Taggad: FRA

Piratpartiet är något helt annat än gammelpolitiken

Anders Mildners text om sina minnen från Göteborgskravallerna och hans jämförelse med vad som händer idag måste läsas. Av alla men framförallt av de personer som gärna försöker påskina att “ungdomsgenerationen” bara vill fildela. Av de som mest gäspar åt att så många bloggare väljer att i princip dedikera sitt bloggande till att diskutera ACTA, Telekompaket, IPred och FRA. För hans slutsats är så skarp, den är så ödesmättad:

Ibland när jag debatterar de här frågorna känns det som om jag är tillbaka i Göteborg igen, den där sommarkvällen. Allt för få pratar med de unga, de som försöker problematisera kallas för dumma saker (den här gången är det “tjuv” i stället för ”kommunist”) och den stora frågan – vart det här samhället egentligen är på väg – riktar nästan inga av de ansvariga blicken mot.

Kan vi verkligen tro att kommunikationskriget – FRA, Ipred, Acta, Telekompaketet, och så vidare – inte kommer att spela någon roll för hur de som känner sig drabbade förhåller sig till staten eller till andra lagar?

Det finns en extrem sanning i det här: politikerna anser att människor ska läras att lyda lagar – oavsett om de i grunden visar sig vara mot det allmänna rättsmedvetandet vilket fr a IPred och FRA visat i diverse opinionsmätningar. Man bygger ett extremt gap mellan en generation av internetanvändare och sig själva. När nu ett parti tar upp frågorna, väljer att ta Internet och en digital generations åsikter på allvar får gammelpolitiken använda sig av mängder av nedvärderingar, försök att tysta och förminska betydelsen av vad exempelvis Piratpartiet. Själv kan jag, som gammal anarkist, känna igen den sammanfattning och slutsats som Mildner gör.

Stringent väljer Intensifier också att ge Piratpartiet ett antal förslag, precis som Johanna Nylander, för hur de ännu mer ska visa på en seriös framtoning och undvika det grabbiga stuket – själv skulle jag snarare säga att det finns en svans som är problematisk för PP och som kanske företrädarna ibland är för oerfarna för att inte bli alltför inställsamma mot.  Men som infallsvinkel visar: det må vara procentuellt färre kvinnor i Piratpartiet än i många andra – men numerärerna är mycket större – och andelen kvinnor på listan för EU-valet är stor. Jag hoppas dock att många av de “vuxna” personer med lång erfarenhet av såväl företagande som organisationsdrivande som kommit ut som piratpartister tar ett steg in i PP och gör det till ett riktigt reellt hot mot gammelpolitiken. Helt ärligt – en del av de personer som nu kommit ut som piratpartister borde få varje annat parti att bli riktigt oroade. Det är några av de mest brighta personer som vi har i det här landet. Och att såna som Majestatis Pluralis liksom Emma, Anna och andra i nätstrumporna (fånigt namn dock…) får mer plats framöver. Jag tror det är dags att bygga upp fler personer som framträdande företrädare än Falkvinge och Engström. Inte byta ut utan visa på hur partiet är något annat än gammelpolitikens partier.

Pernilla Ohlin i Dalarnas Tidningar gör ett misstag när hon menar att Piratpartiet precis som andra småpartier kommer att sakna personer att fylla sina platser med. Hennes jämförelse haltar betänkligt när hon sätter Feministiskt Initiativ, SD och Piratpartiet i samma fålla. Det sista är ett helt annat parti, med en medlemskader som inte kommer ur samma grund som missnöjespartier eller “ism”-partier som FI och SD eller Junilistan. Det här är ett nätverksparti, med personer vars åsikter sträcker sig över hela den politiska skalan men som i grunden har en gemensam grundvärdering – frihet, internet och personlig integritet. En analys som Ohlins visar på hur det gamla sättet att tänka politik kommer att hänga kvar länge – och att de strukturer som bestämt svensk demokrati kommer att behöva förändras.

