En kväll med Bowie

Har man någonsin drabbats av David Bowies röst så börjar man genast klappa händerna som en säl.

Andres Lokko sätter fingret på det. Hans recension är precis vad jag twittrat som en galning om. Jag hade tänkt att blogga om något annat men har spenderat kvällen med att lyssna på David Bowies ”The Next Day” (frilyssning på Itunes). Om och om igen. Och så än en gång. Kanske ändå en gång till. Det är magi. Det är Bowie. Kanske det bästa han gjort på decennier. Kanske det bästa han någonsin gjort.

thenextday

För det han gör är att inte kopiera men göra låtar som gör att man slängs mellan årtionden. Det här är nån sorts ”när-världen-vänder”. Jag kommer (hur man nu gör det med digitala versioner av en skiva) spela den här skivan sönder och samman.

Och det är vad han gör så väl även på ”The next day”: David Bowie låter som David Bowie igen.

Exakt som Lokko skriver. Det här är pure Bowie. Det är för mig att bli slängd omkring mitt eget liv. Det är insikten att den vackra mannen – Thin White Duke – hela tiden funnits där.

En del har gnisslat (jag har fått det mot mig) ”nu kommer folk och säger att de gillat Bowie men hallå liksom”. Själv köpte jag ”Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” 1978. Då flera av de som försöker förklara att en del av oss ”aldrig fattat Bowie” inte ens var födda. Och en del kommer säga ”äh nostalgiskt dravel”

Låter det modernt? Nej. Nyskapande? Absolut inte. Fantastiskt? Ja.

För det är verkligen det. Och jag twittrade om gitarrer. För konstigt nog är antagligen Bowie den som vågat låta sina gitarrister vara speciella – för mig är självklart Mick Ronson, Tony Visconti och Robert Fripp stora – men jag tycker Reeves Gabrels också är en viktig del av Bowie. Till skillnad mot Lokko (om jag förstår honom rätt) så tyckte jag Tin Machine var bra (första plattan). Och jag gillade hans märkliga utflykter i dubstep och utmarkerna av NIN-influenser.

Det är det som gör honom så fascinerande. Att aldrig stå still. Att alltid vara nyfiken. Minns ni Bowie.net? Han började titta på såväl sociala nätverk som att skapa digitala banker mm innan de flesta ens fattat att det fanns något som hette Internet.

Och det är det här som gör skivan så fascinerande. För det här är inte en musikstil – det här är Bowie. Även om han valt att titta bakåt – mot Aladdin Sane, mot Ziggy, mot Scary Monsters, mot Berlin-tiden (Heroes, Station, Young Americans) och inte minst Lodger och Motown-influenserna, och sen lite Let’s Dance och så klart lite små influenser av senare plattor – så är det så oerhört nytt. Och det är ett rejält långfinger mot alla som tycker att såna som han är föredettingar. Det är fascinerande att höra hur han istället visar på hur hans musik influerat så många andra. Skivan igenom så känner man ”men vänta – det här är Bowie och andra har gjort det efteråt”.

Här finns en handfull sånger som tillhör det absolut bästa Bowie har skrivit sedan 1970-talet

Det här är årets skiva. Kanske decenniets skiva. Eller så är det så att jag och Lokko och andra helt enkelt fått vårt liv paketterat i en skiva av den där fantastiskt vackra 66-åringen. Det är underbart att skivomslaget är smart. ”Heroes” (som tillsammans med Ziggy jag anser vara hans bästa skiva) men med en fyrkant med nya skivans namn. Det behövs inget nytt och effektsökande – det behövs att ta vara på det man har och skapa utifrån det. För någon gång då och då sker miraklet. En person omskapar musiken, omskapar det vi förstår. För vår generation är det Bowie.

Och hur många som än har försökt upprepa vad David Bowie en gång gjorde så är ”The next day” – sina smärre brister till trots – ett sjudundrande självsäkert bevis på att ingen annan ens har kommit i närheten.

Det här är som om Gud kommit tillbaka. Och så är det här #038 i #blogg100.

Havsluft

Idag släppte Spotify en uppdatering och då började tjänsten att bli ännu mer värdefull – den kan nu scrobbla till Last.fm dvs. det finns en social dimension att använda Spotify. Smart att använda sig av Last.fm som ju redan används av rätt många. Hittar mig gör ni genom att söka ”deeped”.

