…att vissa inom försvarsmakten onekligen har svårt att förstå det här med tryckfrihet och liknande. Jag tror visserligen att det är ett misstag i grunden som gjort att Värnpliktsnytt fått sitt bredbandsabb avstängt men att en försvarsmaktsanställd väljer att uttala sig som berättas i DNs artikel oroar minst sagt i ljuset av FRA och andra lagar.
…att det är dags att sluta säga åt barnen att inte svära när de slår sig. Inte för att jag kan göra det som svär som fan själv men ändå. För forskare säger sig kunna visa att svärandet i samband med fysisk smärta faktiskt kan hjälpa mot smärtan enligt TIME. Det är onekligen en intressant aspekt att vi just svär utifrån att det är en instinkt för att uthärda smärtan:
”Swearing probably comes from a very primitive reflex that evolved in animals,” Pinker says. ”In humans, our vocal tract has been hijacked by our language skills,” so instead of barking out a random sound, ”we articulate our yelp with a word colored with negative emotion.”
och samtidigt kan det också visa sig att det är dumt att krydda det vanliga språket med svordomar eftersom hypotesen är att man då förminskar nyttan i att svära när man väl gör sig illa. Dock kan jag tycka att det verkar vara lite svajigt: utgångspunkten ska vara att män svär mer i vardagen – och det visar sig att män sämre utstår smärta än kvinnor. Enligt forskarna ska kvinnor svära utifrån mer emotiva skäl. Själv tror jag nog att smärtupplevelse och –uthärdande har många fler dimensioner än att svära.
…att en del personer som utvecklar Wordpress inte fattat realtidswebben för fem öre – det kan man lätt se på de kommentarer Bolstad fått runt sin finding om en icke-dokumenterad försämring av pingandet i nya Wordpress 2.8. Även om det just nu inte rör mig personligen i ryggen så är det minst sagt anmärkningsvärt att man valt att göra det utan att dokumentera förändringen.
…att det är svårt för Piratpartiet att besvara frågor som inte tillhör deras kärna direkt. Nu handlar det om heteronormativitet, och även om jag tycker att Held är lite väl på gentemot Anna Trobergs vänliga svar så visar det här akilleshälen för PP. Det här är helt enkelt baksidan med att vara ett uttalat enfrågeparti som plötsligt ska navigera i en komplex politisk värld där man kommer att få frågor om andra saker än Internet och personlig integritet.
…att Peace & Love är över och att mina farhågor om kaos inte besannats. Det gör mig glad eftersom Hammar och gänget verkligen är värda varje framgång man kan tänka sig. Och när jag läser recensionerna i BT så inser jag vad en av styrkorna är: två band som, trots de gigantiska akter som också spelar, ändå är centrum: brödrabanden från Borlänge Mando Diao och Sugarplum Fairy. De bevisar att Borlänge är Musikstaden. Och charmanta Gustav är som han är :).
…att Pernilla Ohlin hissar Husmark Pehrssons ändlösa väderkvarnskamp mot “fusket” inom socialförsäkringarna och missar att det hela är ännu ett bevis på hur politikerna väljer att omintetgöra det normala sättet att lagföra brott på. Och Ohlin verkar totalt missa den gigantiska ändamålsglidning som sker för rätten att utföra polisiära handlingar: det som vi varnat för när det gäller IPRED, när det gäller ACTA och Telekomfördraget och som Skatteverket redan tagit sig rätten att göra: att myndighetspersoner och företag blir utredare, domare och straffutmätare på en gång. Jag blir skrämd av att läsa en ledarskribent som jag anser har en rätt hög grad intelligens för övrigt, skriva följande:
Bidragsmyndigheterna och Husmark Pehrsson ska ha en eloge för att ha tagit ett kraftfullt eget initiativ i frågan, istället för att skylla på polis- och åklagarmyndighetens handlingsförlamning. Fuskavgiften ska helt och hållet administreras av myndigheterna själva, vilket gör vägen från fusk till straff mycket kortare. Alla brott har inte i domstol att göra. […] På så sätt vävs ett finmaskigare och effektivare nät, som ökar chanserna att fånga de fula fiskar som slinker genom polisens trasiga håv.