Det som lätt missas av diverse politiska reportrar och de PP-kritiker som försöker skjuta in sig på mansdominans, enfrågestatus och icke-struktur är att Piratpartiet tar diskussionen och väljer att hålla den i det öppna. Berätta för mig när socialdemokratin vågade ta diskussionen om sin klassrasism, när vågade moderaterna att ta diskussionen om sin interna mansdominans eller när miljöpartiet valde att i det öppna erkänna att man behöver arbeta med det stora gapet mellan liberala och socialistiska mp:are. För att inte tala om den diskussion som kd borde ha när det gäller synen på homosexuella inom partiet eller centerns problem med synen på marknadskrafter kontra isolationism.

Piratpartiet är ett nytt parti. På många olika sätt. Men det nya ligger i att våga vara transparenta när det handlar om utveckling, om interna stridigheter och kritik. Jag vidhåller att de har en lång väg att gå ännu och kanske kommer det inte att ens existera om några år – men den impact och det genomslag när det gäller de frågor som man står för kommer för evigt förändra svensk och förhoppningsvis även europeisk politik.

EU-valet närmar sig och nej, jag tänker inte bli medlem i Piratpartiet. Jag står för min autonomi – den innebär att jag kan kritisera och hylla de som gör bra saker. Oavsett vilket parti de tillhör. Men jag kan säga att om jag väljer att lägga min EU-röst på något annat än den blanka röstningsstatistiken så kommer det att bli Piratpartiet.

Uppdatering: Hittar en lång utmärkt text som diskuterar Mildners hos Isobel. Läs den.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , ,

Samtal med en hackspett

När jag nyss var ute en stund mötte jag den flänga hackspetten som satt och hackade på vår TV-antenn. Jag var tvungen att fråga vad han höll på med. Först fick jag inget svar alls. Han trummade vidare som om jag var luft, eller möjligen en bofink som inte var värd hans dyrbara tid. Jag frågade igen och till slut tittade han avmätt upp:

- Jag installerar spaningsutrustning för FRA, förklarade han med en nedlåtande röst.

Jag tittade på honom och kunde inte låta bli att påpeka det självklart:

- Men allt vi tar emot och sänder går ju nere i marken i fiberkablarna. Jag var ju själv med och grävde ner dem.

Hackspetten blev väldigt tyst. Hela hans varelse (även om han mest var runt och burrig) såg ut som om den ville försvinna. Jag, som uppenbarligen är begåvad med en massa ornitologer som läsare av bloggen kunde inte låta bli att säga:

- Men är det inte att du försöker hitta någon att knulla med?

Då flög han iväg.

Bloggar etiketter: , ,

Det är det här det handlar om

Diskussionen runt IPred och FRA hamnar lätt i en svensk version, där artister förklarar att det är ok med att staten och företag ska ha tillåtelse att göra intrång hos enskilda personer. FRA handlar om att ha möjligheten att öppna allt som skickas över digitala nätverk för säkerhets skull. Många menar att det är ett mindre problem. Argumentet att “den som inte har något att dölja har inget att vara orolig för” har varit vanligt förekommande. Och för artister och skivbolag har det handlat om att med alla medel kunna förhindra “stöld”.

Men det är det här det handlar om: de lagar som vi idag stiftar skapar dels en värdeglidning och ändamålsglidning mot mycket större kontroll av oss som individer, dels att i en framtid då en regering och riksdag finns som inte har samma syn på demokratiska rättigheter som vi idag ser som självklart gör lagarna det mycket svårare att argumentera mot högre kontroll.

Det handlar helt enkelt om att förhindra att ännu mer av våra friheter och mänskliga rättigheter omskärs. Friheten att tänka, yttra sig och publicera det man vill är den viktigaste frågan och som är grunden för alla andra frågor.

