Etikettarkiv: Internet

#thedaywefightback

Idag är det #thedaywefightback. Stora protester mot NSA och andra övervakningar av internet.

En dag som faktiskt står upp för nätneutralitet och frihet på Internet. Något som är omöjligt när Internet idag är en infrastruktur? Kanske. Men som nätokrat, pirat och libertarian anser jag det värt att kämpa för en infrastruktur som inte ägs eller kontrolleras av någon utan faktiskt får ha kvar sin kollaborativa ställning.

Skriv på – det här är oerhört viktigt.

Uppkoppling viktig i vardagen #blogg100

Istället för att skriva något vettigt här skrev jag om dagens lilla snackis: Burger Kings Twitterkonto som blev hackat. Därborta på min andra blogg: den där som fungerar.

För den här gamla T-forden till blogg har något fel i sig. Den käkar systemresurser och jag har haft flera riktigt duktiga WP-personer inne och rotat långt ner i kärnan av FTP. Själv har jag rensat plugins och testat runt, och håller på att förändra det mesta av strukturen på bloggen (tar bland annat bort en del gamla inlägg respektive kategorier). Det är onekligen lärorikt. Det finns sjukt mycket kassa gamla inlägg. Korta, rätt meningslösa. Varför? För bloggandet förr var det som Facebookstatusar och Twitter är idag. Uppdateringar, korta åsiktsregistreringar. Något helt annat än vad de flesta bloggare ändå använder den till idag: längre (förhoppningsvis) mer genomtänkta texter.

Att gå igenom gamla inlägg är också en nästan smärtsam resa bakåt i tiden. Smärtsam på många olika sätt: dels för att man ibland inser hur pinsamt korkad man varit, hur dåliga argument man ibland lagt fram. Men också när man minns de personer man mött, personer som gått bort. Försvunnit ur ens liv.

Jag har skrivit om det så många gånger förut och senast när jag ändå ville försöka att säga att förändringen inte nödvändigtvis är av ondo även om vissa saker försvinner (vilket fick en del att roat försöka få det till att jag dödförklarat bloggosfären…)

På tal om Internet så är jag lite trött på allt tekniskt tjafs. Jag har ju i flera år då och då haft en internetuppkoppling som inte riktigt fungerat. Borlänge Energi som levererar själva nätet vägrar numera att ta emot felanmälan utan det ska gå genom Bahnhof som levererar själva tjänsten ”internet”. Det Borlänge Energi sen gör är att skicka en ny transformator – något de gjort typ ett antal gånger. Nåväl – det här innebär att vi nu sitter endast med en router igång eftersom teknikerna ska mäta något. Sen att de oftast glömmer bort att säga att vi kan sätta i resten av grejerna är en annan sak.

Det intressanta med att med jämna mellanrum bli utan nät hemma är att den fantastiska Apple TV då bara blir en ganska dyr plastbit. Helt oanvändbar. Meningslös mackapär. För fler och fler saker vi gör kräver uppkoppling. Strömmande TV, tillgång till gemensamma filservrar i molnet, Spotify. You name it så är det mer och mer uppkopplingsberoende.

Jag bär alltid min uppkoppling med mig. Min iphone är mitt internet ofta. Problemet är att det är inget jag alltid kan lita på. Tågresor mellan Borlänge och Stockholm innebär alltid att vissa sträckor är ”döda” eftersom det inte finns någon uppkoppling ens för 3G.

I julas skrev jag en postning om det här som aldrig kom ur mitt Icloud (!):

”Jag har spenderat julen på Ön. Med vanliga grejer med, en familj som spenderar mycket tid uppkopplad men också med både iptv-system och i Undantaget uppkopplad Apple TV. Fibernätverk in i husen med 100 mb uppkoppling respektive 3G-uppkoppling mot både Telenor och Tele2.

När det gäller det sista så ska man väl ärligen säga att uppkopplingen över 3G lämnar mycket övrigt att önska. Den är minst sagt fluktuerande och om man ens har 3G så är det en pinne. Det endast någon mil från centrala Västerås och i ett område som sedan flera år är under snabb utveckling av året runt-boende.

