Idag har IPred1 bankats igenom i riksdagen. Chansen var mycket liten att något annat skulle hända. Tyvärr.

Beatrice Ask gör ett historiskt uttalande i skenet av TPB-rättegången:

– Vi har inte samma tradition när det gäller skadestånd. Vi ligger betydligt lägre, säger Ask.

Ja, jo. Just det. Skadeståndskrav på 115 miljoner för ”medhjälp till upphovsrättsintrång”. Ja kära nån.

Författarna har uppenbarligen fått lite fart och de enda kändisar som låter, antagligen eftersom de andra insett att de själva hyllat fildelning titt som tätt. Det intressanta är då när det visar sig att Carina Rydberg, som hjälper sin kompis juristen Wadsted, själv slirar väldeliga när det gäller TPB. Visserligen känns kanske Carina Rydberg ungefär lika solid som Björn Ranelid men ändå.

Det intressanta med IPred (liksom med FRA) är att moderpartierna skiter i sina ungdomsorganisationer, sina studentorganisationer – helt enkelt faktiskt slår dövörat till alla de som ska ta över partiet i framtiden. Socialdemokratiska Studentföreningen skriver idag på Newsmill och det är ord och inga visor precis som från SSU. Niklas Wyman har uttalat sig hårt mot moderaterna och såväl LUF som CUF tar avstånd.

I alla utredningar som görs runt folkrörelsernas minskning och underskottet av nya engagerade i politiska partier så försöker man hitta förklaringar som många gånger utgår från strukturella former. Problemet är nog snarare att det finns ett ideologiskt gap mellan å ena sidan politiker födda på 40-60-talet och unga som är födda 80- och framåt. Och när de ”vuxna” väljer att negligera och ibland försöka tysta sina ungdomsorganisationer så slår det tillbaka.

IPred, FRA, TPB-rättegången – de handlar alla om individen kontra kollektivet. Men det handlar också om de idéburna folkrörelsernas framtid och om de politiska partiernas framtid. De här frågorna är symbolfrågor på ett sätt som Reinfeldt, Olovsson och Sahlin inte förstått, och tyvärr verkar de ha alltför dåligt uppdaterad spinndoktorer runt sig för att ha förstått att det här handlar om demokrati på många olika plan. Det handlar om individens integritet, om ett rättssamhälle som kapitulerat till ett civilrättsligt vilda västern, det handlar om själva demokratins grundval i engagerade personer som sluter sig samman och det handlar om den strukturerade lagstiftande församling som vi vill se imorgon.

Uppdatering: Skönaste kommentaren runt vårt eviga länkande kommer från Bitchslap Barbie:

Glömde länka till gammelmedia, se så oviktiga de är. Allt man behöver finns i bloggosfären.

Etiketter:Beatrice Ask, Björn Ranelid, Carina Rydberg, CUF, demokrati, FRA, individ, IPRed, LUF, MUF, personlig integritet, politik, rättegång, SSU, TPB

Disclaimer: Originalpostningen skriven på Ipod Touch vilket gjorde att länkandet fick vänta till jag hade en dator. Postningen är utbyggd och länkar är tillagda efter första publiceringen. Det är inga ändringar gjorda.

Det är lite tyst från mig. Det är mycket nu. Januari och februari kommer att vara i en dimma av massor av jobb.

Samtidigt sker massor med saker runtomkring som jag inte kan prata om: de innefattar andra människor som inte bett om uppmärksamhet.

Det blir lite tomt då. Tid är en bristvara och jag är nu mest inriktad på marknadsföringstänk.

Jag har en massa åsikter om det som händer i världen och i Sverige. Ler roat åt hur Tolgfors idogt försöker att överleva som minister (han har dock börjat blogga – utanför partiets egna (m)urar – eller snarare blivit med en MegaFån). Kommentarer tycker jag faktiskt är något som är en självklarhet på en blogg). Oroar mig över hur justitieminister Ask (som jag här tycker gör en riktig Friggebo) väljer att totalt sälja ut vår integritet genom att ge både skivbolag och polis total tillgång till ip-nummer, och att sossarna inte är bättre när de kommer i bakhasorna och vill stoppa möjligheterna till anonymisering av ip-nummer. Försäkringskassans agerande som exemplifierars i Siljansnäsfallet äcklar mig: ska man vara hård måste man också ha flexibilitet och ett hjärta.

