat med Assange. Inte konstigt men en riktigt farlig väg att gå. Vad händer med sajten om Assange blir mördad (visserligen blir han en riktig martyr men det hjälper inte Wikileaks i det operativa arbetet) eller faktiskt fängslad för det som hände den olycksaliga helgen i Stockholm och Uppsala. Jag skrev om det redan i augusti i samband med anklagelserna: att Wikileaks måste bygga sin ark. Det vi ser är ännu ett exempel på ”founders syndrome” där Wikileaks, på samma sätt som Piratpartiet, för starkt läggs samman med personen som skapat och initialt byggt hela organisationen. Och som inte har insikt nog att stiga åt sidan för att låta organisationen överleva. Det har nu hänt - och det finns nu ingen talesperson för Wikileaks mitt under den värsta brinnande tiden.

Oavsett vad man tycker om Assange eller egentligen oavsett vad man tycker om sakfrågan med Wikileaks publiceringar så är det nu extremt viktigt att vägra acceptera att stater väljer att inskränka informationen och Internet. För även om Wikileaks nu blivit viralt, och mängder av människor i världen hjälps åt att hålla sajten uppe – och därmed är det enda sättet att undvika spridning är att stänga hela Internet.

Man kan nog lugnt säga att för president Obama har internet och fr a sociala medier gått från att vara hans viktigaste verktyg till hans största mardröm.

Uppdatering: Angående de pågående motattackerna så säger Anna Troberg ifrån – att ddosa handlar om att förhindra fri rörlighet och fri information.