Men då har man ju självklart fiber? Tyvärr har Mälar Energi inte direkt uppfyllt förväntningarna när det gäller uppkopplingskvalitet. Den svänger fram och tillbaka, det droppas ständigt uppkoppling och med jämna mellanrum sitter de ständigt boende utan både tv och internet. Då de är måttligt roade av teknik blir det svårt att få någon hjälp. Särskilt då Mälar Energi, precis som Borlänge Energi och de flesta som har hand om själva infrastrukturen när det gäller bredband löst det så att man alltid måste ringa den som levererar själva uppkopplingen. Vilket vanligtvis innebär att man får gå igenom en helt onödig genomgång av sina egna tekniska prylar respektive att det sedan skickas en felanmälan som aldrig görs något åt. Så är det för mina svärföräldrar när det gäller deras uppkoppling från Mälarenergi och så är det för mig när det gäller min uppkoppling från Borlänge Energi. Usel kvalitet och helt omöjligt att få ordning på.
Alltså sitter man med liten åtkomst till internet trots investeringar och en månatlig kostnad på diverse mobildata.

Samtidigt är Sverige i behov av att hitta en ny position i världen. För att på så sätt klara av övergången till en postindustriell värld. Internet är nyckeln. Och vi är snabba på att skapa fler och fler samhällstjänster såväl som kommersiella tjänster som bygger på uppkoppling. Vi får fler och fler strömmande mediatjänster, fler och fler applikationer som helt och delvis bygger på software as a service och generellt är en stor del av befolkningens sociala liv beroende av uppkoppling för att nå Facebook. Eller mail. Eller telefon via ip.

Framtiden är uppkopplad. Så enkelt är det.

Problemet är att vi idag inte behöver fundera över vår hårdvara för att koppla upp, vi behöver egentligen inte fundera över online om det inte vore för att leverantörerna av uppkopplingen underpresterar. Utbyggnaden av mobildata är extremt usel och det inte bara i extrem glesbygd utan också i stora städer och dess omgivning. Det är uselt många gånger. Och knappast något nytt problem. Men när det gäller bredband så har Sverige alltid legat i topp. Problemet är att utbyggnad inte är detsamma som funktion. Och det faktum att det nästan alltid innebär monopolsituationer gör att de som byggt infrastrukturen för bredbandet verkar strunta i att det ska fungera. Bolagen som ofta är kommunala bolag sätter dit det som ska vara och låter sedan bli att underhålla infrastrukturen. Problemen löses sällan.

Min uppmaning till Digitaliseringskommissionen är att hantera den här saken. Utan vettig infrastruktur för uppkoppling spelar resten rätt liten roll. Kan jag inte lita på att jag har tillgång till internet blir resten mindre effektivt. Och när det gäller bolag som telekom-operatörerna men också de bolag som levererar själva hårdvaran – fibern – bör inse att de inte längre kan komma undan med att inte leverera enligt både deras högtravande reklambudskap eller prestera långt under det som är ok för den kostnad som varje användare betalar.”

Det här är en ödesfråga mycket större än själva tillgångsfrågan: vi kan se till att 100 % har tillgång till tjänsten ”internet” men om man inte har tillgång till själva nätet blir det ett slag i luften. Att arbeta med digitalisering av förvaltning, med ny marknadsföring, med internet-bank och allt annat som börjar bli vardag för oss.

Blogg #027 i #blogg100

Murphy’s lag i kvadrat

Internet fungerar inte. Vi har betalat dyrt för en optisk fiber rakt in i huset men realibiliteten på den är måttlig. Ingen större mening att ringa Bahnhof eftersom de måste ringa Borlänge Energi och de stänger ändå kl 16. Efter det behöver ju ingen internet väl? Imorgon bitti har jag en tre och en halv timmes föreläsning där jag ska göra en hel del nya case. Att surfa på telefonen är som att dricka milkshake i ett för tunt sugrör.

Som om det inte är nog så har vi haft hantverkare i huset. Visade sig att våra fläktar för frånluft håller på att ge sig. Och när de kom till oss visade det sig att rören var helt igenkorkade. De var byggda på ett sätt som gjorde att det knappt går att rensa dem heller. ”Men ni kommer få så bra ventilation, vi gör det sista imorgon” sa de igår. Utan att komma idag. Och även om vi uppenbarligen haft lite dålig ventilation förut så var det bättre än att inte ha någon alls som vi har nu. Det är som att gå in i en lätt fuktad vägg. Huvudet värker och man får lov att ha fönster öppna. Ute är det typ fyra grader.

