Taggad: historia

Rörlig kunskap

I en soffa. I Borlänge. En måndagskväll.

”6e november 1632. Det var dåligt väder. Vad hände då?”

Förhörde sonen på historieläxa om stormaktstiden och det var intressant. Förutom att vi kom att diskutera statsskick idag utifrån monarkifrågan och hur Oxenstierna byggt upp styret efter Gustav II Adolf så insåg jag att vissa delar berättade sonen livligt och målande och med detaljer som inte fanns i boken. Inte alls.

”Vi har sett en film om stormaktstiden i skolan.”

Aha. Filmen gav honom massor med kunskap, ibland mer än det som stod i boken. Boken kunde lika gärna varit ett komplement där man satte ett antal fakta och sedan sett till att filmen faktiskt gav storyn och helheten. Eller varför måste det vara en bok ens?

Det fick mig att fundera över hur barn lär sig idag. Självklart är det inget nytt att vissa barn, fr a de som har svårigheter att läsa faktiskt kan bli riktigt duktiga om de får chansen att lära sig genom att se film, lyssna på berättelser mm.

Men inget av mina barn har svårt att läsa. Dottern hade läst alla Twilightböckerna ett antal gånger. De slukar böcker i mängder. De läser tidningarna på morgonen, kan läsa ganska avancerade dokumentationer (dottern designar helt sitt eget WordPresstema). Men samtidigt är de också uppvuxna i en värld där inte bara internet är instant närvarande (i princip så behöver de inte gå längre än tre meter innan de har någon sorts gadget att koppla upp sig med) utan också där rörlig bild redan från början varit en viktig del för att skapa kunskap, ge ett fönster mot världen osv.

Tar verkligen dagens skola notis av det? Hur mycket pengar läggs på skolböcker kontra på att skaffa de bästa pedagogiska filmerna runt det som de ska lära sig? Måste man läsa historia? Är det egentligen inte mer logiskt att man filmatiserar historien för att skapa storyn? Jag tror det och jag undrar hur mycket av det här som skolpolitikerna förstår?

En annan aspekt. Sonen min lirar datorspel. Det är hans största hobby. Det och att lira musik. Jag fascineras av att lyssna på han och hans polare när de spelar tillsammans och utnyttjar Skype till fullo. Hjälper varandra, tipsar varandra, tänker ut strategier och sedan spelar de. De löser problem i en rörlig värld, varje val får en konsekvens och varje pixel är en kontext som påverkar valen. De är vana att hantera livet som rörligt. De lär sig att hantera problem och lösningar i realtid, i rörelse. Abstraktionsnivåerna är lägre men komplexiteten jättehög.

Jag menar att det är dags att inse att skolan inte kan stirra sig blind på tekniker; vare sig att satsa på internet utan att ha en pedagogisk idé bakom, att ROI är högst på att satsa på sociala medier. Om man gör det med en idé och en metodik som fungerar. Att hänvisa till någon märklig syn att det finns ett egenvärde i att stanna kvar i gamla tekniker (läs penna och papper), att välja att undvika det faktum att vi är extremt olika men att vi i grunden är lika – och att bild, ljud och smart interaktion inriktad mot gamification och problemlösning. Idag är grundläggande kunskap i kodning inget som är bortkastat – även om alla inte kommer att sitta och utveckla appar så ger det en förståelse för inte bara hur applikationer blir till utan minst lika mycket är värdet av nedlagt arbete ligger.

”Vad hände med snapphanarna? Varför försvann de till slut?”
”Svenskarna valde att se till att de fick höra svenska i kyrkorna, de fick möjlighet att lära sig läsa och skriva – och de slutade att bestraffa snapphanar.”

Karl XI förstod att förändra sin strategi. Han valde helt udda sätt att hantera ett samhällsproblem. Frågan är om vi hinner göra det när det gäller skolan.

Drottningens arvssynd

Jag förstår mycket men ibland verkar logiken gå mig förbi. Hela diskussionen om drottningens fars handlingar under andra världskriget och nazisttiden har ett stort logiskt hål: det handlar om a) saker som hänt innan drottning Sylvia är född b) det är saker som hänt innan kungen ens visste om någon Sommerlath.