…Simon har gjort ett mycket bra och viktigt jobb för att dokumentera och diskutera det fullkomligt huvudlösa åtal mot en person som länkat till Viasats Canal+ öppna streamade hockeymatcher. För som han påpekar:
Omfattningen av åtalet visar att skulle hockey-länkaren fällas ända upp till högsta instans är det riktigt allvarligt för allt som rör länkar och internets framtid. Samtliga sajter där användare delar med sig av länkar, som i vissa fall kan leda till upphovsrättskyddat material, bör således bli åtalade. YouTube, Facebook, Twitter, Bloggy, Google, Bing, Ja – nästan varenda sajt du är inne och surfar på…
Jag hoppas och tror att det ändå i slutänden är för galet och för stora konsekvenser att åtalet ogillas – fr a genom att det inte finns någon egentlig grund i någon skrivning av lagen om upphovsrätt oavsett vad åklagaren försöker påskina. Å andra sidan så ser vi just nu konstant hot mot ett öppet internet och hur företag gärna siktar in sig på “kabel-TV-nätet” igen – något som AOL försökte med på slutet av 90-talet. Läs också Marys postning i ämnet.
Det som händer i Iran är ofrånkomligt i en sån hård diktatur men som ändå har öppningar och låter folket smaka på demokratin. Det är som vanligt de unga och de mer välutbildade som startar det hela – det är alltid runt universiteten som såna här saker börjar. Tianmen, Paris… det är bara att titta på varje revolution så är det inte ”arbetare” utan personer som kunnat ta till sig nya tankar och tänkt dem.
Det har skrivits spaltmil om det hela och fr a om hur socialamedier gett möjlighet att sidsteppa regimens censur och CNNs missade chanser. Jag följer det och fascineras än en gång över vilken styrka det finns när man ger människor möjligheten att bli publicister och gräsrotsjournalister. Fine – det är osäkrare och större möjlighet till desinformation men det är också större chans att sanningen sipprar fram. Självklart handlar det (än en gång) inte bara om sociala medier, som Businessweek rätteligen påpekar1 men det är knappast så att det hade varit lika stor mängd av aktiva bloggare, twittrare och aktivister i andra länder utan dem. Det intressanta ligger ju snarare i det faktum att även om det är relativt få som använder Twitter i Iran så fungerar det som en viral informationskanal med relativt hög redundans och spridningsgrad – som tillsammans med sms och vanlig word of mouth helt enkelt skapar en situation som bygger plattform för en folklig resning: snabbare, mer öppet och mer kraftfullt än tidigare.
Så slutligen bestämmer Väktarrådet och Khamenei att det inte skett något valfusk. Om det gjort det eller inte – det vet vi inte. När de gör det, och när Khameini förklarar att nu får det räcka så innebär det en signal till militär och polis att det är dags att återställa ordningen. Det är det som sker idag: med vattenkanoner och tårgas, med varningsskott och snart också verkningseld mot demonstranterna. För utifrån deras lagar är det olagliga demonstrationer – precis som de demonstrationer som skett i Sverige, i andra länder företrädesvis runt EU-toppmöten.
Det är sorgligt men förståeligt utifrån hur en stat fungerar. En stat har ett våldsmonopol, och företräde till att tolka de lagar som finns. Liknande händelser skedde i Göteborg under kravallerna 2001, i Paris vid flera tillfällen osv. Samma sak händer överallt där staten bestämmer sig för att det är nog av protester och förstörelse. Ungefär som det startade för trettio år sen.
Det märkliga är att många människor förfasas över det som händer i Teheran (jag också) men anser ofta att liknande polisinsatser sker i Sverige eller något annat demokratiskt land så är det ok, det är då för att skydda landet. Vilket är det argument som Khameini och Väktarrådet använder – och tror på. Jag kan förstå den inkonsekvensen – men jag kan bli lite skrämd för enögdheten som vi lätt får när vi så stramt skiljer mellan ”här” – där allt är lugnt och staten är god, och ”där” då staten alltid är ond och aldrig har rätt. Det är ett kollektivistiskt tänkande som lätt kan leda fel. Det är tyvärr inte en omöjlighet att samma sak som händer där, kan hända här.
