Om tre dagar kopplas FRA upp. Oerhört välfunnet datum än en gång: man utgår från att de flesta har nog med julstöket att man inte har tid att protestera. Samma strategi som när man på rekordtid skulle klubba igenom andra integritetskränkande lagar.

Josh skriver om uppropet för att Telia ska ta FRA-lagen till domstol. Jag tvivlar på att det kommer att ske. Men det är värt ett försök. Camilla Lindberg är skarp i frågan om det faktum att Ingvar Åkesson, generaldirektör på FRA, uppenbarligen tänker strunta i vissa delar i FRA II – de som möjligen kan tänkas skydda en bit av vår integritet. FRA-shopen verkar vara åtminstone halvöppen.

Det är ett mörker som sänker sig över oss. Det påminner lite om Mordor. Ett digitalt Mordor med det allseende ögat som väntar på maktens ring: en nyckel till all data för att på så sätt kunna kontrollera allt. Lite registerstädning är spel för gallerierna och ett litet lattjo knep som doftar Schlingmann-strategi.

Man blir skrämd när man läser såna här saker: den engelska lagen RIPA, som gör att polisen kan kräva dig på att dekryptera dina filer på datorn oavsett misstankegrad – eller helt enkelt utifrån att de anser att du kan vara en grov brottsling, har fått sitt första offer: en schizofren excentriker som vägrade hjälpa till (tipstack till Pawlo). I grunden innebär det (och jag är övertygad om att vi kommer att få ett liknande lagförslag) du som anklagad måste bevisa din oskuld – och även om du är brottsling så tvingas du att hjälpa till att hjälpa polisen att fälla dig genom att du tvingas att dekryptera din data. Det är nån sorts form av digital waterboarding som skapas – om du inte hjälper till så åker du i fängelse bara på grund av att du då är misstänkt eftersom du inte hjälper till.

Det är första advent – väntans tid inför något som skulle frälsa världen. Själva väntar vi snarare på när sann frihet och nätintegritet dör ut genom att allt blir avlyssnat och sålt till den som betalar mest.

Mina andra postningar om FRA. Och för övrigt är jag glad att Blogge är tillbaka.

Etiketter:FRA, integritet, Internet, Mordor, RIPA

…att Laakso kör en tävling där man kan vinna en nu-domän. Jag är inte speciellt tävlingssugen och är det något som många är skeptiska till så är det .nu :). Men den som inte har någon domän och har en bra idé – varför inte tävla hos Erik?

…att det inte längre är frågan om utan att Internet som vi känner det är hotat. ACTA-programmet skrämmer en som fan – det driver, precis som ACAP-tänkandet, mot ett kabel-tv-internet där allt är strömlinjeformat, färdigförpackat och innanför olika väggar där dörrarna kontrolleras mer eller mindre synligt.  Karl-Sigfrid och andra moderater skriver en debattartikel som går ut på att Sverige ska villkora sin medverkan i ACTA, och även om man helst vill säga att “nej, Sverige ska fan inte ens delta” så vet man att det är försent. Det är en skrämmande framtid där frihet och möjligheten att yttra sig får stå tillbaka för immaterialrätt och företagsintressen. Tillsammans med Stockholmspaketet så blir snarare Internet ett hot än en möjlighet.

…att han har alldeles för dålig tid att läsa såna där annorlunda bloggar – ni vet, såna där som handlar om livet, som är välskrivna men som inte bara tar upp sociala medier, marknadsföring, planning – eller för den delen politik, pr och sånt där som jag måste läsa. Hittade Philip Wildenstam och fascineras av att läsa och inte veta om det är en del av romanen eller på riktigt.  Hittade Newyn och funderar över hur människor gör sina val. Eller garva rått åt Sir Prankmonkey.

