Taggad: Google

Google gör en Moog Doodle och tar tekniken ett steg till

Jag köper alldeles för många instrumentappar till mina iOS-grejer. Alldeles för många som jag sällan har tid att göra något med. För jag älskar ju sånt där pill egentligen. Och jag minns hur oerhört coolt det var att testa riktigt gamla synthar.

Robert Moog skulle idag fyllt 78 år. Han är sannerligen syntharnas fader och Google har idag gjort en helt igenom fantastisk hyllning: inte bara att det är extremt nördigt – tekniskt är det riktigt cool och smart koppling till att (endast) kunna dela det man skapar på Google+. Gå in och gör en egen låt idag.

För er som missar det så har jag gjort en liten screencast:

Uppdatering: Läs om historien bakom. Det är fascinerande läsning om nördighet.

@johanhedberg hittar en bild som verkligen känns som en bild av oss alla idag:

Att radera eller inte radera. Vad tycker du?

Så har jag fått mitt första mail som gissningsvis kommer av Du är googlad-lärdomar som folk dragit. Det är en förfrågan om att ta bort en passus i en fem år gammal postning där jag tycker att en person är rätt puckad utifrån det som den skrivit i en publicerad krönika.

Nej, det är ingen postning jag är stolt över. Jag har förhoppningsvis förändrat min syn på hur jag skriver om andra människor. Och personen menar att det inte är en krönika han/hon inte är speciellt stolt över längre – menar sig också ha mognat. Argumentet är att personen blir nedslagen över att min postning syns när personen googlar sitt namn, vet inte om han/hon skäms för sin egen krönika och önskar att den försvann, och personen menar att han/hon skulle ta bort en sån postning själv för att vara schysst. Det är en sån liten sak.

Men för mig är det ingen enkel sak att göra. Jag har bloggat sen 2001 och det är ytterst få saker jag valt att radera eller ändra (och har jag ändrat har jag berättat det i samma postning).

Dock kan jag inte bestämma mig för vad jag ska göra:

  • Jag ogillar att ändra i det som skrivits tidigare. Dels eftersom det innebär att jag förvanskar historien, dels för att det innebär att min trovärdighet som bloggare naggas i kanten. Jag är en historieskrivare precis som alla andra som skapar innehåll online.
  • Var går gränsen? Det här kan tyckas som en liten sak men det är ett sluttande plan man kliver på. Vem kommer maila och säga ”men du hjälpte ju X genom att ta bort – kan du inte ta bort det du skrev om mig/oss/partiet/händelsen?”
  • Om jag gör det – vad hindrar andra att börja ta bort saker som publicerats; och därmed förändra historien?
  • Man får ibland leva med att man inte är konsistent. Jag har mängder av bloggpostningar som jag inte är speciellt stolt över och som syns i olika sökningar. Men bättre att dra lärdomar av dem än att bara ta bort dem.
  • Om det var skrivet i en tryckt publikation: vad skulle man göra då? Samla in och elda upp?

Att jobba med reputation management handlar lika mycket om att skapa innehåll för att på så sätt äga sina sökningar som att försöka få bort misshagliga sökträffar. Självklart är det alltid knepigt eftersom det ibland är ganska starka sidor som man har att fightas mot. Men när det gäller det egna namnet handlar det om att skapa konton och innehåll på flera ställen, att distribuera sitt namn genom att finnas med och vara aktiv på såväl Twitter, Facebook, egen blogg, Youtube, Instagram mm. På så sätt kan man alltid putta ner även starka postningar en bit ner. Bygg upp en bild av dig själv som visar en annan bild än den som visats hittills.

Men samtidigt: jag förstår personen som upplever postningen som besvärande. Jag önskar jag bara kunde ta bort allt, glömma det och gå vidare. Så vad ska jag göra?

  • Jag kan ta bort hela postningen. Det innebär att ganska mycket annat försvinner också.
  • Jag kan ta bort just den passusen där personen förekommer. För mig är det nästan mer censur än att radera hela postningen.
  • Jag kan ändra i posten, exempelvis ta bort efternamnet. Efter ett tag kommer det att slå igenom i Google men eftersom det hela också hänger ihop med en länk till krönikan kommer det fortfarande vara ett problem.
  • Jag kan sätta en no follow no index på just den postningen. Då kommer Google i framtiden inte att indexera just den postningen vilket efterhand kommer att göra att sökordet försvinner.
  • Jag kan låta bli att göra något med hänvisning till min ganska starka känsla över att det är fel att förändra saker utifrån historien.

