Ligger och ser hur Sverige är lamslaget av snöväder. SJ ställer in all trafik och jag inser att nästa veckas tågåkande kommer bli en prövning i carpe diem. Skottning är gjord – tog dubbelt så lång tid som vanligt eftersom vinden packat snön hårt. Kompakt och tungt. Nu dags för jobb. Massor av jobb. Och boka hotell och tåg – om man kommer fram till SJ. Skulle behöva åka och handla skor eftersom mina gamla är heltrashade. Men de får hänga med ett tag till. Hinner inte shoppa idag.

Etiketter:jobb, status, tåg, vecka

Precis som Binerobloggen och Jan Helin – och en hoper andra så var jag på Blogg-galan igår. Ni som inte var där kan läsa här, kolla ett sammandrag av direktsändningen eller bakåtläsa i #bloggpriset. Det var en rolig tillställning och det kändes som om det var fler av oss gamlingar där än det var ”modebloggare”. Själv var jag med i nomineringsgruppen så det var mycket trevligt att komma iväg det här året. Förra året satt jag hemma i Borlänge och skrev copy.

Eftersom jag och Brit hade haft en heldagsworkshop med kund var man rätt nedmald i skallen och när jag var till hotellet en snabbis för att lämna väskor och byta om var det lite segt att sticka iväg. Men det var tur att jag gjorde det.

Det roligaste med såna här saker är att träffa personer som man kanske aldrig träffat tidigare – i år var det extra roligt att äntligen träffa Mumari (som hade lite otur med sin kamera och fick bilder av mig), DVIJDS (som jag lyckades fånga på bild) liksom hennes D, omtalad pojkvän, blivande pappa och polis som jag helt enkelt var tvungen att bjuda på en whisky eftersom han ju får stå ut med en del :) för att inte tala om hennes underbara föräldrar, Tonårsmorsa, Scaber Nestor, klassikern Laakso, Karin A från Lilla Gumman, Petra Jankov, Älskade Dumburk, ”Abbes Mamma” och självklart att äntligen live träffa Opassande-Emma. Har jag glömt någon så säg till i kommentarerna: inte nog med att man blev lite lätt salongsberusad så har det varit ett par rejält intensiva arbetsdagar.

Sen är det självklart en hoper som man redan träffat: de är för många att räkna upp:   – det är en ganska fascinerande grupp av människor som genom bloggar och numera Twitter hittat varandra som vänner och bekanta. Christina beskriver det bra:

Det kunde ha varit tvärtom eller helt skittrist men när jag träffar blogg- och twitterkompisar blir det alltid bara roligt, varmt, hjärtligt och skitkul.

precis som Ulrika skriver.

Det är det här som gör att jag fortfarande biter i med bloggandet här. Att det ger så många fantastiska nya kontakter.

Vilka vann då? Well – det har många andra listat så bra. Det roliga var att jublet när Farmor Gun (typiskt henne så har hon inte berört det i sin blogg – bara stoppat in badgen :) – det är en kvinna med en mission) (hon har gjort det nu) ropades upp som vinnare var oerhört. Denna lilla fantastiska kvinna fick sedan hålla ett piratbrandtal från scenen och jag lovar: hon vann en massa röster där. Rick Falkvinge såg jag hade ett brett leende i ansiktet och både jag och Nikke tjoade rejält. Hon chattade idag på Aftonbladet och kolla gärna också in JMW Talkshow där hon var gäst. Självklart – det handlar om politik – vilar hon inte på hanen utan skriver idag om övervakning.

Och jubel (åtminstone i vårt hörn av lokalen – nära baren där medelåldern var något högre än på andra ställen) blev det när Gunnar aka Abbes pappa vann med HejaAbbe. Läs hans berättelse om kvällen eftersom den var minst sagt dramatisk: jag träffade honom när han försökte få någonstans att sitta, och som den fantastiskt mysiga människa han är så bad han om ursäkt att han inte pratat mer med mig. Men snälla nån liksom :). Så oerhört värdig segrare och en hjälte att gå upp och ta emot priset trots att han bara någon halvtimme innan varit avsvimmad.

Så här var min spontana känsla efter galan. För visst – Kenza tillhör verkligen en av de bättre inom det där som kallas ”modebloggande” men jag vill ändå tro att sociala medier handlar om mycket mer:

Jag tycker också det var ett mycket bra val av hederspris: Carl Bildt och hans Alla Dessa Dagar. Intervjun är mycket intressant utifrån ett sociala medier-perspektiv också.