Igår var jag på Systembolaget i Borlänge och insåg hur mycket DDR Sverige fortfarande är. Förutom att hela grejen att behöva handla sprit på ett hårt reglerat systembolag – något som blir en symbol för hur Sverige totalt sett fortfarande väljer att se sina medborgare som barn: att inte junná tä ansvar så fick jag ett exempel på hur regler används utan att förnuftet är med. Framför mig stod en utländsk man. Utbytesstudent som inte hade något svenskt id. Han vägrades att köpa sina öl trots att han visade både sitt id från högskolan såväl som sitt id från hemlandet. Han var bra över 20. Men det spelade ingen roll vare sig för två kassörskor eller den ditkallade arbetsledaren. De vågade inte lita på det heller: det var ju en svartmuskig man. Jag och snubben framför la oss i och strimlade deras ”men reglerna är ju såna”. Själv var jag noggrann att trycka upp mitt id i ansiktet på kassörskan och påpekade att det var väl bäst att hon kollade mig eftersom jag är lika svartmuskig som han som inte fick handla. (Samtidigt hade jag i minnet en av ungdomarna från fokusgruppen som förklarade att han inte trodde att jag snart är fyrtio). Hon suckade lite och jag såg att hin var sugen att vägra mig att handla.

Det här blev också ett exempel på hur regler utan redundans – utan hjärta – helt enkelt skapar situationer som är ohållbara för ett demokratiskt samhälle. I grunden måste regler bygga på att ha individen som utgångspunkt – där nästa steg är det gemensamma. Problemet ligger i att vi idag har en politisk kader som utgår från staten som ansiktslöst kollektiv. Reglerna är sällan till för människorna utan till för att skapa repression. Ett sätt som gömmer sig bakom ett argument om rättvisa. Problemet är att rättvisa aldrig är rättvisa om den inte har sin grund i individen.

Det är en ny kollektivets repression vi ser. Det otäcka är att den bygger på en marknadsliberalism men utan att indivderna är grunden: det är en sorts häxblandning av socialistisk kollektivteori tillsammans med kapitalism. Det är en dålig blandning. Tycker jag. Gissar att min kära vän MJV kommer att ge mig en uppsträckning :)

Uppdatering: Kontaktmannen inspirerades till följande historia som är mycket roande :)

Etiketter:Borlänge, DDR, id-kort, individ, individualism, ipod touch, jobb, kapitalism, kollektiv, marknadsföring, politik, rättvisa, regler, samhälle, staten, Sverige, Systembolaget, tid, Tolgfors, Tomhylsan

Hela diskussionen runt IPRED är mastig. Vill man läsa ett nuläge och en balanserad text (visserligen från ena sidan) så ska man (alltid) läsa Emma Opassande. Hennes sammanfattning av den gigantiska avgrund i hur politiker å ena sidan och nätokrater (minus Bard?) å andra sidan lever är briljant:

Det mullrar i leden för att själva kulturen internet påverkas negativt, det är dags att börja förstå det. Tonen i information och resonemang från politiker rimmar illa med hur verkligheten ser ut för de som använder sig av kommunikationsmedlet nätverken skapar. Det är socialt, det är livsnödvändigt, och icke-förståelse uppfattas precis lika mycket som ett hot från oss som “kan” som de som upplever upphovsrätten hotad, om inte större.

Den som bäst skrivit om en av de farhågor som jag har runt lagen är Josh. Problemet är inte nödvändigtvis Sony eller Universal utan YnoS AB eller Lasrevinu AS som genom det här kan skapa ännu ett paradigm i bluffvärlden. Liksom att det öppnar upp för en mer repressiv nätanvändning (igen) – något som vi sett såväl i EUs försök att registrera bloggar som när det gäller andra regleringsförsök liksom i hela FRA-lagens utkanter. Så IFPIs försök att påskina att lagen handlar om ökad rättssäkerhet är extremt fånig. Vidare kan den väl användas för att jaga oliktänkande i samma skeva tänkesätt, typ ”vi har ju en lag som innebär att vi kan göra X – strunt samma om den enbart var tänkt för situation Y; vi använder den även i situation Z”, som gjorde att brittiska staten såg till att sänka Islands ekonomi än mer genom att använda anti-terrorlag (även om säkert en hel del vänstertomtar gillar det då de ser alla kapitalister som terrorister).