Vad tycker ni jag ska göra? Please, kommentera!

Johanna Parikka Altenstedt väljer att inte belysa hela historien

Sökmotorer är det som används flitigt idag för att hitta information. Google har en överhängande majoritet av alla sökningar. Att hantera det och förstå hur det hela fungerar är mycket viktigt. Självklart är det alltid en balans mellan att som sökmotor ge relevanta träffar samtidigt som att hantera det faktum att relevans inte alltid har med kronologisk ordning att göra. Google utvecklar konstant sin sökalgoritm och kampen står ständigt mellan relevans och aktualitet. Diskuterar man detta måste man ta in alla aspekter på nyttan av sökmotorer.

Fördelarna och styrkorna med användargenererat material – och det faktum att många väljer att uttrycka sina åsikter på egna plattformar bygger en demokratisk styrka men självklart innebär det att när man gör något snett och vint så kommer det att synas. Att försöka backa bandet och på olika sätt skapa en konformistisk publicitetsnorm är knappast välkommet.

I den artikel som Johanna Parikka Altenstedt skrivit på Newsmill vill hon påskina att hon är ett oskyldigt offer för Googles sökmotorsalgoritm (och för de som hon menar förtalar henne) och föreslår ett antal saker som i bästa fall redan är väl medvetna hos människor och i värsta fall faktiskt förminskar såväl integritet men också demokrati på nätet. Vad gäller våra namn som varumärken så har hon fått saker om bakfoten – inte ens vanliga varumärken är skyddade mot att bli omskrivet och recenserat. Det är en balansgång mellan öppenhet och rätten att yttra sig och rätten att äga kontroll över vad som sägs. Parikka Altenstedts förslag bygger på att ingen ska få reagera på vad någon gör – oavsett om det är ett företag eller en person. Tystnaden ska åter råda eftersom det ska vara journalisternas exklusiva rätt att uttala sig. JPA har rätt om att det finns ett hot i att en del av oss faktiskt växt oss starka. Men det beror på att vi tidigt förstod att använda oss av bloggen som plattform. Det bästa man kan göra som företag eller person med starka åsikter är helt enkelt att lära sig och ge sin syn på saken. Det innebär att det finns möjlighet att göra sig en balanserad bild – vilket inte alls finns med i JPAs åsiktspaket på Newsmill. Hon valde att ta bort sin plattform – självklart kommer hon då förlora sin möjlighet att bemöta det som skrivs.

Johanna Parikka Altenstedts SERP på Google har en historia. För mer än två år sedan var diskussionen om sexköpslagen stor i bloggosfären. En bloggare: Isabella Lund, berättade om sitt liv som sexarbetare och diskuterade frågor om sexsäljares rättigheter. Men hon valde, för sina barns skull, att vara anonym. Johanna Parikka Altenstedt valde då att hota Isabella Lund med att gå ut med hennes riktiga namn i media. När många av oss reagerade på detta – oavsett vad man tyckte i sakfrågan – förklarade Parikka Altenstedt att alla som stödde Isabella Lund kände dvs egentligen var kunder till densamma. Alltså brottslingar enligt den då nya sexköpslagen.Isabella blev rädd – men valde också att försöka gjuta olja på vågorna (läs kommentarsfältet för att få en mycket bra översikt över hela historien): något som JPA inte uppmärksammat på annat sätt än att det skulle vara ett försvar för JPA. Hon anklagar i Newsmillartikeln andra för förtal – vad det hon själv gjorde då kallas vore intressant att få höra. Hennes historieskrivning idag handlar om att hon egentligen inte ville delta i debatten – vilket onekligen är intressant då hon idogt diskuterade frågor och konstant använde guilty by association-argumentation.

Det Johanna Parikka Altenstedt pysslar med är historierevisionism och de som nu tycker hennes postning är bra riskerar att falla i samma fälla som hon oroar sig för: att man inte har hela bilden för sig.

Kanske hon och andra kunde ta sig tid att läsa de över två år gamla postningar och påminnas om hur hon själv valde att ringa och prata skit om de som inte tyckte som henne själv. Exempelvis är den här postningen minst sagt flagrant över hur Johanna Parikka Altenstedt valde att hantera sanning och lögn när det begav sig.