Etiketter:ACAP, ACTA, bloggar, Erik Laakso, Internet, kontroll, Stockholmsprogrammet, tävling

…att vissa inom försvarsmakten onekligen har svårt att förstå det här med tryckfrihet och liknande. Jag tror visserligen att det är ett misstag i grunden som gjort att Värnpliktsnytt fått sitt bredbandsabb avstängt men att en försvarsmaktsanställd väljer att uttala sig som berättas i DNs artikel oroar minst sagt i ljuset av FRA och andra lagar.

…att det är dags att sluta säga åt barnen att inte svära när de slår sig. Inte för att jag kan göra det som svär som fan själv men ändå. För forskare säger sig kunna visa att svärandet i samband med fysisk smärta faktiskt kan hjälpa mot smärtan enligt TIME. Det är onekligen en intressant aspekt att vi just svär utifrån att det är en instinkt för att uthärda smärtan:

”Swearing probably comes from a very primitive reflex that evolved in animals,” Pinker says. ”In humans, our vocal tract has been hijacked by our language skills,” so instead of barking out a random sound, ”we articulate our yelp with a word colored with negative emotion.”

och samtidigt kan det också visa sig att det är dumt att krydda det vanliga språket med svordomar eftersom hypotesen är att man då förminskar nyttan i att svära när man väl gör sig illa. Dock kan jag tycka att det verkar vara lite svajigt: utgångspunkten ska vara att män svär mer i vardagen – och det visar sig att män sämre utstår smärta än kvinnor. Enligt forskarna ska kvinnor svära utifrån mer emotiva skäl. Själv tror jag nog att smärtupplevelse och –uthärdande har många fler dimensioner än att svära.

…att Wikipedia inte har så kul bilder till sina faktafyllda artiklar.

…att även i Kalle Anka har diskussionen om piratkopiering kommit in. Det vill till att böja i tid det som krokigt ska bli (tips från Leo Erlandsson på Twitter).

…att en del personer som utvecklar Wordpress inte fattat realtidswebben för fem öre – det kan man lätt se på de kommentarer Bolstad fått runt sin finding om en icke-dokumenterad försämring av pingandet i nya Wordpress 2.8. Även om det just nu inte rör mig personligen i ryggen så är det minst sagt anmärkningsvärt att man valt att göra det utan att dokumentera förändringen.

…att det är svårt för Piratpartiet att besvara frågor som inte tillhör deras kärna direkt. Nu handlar det om heteronormativitet, och även om jag tycker att Held är lite väl på gentemot Anna Trobergs vänliga svar så visar det här akilleshälen för PP. Det här är helt enkelt baksidan med att vara ett uttalat enfrågeparti som plötsligt ska navigera i en komplex politisk värld där man kommer att få frågor om andra saker än Internet och personlig integritet.

Etiketter:akilleshäl, Anna Troberg, bilder, blogg, Försvarsmakten, FRA, Held, heteronormativitet, Internet, IPRed, Kalle Anka, pingande, piratkopiering, Piratpartiet, smärta, svordomar, Värnpliktsnytt, Wikipedia, Wordpress

Det är tredje dygnet det regnar i Borlänge. Eller fjärde. Jag har tappat räkningen. Det åskade idag och efter det så har vi varken TV eller Internet (jag har – jag har ju mobilt bredband…). Det som fascinerar mig en sån här gång är den usla konsumenthanteringen.

Borlänge Energi som vi betalat över tjugotusen till för att få optofiber in i huset har följande regel: om saker inte fungerar ska man ringa den tjänsteleverantör man köper själva innehållet av. Alltså: när varken IPTV eller Internet eller IP-telefoni fungerar så ska man inte ringa dem – trots att det med 99% chans handlar om deras hårdvara och skyfflande av trafik som är felet utan man behöver ringa i vårt fall Canal Digital (TV) respektive Bahnhof (Internet och IP-telefoni). Skulle man valt en ytterligare leverantör för ex.vis telefonin hade det blivit tre samtal. Trots att felet (som vanligt) ligger hos nötterna nere på Borlänge Energi.

Å andra sidan spelar det ingen roll om man ens ringer Borlänge Energi. För deras support är öppen endast på vardagar under kontorstid. Tyvärr är det lika meningslöst att försöka få tag på Bahnhof: deras kundtjänst stänger 14 på lördagar.