För det är lätt att glömma bort att de som styr i diktaturer eller i pseudodemokratier (som Iran) faktiskt tror att de gör rätt, de tror att de har rätt (särskilt när religion blandats in i mixen…). De har inte samma världsbild som ”vi” har, de har inte samma uppfattning om rätt eller fel som ”vi”. Men ”vi” tenderar lätt att tro det – och därför tolka de våldshandlingar som sker där som fientliga mot frihet och demokrati medan man gärna tolkar samma våldshandlingar som skydd mot samma frihet och demokrati när de sker i det egna eller liknande länder som vårt. Det är något som man inte får glömma.För inte ens ”vi” har samma världsbild så ofta. En anser att de som kravallade i Göteborg gjorde rätt medan en annan anser att det är pöbel och de borde minst skjutas med tårgas och vattenkanon. Vi har inte samma utgångspunkter.
Det handlar inte om att sluta protestera och rycka på axlarna – men att inse att det handlar om att få ett land att förändra sitt synsätt: inte att vända ”tillbaka” till rätt synsätt. Det handlar om realpolitik: att Khamenei och Iran får lov att inse att deras sätt inte är det rätta – och att det gör ont om man inte förändrar sig. Det handlar om att förstå det och inse att det krävs gemensamma krafter även från marknaden. Och storpolitiken. Och en jävla massa bloggare som flödar Google med #iranelection.
Ps. Det vore onekligen roande att höra hur Pontén och andra anti-piraters tänder idag gnisslar när TPB använder sina muskler för att säkra upp internet för de iranska protesterna…
Och när jag läser Swartz idag så inser man lätt att det som skedde i EU-valet inte är helt annorlunda än vad som sker i Iran. En protest, en revolution som använder nätet som bas och viral plattform. Den som inte förstår att såväl IPred, som Hadopi och Telekomfördraget kan användas för att tysta protester likt den i Iran fattar nog ingenting. Lagar likt dessa förutsätter politiker som inte väljer att låta en lag utsättas för ändamålsglidning – något svenska politiker tyvärr inte direkt visat sig mogna för. Ds.
Uppdatering: Det som händer i Iran, det som händer i Zimbabwe, det som händer varhelst människors rätt till en röst, till medbestämmande kränks måste bekämpas. Men vi får samtidigt aldrig glömma att hålla koll på vår egen bakgård, och aldrig glömma att vi både kan blir offer för desinformation respektive fastna i tron att vår världsbild ad hoc alltid är den rätta.
Uppdatering: Jag vet inte varför jag ens försöker förklara för människor att man ibland måste inse att man själv lätt blir en ”nyttig idiot” på grund av en kollektiv påverkan och diverse mediers höga tonläge. Jag har lång bakgrund i diverse grupperingar där våld blivit ett val: jag har spenderat många timmar att diskutera ANCs val att starta Umkontho we Sizwe, jag tillhörde den (förlorande) falang som ville att anarkismen skulle förhålla sig fredlig och så vidare. Jag om någon förstår mekanismerna som gör att människor tar till våld och faktiskt har jag tillräcklig kunskap för att kunna få många personer att döda genom att påverka dem till att se andra som monster. Det är plain psychology och egentligen rätt enkelt. Det som oroar mig är att man inte ser på händelserna utifrån hur de syns hos de styrande: det bränns bussar, det brinner bilar, det kastas sten, det är många människor som i ögonen på militär och polis är en destruktiv mobb.
I kommentarsfältet här så sker en mängd märkliga rationaliseringar för att kommentatorerna ska fortsätta kunna vara mot upplopp i stil med det i Göteborg, Sevilla, Paris, Köpenhamn… you name it men stödja samma upplopp i Iran, Ukraina etc. Problemet är att man då hamnar i ett sluttande plan av logisk hälta. För min del är det i alla fall bättre att erkänna min inkonsekvens och samtidigt försöka förstå den andra sidan. För om man inte gör det skapas det en våldsspiral där bilden av de andra är monstruös och det slutar med blodbad.
Vill man läsa och försöka förstå vad realpolitik är kan man läsa TIMEs genomgång av Obama-administrationens val:
1) supporting the opposition could be counterproductive, 2) this is particularly true in light of CIA involvement in the 1953 coup in Iran, and 3) there is little difference between the opposition leader and the current Iranian president.