Uppdatering: Emma Opassande skriver en debattartikel på nätet som både handlar om att visa att Piratpartiet handlar om mycket mer än om fildelning (borde du läsa Pena) och om hur det som händer faktiskt handlar om att rädda internet och i sin längd rädda vår rätt att uttrycka oss.

Bloggar etiketter: , , , , ,

Gammelpolitikerna försöker detronisera det nya

Jag insåg idag, när jag läste en tweet från Kent Persson och läste hans Newsmill-artikel, att Piratpartiet är ungefär för politiken vad sociala medier varit för gammelmedia: något nytt, något man måste försöka kväsa, något som inte går att sätta in i det gamla traditionella strukturerna. För det är oerhört intressant och faktiskt lite stötande när man får läsa Kent Perssons ord om vad som är viktigt:

På frågor om stora politiska ämnen som euron, jobben, ekonomin, jordbruk, miljö och fredsfrågor är svaret att piratpartiet inte har någon uppfattning.

För enligt Kent Persson är integritetsfrågan inte någon stor fråga. Det fascinerar mig att så många, oftast annars genomtänkta och smarta personer, är beredda att sälja ut integritetsfrågan för vård, omsorg och skola-frågor: det som är det traditionellas vanligaste frågor. Saker som frihet, integritet och yttrandefrihet tar man som så självklart att de uppenbarligen blivit icke-frågor för traditionella politiker.

Eller vi kanske ska kalla det “gammelpolitik” – precis som traditionella medier fick bli gammelmedia. Det är precis samma saker som händer: Perssons uppmaning om att PP ska “granskas” och ge svar på vad de anser om euron, om jordgubbarnas storlek och om de väljer röd, blå eller grön sida är mycket viktigare än att för moderaten Persson inse att PPs framgång handlar om att människor är trötta på att han och hans gelikar säljer ut grundläggande mänskliga rättigheter till storföretagen, för terrorrädslan och för att inte förlora kontrollen över tanken hos människor.

Kent Persson och många fler kommer att följa efter och begära att Engström, Falkvinge och andra PP-företrädare ska svara på var de står i “de stora frågorna” är att försöka slå undan benen på en politisk rörelse som är på riktigt en gräsrotsrörelse, ett mikroengagemang på samma sätt som Obama valde att öppna för, en ny politik som de gamla strukturerna inte kan härbärgera. Så man väljer att försöka detronisera den. Avväpna genom att använda enligt mig rejält grova anklagelser om okunskap – Federleys tweet är intressant på många sätt:

Christian Engström (pp) har verkligen noll koll på EU. En röst på honom är en röst i toaletten.

Vad vi ser i diskussionen runt Piratpartiet är två saker:

  • Oviljan från gammelpolitiken att förstå vad Piratpartiet faktiskt diskuterar: fildelning är inte Frågan utan endast en sorts symbol för det kluster av frågor om personlig integritet, om frihet, om internet som kommit fram i samband med ACTA, IPred, FRA och Telekomfördraget. Helt enkelt så förstår oerhört få att det som håller på att hända, den ödesfråga som många ser som icke-stor kommer att vända allt över ända.
  • Precis som för gamla journalister, mediamakthavare och Bonniermoguler så har de traditionella partierna, gammelpolitikerna, svårt för att ta det faktum att människor börjat att tänka själva, och skaffat sig plattformar för att säga det. Uppenbarligen är demokrati bra så länge det kan kontrolleras av partistrukturer, politruker och sakkunniga.

Jag håller fast vid min ståndpunkt men jag kan lugnt säga att personer som Kent Persson får det att klia i mig över att överge min autonomi.