Jag förstår inte vad problemet är? Jag är kund hos er. Att ha tillgång till telefoni, TV och Internet betalar jag rätt dyrt för varje månad. Jag förväntar mig att tjänsterna ska fungera, jag förväntar mig att få information om de inte gör det. Men de tjänsteleverantörer som finns verkar inte fatta det. Det är helt enkelt djupt irriterande att inse att företag fortfarande väljer att inte kommunicera med sina kunder. Att förvänta sig att konsumenten ska lida i det tysta. Har vi inte kommit längre än så här?

Borlänge Energi, som är (sic!) ett kommunalt bolag är i enlighet med gammal god Borlängesed usla på att informera via sin sajt om vad som händer. Det är dött – väldigt låg frekvens så just nu är det bara om att de håller på att med allt vattnet som kom i … onsdags. Och för övrigt hänvisar de till kommunens hemsida.

Jag förstår inte vad problemet är att starta en blogg, eller va fan – ett Twitterkonto som snabbt uppgraderas av vad som händer. En SMS-tjänst som kan diversifieras utifrån vad jag är intresserad av att få veta. Andra kan göra det – varför väljer så många företag att helt enkelt pissa på sina kunder? Självklart – för Borlänge Energi så handlar det om att de har ett monopol, i princip på allt. De har ingen konkurrens att tala om och för oss som valt att dra in stadsnätet så kan de fullkomligt skita i oss eftersom vi är fångna i deras system.

Eftersom jag jobbar med digital PR och att börja använda sig av konversation som marknadsföring, och hjälper företag att hitta rätt tjänster, rätt sätt att faktiskt finnas närvarande där konsumenterna är så fascinerar det mig att så många antingen skiter i det eller ännu inte fattat. Och som varumärkesstrateg sedan många år blir jag lite fundersam över det faktum att man inte inser att det är såna här saker som skapar varumärkets image – inte reklamkampanjer och påstridiga telemarketingsamtal.

Samma sak är det med min lilla roande beef med Svensk Fondservice. Det har dykt upp en Kim Sandblad som försökt att förklara att vi som kunder inte alls kan förvänta oss att företag som ska ta hand om våra pensioner ska kunna hålla koll på sina säljare. I övrigt är hans/hennes argument oerhört huvudlösa och tyvärr gräver det ännu djupare hål i tilliten till Svensk Fondservice. Jag är kund, jag har en hel del pensionspengar som behöver placeras eftersom jag inte har någon som helst lust eller tid att hålla på med det också. När jag är mycket irriterad på hur ett företag låter dåliga telemarketsäljare härja med sitt varumärke får jag höra att jag inte vet hur företaget fungerar på insidan? Jag är inte intresserad av att veta hur det fungerar på insidan – jag vill veta om de kan göra sitt jobb: och min första ingång är en idiot till säljare och Kim. Så sorry, men Tryggpension och Kalix Finans känns mycket mer intressanta. De ringer mycket men tjatar inte utan bara hör om jag läst de papper de sänder såväl via digitalt och per post – och när saker inte kommer fram skickar säljarna det med sina personliga mail. Fr a så accepterar det “nej, jag har inte tid just nu”.¹

Så det är bara att inse: den dag företag börjar att inse att man måste prata med och inte till sina kunder och framförallt inte försöka skjuta över skulden för sina egna tillkortakommanden på sina kunder – eller som in Svensk Fondservice fall – på sina potentiella kunder så kommer jag ha ännu mer jobb. Tills dess kommer jag fortsätta att gnälla över dålig konsumentinsikt och konsumentsupport hos företag. Och irriterat titta på den röda jordgloben på WiFi-routern.