Uppdatering: Är svenska medier dåliga på att uppdatera sig, beror det på midsommar eller det faktum att väldigt få saker går att verifiera med objektiva källor? Farnaz Arbabi menar att svenska medier måste släppa sin verifieringshets (och därmed sin objektivitet?) och berätta ”vad som händer”. Det är ju det som är problemet – och som Bitterlogg påpekar: vi vet inte vad som händer eftersom det är väldigt många olika rykten som cirkulerar. Problemet är helt enkelt att man, om man fullständigt låter flödet bestämma snarare bygger en bild som inte behöver vara sann istället för att just ”berättar vad som händer”. Om bara hälften är sant är det en förfärligt situation – om det visar sig att väldigt lite är sant så har vi varit nyttiga idioter för personer med en agenda som inte behöver vara våran. Det är det stora problemet i dagens disruptiva medievärld helt enkelt.
””I think the idea of a Twitter revolution is very suspect,” says Gaurav Mishra, co-founder of 20:20 WebTech, a company that analyzes the effects of social media. ”The amount of people who use these tools in Iran is very small and could not support protests that size.”" [↩]
Man ska inte sparka på dem som ligger ner och vara snäll mot dem som är utrustade med en sämre uppsättning fattningsförmågor sägs det. Så det här är väl egentligen elakt att påpeka men allvarligt: Alex Schulmans försök till att vara politisk analytiker känns oerhört … märklig. För hans förklaring att Piratpartiet bara handlar om fildelning, och att alla de som röstat på Piratpartiet bara vill att det ska vara fritt att dela filer är ett underligt uttalande för att säga det minsta. Och det faller liksom på sin egen orimlighet när han skriver:
Jag har verkligen försökt att sätta mig in deras argumentation, men jag klarar inte av det, för det är så dumt och platt och så fullständigt befriat från nyanser.
Här förklarar alltså mannen bakom 1000apor att alla andra är befriade från nyanser… Helt ärligt så är det här nog bland det dummaste jag läst på mycket länge. Dumt, platt och befriat från nyanser för att förklara hur det känns när man läser det. Det blir roligt när Schulman påpekar att:
Sverige tycks vara till 93 procent ett vettigt, tänkande folk. De övriga sju procenten tycks inte kunna föra normala resonemang. Jag är oroad. Vad är det som pågår i det här landet egentligen?
Okej. Enligt Schulmans sätt att onyanserat argumentera så innebär det att han tycker att de personer som röstade på Sverigedemokraterna är vettigt, tänkande och det är bara de sju procent som röstade på Piratpartiet som är idioter. Bra där Alex.
Det intressanta är också att det är samma argumentationslinje som vi sett hos många andra – varför får jag känslan att det handlar om ett centraliserat utskick från Anti-piratbyrån? Konceptet är helt klart följande:
Förklara att Piratpartiet handlar om fildelning. Inget annat. Diskutera inte personlig integritet eller övervakning.
Förnedra Falkvinges intelligens, intellekt och moral.
Ta inte upp de personer som argumenterar om internets frihet, säkerhet och personlig integritet. Nämn inte HAX, Emma och Oscar Swartz. Förklara att alla som röstade på Piratpartiet är unga killar med moppe och SD-sympatier.
Nämn inte IPred-lagen, undvik att ta upp ACTA, Telekomfördraget och FRA som frågor eftersom Piratpartiet pratar om dem.
Förklara hur musiker är offer och rädda för att säga vad de tycker – det innebär att de musiker som faktiskt säger något mot vår (Antipiratbyråns) åsikter egentligen är rädda för Piratpartiet.
Nedvärdera meningsmotståndarna som varande tjuvar. Undvik att diskutera upphovsrättens problem när det gäller synen på ägande.
Det är jävligt tur att det finns andra som vågar vara nyanserade. Exempelvis SVDs ledare som inte fungerar som nyttiga idioter för staten och rättighetsorganisationernas lobby. Eller läs Marys sammanställning av bra kommentarer som faktiskt vågar vara nyanserade och till skillnad mot Schulman balanserade.