Sen då? Well – det var en massa mingel. Men jag fick lov att vara så där medelålders som jag snart blir och säga ”det är en dag imorgon också” vid 22-tiden och gå till hotellet och jobba inför dagens workshop runt Facebook. Samtidigt kändes det inte så väldigt roande att gå på efterfesten – ”ursäkta, åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin efterfest” – på Café Opera.

En liten skandal eller snarare ett bevis på att en av de bästa funktioner som Twitter kan installera är ett alkolås är den person som kapat @icastig – det konto som personifierar den kända reklamfiguren – började twittra minst sagt märkliga tweets. Löjligt och framförallt onödigt att utsätta personer som Ulrika, Ulrika och Petra för sånt. Jag kan förstå att ICAs Magnus Wikner nog ringt reklambyrån King och frågat vad fan som hänt – men jag tycker deras uttalande kunde varit lite mindre… Fjollingworthskt. Framförallt är det löjligt om de inte erkänner att de tappat kontrollen över kontot eftersom jag – precis som Ulrika Good – har svårt att se att kontot från början varit skapat av samma person: det har tidigare skötts oklanderligt. Dock menar @icaredaktion att det aldrig varit ICAs. Sen tror jag att de kommer få det väldigt svårt att få Twitter att stänga ner kontot: dels har de inte enligt PRV skyddat det som ett varumärke¹, dels skulle det kunna innebära att företag får stänga ner vem som än gör något som inte behagar dem. Jag tror inte att ICA som varumärke skadas nämnvärt. Däremot lär den som hållit på nog passa sig för ett antal bloggerskor fram över. Och inse att han nog inte ska försöka att söka jobb som professionell twittrare.

Själv fotar jag alldeles för lite. Det beror helt enkelt på att jag faktiskt hatar min Iphone som kamera. Så jag lägger ut en rolig bild på Mumari från när vi inte :) var ute och rökte…

Lite linslusar från Medievärldens fotograf. Mer bilder på Aftonbladet. Mary hade med sig mannen som fotograf.

Själv undrar jag vart bilden som togs på mig, Mumari, Stielli och Nikke finns? Nån som sett oss?

För övrigt är det kul att se att en hel del gamla bloggare får proffsjobb – Fashio bloggar nu om webben på DN och kommenterar Stora Bloggpriset.

Andra bloggtävlingar – det är ju dags för YABA. Här kan vi prata om en liten bloggosfär :) – den sk ”markom”-sfären. Sociala mediebubblan. Själv är jag nominerad med DigitalPR men i kategorin ”Media” där jag fajtas med Mindpark som jag försöker att skriva för. Sen skriver jag ju en del på JMWs blogg som är nominerad i Marknadsföringskategorin. Roligt där är att Brit är nominerad för sin egen blogg – och leder över JMW trots att man lugnt kan säga att hon bloggar mest på den senare. Onekligen ett bevis på hur bra bloggande stärker personlig branding. Problemet är nu vem man ska rösta på – jag gillar ju alla och framförallt känner jag en majoritet av personerna bakom bloggarna. För lika gärna som jag vill att JMW ska vinna så skulle jag bli lycklig att Åsk fick något pris för Adland, samtidigt som jag tycker att Brit är värd att få uppmärksamhet osv. I min egen kategori så känns det som om Jardenberg, som ju också konkurrerar med sig själv, är viktig liksom de andra. Och Nikke, Gunnar och Ronnestam… äh, ni får lov att rösta efter ert eget huvud :).

Nu ska jag gå och sova. Imorgon är det också en annan dag. En sån där tidig-uppstigar-dag för att ta tåget till Stockholm.

Uppdatering: Jag lär göra en rejäl uppdatering av Bloggare jag mött – dels efter Tweetup i Sthlm, dels efter blogg-galan. Jag menar – jag har ju faktiskt mött Hector. En som jag äntligen mötte AFK var ju Anton. Fan vet vilken blogg man ska länka om honom till :).

1. visst de kan hävda att det är ett inarbetat och hävdvunnet märke men det håller knappast mot amerikanska Twitter [↩]

Etiketter:Abbes pappa, Adland, Alla dessa dagar, Älskade Dumburk, Åsk Wäppling, blogg-gala, bloggala, Brit Stakston, Carl Bildt, DVIJDVS, Erik Laakso, Farmor Gun, Heja Abbe, ICA-Stig, Jan Helin, jobb, Jocke Jardenberg, Kenza, Lilla Gumman, Mumari, Nalen, Nikke Lindqvist, opassande, Petra Jankov, Piratpartiet, Rick Falkvinge, Scaber Nestor, skandal, sociala medier, Stockholm, Stora Bloggpriset, svimning, Tonårsmorsa, Twitter, Ulrika Good, YABA

Jag överlevde november i år igen. Det tar mer och mer energi för varje år. Jag börjar bli gammal. Ju längre bort jag kommer desto lättare blir det att trampa snett när det går fort framåt.