Tog en promenad med dottern vid älven eftersom sonen är dålig och därmed inget Friskis. Amanda sprang långt i förväg typ hela tiden. Jag lunkade på med min kamera i min gamla oljerock. För det där med vår verkar vara något som slutade trots fågelkvittret.

Untitled

Untitled

Untitled

Nu är det dags att få ordning på föreläsningen ändå. Och imorgon är det Gyllene Hästen. Niklas Wass har förklarat att han inte accepterar något annat än full uppställning. Han är gräsänkling. Det kommer bli jobbigt på lördag.

Internets frihet på spel igen

Jag tror inte premiärminister Cameron faktiskt tänker stänga ner Internet för att förhindra upploppen men bara att han väljer att uttrycka sig som att det är sociala medier som är ett av problemen är allvarligt. Han är inte ensam och sociala mediers roll ska ”utredas”… Han sällar sig till Mubarak, Gadafi och diverse andra icke-demokratiska despoter som väljer att se informationsfrihet som ett problem.

Twitter

Många av de som arbetar och kämpar för sin frihet har uttalat sig negativt mot det som David Cameron nu försöker få till: ett stopp för Twitter, Facebook och andra meddelandetjänster (Blackberry får rejält med spö). Andra väljer att skylla på själva mediet. Han verkar glömma bort att det sker goda saker med hjälp av sociala medier. Hans uttalande är oerhört skrämmande för att komma från en demokratiskt vald premiärminister:

 ”We are working with the police, the intelligence services and industry to look at whether it would be right to stop people communicating via these websites and services when we know they are plotting violence, disorder and criminality,”

Ja, självklart används sociala nätverk i samband med upploppen – Peter Bright på Ars Technica har gjort en genomgång av det – och visar bland att påpekar att sociala nätverken är självklara för att använda för snabba nyheter och att snabbt få ihop många människor. Att polisen då väljer att skylla på nätverket är inte oväntat, särskilt inte då det var nytt rekord för Twitter i måndag, men tyvärr inte speciellt vettigt:

social networking sites have become standard tools in the arsenal of those organizing all kinds of mass action. They offer instant communications and easy ways for groups of like-minded individuals to come together. Systems such as Twitter’s hashtags make it easy for ad hoc networks to form around a common interest, act together, and then disband.

Men att nätverket lika mycket används för att snabbt kunna få nyheterna, undvika farliga platser spelar ingen roll. Att nätet hjälper den som blir drabbad har redan visat sig i det här fallet. Och att det sedan i princip är en omöjlighet att stoppa utan att hela England lamslås må vara hänt – det är intentionen att bortse från att det finns massor av anledningar varför saker har hänt, det finns eftergifter som måste göras och att upploppen idag mest handlar om idioter som förstör vilket knappast förbättras av att andra ser sin chans att förstöra det fria internet.

Det man kan fundera är i överförd betydelser: ska Cameron också förbjuda personer som eldar på upploppen att använda telefon? Att skriva plakat? Att prata alls?

Camerons slutsats om fritt flöde av information är nästan lika skrämmande i ljuset av vad han funderar på:

”Free flow of information can be used for good, but it can also be used for ill.”

Uppenbarligen anser han att fritt utbyte av information bara är gott om det aldrig används till ont. Om det senare görs ska det fria flödet stoppas. Kan inte annat än att säga att det låter inte speciellt demokratiskt. För fortfarande är Twitter, Facebook och alla andra delar ett verktyg. Oavsett om det handlar om att stänga av hela nätverken, eller bara försöka att stänga av personer som anses ”missbruka” dem så skapas nya tjänster som kommer att skapa gömda enklaver vilket endast försämrar såväl transparensen, möjligheten att möta personer med åsikter som behöver lyftas upp och motargumenteras – och det onda blir bara mer och mer starkt i mörkret. Redan idag ser vi hur friheten blir mer och mer divergerad men också kontrollerad: FRA-lagen är bara början på ett större arbete bland de som styr för att kontrollera och i slutänden kunna stänga av personer som man anser inte ska vara där.