Uppdatering: Via opassande hittar jag fler som slirar in på fildelningsspåret. Dataspelsbranschen, som verkligen skulle ha allt att tjäna på att jobba tillsammans med den nya nätkulturen förklarar att
Piraterna dödade det svenska musikundret. De driver fram övervakning på internet. Och de håller kvar Sverige i digital stenålder genom att sabotera övergången till lagliga digitala tjänster.
Jahaja. Självinsikten är tyvärr lika liten där som inom musikbranschen. För det svenska musikundret pågår konstant, men på Myspace och inom helt andra genrer än tidigare (antar att Strömbäck inte är riktigt hemma i Swedish Melodic Death) och det är knappast så att det går någon större nöd på dataspelsbranschen. Att vända på kuttingen och mena att Piratpartiet skulle tvingat fram övervakning är bara dumt – och okunnigt om hur historien ser ut. Enligt den argumentationslinje som Per Strömbäck använder så var det fel alla de som tryckte böcker mot statens vilja under franska revolutionen, alla de som valt att på olika sätt använda kända symboler för att uttrycka sig även om symbolen är någon annans osv. Det är jävligt skönt att Garpenståhl står på sig. Alla som orerar runt Dreamhack verkar totalt glömt bort att vi faktiskt också har en lag som förhindrar människor att ta lagen i egna händer. Oavsett vad Pontén försöker få till det med sin minst sagt märkliga metafor:
Det är som att två fotbollsspelare under en match plötsligt börjar spela handboll, och hänvisar till den personliga integriteten när de blir utvisade.
Förklara den om ni kan… Det är också skönt att man satsar på fler poliser, inte för att beivra såna ointressanta brott som våldtäkter och liknande utan just fildelning. Antar att det känns fint för alla de tusentals vars hem fått inbrott där det avskrivs direkt. För det är ju tjuveri som tjuveri eller? Artisternas integritet blir våldtagen. Eller?
Läs också Fridholms långa och välskrivna drapa mot fr a Dataspelsbranschen. Men läs också Karl-Erik Tallmos genomgång av Piratpartiets politiska program – en lång och resonerande text som knappast höjer partiet till skyarna men tar det hela på en mycket balanserad form.
Uppdatering: Oavsett vem som är vem så kan man lugnt säga att Alex Schulman nog inte ska prata något om tänkande människor om man ser på dem som hänger runt 1000Apor. Och det beror oftast på hur publicisternas egna intellekt visar sig… Särskilt när han gnäller att Aftonbladet inte lägger ut hans krönika… när de sen gör det…
Men det ser rätt kul ut när man kör igenom deras kackiga webbgränssnitt fort :)
…till klockradion hos min dåvarande flickvän och fick höra om massakern på Himmelska fridens torg. De senaste dagarna har kinesiska myndigheter försökt att stänga ner nätet. För en repressiv stat vill till varje pris förhindra minnet av deras eget gigantiska misstag. Hotmail, Twitter, Typepad-nätverket. Allt för att undvika att människor minns och pratar om den regim som kontrollerar och censurerar människors rätt att prata, konversera.
Det som är skrämmande är att det i de senaste diskussionerna runt IPred, runt TPB kommit upp liknande förslag om att delar av internet, att förhindra människor att få tillgång till nätaccess osv. Här i Europa. Här i Sverige.
Gissningsvis kommer diverse partiföreträdare, statsministern och alla andra förfasas över censur och över massakrerna. Men det kommer att klinga extra falskt efter genomdrivna lagas som FRA och Ipred.
Uppdatering: Kolla in den gigantiska länklistan på Metafilter runt Tianmen Square. We never forget.
Anders Mildners text om sina minnen från Göteborgskravallerna och hans jämförelse med vad som händer idag måste läsas. Av alla men framförallt av de personer som gärna försöker påskina att “ungdomsgenerationen” bara vill fildela. Av de som mest gäspar åt att så många bloggare väljer att i princip dedikera sitt bloggande till att diskutera ACTA, Telekompaket, IPred och FRA. För hans slutsats är så skarp, den är så ödesmättad:
Ibland när jag debatterar de här frågorna känns det som om jag är tillbaka i Göteborg igen, den där sommarkvällen. Allt för få pratar med de unga, de som försöker problematisera kallas för dumma saker (den här gången är det “tjuv” i stället för ”kommunist”) och den stora frågan – vart det här samhället egentligen är på väg – riktar nästan inga av de ansvariga blicken mot.
