Disclaimer: Originalpostningen skriven på Ipod Touch vilket gjorde att länkandet fick vänta till jag hade en dator. Postningen är utbyggd och länkar är tillagda efter första publiceringen. Det är inga ändringar gjorda.

Det är lite tyst från mig. Det är mycket nu. Januari och februari kommer att vara i en dimma av massor av jobb.

Samtidigt sker massor med saker runtomkring som jag inte kan prata om: de innefattar andra människor som inte bett om uppmärksamhet.

Det blir lite tomt då. Tid är en bristvara och jag är nu mest inriktad på marknadsföringstänk.

Jag har en massa åsikter om det som händer i världen och i Sverige. Ler roat åt hur Tolgfors idogt försöker att överleva som minister (han har dock börjat blogga – utanför partiets egna (m)urar – eller snarare blivit med en MegaFån). Kommentarer tycker jag faktiskt är något som är en självklarhet på en blogg). Oroar mig över hur justitieminister Ask (som jag här tycker gör en riktig Friggebo) väljer att totalt sälja ut vår integritet genom att ge både skivbolag och polis total tillgång till ip-nummer, och att sossarna inte är bättre när de kommer i bakhasorna och vill stoppa möjligheterna till anonymisering av ip-nummer. Försäkringskassans agerande som exemplifierars i Siljansnäsfallet äcklar mig: ska man vara hård måste man också ha flexibilitet och ett hjärta.

Igår var jag på Systembolaget i Borlänge och insåg hur mycket DDR Sverige fortfarande är. Förutom att hela grejen att behöva handla sprit på ett hårt reglerat systembolag – något som blir en symbol för hur Sverige totalt sett fortfarande väljer att se sina medborgare som barn: att inte junná tä ansvar så fick jag ett exempel på hur regler används utan att förnuftet är med. Framför mig stod en utländsk man. Utbytesstudent som inte hade något svenskt id. Han vägrades att köpa sina öl trots att han visade både sitt id från högskolan såväl som sitt id från hemlandet. Han var bra över 20. Men det spelade ingen roll vare sig för två kassörskor eller den ditkallade arbetsledaren. De vågade inte lita på det heller: det var ju en svartmuskig man. Jag och snubben framför la oss i och strimlade deras ”men reglerna är ju såna”. Själv var jag noggrann att trycka upp mitt id i ansiktet på kassörskan och påpekade att det var väl bäst att hon kollade mig eftersom jag är lika svartmuskig som han som inte fick handla. (Samtidigt hade jag i minnet en av ungdomarna från fokusgruppen som förklarade att han inte trodde att jag snart är fyrtio). Hon suckade lite och jag såg att hin var sugen att vägra mig att handla.

Det här blev också ett exempel på hur regler utan redundans – utan hjärta – helt enkelt skapar situationer som är ohållbara för ett demokratiskt samhälle. I grunden måste regler bygga på att ha individen som utgångspunkt – där nästa steg är det gemensamma. Problemet ligger i att vi idag har en politisk kader som utgår från staten som ansiktslöst kollektiv. Reglerna är sällan till för människorna utan till för att skapa repression. Ett sätt som gömmer sig bakom ett argument om rättvisa. Problemet är att rättvisa aldrig är rättvisa om den inte har sin grund i individen.

Det är en ny kollektivets repression vi ser. Det otäcka är att den bygger på en marknadsliberalism men utan att indivderna är grunden: det är en sorts häxblandning av socialistisk kollektivteori tillsammans med kapitalism. Det är en dålig blandning. Tycker jag. Gissar att min kära vän MJV kommer att ge mig en uppsträckning :)

Uppdatering: Kontaktmannen inspirerades till följande historia som är mycket roande :)

Etiketter:Borlänge, DDR, id-kort, individ, individualism, ipod touch, jobb, kapitalism, kollektiv, marknadsföring, politik, rättvisa, regler, samhälle, staten, Sverige, Systembolaget, tid, Tolgfors, Tomhylsan

Sängläge med itouchen. TP kommer på att det är Yodas ettårsdag idag. Hon får paket. Nya leksaker. Minnena flödar :).