December är än galnare när det gäller jobb. Nästa vecka är en sån där vecka som när man tittar på den i Outlook-kalendern så kan man bara garva. Det är inte så mycket av tid för annat än jobb om man säger så :). Bland annat startar jag och Entapir-Jesper Social Media Club Dalarna på fredag.

Så är det. Det har gått bra för mig. Allt har inte blivit som jag tänkt mig men jag lyckades med den galna stunten att släppa det gamla trygga än en gång och ge mig ut i det okända. Människor frågar efter mig som både creative planner och fr a som sociala mediestrateg. Jag får lov att säga nej till uppdrag. Jag använder skohorn för att få ihop allt. Jag är lyckligt lottad på det sättet.

Men det finns alltid ett men. Det är alltid något som man får offra för att vinna något annat.

Ett långfinger åt döden
Vi gick över lik
Och skylta’ med vår kärlek,
vårt rika inre liv
Men plåtarna till himlen
var slut när vi kom dit
Och priset vi betalat
För att klassas som elit
Var att vi blev som dom andra

Tack Jocke B för orden. Det är något man måste räkna med.

Vad väljer du att offra?

Etiketter:jobb, Kent, november, Standh.DigitalPR

En intensiv vecka tar sig sin början imorgonbitti kl 5.48 då tåget går mot Sthlm. För att klara det ska jag nu:

• Fakturera
• Betala räkningar
• Skriva spaning (får göra klart på tåget)
• Förbereda tisdagens workshop (får jobba under morgondagen)
• Raka skallen och hakan
• Packa
• Tidrapportera

När jag kom upp till mitt hemmakontor såg det ut såhär:

Just nu skriver jag spaning och ser Mythbusters Demolition Derby Special med sonen.

Insåg idag att nästa vecka är det 1a advent. Vi kan säga så här: den var jag inte med på…

Helgerna blir kortare och kortare tyvärr.

Uppdatering: Uppstigning om 4 timmar.

Etiketter:fakturering, jobb, packa, rakning, räkningar

En lördag efter en intensiv arbetsvecka. Inget bloggat den här veckan heller. Tiden räcker inte riktigt till längre. Det är tråkigt. För det krävs tidsoptimering. Jag är konsult. Jag är egenföretagare. Jag måste hinna sälja in, läsa in, leverera. Och mitt jobb går ut på att tänka och analysera. Det tar tid.

Många gånger handlar det också om att allt blir inte som man tänkt sig. Händer något med en kund – en negativ artikel, ett skeende som måste hanteras kommunikativt så är det bara att starta igång; lägga annat åt sidan och lägga upp strategier, ge taktiska råd och stödja i det operativa arbetet. Oavsett om man ligger i svininfluensan, är på Tekniska Muséet med sonen eller har tre timmar till deadline.

Samtidigt kan jag fundera om tidsoptimeringen, den konstanta jakten på fakturerbar tid, är vettig i alla delar. Det är ett faktum: gör inte jag det blir det kärvt månaden efter.

Jag har ett bra tag jobbat med mätning av sociala medier – att hitta bra och skarpa sätt att erbjuda nästa steg för kunder. Det innebär att jag funderar mycket över nyckeltal och eftersom sociala medier är billigt att sätta upp men kostar genom att man måste lägga ner tid så är tidsoptimeringen där igen.

Jag berördes lite illa av en passus i gårdagens Flashforward: en av systrarna (kommer inte ihåg namnen) gick till sin pastor för att fråga ganska tunga saker. Han var stressad och när hon frågade om metafysiska frågor och allt annat lyssnade han inte utan gav ett meningslöst svar och skickade kvinnan vidare. Tidsoptimering och delegering. Prioritera det som ger mest utdelning.

I grunden handlar all mätning, all effekt om vilket mål man satt redan innan man började. Självklart kan man optimera utifrån en klar modell men den är alltid utifrån ett mål och ett antal förutbestämda strategipunkter. På samma sätt gäller prioriteringar: att kanske inte alltid rusa efter det som brinner mest utan att prioritera utifrån de mål och de hållpunkter som man satt upp.