Kan vi verkligen tro att kommunikationskriget – FRA, Ipred, Acta, Telekompaketet, och så vidare – inte kommer att spela någon roll för hur de som känner sig drabbade förhåller sig till staten eller till andra lagar?
Det finns en extrem sanning i det här: politikerna anser att människor ska läras att lyda lagar – oavsett om de i grunden visar sig vara mot det allmänna rättsmedvetandet vilket fr a IPred och FRA visat i diverse opinionsmätningar. Man bygger ett extremt gap mellan en generation av internetanvändare och sig själva. När nu ett parti tar upp frågorna, väljer att ta Internet och en digital generations åsikter på allvar får gammelpolitiken använda sig av mängder av nedvärderingar, försök att tysta och förminska betydelsen av vad exempelvis Piratpartiet. Själv kan jag, som gammal anarkist, känna igen den sammanfattning och slutsats som Mildner gör.
Stringent väljer Intensifier också att ge Piratpartiet ett antal förslag, precis som Johanna Nylander, för hur de ännu mer ska visa på en seriös framtoning och undvika det grabbiga stuket – själv skulle jag snarare säga att det finns en svans som är problematisk för PP och som kanske företrädarna ibland är för oerfarna för att inte bli alltför inställsamma mot. Men som infallsvinkel visar: det må vara procentuellt färre kvinnor i Piratpartiet än i många andra – men numerärerna är mycket större – och andelen kvinnor på listan för EU-valet är stor. Jag hoppas dock att många av de “vuxna” personer med lång erfarenhet av såväl företagande som organisationsdrivande som kommit ut som piratpartister tar ett steg in i PP och gör det till ett riktigt reellt hot mot gammelpolitiken. Helt ärligt – en del av de personer som nu kommit ut som piratpartister borde få varje annat parti att bli riktigt oroade. Det är några av de mest brighta personer som vi har i det här landet. Och att såna som Majestatis Pluralis liksom Emma, Anna och andra i nätstrumporna (fånigt namn dock…) får mer plats framöver. Jag tror det är dags att bygga upp fler personer som framträdande företrädare än Falkvinge och Engström. Inte byta ut utan visa på hur partiet är något annat än gammelpolitikens partier.
Pernilla Ohlin i Dalarnas Tidningar gör ett misstag när hon menar att Piratpartiet precis som andra småpartier kommer att sakna personer att fylla sina platser med. Hennes jämförelse haltar betänkligt när hon sätter Feministiskt Initiativ, SD och Piratpartiet i samma fålla. Det sista är ett helt annat parti, med en medlemskader som inte kommer ur samma grund som missnöjespartier eller “ism”-partier som FI och SD eller Junilistan. Det här är ett nätverksparti, med personer vars åsikter sträcker sig över hela den politiska skalan men som i grunden har en gemensam grundvärdering – frihet, internet och personlig integritet. En analys som Ohlins visar på hur det gamla sättet att tänka politik kommer att hänga kvar länge – och att de strukturer som bestämt svensk demokrati kommer att behöva förändras.
Det som lätt missas av diverse politiska reportrar och de PP-kritiker som försöker skjuta in sig på mansdominans, enfrågestatus och icke-struktur är att Piratpartiet tar diskussionen och väljer att hålla den i det öppna. Berätta för mig när socialdemokratin vågade ta diskussionen om sin klassrasism, när vågade moderaterna att ta diskussionen om sin interna mansdominans eller när miljöpartiet valde att i det öppna erkänna att man behöver arbeta med det stora gapet mellan liberala och socialistiska mp:are. För att inte tala om den diskussion som kd borde ha när det gäller synen på homosexuella inom partiet eller centerns problem med synen på marknadskrafter kontra isolationism.
Piratpartiet är ett nytt parti. På många olika sätt. Men det nya ligger i att våga vara transparenta när det handlar om utveckling, om interna stridigheter och kritik. Jag vidhåller att de har en lång väg att gå ännu och kanske kommer det inte att ens existera om några år – men den impact och det genomslag när det gäller de frågor som man står för kommer för evigt förändra svensk och förhoppningsvis även europeisk politik.