Diskussionen över kaffekoppen har annars handlat om finanskrisen. HS är något av en ekonomisk hypokondriker vilket gör att en sån här kris ger hyperoro.

Jag läste också Maria Bloms krönika i dagens Pralin (ännu inte utlagd). Den handlade om hur vi genom livet hanterar våra framgångar (och motgångar) utifrån hur våra föräldrar bemött dem hos oss. Mycket bra krönika som gör ont både då man känner igen saker man fått höra och ont då man som förälder alltid är livrädd att man gör fel.

Intressant är då det Fredrik Wass gjort: att intervjua sina föräldrar (eftersom jag inte kan klippa och klistra på itouchen så föreslår jag att du tittar i min bloggrulle efter Kajen och läser hans artikel – så fort jag kommer till en dator uppdaterar jag det). Det blir ett intressant möte och gör Wass än mer till en av Sveriges mer intressanta journalister.

Min egen relation med mina föräldrar är ju minst sagt invecklad. Jag har skrivit lite om det, släppt ledtrådar till saker men aldrig egentligen berättat allt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. I datorn ligger ett bokmanus. Och jag kan sakna den relation som andra ändå har. Visst är det ganska enkelt att vi på fem-sex år inte behövt balansera jul och andra högtider mellan två släkter (*asg* itouchen föreslog ”slakter”) till skillnad mot andra som berättar om svärforäldrars avundsjuka. Men samtidigt är det halvt. Min del av bakgrundshistorien är luddig för mina barn. Och även om jag träffar min far en gång i halvåret eller nåt så saknas det så många år där han inte var närvarande. Det finns djupa sår av svek som inte går att överbygga. Det handlar inte om att förlåta utan helt enkelt att förlusten av tillit inte går att göra om intet. Och jag vet inget om mina kusiners liv eftersom jag inte träffat dem på tjugo år. Saknar jag det? Ibland. Att ha egna historier att berätta för barnen.

Mina barn minns inte sin farmor. Hon är borta ur våra liv för att inte riskera allas psykiska välmående. Samtidigt är den delen av min, och mina barns, bakgrundshistoria viktig. När jag åkte tåg till Norrköping för några veckor sedan tänkte jag på det när jag åkte genom Krokek/Kolmården och såg en del av släktens hus och kyrkan där de flesta i min släkt logger begravda.

Av någon anledning så tenderar man också att söka sig till människor som har ungefär samma upplevelser. Många av mina bästa vänner har minst sagt struliga relationer till sina föräldrar och trots att vi är vuxna bearbetar vi det ständigt. När jag pratade med min allra äldsta vän så var det samma sak. Om ni inte läst den posten så gå till Mymlan och läs ”Min pappa” som är en av hennes bästa postningar.

Pratade länge i telefon med min älskade C igår, min gamla älskade vän från Uppsalatiden. Hon fyller 40 och jag missar hennes fest. Insåg att jag glömde berätta för henne att vi hade en ny katt. Noomi som var vår förra katt var från början Cs. Men vi pratade om så mycket annat och än en gång kunde jag konstatera att min svårighet att våga relatera och hålla kvar, eftersom jag varit tvingad att släppa mina relationer med mina föräldrar gör att jag tappar bort de personer som betyder massor. Och ändå finns det kvar: så var det att träffa A för några veckor sedan och så är det att prata med C.

Än en gång fick jag också bevis på att Svenska kyrkan är en livsfarlig arbetsplats. Och vi konstaterade att det jag valt att göra, avsäga mig ämbetet, är bra mycket mer komplext än personer som inte är präster kan förstå. Att få den bekräftelsen gör att det blir lättare att leva med den splittrade känsla jag ändå har inför det hela.