Det sista citatet har också bäring på den diskussion om anonymitet på nätet som dök upp i början av veckan där den tyske kristdemokratiske inrikesministern menade att anonymitet på nätet inte är önskvärd - alla ska vara möjliga att identifiera. En idé som den inte är ny: redan 2008 kom estniska socialdemokraten Marianne Mikko med ett förslag på att bloggare måste registreras som jag bland annat skrev om här. Bland annat har det handlat om hur högerextremisterna kunnat skapa en plattform för sina åsikter både i bloggar men också i tidningskommentarsfälten, något som gör att chefredaktören på Norran, Anette Novak, vågar att sticka ut hakan och föreslå att anonymitet skapar internettrollen. Det här är en fråga som diskuterats länge: bland annat gick Markus Birro redan 2007 ut hårt om att anonymitet ska förbjudas något som diskuterades i den här bloggen (se bland annat kommentarerna). Jag skrev ett antal kommentarer under Anettes debattartikel:

Ska man vara kinkig så är det väl rätt få brott som kan jämföras mellan analoga och digitala världen som beivras även i det analoga? Hur många förtalsåtal går vidare om det sker på torget? Hur många hot blir i det analoga faktiskt beivrade.

Tror det är viktigt att sätta saker i sitt sammanhang – det är lika förbjudet på nätet som på torget att förtala, hota och på andra sätt bryta mot våra mellanmänskliga lagar. Och jag kan vara minst lika anonym på torget som jag kan vara på nätet: allt handlar om kontext.

Så i slutänden hamnar vi i hur vi väljer att övervaka saker och ting respektive hur vi ska identifiera/identifieras. Om vi ponerar att vi för att kunna skriva på nätet måste ha en verifierad identitet (exempelvis att Facebook kräver passnummer vilket de skulle bli överlyckliga över :)) så bygger vi då en databas som självklart kan användas för att delvis förhindra brott – incitamenten och kostnaden blir högre, lksom att beivra de som begås. Samtidigt har vi då en databas där vi kan ta reda på allt om varje individ: hur de surfar, vad de tycker och vilka tider de gör detta på. Det är information som egentligen är överflödsinformation men som finns där och antingen kan säljas (tänk FRA-shopen) eller tappas bort (ingen databas är säker för läckage). Integritetsproblemen hopar sig rejält.

Och även om vi då väljer att prata om att datan bara får användas för vissa saker: lagföring så ser vi ex.vis med PKU-registret att det är ett sluttande plan – när vi har informationen tillgänglig är det lätt att säga att vi breddar användningsområdet.

Men åter till analogin mellan digitalt och analogt. Eftersom jag faktiskt kan vara rätt okänd på sina ställen respektive att vi valt att ha total översyn över det digitala så bör ju samma sak ske i det analoga. Därmed öppnar vi upp för CCT-övervakning i samma och större mått än Storbritannien har och identifieringsteknik som vi påtvingas även när vi rör oss på de analoga gatorna. Om inte så har vi fått en obalans åt andra hållet: det är lättare att övervaka och identifiera på nätet än det är på gatan och därmed blir det enklare att beivra brott i den digitala världen kontra den analoga.

Problemet är helt enkelt att vi i slutänden hamnar i ett val där vi får lov att välja bort oerhört stora delar av vår personliga integritet för att klara av att faktiskt avanonymisera.

Det finns en stark dubbelhet i redaktörers och politikers argumentation runt anonymitet, precis som Cameron så hamnar man i en situation där man i slutänden måste sälja ut demokratiska rättigheter för att bekämpa det dåliga. Så länge det inte sätter krokben för de som har makten; både reell som över informationen så är sociala medier och kommentarer bra men när det börjar bli problematiskt, när människor väljer att använda sin frihet till att säga vad man tycker söker man regleringar. Själv skrev jag om att hatet inte skapas av internet, och jag tror inte att vi kommer åt hatet genom att undvika att det får uttalas – lika lite som att upplopp slutar finnas om man stänger av personers tillgång till sociala medier.

Problemet med både Camerons uttalande, de bevisliga händelser där man strypt tillgången till verktygen liksom diskussionen om anonymiteten på nätet måste ske utifrån en bred konsekvensanalys. Självklart är det enkelt att ropa på både reglering, på förbud och på övervakning när man plötsligt ser högerextremister blogga och sända ut sina manifest, när man ser att upploppen delvis styrs genom meddelanden i Blackberrys eller när man hotas av ansiktslösa (och ryggradslösa) fåntrattar i kommentarsfält. Problemet är att man aldrig kan göra kirurgiska ingrepp med hjälp av övervakning, reglering och förbud för att använda olika tekniska hjälpmedel. Som Elza Dunkelz påpekade redan 2007: att ens diskutera att förbjuda anonymitet är en överklassdiskussion – eller något som personer gör som glömt bort att demokrati inte är en självklarhet.