1. Disclaimer: jag har ingen relation med Kalix Finans mer än att de är den bästa av alla de företag som ringt mig och försöker få hantera mina PPM-fonder och pensionspengar [↩]

Etiketter:argument, Bahnhof, blogg, Borlänge Energi, Canal Digital, image, Internet, Kim Sandblad, konversation, kundsupport, PPM, regn, säljare, Svensk Fondservice, telemarketing, Twitter, varumärken

…att Peace & Love är över och att mina farhågor om kaos inte besannats. Det gör mig glad eftersom Hammar och gänget verkligen är värda varje framgång man kan tänka sig. Och när jag läser recensionerna i BT så inser jag vad en av styrkorna är: två band som, trots de gigantiska akter som också spelar, ändå är centrum: brödrabanden från Borlänge Mando Diao och Sugarplum Fairy. De bevisar att Borlänge är Musikstaden. Och charmanta Gustav är som han är :).

…att Pernilla Ohlin hissar Husmark Pehrssons ändlösa väderkvarnskamp mot “fusket” inom socialförsäkringarna och missar att det hela är ännu ett bevis på hur politikerna väljer att omintetgöra det normala sättet att lagföra brott på. Och Ohlin verkar totalt missa den gigantiska ändamålsglidning som sker för rätten att utföra polisiära handlingar: det som vi varnat för när det gäller IPRED, när det gäller ACTA och Telekomfördraget och som Skatteverket redan tagit sig rätten att göra: att myndighetspersoner och företag blir utredare, domare och straffutmätare på en gång. Jag blir skrämd av att läsa en ledarskribent som jag anser har en rätt hög grad intelligens för övrigt, skriva följande:

Bidragsmyndigheterna och Husmark Pehrsson ska ha en eloge för att ha tagit ett kraftfullt eget initiativ i frågan, istället för att skylla på polis- och åklagarmyndighetens handlingsförlamning. Fuskavgiften ska helt och hållet administreras av myndigheterna själva, vilket gör vägen från fusk till straff mycket kortare. Alla brott har inte i domstol att göra. […] På så sätt vävs ett finmaskigare och effektivare nät, som ökar chanserna att fånga de fula fiskar som slinker genom polisens trasiga håv.

 

…Simon har gjort ett mycket bra och viktigt jobb för att dokumentera och diskutera det fullkomligt huvudlösa åtal mot en person som länkat till Viasats  Canal+ öppna streamade hockeymatcher. För som han påpekar:

Omfattningen av åtalet visar att skulle hockey-länkaren fällas ända upp till högsta instans är det riktigt allvarligt för allt som rör länkar och internets framtid. Samtliga sajter där användare delar med sig av länkar, som i vissa fall kan leda till upphovsrättskyddat material, bör således bli åtalade. YouTube, Facebook, Twitter, Bloggy, Google, Bing, Ja – nästan varenda sajt du är inne och surfar på…

Jag hoppas och tror att det ändå i slutänden är för galet och för stora konsekvenser att åtalet ogillas – fr a genom att det inte finns någon egentlig grund i någon skrivning av lagen om upphovsrätt oavsett vad åklagaren försöker påskina. Å andra sidan så ser vi just nu konstant hot mot ett öppet internet och hur företag gärna siktar in sig på “kabel-TV-nätet” igen – något som AOL försökte med på slutet av 90-talet. Läs också Marys postning i ämnet.

Etiketter:ändamålsglidning, åtal, bidragsfusk, Christina Husmark Pehrsson, Internet, IPRed, länkning, Mando Diao, Peace & Love, Pernilla Ohlin, rättegång, recensioner, socialförsäkringarna, Sugarplum Fairy, värdeglidning, Viasat