Ändå menar Per Svensson att det är viktigt:

vara bra för kungafamiljen också att deras roll som bärare av svensk historia skulle då tas på allvar. Svensk historia är inte bara sjuglasvagnar och lull lull utan det är också den politiska sidan och jag tycker att de borde välkomna det, säger författaren Per Svensson.

Självklart är det viktigt att alla illdåd som skedde mot judar under trettiotalets Tyskland genomlyses men det här handlar inte om det. Det här är en fråga utifrån att drottning Silvia har en pappa som kan ha varit nazist. Jag tyckte det redan var konstigt när den här frågan första gången dök upp, och att hovet gjorde en egen utredning gör det ännu konstigare. Varför är det intressant just i det här fallet?

Det utgår från två potentiella argument:

  • Arvssynden. Att det våra föräldrar gör går igen hos barnen. Vi är vårt arv. Vi blir som våra föräldrar. I sin grundtanke från kristendomen bryts det av att Jesus dog och uppstod. I modern tid finns inte det brottet – möjligen att barnet erkänner och hårt tar avstånd från sin förälder.
  • Överförd skuld. Barnen blir ansvariga för sina föräldrars handlingar och ska skämmas. Det offer och om man inte erkänner sina föräldrars skuld – och därmed sin egen som släkt med dessa får man löpa gatlopp i det lilla eller det stora.

Inga händelser kan isoleras och alla argument måste konsekvensanalyseras. Att drottning Sylvias far ska utredas och att drottningen ska avkrävas erkännande av att hennes far var nazist och del i illdåden. I bakgrunden finns också en ton av misstänkliggörande av att vi släppt in nazism i kungahuset. Om det här anses som rätt så blir frågan om alla barn ska behöva acceptera att brännmärkas för vad deras föräldrar gjort: barn till kriminella – är de predestinerade att bli samma sak? Ska barn till bedragare betala av sina föräldrars skuld? Om du söker jobb – ska dina föräldrars handlingar vägas in?

Jag tycker att vissa historikers och journalisters jakt på vissa personers bakgrund måste belysas utifrån vilka konsekvenser det får för hur vi värderar varandra – och varför såna gräv görs: vilka vinklar väljer man.

Tjugofem år sedan Palmemordet

Det har gått tjugofem år sedan Olof Palme mördades. Ingen har hittat någon mördare även om Lisbet Palme anser sig veta med säkerhet och Leif GW Persson har en teori.

Själv minns jag den sena kvällen väldigt väl. Jag hade varit med kompisar i Missionskyrkan, cyklat hem och eftersom jag var ensam så satte jag på radion direkt jag kom hem. Det var sorgemusik och sedan kom, vad jag antar, var den första nyhetsflashen om att Palme blivit skjuten. Jag var femton år och även om världen mest bestod av Köping så blev den nu mycket större.

Många säger att Sverige förändrades den natten. Det är nog kanske en stor sak att säga men jag tror att svenskarnas självmedvetande förändrades; på gott och ont. Tanken på att Sverige var isolerat från politiska mord, att det där med SÄPO mest var onödigt, blev skjuten i sank av en kula från en .45 Magnum. På samma sätt som den misslyckade självmordssprängningen pekade på att vi är en del av en värld där den gamla krigslogiken inte längre finns.

Om det inte hade hänt så hade det hänt ändå. De scenarior som fyra författare målar upp visar egentligen inte något annat. Men själva händelsen blir ett hack i tiden, en blodröd milstolpe för hur världen utvecklats. Oavsett vad man tyckte om Palme.

Idag är första sportlovsdagen. Jag tittar på mina barn och funderar hur deras framtid kommer att se ut; om jag växte upp i det folkhem som på många sätt präglades av Palme – vad är det för Sverige som de kommer att titta tillbaka på när de är fyrtio år?

 

Slutligen mer reklamare än präst

thinkthroughIdag är det nio år sedan jag slutade trampa vatten. Lät mig sjunka ner i djupet. Utbränd, utmattningsdepression, kroppen slutade fungera normalt, serotonindepåerna liksom nödprovianten var slut. Tittar igenom det jag skrivit genom åren. De där svarta åren. Åren då allt tog stopp. För att sedan återuppstå i en helt annan – ny version.

