Etikettarkiv: historia

I spänningsfältet mellan frihet och sorg

Ord från mitt eget förflutna kommer upp till ytan.

Det jag minns är hur insikten om att jag inte längre trodde kom över mig – som en sorts reverserad frälsning.

Att tappa tron. Att lämna det som burit genom livet. Och för några av oss som var kallade till ämbetet, att bli präster – det är något som många kanske inte tycker är så mycket att orda om. Men för oss är det en lång, smärtsam process.

Lyssnar på min gamle PIUS-rektor Eskil Franck och en intervju med honom runt hans bok. Jag visste inte att han 2006 avsade sig sitt ämbete. Intervjun innehåller så många saker som jag skulle kunna säga om min egen resa. Det startar så mycket tankar. Och känslor.

Insikten slår mig. Det är första gången på alla dessa år som jag på nåt sätt inte är ensam med det. Ibland kan jag uppleva att man blir lite misstänkliggjord när man säger ”jag har varit präst” och ”jag har avsagt mig mitt ämbete”. Ungefär som att det är något som ingen någonsin gjort frivilligt. Och nej, vi är inte så jättemånga som gjort det – så är det.

Det som slår mig är den dikotomi mellan frihetskänsla och saknad som Eskil uttrycker i intervjun, och som jag själv kan uppleva som både fascinerande och irriterande. Problemet med den är ibland att själva tanken på Gud är så abstrakt i sig själv. Minns den här passusen:

Han frågade mig om jag var arg på Gud. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade – jag blev överrumplad av att plötsligt stå i baren med ett antal gin och tonic i magen och diskutera teologi. Jag antar att jag sa nej. Jag är inte arg på Gud – det är en omöjlighet eftersom jag inte tror att Gud finns. Jag är inte bitter längre men jag är sorgsen.

Det är en ständig spänning mellan friheten och sorgen. Jag minns hur jag plötsligt insåg att jag inte trodde längre – att avsäga mig ämbetet efter det var egentligen bara en självklar följd av att inte längre tro. Tron som följt mig genom livet och som gått krokiga stigar. För precis som Eskil så utmanade jag ständigt min egen tro och mina egna försanthållanden. Sökte nån sorts sanning genom att hela tiden hålla upp min egen tro gentemot både vetenskap och fundamentalistisk tro.

Självklart är Eskils avhopp större. Han var på väg att bli ärkebiskop. Han kommer från en otroligt lång rad av präster och hans arbete både som teolog och som rektor innebär självklart att när en sån person tappar tron och lämnar ämbetet darrar det i fundamentet. Men båda har vi antagligen att fajtas med det faktum att människor kan uppleva sig lurade – oavsett att det man gör som utövare av prästämbetet inte tas bort genom den människa som bär ämbetet så är prästen den som står som garant på nåt sätt.

Jag har scrobblat fram och tillbaka. Inte nog med att innehållet är fascinerande men att höra ens gamle lärare och rektor är också speciellt.


Igår lunchade jag med vännen @martingarlov och det var då jag fick reda på att Eskil skrivit en bok. Och lämnat ämbetet. Lunchen med Martin var som vanligt trevlig. För som han noterade: jag kan fortfarande uppröras och vara engagerad i frågor runt kyrkan. Fick höra hur reklambyrån för Svenska Kyrkan valt att definiera värdena för kyrkan och blev upprörd, vi pratade om hur vi var med och såg till att Svenska Kyrkans Unga blev just det och en massa annat. Precis som Eskil noterar så kommer jag mer och mer till tals med att det är så här. Finns inget att vara arg på och sorg måste alltid gå vidare.

Det har varit flera av mina vänner som firat bröllopsdagar senaste månaden. Vänner som jag vigt. Bilder på mig som präst som slänger en tillbaka till den tiden.


Igår tänkte jag på det när jag såg ett avsnitt av The Unit. En av de problem som kommer fram i den serien är att soldaterna behöver hålla saker hemligt till och med för sin fru. Det är något som de kämpar med ständigt. Som präst har man total tystnadsplikt – och jag insåg att det där är något som jag konstant får leva med också. Det som jag fått reda på under min tystnadsplikt kommer jag vara tyst om tills jag dör; även om jag inte längre har ämbetet.