Själv diskuterar jag gärna med de personer som inte tycker som jag. Jag tror till och med att jag och JPA skulle kunna ha fruktbara diskussioner om hon valde att sikta in sig på mindre knallpulverretorik och anklaganden och mer intresse för sakfrågorna. Problemet med Johanna Parikka Altenstedts sätt på den tiden var att istället för diskussion slänga ut hot, guilty by association-argument och helt enkelt ett minst sagt icke-inbjudande sätt att dela argument.

Jag har skrivit det förut:

Du har inte vunnit någonting. Mer än att det hela har dragits runt en sväng till. Precis som jag sa till dig: du retar upp mig – inse att det helt enkelt slår tillbaka. Du ljuger, hotar och anklagar.

Själv tycker jag det hela känns överspelat men när hon nu än en gång försöker att, likt historierevisionister runt förintelsen, ta bort och förvanska det som faktiskt hänt och göra sig själv till offer för en konspiration är det bara att ta bladet från mun. I den här historien finns egentligen bara förlorare: och den största förloraren är inte JPA utan själva frågan om sexköp, sexarbetare och hur vårt samhälle ska fungera. Självklart kommer det att finnas många som tycker: vikten ligger i att förstå att välja att göra en bredare bild av verkligheten.

Weapons of choice

Det var ett tag sen jag fick nörda mig lite men nu gör jag en sån postning. Mina weapons of choice, mina älskade gadgets. Jag är en tekniknörd. Jag kan inte tänka mig att köpa skitdyra kläder eller lägga ner vansinniga pengar på att resa. Däremot blir jag faktiskt lycklig av tekniska prylar. När jag tänker att jag vill bli rik handlar det inte om att kunna köpa nytt fint hus eller värsta BMW utan att kunna köpa alla de gadgets jag kan tänka mig.

Nu är det ju så att jag har en fru som har drag av ekonomisk hypokondri, vilket säkert är tur många gånger så jag kan inte excessa min svaghet och hänga på olika elektronikaffärer både digitalt eller analogt. Men jag kan ibland svära att jag inte startade något motsvarande Prylkoll för att få testa allt det nya :).

Wpoc:cupertinox

Först har vi min MacBook. Börjar bli sliten och vi har verkligen haft en hatkärlek de senaste månaderna. Men den rullar på och har blivit min produktionsdator eftersom skärmen är någorlunda stor. Och på hemmakontoret har jag en stor Samsung-skärm 2333sw på 23 tum.

Man kan fundera varför jag håller kvar vid en mac när jag jobbar som konsult till Microsoft men helt enkelt har jag dels alltför många viktiga filer kvar i program som endast finns för mac och dels för att jag ju också jobbar med en hel del reklambyråer och annat. Jag tycker faktiskt mer och mer att OS-krigen är rätt ointressanta. Jag har träffat människor som blir konfysa av MacOS-GUI och det beror inte på vana utan att olika saker passar olika människor. Jag har slutat – inte på grund av min kund utan på grund av funktionalitet – att köra MacOS egna apps för kalender mm och kör Outlook. För det fungerar bättre fr a när man har en Exchangeserver i bakgrunden. Tycker jag. Jag kör också övriga Officepaketet eftersom jag tycker att iWork bara har ett program som är bra: Keynote. Sen älskar jag Omnigraffle och jag älskar Mindnode. Det sista finns i Iphone och det är lysande koppling. Enkel mindmapping utan lull-lull (finns inget). Kommer jag att köpa en till MacBook? Antagligen men då kommer jag köra både MacOS X och Windows 7 på den. För det sistnämnda är riktigt bra.

Wpoc:Li'l Devil

Vilket för oss till nästa gadget – min HP 2140. Jag blev kär direkt när jag öppnade lådan. Visst – den är inte en ordinär netbook; den har två gig RAM och tillhör de större och lite tyngre men jäklar vad smidig den är. Och när jag äntligen fick in Windows 7 i den så rullar den fantastiskt bra. Att Ultimate skulle fungera på den visste jag visserligen eftersom Johan L kör samma burk med det men jag trodde inte det skulle gå så jäkla bra.