Att jag berördes illa av segmentet i Flashforward beror säkert på att jag minns så många gånger där jag som präst fick skärpa mig själv och kom på mig själv att jag tidsoptimerade fel – men kom på det i tid för att kunna laga det. Exempelvis – det är flera nätter jag träffade på ungdomar ute på stan då jag nattvandrade, som satt sig och bara mådde dåligt – livets jävlighet kom över dem. Antingen kunde jag prata en stund och sedan gå vidare – eller så kunde jag sätta mig bredvid och dela tystnaden, och vänta tills det var dags att prata. Jag har suttit timtal på marken på parkeringsplatser, på stentrappor och på andra ställen. Tittat på stjärnor, funderat över livet självt med en mol tyst ungdom bredvid mig. Ibland blev det inget sagt alls – men jag har efteråt fått fantastiska tack för att jag faktiskt var där. Eller så utvecklade det sig till fantastiska samtal om livet, om problem och där tiden optimerade sig själv.

Jag tror det kan vara en viktig sak att lära sig för kommunikationsbranschen: tystnaden och icke-görandet skapar plats för kreativitet och bra strategier. För en kund borde det vara en självklarhet att i offertsammanhanget fråga “men var är tiden för att tänka – hur ska du hinna det på de här timmarna?”. Tidsoptimering kan inte handla om att tidskomprimera utan att få ut bäst effekt: och det får man när man lägger till redundans, tid att tänka och att vara tyst.

Min vän JK, cd på JMW (som för övrigt blivit pappa i veckan – grattis: du kommer bli en fantastisk pappa), pratar gärna om liveline istället för deadline. För en idé, ett projekt behöver snarare ses som att födas när det startas – inte att det dör när deadline nås. Tror att det är en viktig lärdom och tanke: och att vi måste mycket bättre integrera stillheten, tystnaden och tänkandet.

Jag jobbar gärna mycket. Jag jobbar gärna 24/7/365 om jag har tid att tänka. Annars gör jag inget bra jobb. Och det jag glömt bort lite är att bloggandet är ett sätt att tänka; att plocka upp tankespår och låta dem utvecklas.

Etiketter:Flashforward, jobb, konsult, mätning, prioritering, sociala medier, tidsoptimering, utdelning

Det kan man undra såna här veckor där vi börjar prata level 6 (fast kanske ska vi säga 7 idag :)).

Jag är creative planner och sociala mediestrateg. Det innebär att jag försöker att hitta rätt bland vad målgrupper och målindivider faktiskt tycker och upplever – och vad man som företag eller organisation bör göra för att nå fram. Det är många gånger att ha en fot i varje läger: företaget som på mest effektiva sätt vill skjuta ut så mycket information inifrån sig själv som möjligt – och insikter om att målgruppen inte är intresserad av att bli måltavla för all den informationen. Genom sociala medier handlar det ännu mer om att hitta rätt tonalitet och finnas närvarande på de ställen där människor faktiskt är. Det är det jag försöker att lära ut, ge stöd och bygga förtroende hos företag och organisationer att våga göra: sluta störtmassbomba och börja att konversera.

En planners uppgift är att få marknadsföringen att vara rätt: primärt för de som är ”målet” för den, sekundärt för företaget som vill marknadsföra sig. Det handlar om att undvika att som företag bli upplevd som påstridig, tjatig och ointressant. Ofta blir strategin att göra mindre snarare än att göra mer.

Jag tänkte på det när jag läste Karins fantastiska text om vad en CIO faktiskt gör och är. För mig som bland annat jobbar med att titta på målgrupper inom den sfären var det en fantastiskt upplysande text. Och viktig eftersom hon visar på en annan sak som blir mer och mer påtaglig när jag tittar  människor i mitt professionella nätverk och deras bakgrund: det är ofta att de som är mest framstående, intressanta och som jag fastnar för sällan har ”rätt utbildning”. För att ha både rätt utbildning och vara passionerat nyfiken för sitt jobb är ibland svårt – man blir genom utbildningen helt enkelt hemmablind. De finns och de är fantastiska människor men jag tror att vi kommer att mer och mer se att människor ofta kommer att landa på helt andra platser än de som de utbildat sig för.

Mitt råd till unga är att inte stirra sig blinda på vad de ska bli utan att utbilda sig för att bli nyfikna.

Etiketter:CIO, creative planner, jobb, marknadsföring, planner, utbildning

Jag röker mindre och mindre (men självklart snusar jag då mer och mer). Varför? I blame my Iphone. För att gå ut och röka har förut alltid handlat om att ta en mikropaus, att inte kunna nås av mail, Twitter, bloggkommentarer, jobb osv osv. När jag skaffade min Iphone så har det ändrats. Allt finns där och att gå ut och röka är ingen större skillnad mot att sitta vid skrivbordet (möjligen att man står upp och då och då nås av ren luft).