Uppdatering: jag har skrivit om det utifrån sociala medier som demokratiskt verktyg här. Och Hartmans uppmaning är oerhört kontroversiell.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , ,

Frågan har hamnat snett

När jag läser det starka motståndet mot spelutredningens förslag om att censurera/blockera utländska spelsajter så slås jag var två saker:

  • Motståndet från staters sida mot nya medieslag, nya distributionsformer, är inget nytt. Det har skett vid varje stort skifte där majoriteten fått tillgång till nya medieformat, nya teknikformer.
  • Skillnaden när det gäller de starka försök att kontrollera och skapa repressiva regler och blockeringar på Internet innebär att det innebär undertryckande av kommunikation mellan personer och inte envägskommunikation

Det är en stor sak. Det är en viktig sak – och det är konsekvensmässigt problematiskt:

  • Blockeringar av det här slaget, kontroll enligt FRA, IPred-reglerna och ACTA är inte bara slag mot yttrandefrihet utan också mot mötesfriheten. För Internet hanterar mycket av de interpersonella kontakterna, den information som skapas är interaktiv och det som kontrolleras är konversationen mellan individer och grupper.

Vill man vara vänlig så handlar det helt enkelt om okunnighet från staten och politikerna. Vill man vara konspiratorisk så är de här tiderna vi är inne i otäcka då stat och politiker söker att trycka ner människors delande av kunskap, information och dialog.

Bloggar etiketter: , , , , , ,

Att slå sönder en revolution

Godmorgon. Idag bör ni läsa Isobels text om FRA. Hon målar med den stora penseln och det är kanske bland det bästa som skrivits i traditionella medier runt konflikten mellan de analoga värderingar som personer som Olah Örtengren vars argument går ut på att om man inte vill få sin personliga integritet bruten så ska man sluta använda internet (och bankkort etc.) och den verklighet för många av oss med digitala värderingar där det helt enkelt inte går att sluta använda internet. Det Isobel påpekar är att det inte längre är en skiljelinje mellan tänkandet och delandet:

För att göra det i sin tur måste vi tyvärr sluta tänka. Sluta kommunicera. Sluta finnas.
Löjligt, tänker den ickedigitale. Internet hjälper väl ingen att tänka eller kommunicera. Där finns ju bara skvaller och trams.
Och det är där skiljelinjen går. Mellan oss som genom tekniken fungerar på ett fundamentalt nytt sätt som människor, och dem som inte tagit det steget.
Jag överdriver inte när jag säger att jag på internet knappt vet var min egen hjärna slutar och andras börjar.

Det är ju det som kanske förklarar den många gånger statiska diskussion som skett: många politiker har samma syn som denne Olah (även om han är en extremt självgod och mycket elitistisk person som gillar att ge folk öknamn och slänga deterministiska ”sanningar” omkring sig) och ser Internet som ett medel utan något större värde än vilken annan kommunikationskanal som helst. Då är det inget problem att skapa lagar som i sin längd kan slå ut en kanal. Det är till skillnad mot många av oss andra som ser Internet som en oavhängig del av vårt liv, en viktig social kanal. Att då stifta lagar som hotar detta och som handlar om att den grundläggande personliga integriteten i en dialog hotas innebär att lagen hotar personers innersta existensberättigande.
Det är en dystopi som Isobel målar upp och den känns ändå inte som tillräckligt svart. Det som i grunden sker är ett försök att slå sönder en revolution – en kommunikationsrevolution. En revolution där människor får tänka själva.

Bloggar etiketter: ,

Konspirationen fortsätter

Vem eller vad tjänar på att nedvärdera och försöka att klumpa ihop FRA-motståndet till en enda skock med får? Vad är det som gör att ett par journalister helt plötsligt får möjligheten att ge sig på en stor grupp personer som är publicister och med rätt låga beviskrav och svaga indicier liksom en mängd insinuanta påståenden försöker att ta ifrån dessa trovärdighet, stolthet och plattform?

Visst – det kan vara så att det är en rent journalistisk produkt. Det vore bäst så. Men då FRA-motståndarna anklagas för att vara hired guns för någon ansiktslös kapitalistisk makt så blir självklart frågan – vem är det som påverkat DN?

