Jag ramlar in på Fredrik Malms Newsmill-artikel om Fighters & Lovers och noterar än en gång hur oerhört mycket ens ideologiska perspektiv faktiskt styr ett moraliskt avgörande. För oavsett hur man vänder sig har man ändan bak. Själv har jag genom åren förfäktat många olika perspektiv där våld i slutänden sett ut att vara en nödvändighet. Exempelvis tillhörde jag dem som ansåg att Umkhonto we Sizwe var nödvändigt för ANC. Precis som att jag kan ha svårt att helt ta avstånd från olika motståndshandlingar från palestinska sidan när man ständigt läser såna här överloppshandlingar från Israels sida.

Å andra sidan tror jag inte att våld någonsin löser något. Våld är den sista utvägen, ett utlopp för frustration över en situation. Problemet är att våld alltid eskalerar en negativ utveckling oavsett om grunden för en våldshandling kan, utifrån vissa perspektiv ses som legitim. Att välja våldet som lösning är ett fattigdomstecken men samtidigt också en ryggmärgsreflex. Beviset på att människan är något annat än djur är möjligheten att reflektera över sina egna handlingar och beräkna en konsekvens: i grunden att ifrågasätta sina egna instinktiva reflexer. Samtidigt är människans val att ta till våldshandlingar likaväl ett bevis på att vi lever i en spänning mellan å ena sidan vår möjlighet att proaktivt utvärdera våra val och våra handlingar, å andra sidan djupt liggande instinkter från vårt ursprung där våld är en självklar försvarsmekanism, jakthandling och överlevnadsstrategi.

Som ung var jag benhård pacifist, hade jag inte blivit kronvrak hade jag valt att totalvägra och därmed fått sitta i fängelse. För mig var vapenfri tjänst fortfarande tjänst i statens planering av krigförande. Jag var så pass benhård att jag inte heller försvarade mig med våld när jag blev attackerad, vilket gjorde att jag har en del blessyrer kvar. Idag ser jag ett sånt ställningstagande som ganska naivt – och fundamentalistisk pacifism är, precis som all annan fundamentalism, livsfarlig genom att den blir ett imperativ istället för kontextuell utilitarism.

När vi tolkar en våldshandling utgår vi hela tiden ifrån vår egen världsbild. Den byggs av såväl erfarenheter, social (medial) normgivning, ideologisk övertygelse och metafysisk upplevelse av tillvarons essens respektive (alltför sällan) logiska slutsatser avvägda mot övriga parametrar. Helt enkelt så väljer vi att se en person som frihetskämpe eller terrorist utifrån vilka erfarenheter vi har av personer berörda av frågan – eller överförd erfarenhet från liknande händelser där erfarenheten finns: har du träffat en palestinier som utsatts för israeliska våldshandlingar tenderar du antagligen att se palestinska handlingar som motstånd mot förtryck snarare än terror mot en legitim regim. Och genom den erfarenheten tenderar du säkerligen att se andra gruppers handlingar som motstånd mot förtryck om situationen står i korrelation med den du har erfarenhet av. På samma sätt tenderar en ideologisk övertygelse att styra vilken tolkning som får råda runt vem som är frihetskämpe och vem som är terrorist och på samma sätt bygger din upplevelse av den metafysiska essensen: dvs. det som oftast avhandlas inom religionen också synen på vem som är frihetskämpe, motståndsman eller terrorist. I överförd bemärkelse fungerar våra val att utöva våld i andra situationer utifrån samma linjer: vi kan tycka att vi har en gemensam norm om att det är fel att utöva våld mot andra personer i vår närhet – men i grunden går det ut på hur varje individ väljer att tolka sin världsbild och därmed sin rätt att ta till våld. Så för Israel innebär det att deras val att med våld slå ner palestinska protester, ta över landområden mm bygger på deras uppfattning om sin rätt till landet, till att skydda sig mot terror etc. För personer inom rörelser likt Fighters & Lovers eller Svarta Blocket så bygger deras val av att stå bakom våldsamma regimer eller att använda våld i samband med demonstrationer på deras tolkning av hur världen är beskaffad.

Det var en av de svåra sakerna att hantera i samband med protesterna runt det iranska valet: stater har enligt internationell lag rätt att undertrycka våldsamma protester från medborgare, i princip med det våld som nöden kräver. Att det sista sedan är en tolkningsfråga gör att vi många gånger ser ett i våra ögon alltför extensiv våldsanvändning från statliga myndigheter. Problemet i detta är att vi samtidigt, åtminstone i vår egen närhet, gärna ser att staten intervenerar om demonstrationer och protester tar en våldsam vändning, vilket de nu också gjorde i Iran. Vem i Sverige hade ansett bilbränning, däcksbränning, krossade fönster mm varit ett ok sätt att protestera mot ett valresultat (även om säkert många partier ville göra något liknande när Piratpartiet tog plats i EU-parlamentet)? Det var en del av de protester som skedde i Iran. Samtidigt var protesterna mot våldet som utövades vid iranska ambassaden frånvarande från många i samband med de här händelserna.

Det här beror helt enkelt på att vi som mänsklighet inte har något gemensamt normsystem – och att även om vi i grunden har vissa värderingar gemensamt: att det är fel att döda en annan människa så är de värderingarna villkorade och relativa. Helt enkelt är det så att vissa människor anser det som nödvändigt att ta till våld mot exempelvis abortkliniker – utifrån sin fasta övertygelse om att abort är mord. På samma sätt som andra anser det rätt att använda sig av självmordsbomber för att skapa en situation där ingen går säker och på så sätt skapa en opinion mot det upplevda förtrycket. Det är i sig inte konstigare att människor tenderar att vilja ta hem sina soldater när dessa blir beskjutna: helt enkelt fungerar terror på så sätt: att vända den interna opinionen. Samtidigt är det inte konstigt att vi väljer att inte se statligt våldsutövande som generellt fel och tolkar potentiellt militärt våld som positivt eftersom det då skyddar nationalstaten, innevånarna, demokratiska värden.

Ett avståndstagande mot våld blir helt enkelt alltid relativt och subjektivt – beroende av en kontexten hos såväl den som tar avstånd som hos den som gjort ett val. Självklart är det så att vi i opinionsbildning hellre väljer ett mer enkelt förhållningssätt och försöker förmedla imperativ och generella normer men i ärlighetens namn hamnar vi alltid i svårigheten att vi alla ser världen på olika sätt.

Fredrik Malms avståndstagande mot Fighters & Lovers (precis som mitt avståndstagande mot deras åsikter) blir endast meningsfullt som ett perspektiv som ger andra personer möjlighet att tolka sin omvärld. Men det kan aldrig bli en absolut sanning – och om man som människa försöker att sätta sina egna åsikter som absoluta sanningar hamnar man på samma sida som de man tar avstånd ifrån eftersom det innebär att man gör våld på individens rätt att göra sina egna tolkningar.