Frågan är väl om det är bra. Mikropauser behöver vi människor. Det är att starta om hjärnan lite. För min del har det varit en av de viktigaste, förutom nikotinet, incitamenten att röka. Snus innebär ju att man helt enkelt fyller på nikotin konstant oavsett vad man gör: rökning är en rit, en paus, ett hack i tiden.

Så frågan är om smartphones generellt kan komma att vara en hjälp för rökavvänjning?

Å andra sidan: ingen kan längre gnälla över att man tar en paus när man går ut och pyr – eftersom man fortsätter att jobba även då.

Etiketter:Iphone, jobb, mikropaus, paus, rökning, Twitter

Det undrar jag. Mycket jobb. Och den här veckan är inget undantag, bara ännu mer och intensivare :).

Etiketter:höst, intensivt, jobb

Jag har inte egentligen några hanguos när det gäller vilka jag faktiskt kan tänka att jobba med. Så länge det är relativt lagligt, kan utmana mina strategiska och kreativa skills och betalar för sig så är det knappast problematiskt för mig att vare sig jobba med politik, dobbel, sex eller nåt annat som folk lätt blir upprörda över. Så länge jag ser att det finns en utmaning och att det passar mitt personliga varumärke och fungerar med mina andra kunder.

De enda som direkt skulle få vända och om de inte försvann tillräckligt fort skulle få en välriktad spark i ändan av en stålhättad Doc Marteen är Sverigedemokraterna. För jag har en ytterligare regel: jag jobbar bara med människor som är intellektuellt kapabla. Däremot skulle jag gärna jobba med såna som Isabelle och andra fantastiska människor.

Etiketter:jobb, spark, stålhätta, Sverigedemokraterna

På tåget igen. Fredag kväll spenderas i sällskap med SJ. Inget nytt under solen. Ett par intensiva dagar i Stockholm. Utmanande, spännande och konstant på. Jag blir tystare och tystare på nätet – tiden till att cruncha och tänka är inte speciellt stor. Det handlar om att leverera. Konstant leverera. I längden inte bra men just nu är det just så. Det handlar ofta om det – som konsult är man inte bättre än sin senaste dragning, sin senaste preso, sin senaste leverans. Det är utmanande.

Det som är spännande är att träffa alla dessa smarta personer. Det är oerhört inspirerande att lira med personer som faktiskt driver marknadsföring i riktigt stora företag och det lär en väldigt mycket.

Samtidigt får jag också utmana min egen dåliga självkänsla, och hantera det fluktuerande självförtroendet som man har. För man är människa, vi är alla alltid rätt osäkra på oss själva – men att ändå våga utmana sig själv, sträcka sig den där extra centimetern så växer man. Att bli kvar i det man gjort länge länge skulle för min del innebära att jag tappade utmaningarna och det dödar mig sakta men säkert.

Stockholm då? Well, det börjar bli förståeligt. Det är en stad som för min del tar tid att komma överens med. Jag börjar sakta men säkert hitta i citykärnan. Jag börjar sakta förstå tunnelbanan igen. Jag blir fortfarande fascinerad över att folk uppenbarligen kan det i skallen. Å andra sidan antar jag att de flesta åker ungefär samma väg hela tiden?

Så den stora frågan: hur går det för DigitalPR?

Det går bra. Självklart handlar det väldigt mycket om den lycka jag har att ha ett fast gig. JMW Kommunikation är min stadiga plats numera och framöver till två tredjedelar av det som sägs vara 100%. Resten handlar om roliga uppdrag och spännande föreläsningar för såväl företag som för kluster av företag eller branscher. Självklart är det en omställning för hela familjen. Jag är borta tre dagar i veckan minst, jag jobbar konstant och för min del är inte den 25e något annat än ett datum: lön tar jag ut när det finns pengar nog på företagskontot.

Jag har skaffat mig en ekonomi-Hitler som jagar på mig efter fakturor, räkningar och kvitton. Det är bra. Jag är fullkomligt livegen när det gäller ekonomin och det passar mig rätt bra. För hellre det än att faktiskt behöva hålla ordning på det själv.

Så livet rullar. Men bloggandet får stå tillbaka för dels Twitter och dels jobb. Bara så ni vet.

Ps. Har skrivit min sista (?) krönika för Resumé. Nån som har lust att anställa mig som krönikör i höst? Ds.

Etiketter:blogg, digitalpr, JMW, jobb, krönika, självförtroende, självkänsla, Stockholm, tåg, tid