Det hela är lite som min fundering min sista semesterdag och det faktum att jag helt enkelt landar i att inte tro. Att faktiskt vara klar med det nu.

Och fortfarande kan jag landa i att jag gjorde något rätt. Det här är det viktigaste i hela den process som ändå pågått; läkning och acceptans och att kunna gå vidare. Att jag som ämbetsbärare, som präst, som katalysator av något större än mig själv, gjorde skillnad om så bara för en person.

Rörlig kunskap

I en soffa. I Borlänge. En måndagskväll.

”6e november 1632. Det var dåligt väder. Vad hände då?”

Förhörde sonen på historieläxa om stormaktstiden och det var intressant. Förutom att vi kom att diskutera statsskick idag utifrån monarkifrågan och hur Oxenstierna byggt upp styret efter Gustav II Adolf så insåg jag att vissa delar berättade sonen livligt och målande och med detaljer som inte fanns i boken. Inte alls.

”Vi har sett en film om stormaktstiden i skolan.”

Aha. Filmen gav honom massor med kunskap, ibland mer än det som stod i boken. Boken kunde lika gärna varit ett komplement där man satte ett antal fakta och sedan sett till att filmen faktiskt gav storyn och helheten. Eller varför måste det vara en bok ens?

Det fick mig att fundera över hur barn lär sig idag. Självklart är det inget nytt att vissa barn, fr a de som har svårigheter att läsa faktiskt kan bli riktigt duktiga om de får chansen att lära sig genom att se film, lyssna på berättelser mm.

Men inget av mina barn har svårt att läsa. Dottern hade läst alla Twilightböckerna ett antal gånger. De slukar böcker i mängder. De läser tidningarna på morgonen, kan läsa ganska avancerade dokumentationer (dottern designar helt sitt eget WordPresstema). Men samtidigt är de också uppvuxna i en värld där inte bara internet är instant närvarande (i princip så behöver de inte gå längre än tre meter innan de har någon sorts gadget att koppla upp sig med) utan också där rörlig bild redan från början varit en viktig del för att skapa kunskap, ge ett fönster mot världen osv.

Tar verkligen dagens skola notis av det? Hur mycket pengar läggs på skolböcker kontra på att skaffa de bästa pedagogiska filmerna runt det som de ska lära sig? Måste man läsa historia? Är det egentligen inte mer logiskt att man filmatiserar historien för att skapa storyn? Jag tror det och jag undrar hur mycket av det här som skolpolitikerna förstår?

En annan aspekt. Sonen min lirar datorspel. Det är hans största hobby. Det och att lira musik. Jag fascineras av att lyssna på han och hans polare när de spelar tillsammans och utnyttjar Skype till fullo. Hjälper varandra, tipsar varandra, tänker ut strategier och sedan spelar de. De löser problem i en rörlig värld, varje val får en konsekvens och varje pixel är en kontext som påverkar valen. De är vana att hantera livet som rörligt. De lär sig att hantera problem och lösningar i realtid, i rörelse. Abstraktionsnivåerna är lägre men komplexiteten jättehög.

Jag menar att det är dags att inse att skolan inte kan stirra sig blind på tekniker; vare sig att satsa på internet utan att ha en pedagogisk idé bakom, att ROI är högst på att satsa på sociala medier. Om man gör det med en idé och en metodik som fungerar. Att hänvisa till någon märklig syn att det finns ett egenvärde i att stanna kvar i gamla tekniker (läs penna och papper), att välja att undvika det faktum att vi är extremt olika men att vi i grunden är lika – och att bild, ljud och smart interaktion inriktad mot gamification och problemlösning. Idag är grundläggande kunskap i kodning inget som är bortkastat – även om alla inte kommer att sitta och utveckla appar så ger det en förståelse för inte bara hur applikationer blir till utan minst lika mycket är värdet av nedlagt arbete ligger.

”Vad hände med snapphanarna? Varför försvann de till slut?”
”Svenskarna valde att se till att de fick höra svenska i kyrkorna, de fick möjlighet att lära sig läsa och skriva – och de slutade att bestraffa snapphanar.”

Karl XI förstod att förändra sin strategi. Han valde helt udda sätt att hantera ett samhällsproblem. Frågan är om vi hinner göra det när det gäller skolan.