Maria Blom skrev om självkänsla och självförtroende och det behöver inte bara vara föräldrar som sopar undan benen på en: andra personer i livet kan göra det rätt enkelt. Chefer, respektive och bekanta. Jag har ännu inte hittat ett fullödigt sätt att vaccinera mig mot det: säkert då det går tillbaka till hur föräldrar inte uppmuntrade framgång och kunde vara snara till att förminska och dissa. Tappade sugen fullständigt i veckan och fick en fantastisk input av Morris (allvarligt så borde man klona denne man för alla skulle ha en egen Morris). Han beskrev mitt engagemang och jag har tänkt mycket på det han sa (självklart via social network: vi är nördar) och det föll mig också i minnet när jag pratade om prästeri med C. För de som inte mötte mig som präst vet inte hur mycket jag brann för att omskapa kyrkan till att bli relevant för andra än pensionärerna, hur jag faktiskt tog mitt ämbete på allvar när det handlade om att vara nära och sann, att inkludera och visa på en tro som inte handlade om att förminska sig själv utan att bli mer sann människa – en sann skapelse av Gud. Även om jag inte längre tror på Gud så menar jag att det är det enda vettiga sättet att tolka Bibeln. Inte som fundamentalister, hårdföra pingstvänner eller Ulf Ekman gör.

Träffade för många år sedan en satanist. En renlärig sådan som inte blandat in djävulsdyrkan i sin filosofi och vi hade mycket gemensamt. För honom handlade det om att lyfta människans potential: men också att inse att alla människor inte kan lyfta sig själva. För oavsett vad vi gör är det i slutänden den enskilda som måste göra jobbet, ta steget mot att bli sin potential. Idag är det min grund också; vilket gör mig till libertarian. Människan kan bara tä ansvar för sig själv. Alla skyddsnät och statligt moraliserande förminskar. Det andra kan göra är att ge exempel, förutsättningar men inte göra jobbet åt någon. Det var en av de saker jag ofta hamnade i diskussion om när jag mötte mer fralsningsinriktade kristna som menade att det var kristnas ansvar att frälsa och föra till tro. Enligt mig är det inte bara omöjligt utan förmätet att tänka på ett sånt sätt.

Samtidigt inser jag att de åsikterna om att staten eller kyrkan eller företaget ska ta ansvaret för att individen ska bli bättre, helare och sannare går tillbaka på föräldraskapet: det hierarkiska och beslutande. Som gör att barnen lär sig ett sämre självförtroende.

Och jag tittar på Yoda, en katt utan några spärrar och vars liv består av lek, kärlek, mat och sömn. Är det kanske sannaste sättet att leva?

Etiketter:ämbetet, farmor, födelsedag, föräldrar, historia, ipod touch, krönika, mamma, Maria Blom, Morris Packer, Mymlan, pappa, personlig, Pralin, släkt, Svenska kyrkan, vänskap, Yoda

Det här varit en tung vecka. Från i fredags veckan innan har saker ställts på sin spets på många sätt. Beslut som behövde tas, som visserligen finanskrisen hjälpte till att ta men också andra saker som hände. Saker som gjorde livet osäkert igen och andra saker som gjorde mig maktlös.

Avslutade veckan med att se filmen Jarhead. Även om den mest var ett mischmasch av Apocalypse Now, Plutonen, Full Metal Jacket och andra amerikanska försök att balansera fosterlandskärlek och kritik mot amerikansk militär så var den bra på att visa hur press förändrar människor och kan skapa monster. För min del kan jag känna igen hur den konstanta pressen urholkar min empati, tar bort allt utom ett självcentrerat brus. Det är inte vackert och jag hatar det men det är ett sätt att överleva.

Som beteendevetare och fascinerad av hur människor kan påverkas att göra saker de inte tänkt göra så här jag största respekt för de handlingar som stress, frustration och vag självkänsla kan skapa.