Sociala medier har senaste åren visat att det kan ge en röst och ett ansikte på de som förut inte hade en möjlighet till det: allt från enskilda människor som blir synliga här i Sverige till Tunisien, Egypten eller Iran. I det senare var anonymiteten nödvändig vilket gjorde att många av oss andra valde att ändra boendeort på Twitter för att förvirra iranska myndigheter. Även medierna håller sitt källskydd högt: att man ska ha rätt att vara anonym när man tipsar en journalist. Anonymitet är ibland förutsättningen för den fria informationen och för demokrati. I slutänden kan vi börja att diskutera över valhemligheten i Sverige: om man inte får vara anonym när man diskuterar frågor på nätet – varför ska man vara anonym när man röstar?

Diskussionen om personlig integritet på nätet har pågått intensivt och tidningar är gärna med att förklarar hur olika tjänster bryter mot detta: men det verkar som att den integriteten inte är närvarande när det gäller det som är negativt.

Rätten till att säga sin mening – och att få göra det utan repressalier är en grundbult i yttrandefriheten och i FNs resolution om mänskliga rättigheter. Varje inskränkning i detta skapar ett sluttande plan som på lång sikt alltid ger ett minus för det öppna samhället.

Jag håller med Waldemar Ingdahl om att argumentet att ”rent mjöl i påsen” är fruktansvärt och det handlar om både läckage ur övervakning liksom överflödsinformation som kan användas mot en individ.

Samma illavarslande syn på människors rätt till att uttala sig tar sig de som kallar sig Anonymous (dock är det viss osäkerhet om det verkligen är den gruppen som står bakom hotet – eller om det är en hoax) som sedan ett par veckor gått ut med att de den 5e november tänker totalsänka Facebook. Att välja att säga ”vi tänker skita i att många av er tycker om och använder Facebook hela tiden” är inget annat än att sätta sig i samma sits som andra diktatorer. Oavsett om det är sant eller inte så innebär bara tanken på det (som en hel del applåderat) ett synsätt som innebär samma anda som Cameron och andra har: att folk inte förstår eller kan hantera friheten att välja själv, friheten att uttala sig och rätten att göra det utan att behöva ha en egen plattform eller identifiera sig.

Internet är än en gång utsatt för attacker från personer som anser sig ha makt att tysta det. Fri information, frihet att yttra sig på ett säkert sätt är grunden för ett gott samhälle. Det får vi aldrig glömma.

Uppdatering: Polisen väljer att på Twitter hänga ut de personer som blir dömda. Det här börjar likna häxprocesser på digital väg.

Uppdatering: Att Cameron och brittiska politiker börjar att ha möten med Twitter och Facebook för att få dem att ta bort meddelanden som anses vara fel är riktigt riktigt otäckt och under oroligheter stänga av dem. Fr a om plattformarna går med på det. Det finns inget annat ord än censur att använda i det här fallet. Ren och skär censur som alltid drabbar många fler än de som är bovarna i dramat. Cameron är snabbt på väg mot att skapa en polisstat i Storbritannien.

Uppdatering: EFF har noterat att David Cameron tidigar sagt:

this February, when he gave a speech in Kuwait in which he asserted that freedom of expression should be respected ”in Tahrir Square as much as Trafalgar Square.”

vilket indikerar på att det här med yttrandefrihet är villkorat för premiärminister Cameron. EFF noterar också att Twitter knappast kommer att göra någon till viljes som vill inskränka rätten att använda sin Twitter generellt även om de samarbetar runt påtagliga lagbrott:

At Twitter, we have identified our own responsibilities and limits. There are Tweets that we do remove, such as illegal Tweets and spam. However, we make efforts to keep these exceptions narrow so they may serve to prove a broader and more important rule—we strive not to remove Tweets on the basis of their content.

Brit Stakston har skrivit en övergripande postning runt frågan på JMW som är mycket läsvärd. Hon noterar att det finns en logik i den rädsla för teknikens möjligheter till det onda och att det är upp till oss alla att hitta lösningar:

Ja nätet är en del av vår verklighet idag som lika mycket kan användas till goda saker som till onda. Vilken struktur krävs det som hjälper människor i utsatta situationer som plundringståg eller uppvigling som samtidigt inte kränker demokratins grundbult om öppenhet. Den frågan är gigantisk. Och vi måste hjälpa till med lösningen.