Jag tycker IPRED – utifrån att det bygger på immaterialrättsliga regler som borde ses över istället för att skyddas till vilket pris som helst (om du inte läst bloggen Skiften eller Johanna Nylander bör du göra det; bloggen är kanske Sveriges mest avancerade blogg innehållsmässigt) – är förkastlig.

Den upplevs mest som en beställningslag från fr a musik- och skivbranschen där dessa branscher, istället för att ta konsekvensen av såna bevis som AC/DC (skivan fildelades innan den släpptes – ändå säljer den som smör) eller Radiohead (slutbeviset är överväldigande: de tjänade själva mer pengar på att låta folk betala vad folk ville istället för att låta skivbolaget sätta ett pris) eller Itunes och Spotify, idogt håller kvar vid sina gamla affärsmodeller. Det är en lag som försöker att göra ett pedagogiskt lappkast – som försöker att återföra en värdering som för länge sedan förändrats i de flesta människors medvetanden – för att prata juridik så har proportionaliteten mellan brottet och straffet förändrats.

Helt enkelt så är det försent att försöka utbilda svenska folket, eller hela världens befolkning i att fildelning är stöld (oavsett vad Bard och antipiraterna försöker intala sig) eftersom värderingsförskjutningen är implementerad.

(läs också Anders Mildners utmärkta jämförelse mellan bojkottandet hos några städare på sent 80tal och dagens diskussion om fildelning)

Istället borde man insett att Spotify, Grooveshark och Itunes och alla andra musiktjänster, filmtjänster; säger något: att om konsumenten till en lagom kostnad kan köpa sin musik eller sin film så handlar människor hellre än att jaga torrenter och lära sig att det ofta inte riktigt är vad man förväntat sig. Men så länge man håller kvar vid ett tänkesätt som bygger på att de gamla analoga fysiska objekten bara blivit digitala så byggs en Berlinmur mellan säljare och köpare. Ett tankesätt som också Piratpartiet ibland verkar fastnat i.

Det kulturbranschen och staten inte förstått är att övergången från att sälja kulturella objekt som atomer till att sälja dem som (digitala) bitar också kräver en förändring av affärsmodellerna. Istället för att kalla sina konsumenter för potentiella tjuvar borde man förstått förändringen och sett till att skapa möjligheter till att köpa, lyssna, läsa och se på saker på ett sätt som fungerar för målgruppen och för mediet. Det är minst sagt en myt att bolagen skulle tjäna alla de pengar som de menar sig förlora: gissningsvis skulle de förlora än mer om fildelningen försvann. Och att de inte ens inser att det inte handlar om några få pirater som är förbannade utan deras konsumentplattform är sorgligt.

Men samtidigt kan man också se att det hela bygger på samma värdeglidning som många andra förändringar i juridiken är inne i: att dels mer och mer handla om ett privatiserat rättsväsende. Ser man det mer filosofiskt och hypotetiskt så kan det å ena sidan innebära att individen och individuella företag får en större möjlighet att driva sina egna frågor utan att behöva underkasta sig statens goda vilja – å andra sidan innebär det en fara för en sorts legal vigilantism där rättsmedvetandet fullkomligt gröps ur på grund av frånvaro av gemensamma referenspunkter.

Värderingsglidningen som ligger till grund för saker som IPRED kan också handla om att enhetssamhället, synen på en allsmäktig stat, suddas ut mer och mer. Frågan blir då om saker som IPRED som indikation på en sådan värderingsförändring är bra eller dålig (helt enkelt om man bortser för en stund om att lagen handlar om att uppehålla en idag mer och mer obsolet syn på immaterialrätt)? Helt enkelt kan det vara så att själva tillämpningen av värderingsförändringen är fel men det som den tillämpningen har sin grund i faktiskt är rätt.

Det som sker fr a i Sverige är tvåeggat: dels ser det ut att handla om statens försök att kontrollera individers användning av digitala kontaktnät – detta för att uppehålla en ålderstigen syn på såväl opinionsbildning, immaterialrätt och socialt liv. Eller för att man inte förstår – och därför blir rädd och försöker trycka tillbaka och förhindra en utveckling.