En av de saker som fascinerar mig nu är hur människor försöker att förändra ett naturligt finansiellt flöde. Att blunda för det faktum att konjunkturer är cykliska. Att finanskrisen sätter ett rejt krokben för mig må vara men det händer och det bygger på samma kretslopp som i naturen. Om man ser det kapitalistiska systemet som en skog så kräver en skog med jämna mellanrum att bli nedbränd för att skapa livsrum för fräscha nya livsformer, och att låta de träd som är på väg att dö försvinna istället för att stå kvar och ta åt sig vatten utan att producera något som är viktigt för helheten. På samma sätt kan inte ett finansiellt system konstant växa utan att då och då bränna bort delar av vegetationen som blivit sjuk, obsolet eller för utnyttjande.

Det vi ser är ett naturligt sätt för ett system att skapa överlevnad. Och självklart: det drabbar oss som lever i det och Marx försökte att hitta en struktur för att undvika de naturliga fluktuationerna i samhällssystemet. Problemet var att alla sådana försök är dömda att misslyckas: dels för att de inte tar hänsyn till att människan till sin natur är egocentrisk-det är en förutsättning för att överleva. Dels för att man gör våld på själva systemet som alla samhällen alltid genomgått: födelse, tillväxt, höglevnad, nedmontering och död – där det sista kan vara en möjlighet till återfödelse.

Jag tror att man som samhällsbyggare skulle behöva se på det som sker mer utifrån de cykliska religionernas världsbild snarare än de västerländska religionernas linjära system.

Åter till min egen situation så kan jag, beroende vilket raster jag lägger på allt som hänt antingen välja att bli frustrerad: att det linjära synsättet gör mig till ett offer och att tiden alltid innebär att jag aldrig kommer till målet. Eller så kan jag välja ett annat sätt att se: att jag hela tiden når mål men att efter varje mål krävs att jag bygger om och vidare. Livskonjunkturen är lika cyklisk som de nationalekonomiska.

Ps. Skriver det här på min iPod Touch och kan därför inte länka. Ds.

Etiketter:Apocalypse Now, beslut, beteendevetare, egocentrisk, finanskrisen, frustration, Full Metal Jacket, ipod touch, Jarhead, kretslopp, människan, Marx, Plutonen, självkänsla, stress, vecka

Jag har fått min utmaning i Bloggstafetten från Snowracer¹.

Niclas digitala livsflöde når mig varje dag; han crunchar mejl, gör presentationer, mår illa, är fotbollspappa, jagar hantverkare och livesänder webb-tv på väg till kontoret. Mitt ämne, eller fråga, till Niclas blir
”Stressar den digitala, uppkopplade livsstilen, upp dig?”

Nej.

Kanske ska utveckla det lite? :)

Först: uttrycket lifestream (eller kanske livestream – beror lite på om man definierar det utifrån innehåll eller realtiden) handlar helt enkelt om att jag i den digitala verkligheten har ett antal kanaler som jag använder, som idag samlas ihop i en (eller ett par) ”lifestreams” där du följer en person: via mikrobloggposter, geotaggar, bloggar, social bookmarking mm.

Så. Nej, det stressar mig inte. För det handlar i slutänden om två saker:

• Självvalt och frivilligt.
• Ger input och output-möjligheter på ett enkelt sätt.

Input: Jag använder Jaiku² för att hålla kontakt med de personer som blivit viktiga i ”Bubblan”. Jag använder Twitter för att hålla kontakt med andra personer i nätverket – fr a internationella. Friendfeed är ett ständigt flöde av information³, nya infallsvinklar, kunskap och länkar från såväl vänner som personer på ”A-list” inom sociala medier. Google Reader⁴ samlar ihop det jag vill och behöver läsa, i vilken jag kan strukturera saker som jag behöver för research i jobbet genom att stjärnmärka upp saker, saker jag vill blogga om genom att tagga och saker jag vill dela med mig av (mitt Sharedflöde hittar du här) – gärna med en liten notering av mig själv: ett sorts minibloggande. Om jag vill köra lite mer fri läsning använder jag en Firefox add-on Feedly.