EU-valet närmar sig och nej, jag tänker inte bli medlem i Piratpartiet. Jag står för min autonomi – den innebär att jag kan kritisera och hylla de som gör bra saker. Oavsett vilket parti de tillhör. Men jag kan säga att om jag väljer att lägga min EU-röst på något annat än den blanka röstningsstatistiken så kommer det att bli Piratpartiet.
Uppdatering: Hittar en lång utmärkt text som diskuterar Mildners hos Isobel. Läs den.
Det är roande läsning den läcktalagrådsremissen Ivia Wikileaks som blir en viktig motor för gräsrotsjournalistik) där teleoperatörer, ISPs och andra som på något sätt hanterar IP-adresser ska tvingas att spara alla loggtrafik i sex månader. Det roliga är ju att politikerna fortfarande försöker att hålla det gamla skenet uppe. Hello – det är kört att försöka att mörka saker idag. Det är roande på grund av att man verkligen försöker få det till att inte ha med IPred att göra, att skilja det från TPB och hela den diskussionen trots att det i själva remissen finns ett antal skrivningar där IFPI och Antipiratbyrån haft starka åsikter. Och det är ju så att datalagringsdirektivet i sig inte stipulerar hur grovt ett brott ska vara för att det ska gå under denna:
Dessvärre kvarstår en lucka i lagen sedan Bodströms tid, säger hon: den om hur grovt ett brott ska vara för att uppgifterna ska kunna krävas ut.
Borgerliga politiker som skyller på Bodström är lite sorgligt också. Var är er ryggrad? Linander försöker förklara men helt ärligt så känns det sannerligen som kejsarkläder. För oavsett definition av grova brott så bygger det hela fortfarande på att om uppgifterna finns kvar så kommer IPred alltså att fungera – det går att begära ut uppgifterna då man annars bevisar att teleoperatörerna och ISPerna helt enkelt brutit mot datalagringslagen. Så visst är det så att själva datalagringslagen inte tillåter IFPI att använda den som grund i sin småsinta jakt men tillsammans med polismetodsutredning, ett IPred och en eventuell framtida fällande tom i högsta instans för TPB (staten får väl se till att hitta fler jäviga domare) så är det väl ingen som på allvar tror att upphovsrättslobbyn inte kommer att försökaanvända det här för sin fördel?
Ändamålsglidningen är i full gång. Det är flagrant att så få politiker inte väljer att se det hela i sin kontext: alla lagar sammantagna utan som Linander och många fler: cruncha varje lag för sig som om den inte hade något koppling till något annat. Grejen är att det har det: det handlar om internet. De handlar om personlig integritet. De handlar om vilken sorts demokrati vi vill ha: en som är sann eller en som är kinesisk (australiensisk).
Det sorgliga i allt det här är tvåfaldig:
1. Det här är, oavsett vad vissa politiker försöker att påskina, en grundläggande fråga (det är faktiskt pinsamt av människor som jag förut hållit för smarta när de försöker förminska frågan till att handla om fildelning). Det handlar om grundläggande demokratiska värderingar. Statsmakten och i sin tur företag med intresse av tystnad och opaka strukturer skapar mycket snabbt nu lagar och regelverk som skjuter tanken på ett fritt samhälle i sank. Jag mår helt ärligt lite illa när jag ser diverse politiker hylla frihetskämpar, rasa mot att demokratiskämpar slängs i fängelse och gråtandet över förtryck av journalister och andra samtidigt som man säljer ut den svenska lagstiftningen: säljer ut vår personliga integritet.
2. Magnituden av de olika regelverken sammanslaget borde få alla att inse vad som håller på att hända. Men exempelvis artister, författare och andra är mycket tysta. För deras enda intresse, som skymmer deras blick för de mycket mer långtgående konsekvenser som IPred och andra lagar kommer att få. För sig själv är närmast: precis som det inom bloggosfären finns en febrig integritetsdebatt så finns det gissningsvis inom de artistiska kotterierna en motsvarande hetta över att man nu en gång för alla ska stoppa “stölderna”. Det är tunnelseende som alla fått. Tystnaden säger mer än tusen ord i det här fallet.