Jag tror tyvärr att det handlar finns potential för rätt långtgående vinster för olika grupperintressen:

  • Regeringen behöver ta ner bloggare inför såväl ACTA som inför valet. Fr a måste de många bloggare som gått emot inom partierna stoppas. Jag tror också att det här finns rent personliga saker – det är ju inte så att bloggarna varit vänliga mot vare sig Tolgfors, Reinfeldt eller andra.
  • Socialdemokraterna hoppas på att vinna valet. De har lovat att riva upp FRA-lagen. Få tror att de kommer att göra det. För att lyckas att inte behöva hålla löftet vill man se till att bloggarnas trovärdighet och röst minskar inom de breda folklagren.
  • De grå eminenserna – spinndoktorerna av den gamla skolan – ser bloggosfären som problematisk då den inte kan styras. Alltså väljer man att säga att de kan styras – vilket innebär att självbilden förändras inom bloggosfären: från autonoma naivt engagerade till misstänksamt kritiska till alla åsikter som torgförs.
  • Antipiratbyrån och nöjesbranschen behöver få bort fokus från TPB-rättegången som knappast kan sägas varit någon större framgång. Genom det här så blir det en annan diskussion plus att allt som skrivits inom bloggosfären om TPB också kan misstänkliggöras.
  • Piratpartiet har växt sig starkt genom FRA, IPred och TPB och många bloggare och nätverkare tillhör partiet. Genom att utmåla dem som köpta försvagas såväl deltagarkulturtänkandet som svärmtänkandet vilket varit framträdande teorier från PP.

Kan det vara så? Jag skulle antagligen göra det. Jag håller inte med Mattias, just utifrån att det handlar inte längre om FRA-lagen utan om andra intressen.

Uppdatering: Jag kan självklart ha fel. Och jag hoppas att Martin Borgs har rätt men cyniker av födsel och ohejdad vana så är jag oroad.

Uppdatering: Sanna Rayman diskuterar DN-ledarens insinuation att vi alla ska ha suttit på betald arbetstid och gjort annat ”betalt” arbete. Det återstår nog att bevisa kära DN-ledare.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , ,

Syftet mina vänner, vad var syftet?

Det är många som blivit förbannade för DNs grävande artikel om FRA-motståndets påstådda koppling till andra intressen. PR-byråer och annat löst kommunikationsfolk går ju inte att lita på – det vet ju varenda journalist.

Dock är det ingen som faktiskt frågat den mest intressanta frågan – den fråga som artikeln inte besvarar:

Vad var då syftet med att alla dessa pr-byråer skulle betalat oerhörda mängde pengar för att få igång ett drev mot FRA-lagen?

Det kommer upp lite halvkvädna saker om ”telekombolag” och annat men nej, artikeln är mycket tyst om vad själva bakgrunden faktiskt är till att det uppenbarligen finns några som vill betala för att en opinion ska komma fram mot en lag. Man fastnar vid att det ska vara ett antal PR-konsulter, åtminstone en byrå – och för övrigt insinueras det om flera professionella kommunikatörer (typ jag, Opassande, Blogge och andra antar jag?).

Frågan blir då i slutänden: vem är det som är ”kunden”? Slutsatsen blir alltså att antingen finns det en rejält tät kund i bakgrunden och en hoper av alla som engagerat sig i frågan ljuger som fan och har fått feta hemliga lönecheckar. Eller så kan det vara så att PR-människor, reklamare och andra kommunikatörer faktiskt ser ett värde i att det finns personlig integritet, kommunikationskanaler som inte är styrda och avlyssnade av staten – helt enkelt personer som, genom sin professionella kunskap om kommunikation och manipulation inser att det här är för mycket, för inskränkande och för odemokratiskt. Och väljer att agera utifrån att de faktiskt är proffs på att kommunicera, proffs på att få upp frågor på agendan.

Men som jag tidigare skrivit: det skulle aldrig blivit mer än en liten krusning om det inte funnits en stark grund att stå på, mängder av människor som var engagerade som fan oavsett vad proffsen sa. Och de personerna agerade (och agerar) knappast efter någon pr-plan. De agerar.