21november2001-knocked down (2001-11-21 00:18)

Så kom man till vägs ände. Sjukskriven på grund av utmattningssymptom. Rätt skum känsla. Jag har aldrig varit sjukskriven. Jag vet inte ens hur man gör när man är det. Så kvällen har gått åt till att ställa in, skjuta fram och fixa vikarier, B-planer och sätta in autosvar, telesvar och svaromål för att se till att alla får reda på det och inte förväntar sig att jag hela tiden kan jobba.

Jag tittar på bilderna i P.O.D som jag gjorde under den tiden. Och jag kan fortfarande känna smärtan. Samtidigt inser jag att nästa år är det tio år sedan. En fjärdedel av mitt liv har gått sedan dess. Jag har en helt annan karriär, mina barn är stora och verkar ha klarat sig relativt helskinnade och vi klarade oss rätt så okej. Och jag tänker på det när jag ser hur en av mina vänner brakar rakt in i väggen.

November 2010. En galen månad av oerhört mycket jobb. Har nog aldrig haft en så intensiv månad. När jag såg den blev jag orolig. Orolig att jag skulle dra rakt in i väggen, åka av vägen och försöka att fortsätta springa ändå. Men jag insåg att jag är inte där. För jag är en annan person på många sätt och jag gör det jag gör för att jag kan och har gjort valet helt själv.

För det är också ett faktum: jag har jobbat inom reklambranschen längre än jag var präst. Jag är mer marknadsförare än jag är präst. Det är inget tillfälligt utan det jag nu kommer att göra framöver. Jag har inte tagit en paus. Jag är planner. Jag är reklamare. Jag är strateg för digitala medier med ett eget företag.

På fredag ska jag föreläsa för ett gäng terapeuter om sociala medier. Deras ingång är negativ, sociala medier har ”intagit terapirummet”. Jag kommer att ge dem nycklar att förstå men också gå head-to-head med skepsisen. För utan Quicksilver, Bold, bloggande och allt annat hade jag inte klarat mig. Så enkelt är det. Det är ett viktigt perspektiv i den stora bilden runt sociala medier: det finns en personlig och en privat del – mellanmänskliga relationer som samlever med den mer offentliga synliga delen där marknadskrafter och personer möts och relaterar.

Den där lilla världen

På udda vägar så visar det sig att Mattias Boström som twittrar på @piratforlaget och som är en del av mitt sociala medienätverk kommer från Kolsva. Kolsva, samhället utanför Köping. Köping som jag spenderade min barndom och ungdom i. Det visar sig exempelvis att vi båda känner Per Kraft.

Mattias har skrivit en lång text om just minnen och hur populärkultur blir en sorts markörer för alla andra minnen – och refererar exempelvis till en tidig Europe-konsert i Folkets Park i Köping. En konsert jag själv inte kan minnas jag var på men en historia som triggar igång att minnas andra konserter, galna händelser och hur man själv var på den tiden. Från barn i Missionsförbundet, till medlem i en Livets Ord-knuten grupp till svartrockare och US-are till att förändras sakta till blivande präst. Sen flyttade jag…

Det är lätt att glömma: att varje människa är en historia. Det är väl det som Lasse Holmquist var så bra att visa i det klassiska ”Här är ditt liv” och som idag inte längre lyckas eftersom allt är medietränat och tillrättalagt. Och samtidigt sker det igen – men idag på bloggar, på Facebook och andra sociala medier – att vi berättar mer om vilka vi faktiskt är. Nonsens? Knappast – det är bitar av livet som vi idag kan se och lära känna och förhålla oss till. Biografierna skrivs i realtid snarare än samlas ihop mot slutet av livet.

För mig är Köping ett avslutat kapitel men precis som Mattias skriver så är det en av de kontexter som format mig som människa. När jag föreläser om skillnaden mellan analoga värderingar och digitala värderingar så är det enkelt att i bakhuvudet reflektera över hur man som tonåring var tvungen att forma om sig för att passa in i småstaden. Det fanns ett avgränsat antal personer att umgås med – vilket innebar att man fick slipa bort sånt som var en själv och försöka att leta efter minsta gemensamma nämnare. Idag behöver man inte det om man inte vill: idag finns hela världen tillgänglig och man kan leta efter sina gelikar och nätverka utifrån den man faktiskt är.

Reblog this post [with Zemanta]