Jag sparar länkar på mitt deliciouskonto, använder Instapaper för att spara längre saker som jag vill läsa senare, jag använder min Tumblr som en anteckningsbok precis som att jag använder Evernote för saker som jag inte delar med mig av (jobb och såna saker), sparar inspiration i FFFFOUND, mappar mig med hjälp av Brightkite. Jag kollar av Facebook då och då, använder LinkedIn för att ha en uppdaterad CV. Jag använder Researchdeploy som en samlingsplats för mitt digitala fotavtryck.

Output är en del av de ovan nämnda men också mina bloggar – Deepedition är min personliga plats, Researcher har blivit mer än en blogg och tillsammans med Mymlan driver jag Same Same But Different.

Varför? För att jag tror jag har något att säga. Det är samma sak när jag kör Bambuser – jag pratar för den som vill lyssna. Det är väl vad hela lifestreamen går ut på. Den som vill är inbjuden att lyssna. Jag behöver uttrycka mig. Varför ska jag skriva saker som ingen kan läsa – när det finns en teknik som erbjuder mig att dela med andra?

Hur lång tid tar det då? Ptjaa, eftersom jag jobbar med dator, har en mobiltelefon som är enkel att använda som kommunikationsgadget och använder min Ipod Touch minst lika mycket som en läsplatta som en musikmaskin. Självklart känner man ofta att man inte hinner läsa allt man vill läsa, blogga allt man vill blogga men det tror jag inte har så mycket med att man har en fet lifestream att göra utan det känner nog alla som har sin utkomst i att vara uppdaterad. Samtidigt som det här använder jag mer och mer tjänster som ligger på Google Apps (Researchdeploy är en domän som jag knutit upp till Google Apps), jag skriver mina saker mer och mer på Google Documents och skickar filer via Dropbox eller Dropsend. Helt enkelt ett digitalt liv och arbetsliv som mer och mer bygger på ”Molnet”.

Sen är det ett enkelt sätt att ha sociala kontakter för mig som bor en bit från Stockholm, Göteborg och Malmö, där de flesta rör sig av den grupp som en del kallar för ”Bubblan” – dvs personer som jobbar med och är passionerat intresserade av sociala medier.

Så i slutänden är det ett nej: det stressar mig inte mer än andra saker stressar mig. Jag använder det som mina verktyg, som digitala samlingspunkter, som anteckningsböcker, som ett komplement till traditionella samtal via telefon, mail och öga-mot-öga. Svårare än så är det nog inte. Känner jag att jag inte har något att komma med så får jag helt enkelt stänga av.

Jag slänger vidare stafettpinnen till Björn Wadström och frågan: Skriv en postning om ett ämne som du inte har någon initial kunskap om.

1. en gammal kompis från Bold-tiden till på köpet [↩]
2. använder Juhu som en desktopapplikation tillsammans med Growl och Jaikus egen S60-applikation till min N95a [↩]
3. använder Feedalizr och Alert Thingy tillsammans med Growl respektive FFToGo som mobilwebversion [↩]
4. Reader har ett briljant mobilgränssnitt för att inte tala om deras specialgränssnitt för Iphone [↩]

Etiketter:Alert Thingy, Bambuser, bloggstafetten, Brightkite, dator, deepedition, delicious, Dropbox, Dropsend, Facebook, Feedalizr, Feedly, FFFFound, FFToGo, FriendFeed, Google Apps, Google Docs, Google Reader, Göteborg, Growl, Instapaper, ipod touch, lifestream, lifestreaming, LinkedIn, Malmö, molnet, Mymlan, N95, Researchdeploy, Researcher, S60, Same Same But Different, Snowracer, sociala kontakter, Stockholm, stress, uppkopplad