EU-valet är över. Både Reinfeldt och Sahlin förklarade att deras siffror, som inte förändrats sen förra gången var framgångar. Detta trots att såväl Vänsterpartiet som Centern tappade många röster. Uppenbarligen har dessa rört sig till FP eller MP. Och självklart har Piratpartiet tagit röster från alla. För det som är flagrant i valvakan från SVT är att varken journalister som Elfsberg, politiska tyckare som Wolodarski eller statsvetare som Sören Holmberg inte verkar ens bry sig att ta in att Piratpartiet varken handlar om bara män, bara ungdomar och fr a att det inte bara handlar om fildelning (DNs ledare fattar det inte heller). SVTs valvaka – som dock ska ha credd för att de ens gjorde en valvaka vilket TV4 struntade i – var minst sagt intressant hur man misslyckas än en gång att både skapa en intressant valvaka, misslyckas med att integrera interaktionen med nätet och helt misslyckas med att hantera det faktum att ett nytt parti fått oerhörda siffror. Om jag inte missminner mig så hanterades Junilistan ungefär lika nedlåtande förra gången. KG Bergströms intervju med Rick Falkvinge måste gå till historieböckerna för den intervju där en “objektiv” journalist totalt tappar masken och öppet visar sin avsky mot att det demokratiska spelet totalt lirat brallorna av hans kompisar och att ett parti som ifrågasätter hans rätt till sina böcker vinner ett mandat. Jag hoppas att journalisthögskolor och –utbildningar använder det här som ett avskräckande exempel på hur man inte ska göra. I övrigt var Wolodarski en … nej, jag tänker inte ens säga vad jag tycker om de fullkomligt grunda och extremt subjektiva åsikter som han förde fram.

Men va fan. Nu är det gjort. Piratpartiet fick 7.1 procent och får ett mandat. KD tog sig precis över mandatgränsen och fick ett mandat och skickar kreationist-Ella till Bryssel. Centerpartiet, KD, Vänsterpartiet och Junilistan fick alla mycket färre procentenheter än Piratpartiet. Det borde stämma till eftertanke (tyvärr verkar Hägglund inte fattat något heller) i att frågorna om internets frihet och personlig integritet är viktiga.

Många var upprörda över att SD fick så pass många röster. Jag fick bland annat den intrikata frågan från en journalist på Aftonbladet om mitt ställningstagande för dikotomin “gammelpartier” kontra nya partier också innebär ett stöd för SD. Vad är det för jävla fråga egentligen? Jag stödjer demokrati. Demokrati innebär att varje individ har rätt att rösta på vad de vill. Det innebär att vem som helst – oavsett vilka korkade åsikter de har – ska ha rätt att starta ett parti. För mig är det major fail att faktiskt försöka att förneka att SD tar många röster. Förklaringen är knappast svår: dels bygger det på samma rörelse som i många andra EU-länder: att ultranationalism och skepsis alt. fientlighet mot invandring faktiskt växer. Det har den gjort länge. Jag tycker att de som är förvånade över framgången för SD nog borde vässa sina historiekunskaper. Jag är mer rädd för dem som helst vill “spränga bort” det som man ogillar. För min del är det ett pris man får ta för demokratin. Helt enkelt är det så att demokrati innebär en röst för en person. En hel del personer är både rasistiska och fientliga mot invandring. De kommer att rösta på SD. Dags att helt enkelt visa vilka nötter de är istället genom att faktiskt debattera med dem.

Slutligen ändå: Piratpartiet. Nu är det dags att bevisa att det fungerar med partier som driver ett frågekluster (för det är vad det handlar om – inte om en fråga) framgångsrikt i Bryssel. Och oavsett det så har Piratpartiets framgångar skakat om gammelpolitiska etablissemanget så vi kommer fr o m nu ser fler och fler som tar frågan på allvar och inte fastnar i fildelningsdiskussionen. Vi är många som vågat våra personliga varumärken för att stödja PP. Gör oss inte besvikna. Det här är en historisk dag, inte bara att Piratpartiet kom in utan också att ett parti bevisar att mikroengagemang är möjligt – det är en massa personer som gjort det de kunnat utifrån sin egen verklighet, inte partiets krav, för att nå hit. Det bevisar också att vänster-högerskalan är döende: oavsett vad Sören Holmberg försöker påskina. Det förebådar industrialismens död då denna skala bygger på samma grundvalar som denna.