Notering: En lite kortare och omskriven version är publicerade på Second Opinion.

Hat är något annat än Internet

För mig är det solklart: Internet är en kniv (en metafor jag myntade för flera år sen). En kniv har inget egenvärde och kan inte göra något själv. Det är intentionen hos den som använder den, dess val av att använda verktyget som är det viktiga och som gör kniven till gott eller ont. I handen på en kirurg kan den rädda liv, i handen på en mördare släcka ett liv. Och i handen på dig kan den skära ditt dagliga bröd.

Hat handlar om att totalt nedvärdera en annan människa, att bygga en känsla mot den andre som handlar om att göra den till ett monster. Det går enkelt att göra – att utbilda soldater bygger på detta beteendet och ett antal sociala experiment under 60- och 70-talet handlade om detta. Är det vad vi ser på nätet idag? Hat? Lydnad? Makt? Både ja och nej, och jag vill flagga för att i den här diskursen måste man alltid fundera över vem som tar upp frågan: vad är agendan bakom att lyfta upp ”näthatsdiskussionen” igen?

För än en gång kör Expressen en artikelserie om det så kallade ”näthatet” (jag har tidigare skrivit om det här – bra länkar, och här). Det är inte första gången Expressen tar upp det och alltför ofta sammanfaller det (som nu) med att det är någon av deras krönikörer som råkar illa ut: Skugge först, sen Birro och sen Birro och nu Birro. Expressen är en affärsdrivande verksamhet och samtidigt bygger man sin affär på journalistisk grund: där objektivitet, konsekvensneutralitet och fakta ska vara fundamenten.

Men bortsett från det så är det självklart så att människor upplever sig hatade i en ständigt accelererande nätvärld. Det är ett problem och ju fler plattformar vi har att använda desto mer komplext blir problemet.

Problemet kan spjälkas upp:

  1. Vi använder ordet hat i fel kontext. Det handlar inte bara om Expressens nästintill varumärkesskyddade ”näthat” utan lika mycket av människor som säger ”jag hatar X” men egentligen uttrycker alltifrån missunnsamhet till att ogillar personens åsikter. Snabbheten devalverar språket och mängden av information gör att uttrycken blir hårdare än nödvändigt.
  2. Att personer har svårt att separera hat med kritik. Tyvärr är det något som man genom åren upplevt både när det gäller kända medieprofiler och andra bloggare. Bara för att man kritiserar, ger ett negativt omdöme eller säger att en åsikt är rakt av korkad så innebär det inte att man hatar. Det kan snarast vara så att mängden av kritik kan upplevas så stor att det upplevs som hat.
  3. Anonymiteten ses som ett problem och enligt vissa bör den förbjudas. Problemet är diskuterat sedan länge och ett förbud skulle kunna få konsekvenser som få vill ha i det stora men problemet är att se skogen för träden.
  4. Konversationen finns inte där. @jocke påpekar det i sin bloggpost – problemet är att om man bemöter kritik, tar diskussionen och gör det med respekt för den andre så blir det svårare att ”hata”.

Utgångspunkten är både det traditionella medielandskapet och det nya: att många varit vana vid att några har rätt att uttala sig medan andra ska lyssna. Idag har vi möjligheten att uttrycka vad vi tycker oavsett vem vi är (i den fria delen av världen och de som har kunskap om det – läs Brits utmärkta bloggpost om den digitala klyftan). Utgångspunkten är också att det digitala förhållningssättet hos användare inte på samma sätt grundat sig i hur vi hanterar varandra i den fysiska världen – även om det är på väg åt rätt håll.

Problemet med det här är också att vi hela tiden har att göra med såväl en Jante som diskussionen om meritokrati och elit. Aversionen mot de personer som lyckats är stark och samtidigt får det inte finnas någon som är självmedveten om att man är duktig på något. Det är ett större värderingsproblem som det sk ”näthatet” kan vara ett symptom på.

Drevmentaliteten är inget som är exklusivt journalistiskt utan vi människor har det i oss: det syntes i samband med diskussionen runt Sveket sista veckan innan valet, det har setts i samband med allt från dåliga matcher i fotboll till polisens slarv i samband med olika uppmärksammade mord. Precis som i medielogiken; att man vill vara först och är man inte det måste man skriva om ämnet ändå så finns detsamma i nätlogiken. Är det hat? Inte nödvändigtvis.