Vill avsluta med Farmor Gun, en av de mest fascinerande människorna som varit mycket viktig i ”bloggbävningen” och med oförtruten envishet skrivit megabyte med text. I en kommentar säger hon:

Jag tillhörde den stora sovande massan, som fram till den 9 juni 2008 levde i tron att en allmän övervakning av folket inte skulle vara möjlig att införa i vårt demokratiska land. Att jag varit så naiv har jag sedan dess försökt råda bot på, PR-byråer förutan.

Så nu hoppas jag på att Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg ger ett svar på frågan: Vad skulle syftet vara och vilka är då de som skulle ligga bakom PR-byråernas arbete?. Utan det svaret blir faktiskt deras artikel meningslös.

Uppdatering: DNs ledare spinner vidare på att hela bloggosfären styrs av PR-byråer idag och fortfarande är det ingen som ens försöker (förutom Hemliga Morsan) att förklara vad då syftet skulle vara. Självklart är det så att det nya medialandskapet kan användas för att marknadsföra såväl varor, tjänster som åsikter – men det som DN inte förstår är att det inte är lättare utan mycket svårare. Konversationsmarknadsföring handlar inte om att manipulera utan om att ge idéer och tips men bloggare är mycket smarta: det går inte att starta någon sorts rörelse som man nu vill påskina. Jag jobbar med det – jag är rätt övertygad om att det idag är svårare att skapa en opinion än det var förut. För idag är det tusentals röster som det handlar om, det är hundratusentals kommentatorer som faktiskt pratar med varandra – och allt är sökbart, länkbart och kontrollerbart. Det var det inte förut.

Sen är det intressant att fundera – om nu DN anser att bloggarna som skrivit om FRA är ”nyttiga idioter” så är väl frågan: vem är nu nyttiga idioter för regeringen och de som vill få igenom FRA, IPred och framöver ACTA? Och vilken PR-byrå ligger bakom all den här kritiken (lånat från Stenudd via Opassande)

Här skrivs om kritiken av regeringens förslag till modifiering av FRA-lagen: Svenska Dagbladet här, här, här, härhär, DN här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här, Sydsvenskan här, här och här. och

För övrigt har Anna Troberg skrivit en lång analys av den förra artikeln. Och nej, Dick Erixon ger inga som helst svar – han bara försöker att sätta tillbaka bloggandet i ett gammalt sätt att se på media. Att han virrar på om telekombolagen bygger på de insinuationer som fanns i huvudartikeln. Erlandsson gör en runda om sitt motstånd, Josh är bitsk precis som Blogge. På nåt sätt så dränks DN just nu av drypande satir…

Uppdatering: Affärsvärlden tycker också att det är en tunn soppa kokad på spiken och gör en mycket bra sammanfattning av vad DN egentligen visar:

Innan DN kan visa att Mattias Söderhielm arbetade på uppdrag av någon hemlig aktör så får hans engagemang istället ses som ett exempel på bredden i FRA-motståndet: En del bloggade, en del demonstrerade, andra donerade privat kapital för att på olika sätt skapa engagemang kring frågan.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Misstänkliggjort FRA-motstånd

Johanna Nylander skriver extremt ironiserande och ilsket om den här artikeln som känns typiskt ”det är så pinsamt att vi journalister blir påverkade av pr-konsulter”. Själv känner jag det rätt ointressant: det som man måste se är att det snarare är pr-människor som gjort det här utifrån en stor del av eget engagemang – annars skulle de vara mer öppna med sitt engagemang (förutom Westander då). Rörelsen skulle aldrig blivit så stor om det inte funnits substans i frågan hos individerna som deltog. Bloggosfären hade varit tyst om frågan inte berört. Amanda Brihed påpekar att det än en gång är dödsryckningar från medias förlust av makten över medborgarnas tankar:

Det verkar som om det är väldigt svårt för tidningar som Dagens Nyheter att acceptera att en folkrörelse kan växa sig så stark som denna gjorde – utan att där finns någon sorts Mastermind bakom det hela. Utan att ledarna för rörelsen blivit sådär snuskigt stormrika på kuppen. Utan att någon har velat ta betalt för det de sysslat med.