Jag använder den nästan till allt – även om den inte har samma kraft i tunga processer som min mac. Däremot är den perfekt att arbeta med på tåget, i soffan, i sängen och att ha med på föreläsningar, seminarier och liknande. Eftersom jag och Brit numera kör våra seminarier med Powerpoint så blir det ofta min HP som kör mot storbildsskärm (tyvärr är ju inte skärmutgång standard på alla netbooks) och det fungerar bra. Fattas gör tyvärr fästningshål för skruvar vilket gör att skärmsladden ibland halkar ur.

Min plan är att köra så mycket som möjligt på den för att testa hur den orkar. Office 2010 Beta, Expression och diverse appar till Twitter och Yammer.

Så när jag reser är det ofta visserligen så att jag har båda datorerna med mig men mer och mer klarar jag mig på den lilla som självklart fått namnet “Li’l Devil”.

I födelsedagspresent fick HS en netbook, en Compaq, och det har sannerligen förändrat hennes användning av såväl internet som datorer. Det är kul att se faktiskt. Mobiliteten och det enkla i att kunna Facebooka eller maila från köksbordet, sängen, soffan har gjort henne mer digitaliserad.

Slutligen – även om min netbook länge var min mobila enhet: jag skickade upp den var jag än var för att kolla kalendern eller på annat sätt såg till att vara uppkopplad så blev ändå mitt Iphoneinköp ett uppköp – eller spik i kistan om man frågar dem som tycker jag är uppkopplad för mycket :). Att jag innan dess totalt slitit ut en N95 8 gb är en annan sak. Det är nog ändå en av de bästa telefoner som funnits. Nokia ska ha cred för den.

wpoc:iphone

En IPhone känns idag inte så där oerhört exklusiv även om den är dyr som fasen när det handlar om inköp. Men det som fascinerar mig är snarare insikten att även om alla i princip går runt med samma maskin till det yttre så är varje Iphone extremt personlig genom att alla väljer sina olika appar. Min IPhone 3Gs följer med överallt…

Om man framförallt börjar att använda den mindre som telefon och mer som bärbar gadget för information och kommunikation så är den briljant. Själv kör jag Twitter via Tweetie 2, Facebook-appen, Yammer, mina bloggar administrerar jag där, jag kollar tider med SL (snälla SJ fixa en Iphoneapp!), läser mitt RSS-flöde via GReaders iphone-UI, kollar adresser via Eniro, har alla mina mail in i telefonen, berättar var jag är med Brightkite eller Gowalla, editerar Worddokument med Quickoffice och självklart spelar jag lite spel. Tidigare använde jag min Ipod Touch för mycket av detta men då var jag tvungen att vara hemma eller i närheten av ett WiFi: nu är det konstant uppkoppling. And I like it :). Det jag saknar är att inte kunna Bambusa – för jag har ingen lust att jailbreaka telefonen.

Sen är det ju så att batteritiden suger. Som telefon är Iphone fullkomligt undermålig – den påminner mig om kvaliteten på min Handspring Visor PDA med telefonmodul från slutet av 90-talet många gånger. Kameran är skitkass och avsaknaden av blixt är irriterande. Men det finns en hel del roliga program att använda på de bilder man i slutänden lyckas att ta.

Men som möjlighet att leva livet uppkopplat så är den outstanding än sån länge. Men som den gadget-freak jag är så siktar jag på att skaffa mig såväl en Android som en Windows Phone. För att testa. För jag tror inte att Iphone för evigt kommer vara det självklara valet. Vad Apple gjorde var att förändra hela marknaden genom att tänka lateralt. Precis som Microsoft gjorde med Windows. Precis som Google gjorde med sök.

När jag kör laptop eller netbook själv, utan extern skärm så använder jag plattorna men jag har två Logitech-möss. En blåtandsmus som är suverän faktiskt och sedan en lasermus som jag hatar. Tyvärr är det den dyra… Tangentbordet jag använder på hemma kontoret är ett Apple-fullstort i aluminium.

Och för att bära med mig allt så har jag skaffat en superb väska från Everest. För typ 499 på Stadium. Briljant sak.

Hur har ni valt? Gör en bloggpost och länka hit så kan vi ha en liten nörd bloggmeme :)

Uppdatering: Den gode Dr Spinn geekar loss än värre. Skitkul! Han lägger till externa hårddiskar och det hade jag glömt. Jag har en Iomega Prestige 500 gb för backup av Macbooken via Time Machine och för all min musik respektive som arkiv. Den står hemma och kommer att kopplas till en online-backup inom kort. Sen har jag en Seagate Freeagent Go 250 gb som jag alltid har med mig. Den backupar både min och fruns netbooks men är också min minst sagt lite stora USB-minnessticka :). För den blev min när jag skulle iväg och köpa just en minnessticka och började räkna på kostnad per gb. Så istället för en 8 gb sticka blev det en hårddisk.