För mig är det just detta som är det viktiga: att frågan om internets frihet och personlig integritet faktiskt sätts på agendan. Inga av gammelpartierna kan framöver blunda för den. Men också att det visar att internet är centralt för att föra politik framöver, att skapa medvetenhet, närvaro och faktiskt slå sönder de kvävande strukturer som de gamla partierna är uppbyggda runt. Det viktiga är också att fildelningsfrågan inte blir det centrala – snarare att det handlar om att hitta nya sätt att både skydda men också skapa grogrund för nya kulturella yttringar, nya affärsmodeller som inte bygger på repressivitet utan interaktivitet. 

Nu börjar arbetet och jag kommer fortsätta att vara kritisk även mot Piratpartiet. Och alla andra.

Etiketter:Centerpartiet, EU-valet, Folkpartiet, framgång, frihet, historisk dag, Internet, Junilistan, KG Bergström, Kristdemokrater, Miljöpartiet, moderaterna, personlig integritet, Piratpartiet, Reinfeldt, Socialdemokrater, Sören Holmberg, SVT, valvaka, Vänsterpartiet, Wolodarski

…till klockradion hos min dåvarande flickvän och fick höra om massakern på Himmelska fridens torg. De senaste dagarna har kinesiska myndigheter försökt att stänga ner nätet. För en repressiv stat vill till varje pris förhindra minnet av deras eget gigantiska misstag. Hotmail, Twitter, Typepad-nätverket. Allt för att undvika att människor minns och pratar om den regim som kontrollerar och censurerar människors rätt att prata, konversera.

Det som är skrämmande är att det i de senaste diskussionerna runt IPred, runt TPB kommit upp liknande förslag om att delar av internet, att förhindra människor att få tillgång till nätaccess osv. Här i Europa. Här i Sverige.

Gissningsvis kommer diverse partiföreträdare, statsministern och alla andra förfasas över censur och över massakrerna. Men det kommer att klinga extra falskt efter genomdrivna lagas som FRA och Ipred.

Uppdatering: Kolla in den gigantiska länklistan på Metafilter runt Tianmen Square. We never forget.

Etiketter:censur, FRA, Himmelska fridens torg, Internet, IPRed, Kina

Konsekvenserna av TPB-domen är så långtgående att det svindlar. Anders Mildner skriver bland annat om det idag.

Idag kan du bli åtalad i åtal som i princip är beställda av företag. I princip handlar om att rättegången tar vid där razzian mot TPB 2006 slutade.

Idag kan du bli fälld utan några som helst vettiga bevis. Uppsåtsbrott är knappast något som är enkelt.

Idag kan du få betala gigantiska summor för att ha skapat en sajt som ger människor möjligheten att dela material – oavsett dess copyrightmässiga status. Oavsett vilken del i kedjan du är. Bye bye bredband.

Idag slutade Sverige att vara en demokratisk rättstat. (Och Dick Harrisson visade sig ha icke-demokratiska, extremt egoistiska åsikter. Precis som att Journalistens ledare uppenbart är ointresserad av saker som rättsäkerhet. Eller att få fakta rätt – TPB rättegången handlar inte om att de fyra åtalade stulit något. Giertta är en sak – hjärna verkar vara en annan.)

Uppdatering:

Vägverket och entreprenörer bygger vägar. På vägar sker brott. Alltså bör man kunna stämma Vägverket för medhjälp till såväl rattfylla som vårdslöshet i trafiken. Fortkörning bör också både utdömas till den som kör bil (ipred) och till Vägverket (tpb-domen).

Det verkar som antipiratbyrån rasslat ihop sina styrkor och gett dem i uppdrag att ”gån runt och förlöjliga alla som är emot domen. Använd inga försök till logiska argument utan använd personligt nedvärderande ord och nedlåtande språk. Gån och gör rätt så kommer ni till författarhimlen!”

Uppdatering:

I kommentarerna ombedes jag hålla käft eftersom herr Michael Karnerfors uppenbarligen anser att personer som inte tycker som honom inte har rätt att uttrycka sin åsikt. Det intressanta är vad han anser om exempelvis Jardenbergs åsikt eller Mjömarks som också oroar sig vart det här för ett samhälle:

Minskad rättssäkerhet, försämrad integritet och övervakning rimmar dåligt med ord som demokrati, frihet och öppenhet. Det handlar om så mycket mer än förlegade affärsmodeller och upphovsrätt. Och det skrämmer mig att inte fler reflekterat över detta.