Diskussionen runt IPred och FRA hamnar lätt i en svensk version, där artister förklarar att det är ok med att staten och företag ska ha tillåtelse att göra intrång hos enskilda personer. FRA handlar om att ha möjligheten att öppna allt som skickas över digitala nätverk för säkerhets skull. Många menar att det är ett mindre problem. Argumentet att “den som inte har något att dölja har inget att vara orolig för” har varit vanligt förekommande. Och för artister och skivbolag har det handlat om att med alla medel kunna förhindra “stöld”.
Men det är det här det handlar om: de lagar som vi idag stiftar skapar dels en värdeglidning och ändamålsglidning mot mycket större kontroll av oss som individer, dels att i en framtid då en regering och riksdag finns som inte har samma syn på demokratiska rättigheter som vi idag ser som självklart gör lagarna det mycket svårare att argumentera mot högre kontroll.
Det handlar helt enkelt om att förhindra att ännu mer av våra friheter och mänskliga rättigheter omskärs. Friheten att tänka, yttra sig och publicera det man vill är den viktigaste frågan och som är grunden för alla andra frågor.
Uppdatering: Emma Opassande skriver en debattartikel på nätet som både handlar om att visa att Piratpartiet handlar om mycket mer än om fildelning (borde du läsa Pena) och om hur det som händer faktiskt handlar om att rädda internet och i sin längd rädda vår rätt att uttrycka oss.
Mildner skriver mycket intressant och bra runt hur kulturens objekt förändras och blir arbetsmaterial i varje individs egna produktion av sociala och kulturella objekt. Han menar att många inte ser den mycket större impact som fildelning och ett nytt sätt att se på immateriella tillgångar ger på hela samhället och på vår kultur – och att ingen lagstiftning kan förändra det. En liknande infallsvinkel finns i den här artikeln som just tar upp att kulturbranschen väljer att använda lagboken istället för att följa det kreativa flödet.
Själv fick jag en påminnelse om hur olika vi är i generationerna när det gäller hur vi förhåller oss till våra kulturella objekt. Solstickan och jag var ute och åkte bil och han funderade över hur en bil skulle se ut om man behövde spela “såna där stora svarta saker som morfar har”. Det tog ett tag innan jag insåg att det han beskrev var vinylskivor. Att inse att vi snart har en generation som inte ens förstår vad en cd-skiva är så förminskas kopplingen mellan kulturella objekt och den fysiska världen. Ju mindre och desto mindre analog/fysisk bäraren av ett skapande blir desto mer förändras vår relation till varje enhets värde.
I diskussionen runt IPred och TPB så finns helt enkelt en miss: de som diskuterar regelverket är personer som minns och fortfarande lever i en värld där varje kulturellt objekt bärs av en fysisk uppenbarelse: den tryckta boken, en silvrig plastbit eller DVD-omslaget. Det möter en framväxande generation där dessa fysiska kännetecken är obsoleta och där det digitala är bärare för det kulturella objektet. Som i sin tur remixas, delas och används i helt nya kontexter, i det egna skapandet av en världsbild.
Vi satt där i bilen och lyssnade på Arrested Development och Solstickan frågade mig om hip-hop. Jag försökte förklara hur hip-hop ofta skiljer sig från annan musik inte bara genom rap utan också genom att bygga på loopar och groove som i början togs direkt från andra skivor genom att upprepas. När jag nu tänker på hur hip hop utvecklades i slutet av sjuttio och början av åttiotalet så känns det som en försmak av det vi ser idag när det gäller fildelning och användargenererat material: man tog det man hade tillhands, andra musikers musik, klippte isär och satte ihop på nya sätt, remixade ett kulturellt objekt till ett nytt. Precis det som händer i sociala medier där varje person har möjlighet att bli en publicist. Precis det som de nya möjligheter av att skapa film, musik och bilder ger.
Mot detta står en visserligen logisk men på grund av utvecklingen obsolet upphovsrättslagstiftning.
Uppdatering: Josh och Unni Drougge skriver tillsammans en debattartikel i Aftonbladet om fildelning och väl läsvärt är Joshs analys av hur Drougge valt att se på sitt författarskap på ett nytt sätt.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=7b9fa48d-4b17-46c5-9b4d-4092ae030a15)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=c2c35696-8b3f-4d03-b191-a514fc8c3ad7)
Entries (RSS)