Självklart skapades det en grupp och för att citera Claes:

Än en gång drar vi fram som en gräshoppesvärm, letandes nya gröna fält med web2-gröda att tugga i oss.

Det är ju lite så. Någon hittar en ny tjänst och tipsar om den (faktiskt har de virala looparna och invitational only nästan stoppat – gissningsvis börjar det nu bli intressant för tjänsterna att hitta användare för att kunna finansiera sig i lågkonjunkturen) och ”bubblan” drar dit.

Visst är det så att allt inte finns på Spotify. Men genom vår bubbla så får man hjälp. Så nu lyssnar jag på Abcess Exil – efter alla dessa år. Underbart är det. Ler åt alla textrader som inspirerat mig som ung poesiskrivande svartrockare. Det är inte så underligt att jag älskade deras texter och älskar Majakovskij.

Spotify ja. Snacka om att lyckas hitta en perfekt position där erbjudandet är brett nog för att gillas även av personer med mer udda musiksmak – och samtidigt slippa ta diskussionen med artister runt IPred. När tjänsten nu utvecklas vidare skapas fler och fler incitament för min del att sällan plocka upp vare sig Itunes eller mitt musikbibliotek. Med fler sociala kopplingar så finns det få saker som inte gör att man redan idag kan säga att: det här är morgondagen.

En annan diskussion som påbörjades här är varför det kan se ut som det är mycket (rock)band som kommer från städer som är ”industristäder”. Diskussionen tog sin början i Sundsvall men jag har funderat på det mycket då jag dels vuxit upp i Köping där Stadtskultstudion (och senare Smedjan) och punkscenen var stark och sen här i Borlänge vars rockscen knappast kan sägas vara okänd. Vad är det som gör det? Jag har några teorier:

  • Det finns ett underdogperspektiv hos flera generationer. Föräldragenerationen skäms lite för att barnen inte fått det som de tror att andra (läs akademikers barn) fått. Så ”arbetarbarnen” som väljer att satsa på musiken får stöd. Och hos de kidsen finns också samma sak: men där handlar det mycket om själva andan i en industristad. Det mötte jag bland de band jag jobbade med när jag var ungdomspräst (Sugarplum Fairy bland annat) och att punken slog så hårt i Köping berodde på det. Den lilla industristadens introversion och känslan av frustration som ung. Du har att välja på att spela fotboll eller spela rock.
  • Jag tror också att industristäder på något sätt har en högre andel av lokaler. Det är väldigt ovetenskapligt men det känns så. Och att det finns en större önskan – utifrån ett kommunalt underdogperspektiv – att ge möjligheten till att låna lokaler, att sätta upp konserter. Sen finns det mycket mindre urval av stora konserter mm så man gör det själv istället.

Ett sidospår är att förutom några undantag så har framgångsrika band från Borlänge börjat på S. Jag och Stommen från … Stonecake försökte för några år sen finna ut varför men gick bet.

Vad tror ni? Pena – du som både lirat i band här i Borlänge och jobbat med kids under alla år: vad gör det hela?

Uppdatering: så ramlade jag över det här… Och det här! Det var under Gammelgårdsrocken Steg 2 som jag för första gången mötte Pena som brukar kommentera här på bloggen. Han var stor och en av musikerna (Blue Crow Men) – och lärde mig hur jag skulle undvika att kaffet blev beskt (jag stod i caféet). Det var då som Sator spelade så högt så att folk dog eller nåt. Ingen har hittills trott mig men skönt att Peter Gustafsson kan verifiera:

Polisen bröt strömmen
Avslutade gjorde Köpingsvännerna i Sator som nu hade slagit igenom på allvar med Lpn Slammer och singeln Oh Mama. Sånt tryck har det inte varit på Gammelgården varken före eller efter. Nu fanns det de som tyckte att ”trycke e för mycke”. Enligt Polisen som bröt strömmen hade Sator haft så hög ljudnivå att EKGn på närliggande lasarett stannat!

Och sen ART. Ja kära nån… Kolla in filmen med Ebbot Lundberg och Union Carbide Productions… Och en bild på ”Fjutten”! Ojojojoj…

Reblog this post [with Zemanta]