Sen verkar ingen – inte heller den fina politiskt korrekta kommentatorn – funderat över sansen och måttan i skadeståndets storlek utifrån brottets art. När fick någon som blivit misshandlad senast några miljoner i skadestånd? När fick den våldtagna 16-åringen mer än några futtiga tusenlappar? Uppenbarligen är skadan mindre i ett normalt brottmål än vad de stackars skivbolagen lidit. Sorry, men jag är för en vettig upphovsrätt. Problemet är att den vi har är inte vettig – den lirar inte med den tekniska, och värderingsmässiga utveckling som finns.

Etiketter:bredband, demokrati, domen, Internet, rättegång, TPB

I år har jag inte köpt en enda bok på Bokrean. Inte ens haft lust. Jag läser mängder. Men på nätet. Min RSS-läsare ger mig mer av allt. Böcker inom mitt gebit självklart – men när de kommer på rean är de obsoleta. Så – ingen lust. Uppenbarligen är jag inte ensam om det.

Läser också att det går riktigt illa för bokhandlarna. Om nu Martin fått siffrorna rätt så är det en ganska fascinerande bedrift att som Akademibokhandeln ha 1,1 miljard i omsättning och bara lyckas få ihop en miljon i vinst. Och bokrean går åt pipan visar siffrorna – den är inte intressant längre. Tycker omröstningen på HD.se är intressant:

Vad är det som är felet då? Läser man kommentarer och funderar lite själv tycker jag man kommer fram till följande orsaker:

• Prisskillnaden är gigantisk mellan samma titel i bokhandeln mot e-handeln. Även när det gäller deras egna näthandelsplatser. Snacka om att kannibalisera på sin egen affär.
• Bokrean är ingen bokrea. Det är en kampanj där förlagen ger ut nya gamla böcker. De få gånger man hittar något som faktiskt är rea på det gamla sättet blir man förvånad.
• Konkurrens från dagligvaruhandeln. ICA har rejält utbyggda boksegment, Coop försöker hänga med osv. Pocketböcker kan köpas i vilken minilivs eller på vilken bensinmack som helst.
• Bokaffärerna är ointressanta – och sällan finns det personal som vare sig är serviceminded eller speciellt kunnig. Det är ingen upplevelse. De har inte tagit konkurrensen, konsumenternas förändrade preferenser eller Internet på allvar.

Så nu ska de försöka att göra ”fräck och modern” affär. Men tanken på att ge ett mervärde i att faktiskt gå till en butik verkar inte vara med i tänket; och det faktum att de behöver skapa en social interaktion även i den fysiska affären har gått dem förbi. Om jag handlar på internet kan jag direkt läsa recensioner från andra användare, se liknande böcker och vad personer som köpt just den bok jag tittar på för övrigt köpt. Läsa mer om författaren via länkar osv osv osv.

Vad gör man i en bokhandel på stan?

Glöm inte bort Stora Bokbytardagen på torsdag. Det är en social tanke – och tanken på att faktiskt återanvända den där boken man läst.

Etiketter:affärsmodell, bokhandel, bokrea, Internet, Stora Bokbytardagen

Igårkväll var jag sugen på afterwork. Gräsänkling och med en massa kul att skåla för. Men jag insåg snabbt att min bekantskapskrets är lite annorlunda. Och jag tänker på det igen när jag läser Ebba von Sydows lördagskrönika i Expressen där hon ser hur hennes vänlista är väldigt annorlunda mot hennes Facebooklista. Just med Facebook finns en intressant pendang i Whoppercaset där man skulle fimpa vänner för att vinna en gratis hamburgare

What price is Burger King placing on a Facebook friendship? At a suggested retail price of $3.69 for the Angry Whopper sandwich, customers are trading each deleted friend for about 37 cents’ worth of bun and beef.