Att skriva att gräsrotslobbying är ”kontroversiell” säger mer om journalistens egna hangups än vad det faktiskt handlar om. All pr söker det här – all marknadskommunikation söker att bli viral. Det är inte konstigare än så. Vi som jobbar med PR är inte själva utan åsikter. Bilden som Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg målar upp blir löjlig i slutänden. Men visst – ska vi spela på de strängarna: Ingrid Carlberg är gift med Pär Nuder. Innebär det att man ska tro mindre på vad hon gräver upp? Inte nödvändigtvis men artikeln i DN vill få människor att tro att vårt engagemang i FRA-frågan beror på helt andra saker än sant engagemang. Det är helt klart problematiskt.

För visst är det så att det går att starta spinn. Att få frågor att lyfta. Men det går inte om det inte finns ett äkta engagemang i botten. Att leverera bilden av att motståndet mot FRA bara handlar om pengar gör mig ledsen – å alla de bloggares vägnar som på sin fritid skrivit och skrivit. Tyvärr verkar artikeln ha en egen beställare – att misstänkliggöra motståndet för att på så sätt rädda ansiktet.

Samtidigt visar artikeln hur integritetsfrågorna skär över alla politiska linjer, över alla gamla hangups: för det kanske är den viktigaste frågan i en modern digital era av kommunikation. Att Svensson sedan inte kan låta bli att separera motståndet visar väl mer att även inom vänstern finns ett gammalt synsätt kvar.

Vidare är det några fel i DN-artikeln. Uttrycket ”bloggbävning” myntades av Blogge Bloggelito. Inget annat. Det som Falkvinge pratar om ett länktåg – kanske inte så snyggt egentligen men i det här fallet kanske nödvändigt.

Uppdatering: Hartman levererar en bredsida. Och jag tycker att han på många sätt har rätt. Mitt i steget berättar sin historia. Det är onekligen en artikel som kommer diskuteras mycket framöver. Dags att bloggarna också lär sig hur ett motspinn fungerar. Rick berättar sin sida av saken och gör en intressant analys av ”svärm”tänkandet (crowdsourcing).

Uppdatering: Drottningen skriver en bra drapa som vänder på hela steken och avslutar med att visa att det handlar om äkta engagemang:

Och nej, det är ingen som har betalat mig för att bli arg idag heller.

Hemliga Morsan skriver också om det och jag funderar över hur Bloggblad i en kommentar hos En liten tant tänker när hon lite guilty by association försöker få det hela till en genderfråga:

Heja tanten!
Jag noterar att det mest verkar vara män som är engagerade här… undrar just varför…

Scaber Nestor kommer att replikera och är en av dem som de två grävande journalisterna pratat med. Framtidstanken är bitsk och noterar att det hela uppenbart handlar om att medierna ser ett behov av att återerövra sin tolkningsöverhöghet. HAX påpekar att det jobb han gjort för Lakomaa+Company inte har med FRA att göra. Och det känns onekligen som om just när det gäller HAX är anklagelsen riktigt kvällstidningsäcklig. Det är en insinuation som helt klart slår hårt mot hans försök med både transparens och ärligt engagemang. Till och med Göran Pettersson, som varit en aktiv företrädare för FRA-lagen, tycker uppenbarligen att artikeln är hårt vinklad:

Bilden som ges är att ett antal idealistiska och naiva medborgare nyttjats av någon okänd kraft vars existens och syften varit okända för de protesterande. Trots att jag anser att hanteringen av FRA-frågan både skadat svensk underrättelsetjänst och försämrat förutsättningarna för skyddet av rikets säkerhet så tror jag inte att det är någon främmande stat som bakom kulisserna har regisserat protesterna.