Å andra sidan är privatiseringen och individualiseringen en del av förslagen som på många sätt bygger på den underliggande värderingsförändring som skett under flera årtionden där individen tagit centralplats framför kollektivet. Medvetenheten i dessa förändringar är låg, insikten om att förändringen många gånger är en konsekvens snarare än ett medel är sällan uttalad eller ens existerande.

I grunden kan jag ändå tycka att mängden av nya lagar som handlar om att skydda det existerande, trycka ner en bredare opinion, hålla kvar vid gamla sätt att se visar att det som allt detta skyddas emot nu inte är någon udda företeelse utan en fullständig verklighet, ett implementerat faktum. Internet är centrum och mer och mer blir tanken på att använda analoga verktyg som primary weapon of choice helt ointressant.

Etiketter:Alexander Bard, antipirater, atomer, bjokott, digitala, film, individ, individualisering, Internet, IPRed, kollektiv, konsument, kultur, media, musik, opinion, Piratpartiet, staten, upphovsrätt, värdeglidning, värderingsförändring

Lördag i november. Imorgon invaderas huset av släkt då Terrorprinsessan fyller år på måndag. Själv har jag varit ner till SB Media och fixat några grejer till ett av E.ON-projekten och ska nu sätta mig och rensa html-kod. Det är tur man är Jack of all trades (deprimerande tanke egentligen); jag är inte bara varumärkesstrateg, jag kan läsa html- och php-kod också…

Sitter och är sådär IKEA-modern vid barbordet i köket, lyssnar på TP som spelar något spel via nätet och lyssnar på Abba.

Tänker på den här postningen (via The Jennie). Omvälvande och en hel del igenkänning. Själv brukar jag väl snarare säga att jag har ett gigantiskt självförtroende men en fullkomligt usel självkänsla. Och just det här har jag också fått höra:

Med det fick jag höra att jag skulle vara deprimerad i hela mitt liv. [...] De sa att jag var så pass intelligent att jag, bara jag ville, skulle kunna lära mig att leva ett låtsasliv. Att jag skulle kunna spela känslor. Lära mig att agera som andra. Lära mig förstå hur folk tänkte och kände på ett, typ, ja, faktaplan. Jag skulle inte kunna känna intimitet själv – nej, jag skulle spela det. Jag skulle i princip se hela mitt liv som en film, och det är den paroll jag levt efter.

Det är så jäkla konstigt ändå. För ingen av oss som på olika sätt har kroniska depressioner och andra liknande ”störningar” kan sägas vara utan känslor – problemet är väl snarare att erfarenhet och våra snedtändningar i synapserna gör känslorna en smula fel – eller missriktade, misstolkade och överreagenta. Problemet ligger väl mer i att om man levt ett liv där man försökt att förstå och spela med inte i slutänden vet vad som är spel och vad som är verklighet?

När jag satt och läste en artikel om rekrytering, där en konsult utgick från den perfekta intervjun som index 1.0 och hur alla andra delar aldrig kom upp till det index så tänkte jag på att det är lite hur vi ser psykologi och människor.

Vi sätter upp en perfekt bild av ett balanserat, ”rätt fungerande” psyke och sedan mäts alla människor utifrån det perfekta. Hur många lyckas att ens komma i närheten av balansen? Och samtidigt höjer man upp personer inom kultur och inom andra delar som förebilder – där de många gånger knappast är balanserade eller ens riktigt friska. Många undersökningar visar att riktigt bra ledare har starka psykopatiska drag, att personer med stora expertkunskaper ofta har både binära personligheter och starka drag av Asperger. För att bli känd krävs sjukliga mått av narcissism för att ens börja försöka osv osv osv. Men ändå väljer samhället att inte se alla sneda och vinda personlighetsdrag som bra utan alla får känna att man är lite galen, lite konstig, lite fel.

Samtidigt är det ju självklart så att det a) kan skada andra b) kan skada personen själv. Det finns en socialt icke-acceptans av lidande. Det moderna upplysta samhället strävar mot ett samhälle fritt från mänskligt lidande. Det är i grunden också vad som skiljer ateism från teistiska trossatser: att strävan handlar om att ta bort lidandet – inte se det som en del av ett mänskligt liv.

Det är ingen perfekt värld vi lever i. Frågan är om vi ens vill ha en perfekt värld? Den skulle se oerhört… annorlunda ut…

Etiketter:Aspberger, depression, Hanna Fridén, individ, perfekt värld, psyke