Att välja att ta upp den här diskussionen blir ett tveeggat svärd. Antingen kan det tysta reell kritik och innebära att den gamla medienomenklaturan får stå oemotsagda igen (jag tror iofs den chansen är försvinnande liten) eller så skapar den möjligheter till att nätet blir en mer balanserad plats för diskussioner, information och vilja till både förståelse och utveckling. Frågan är dock om exemplen: ett gäng kändisar som alla utom Ebba von Sydow faktiskt själva är rätt provokativa, är de bästa för att komma till rätta med mobbning och aversioner som uttrycks mot människor i det offentliga digitala rummet?

Internet har vuxit sig gigantiskt stort och därför är det en omöjlighet att göra en vettig kvantitativ skattning av hat vs kärlek men jag kan inte låta bli att undra om inte det goda långt vida överstiger det onda – men att vi som så ofta väljer att fokusera på det negativa.

Jag tror vi alla mår bra av att se oss i spegeln. Inse att verkligheten är mer gråskalig, att man kan tycka illa om en människas åsikter men inte därmed tycka illa om människan, att skriven kommunikation har en snävare bandbredd än annan och därför måste man ägna mer tid åt att göra den förståelig än om man säger något till en annan människa – och att man kan be om förlåtelse när man, i stridens hetta och diskussionens passionerade flammor, gått över gränsen.

I grunden också inse att det som händer på Internet händer i verkligheten. Det är ingen pseudovärld. Det är precis som vanligt, bara med ettor och nollor och inte med atomer.

Uppdatering: Emanuel skriver en kort text om det och ger en länk som jag tycker är viktig: hur det faktiskt förändras om man väljer att träffas. Det är viktigt: vi måste kunna hantera kritik men se varandra som personer. Som individer och precis som @hannafriden skriver: det finns inget enda sätt att hantera det.

Flera av de som jag numera kallar vänner har börjat med en rätt högljudd diskussion. Nånstans krävs det alltid ett mod att våga inse att det viktigaste vi har är att kunna skilja på sak och person. Det är inte alltid lätt, det är jag en av de första att skriva under på och Deepedition har många gånger gått över gränsen. Att tänka efter före helt enkelt. Jag tror också att schysst policy för moderering liksom att faktiskt agera när den policyn bryts är viktigt.

Uppdatering: Det är nästan för bra för att vara sant… Birro toklurad. Den krönika som startade hela den här diskussionen handlade om ett prank. Onekligen kan inte serien ”Varning för barn” få bättre PR. Och man kan verkligen undra över Birros fördomar – och uppmärksamhetsförmåga. För han stannar fasen inte länge nog för att personerna som han känner sig hotad av ens ska hinna röra sig om de inte är typ Blixten :).

Roande att han skrev:

Runt statyn av Nils Ferlin står det några män, i löst organiserade klungor. De röker och ser på mig. De ser rätt härjade ut, någon säger något som låter som ryska, eller rumänska kanske.

och MTGs Max Lagerbäck förklarar:

På plats fanns, förutom flickan, fyra medarbetare – två män och två kvinnor – från produktionsbolaget Jarowskij.

Sökmotorkonsult är lite förvirrad över hela historien. Det är vi alla.

Uppdatering: Brit skriver om näthat och ja, precis som jag skrev tidigare: det handlar om verkligheten.

Nu är näthatet i fokus igen. När det händer kliar det i mig.Vi måste ha förmågan att lyfta det som händer på nätet in i klassrummet, in på våra arbetsplatser och bli en del av alla de andra samtal vi för. Just nu lever nätet till viss del, för vissa, ett helt eget liv. Det är ett grundläggande tankefel. Nätet är ju verkligheten. Men gör det då till en del av er verklighet!

@jocke skriver om att nätet kanske är något annat än bara hat och elände i Expressen och det här är oerhört viktigt:

Det fria och högröstade samtalet på nätet kommer aldrig handla om att vi ska ta varandra i hand och sjunga ”we shall overcome”. Det kommer aldrig vara utan ett och annat hårt ord, en och annan som går för långt, någon som ibland blir ledsen. Samtalet kommer med all sannolik heller inte leda till att alla blir överens om allting. Men för första gången i historien har vi ett redskap som gör det det möjligt för alla att få sin röst hörd, att delta i konversationen.