Det jag dock blir lite förvånad över är att en del bloggare är förvånade över motspinnet. Det är en självklarhet och att det kom nu är inte så konstigt: IPred är igenom, FRA-lagen har blivit visserligen förändrad men ändå klubbats igenom. Regering och FRA-intressenter ser att de vunnit och väljer nu att försöka kväsa motståndet genom att misstänkliggöra det. Det är en taktik som ingen spinndoktor kan låta bli att använda. Fr a är ACTA på väg igenom liksom andra lagar som ska omskära digital kommunikation.

Uppdatering: Om journalisterna och DN tänkt sig att lägga ut ett länkbete så har de verkligen lyckats :). DRF undrar för övrigt varför han inte fått den där lönen som alla verkar ska ha fått.

Uppdatering: Läser nu sent på kvällen Federleys minst sagt märkliga inlägg och känner lite ”WTF”? Själv börjar jag ana att det faktum att jag och Emma och andra inom branschen valde att engagera oss nu ses som ett bevis på att allt är en konspiration. Sorry, men det här börjar faktiskt bli lite surrealistiskt.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

Hej IPRED!

Idag har IPred1 bankats igenom i riksdagen. Chansen var mycket liten att något annat skulle hända. Tyvärr.

Beatrice Ask gör ett historiskt uttalande i skenet av TPB-rättegången:

– Vi har inte samma tradition när det gäller skadestånd. Vi ligger betydligt lägre, säger Ask.

Ja, jo. Just det. Skadeståndskrav på 115 miljoner för ”medhjälp till upphovsrättsintrång”. Ja kära nån.

Författarna har uppenbarligen fått lite fart och de enda kändisar som låter, antagligen eftersom de andra insett att de själva hyllat fildelning titt som tätt. Det intressanta är då när det visar sig att Carina Rydberg, som hjälper sin kompis juristen Wadsted, själv slirar väldeliga när det gäller TPB. Visserligen känns kanske Carina Rydberg ungefär lika solid som Björn Ranelid men ändå.

Det intressanta med IPred (liksom med FRA) är att moderpartierna skiter i sina ungdomsorganisationer, sina studentorganisationer – helt enkelt faktiskt slår dövörat till alla de som ska ta över partiet i framtiden. Socialdemokratiska Studentföreningen skriver idag på Newsmill och det är ord och inga visor precis som från SSU. Niklas Wyman har uttalat sig hårt mot moderaterna och såväl LUF som CUF tar avstånd.

I alla utredningar som görs runt folkrörelsernas minskning och underskottet av nya engagerade i politiska partier så försöker man hitta förklaringar som många gånger utgår från strukturella former. Problemet är nog snarare att det finns ett ideologiskt gap mellan å ena sidan politiker födda på 40-60-talet och unga som är födda 80- och framåt. Och när de ”vuxna” väljer att negligera och ibland försöka tysta sina ungdomsorganisationer så slår det tillbaka.

IPred, FRA, TPB-rättegången – de handlar alla om individen kontra kollektivet. Men det handlar också om de idéburna folkrörelsernas framtid och om de politiska partiernas framtid. De här frågorna är symbolfrågor på ett sätt som Reinfeldt, Olovsson och Sahlin inte förstått, och tyvärr verkar de ha alltför dåligt uppdaterad spinndoktorer runt sig för att ha förstått att det här handlar om demokrati på många olika plan. Det handlar om individens integritet, om ett rättssamhälle som kapitulerat till ett civilrättsligt vilda västern, det handlar om själva demokratins grundval i engagerade personer som sluter sig samman och det handlar om den strukturerade lagstiftande församling som vi vill se imorgon.

Uppdatering: Skönaste kommentaren runt vårt eviga länkande kommer från Bitchslap Barbie:

Glömde länka till gammelmedia, se så oviktiga de är. Allt man behöver finns i bloggosfären.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,