Jag har också en Sony Ericsson MD400-dongel från Telenor respektive en Huawei E169-dongel från Tele2 vilka båda har plats för minneskort. Jag har lagt 1 gb på båda. Problemet är att inget av dem fungerar ihop med Snow Leopard på MB respektive att tethering på Iphone är så ruskigt praktiskt genom att man samtidigt laddar batteriet på telefonen om man kör med USB att de sällan används.

På hemmakontoret kör jag en sån där förhatlig allt-i-ett-maskin för utskrift, scanning mm. Men HP Photosmart C5390 fungerar hyfsat. Dyrt med bläck är det om man ska skriva ut mycket…

Och Hepp frågar om väskan är en ryggsäck: ja, det är det:
Wpc:bag2
(och ni ser – jag hatar faktiskt kameran i Iphone… – det går inte att få mer ljus i det här rummet, och det blir suddigt oavsett vad man gör)…

Det saknas kameror här. Kan bero på att jag faktiskt inte har några men kommer att köpa. Har hittills varit tillräckligt nöjd med bilderna från min N95a men med Iphone så känns det som om man behöver både en videokamera och en bra stillbildskamera.

Uppdatering: Mathias Wiberg skriver lite techporr. Och den alltid lika hemlighetsfulle Beta Alfa (inse att han väl hållit på nästan lika länge som jag i bloggosfären men ingen vet vem det är :)) har lättat på förlåten lite.

Uppdatering: Gustav har berättat om sina två wpc:s.

Skriv ihop era weapons of choice och länka hit så länkar jag tillbaka!

Reblog this post [with Zemanta]

Ted och Nikke utsatta idag. Ett digitalt Tianmen?

Och det händer en massa saker. Ted Valentins briljanta kartsajter har blivit svartlistade av Google. Algoritmen har uppenbarligen ändrats och hipp som happ så försvann hans sajter från sökträffarna. Galet och dumt – och visar på att det är dags för Google att börja att konversera med användarna: det här är fel och fånigt och att den sajt/sökmotor som idag är en stor del av dynamiken och infrastrukturen för webben helt styrs av automatisering visar på svagheterna – och farorna då Google på många sätt blivit människors “sanningen och inget annat”. Illa för Ted och illa för Sverige då kartorna helt klart är riktigt bra.

Min vän Nikke har fått ett stort tjockt brev från Jajjas advokatbyrå. Ser ut som en stämning. Eller snarare: det har gått till Carnaby, en samarbetspartner till Nikke. Idiotiskt och man undrar varför en advokatbyrå väljer att slå sig samman med svarthattarna i Jajja och riskera sitt varumärke med en sån här extremt märklig och meningslös stunt. För förtal gissningsvis då han varit aktiv att påpeka Jajjas tveksamma metoder runt sökmotorsoptimering. Att de inte lär sig att det här kommer ut. Vansinne.

 

För övrigt: hemma några dagar igen. nya förutsättningar satta.

Uppdatering: Oj! Google backar i 180 och Stina H avbryter semestern till och med. Vackrare PR kan nog inte Ted önska sig. Mannen som fick Google på knä :).

Uppdatering: I den sköna konsten att tolka världen så är det alltid någon som måste vara den goda och alltid någon som måste vara den onda. Så också i IT-världen. Onekligen håller Google på att få ta över ondaste-platsen från ett annat stort företag just nu. Per är bara en av många som nu uttrycker skepsis mot Googles stora makt. Själv tror jag att det i slutänden blir för mycket Google och fr a så måste konsekvensen för människor bli att det inte är helt konsistent att vara mot IPred och FRA och vara för Googles starka inriktning på datamining. Inte utan att ha en rätt bra förklaring till varför de två är separerade. Själv ser jag det som skillnaden mellan staten har den dömande makten och makt över resten av mitt liv medan ett företag endast kan använda mina uppgifter till att sälja in reklam till mig. Men när ett ekosystem som Googles nu växer sig in mot hälsoinformation (Google Health) och total kontroll över vad,, med vem och hur vi konverserar (Google Wave) så är frågan om Google håller på att skapa ett Bladerunner-samhälle.