Ebba von Sydow sluter sig ändå till att det handlar om att bjuda sina ”riktiga vänner”:

vid närmare eftertanke räcker mitt lilla kök. Gott och väl, faktiskt. För ska jag bara bjuda mina riktiga vänner? Då blir det inget stort party. Fyra totalt, kanske fem. Går igenom min inbjudningslista i huvudet och funderar. Herregud, är de inte fler?

Själv bryr jag mig inte om att räkna ”riktiga vänner” på det sättet: det blir så konstigt då en del personer som jag ser som viktiga för mig personligen umgås jag uteslutande med via nätet – men min tanke handlar mer om det faktum att jag har få personer geografiskt nära att umgås med. Mitt nätverk, mina vänner, kompisar, bekanta och kontakter är spridda över hela Sverige och världen. Men det är väldigt få som har Borlänge som bas, eller ens Dalarna. Efter att jag också lämnat RT på grund av tidsbrist så är det färre.
Varför är det så? EvS tar upp en Harvardundersökning (vars findings snarare handlar om interconnectiveness än vänskap) och Expressen har frågat en del etnologer och psykologer som alla menar att det är ok med få vänner. I en gammal postning från Genetics And Health är samma fråga uppe från en annan undersökning och menar att det snarare handlar om miljö än genetiskt arv:

I do feel that once we’ve flown the nest life and make our way out in the big bad world, life gets daunting so we fall back on our ‘comfort zones’ which tends to be the way we were brought up by our parents.

Man kan ändå säga att det finns i princip två olika synsätt när det gäller hur vi väljer vänner:

1. Att det handlar om att välja personer i samma livsfas, i samma sociala och ekonomiska ställning och i sista hand med liknande åsikter¹
2. Vi väljer utifrån gemensamma åsikter och livsfaser, socioekonomisk ställning mm är underordnat.

När det gäller 1 så handlar det ofta om att hitta minsta gemensamma nämnare – och åsikter är sällan enkla att räkna in i det. Helt enkelt tenderar vi att i det fallet skjuta undan åsikter och värderingar till förmån för socialt liv. 2an är, vad jag och Brit Stakston i våra kurser och seminarier kallar en del av de nya ”digitala värderingar” som nätet gett – där åsikterna är individens viktigaste tillgång och vi söker åsiktsgemenskaper och värderingslikar. På olika plan självklart men själva grundpremissen bygger varken på geografi eller gemensamma socioekonomiska förutsättningar.

Det som är viktigt är att se att 2 knappast är bättre än 1 men att båda är viktiga för oss. Att enbart röra sig i grupper med liknande värderingar blir lätt åsiktsincestuöst och sekteristiskt medan att enbart skaffa relationer enligt modell 1 innebär att ens värderingar skrumpnar då man hela tiden måste undertrycka dem för att inte skava sig mot relationerna.

Självklart handlar det om både och de flesta gånger och jag tror inte människan är kapabel att hålla en nära relation till mängder av människor. Dock tror jag att vi måste revidera hur vi definierar såväl vänskap som icke-vänskap. Nätverkssamhället innebär helt nya premisser och parametrer för hur vi faktiskt umgås; både genom digitala nätverk men också utifrån hur vi ser oss själva som indivder snarare än delar av kollektiv. När jag tittar på de delar som jag läste i socialpsykologin så tycker jag mig se förändringar utifrån ett förändrat grundvärde och en teknisk utveckling: och det måste få genomslag i våra värderingar av (fr a andras) val av vänner.

Nå. Gårdagskvällen då? Well, det blev pizza, pilsner och prat hemma hos Målarn. Mycket trevligt.

1. även om vi ändå tenderar att ha liknande ytåsikter beroende på socioekonomiska och livsfasmässiga parametrar [↩]

Etiketter:åsikter, digitala värderingar, Ebba von Sydow, Internet, nätverk, relationer, sociala dimensionen, sociala kontakter, undersökning, vänskap