Etikettarkiv: FRA

Låt den gamla politiska bloggosfären dö i frid

Emma @opassande tar upp en intressant fråga på Ajour: den politiska bloggosfärens försvinnande. I Sverige ska tilläggas. Det finns en hel del intressanta diskussioner i kommentarerna där bland annat @annatroberg noterar att kanske själva idén om en ”politisk bloggosfär” blir hämmande. Jag har tänkt på det en hel del: Deepedition är nog en sorts hybrid-blogg vad gäller tematik men skulle man välja att klassa den åt något håll så har den de senaste åren tenderat att vara rätt politiskt inriktad.

Inte partipolitiskt, inte så mycket ideologiskt pekande (hoppas jag) utan mer en plats där jag försökt att strukturera mina tankar, säga vad jag tycker. Självklart alltid färgat av att jag lutar åt libertarianism och brukar hamna närmast Piratpartiet i diverse tester men mitt val att aldrig mer koppla mig till ett parti eller en ideologi står fast.

Samtidigt har mitt skrivande minskat vilket jag ofta saknar. Dels handlar det självklart om tid: eftersom jag de senaste åren jobbat med att bygga kunskap och intresse, och senare strategier och taktiska planer för företag och organisationers arbete med sociala medier så har jag fått mer och mer att göra som konsult vilket innebär mindre och mindre tid att tänka på andra saker.

För min del är kanske det den viktigaste parametern men det finns fler. Jag tror att vissa parametrar självklart är personliga men en hel del också förklarar varför det politiska bloggandet minskat drastiskt.

  • Bloggandet har minskat generellt i hela världen. Det beror på att det tillkommit fler plattformar. Det handlar om tid och tillgång till nya sätt att konversera helt enkelt. Bloggen är mindre social än många andra plattformar: kommentarsdiskussioner är ofta svåröverskådliga och blir lätt sekundära. Bloggens logik bygger på att skribenten skriver vad den tycker, oemotsagd från början till slut – och det kollektiva skapandet startar (kanske) i kommentarerna. Samtidigt har diskussionen – genom att bloggposten delas överallt – fragmentariserats på flera olika plattformar: kommentarsfältet, Facebookdelningens kommentarer, Twitterdelningens mentions etc.
  • Många av de bloggare som tidigare hade egna plattformar har ”sugits upp” av antingen egna partier eller traditionella medier. Bloggen, som var hatad från de traditionella medierna tidigare, är idag en självklar ingrediens av mediahusens digitala närvaro. Det innebär dels att bloggandet mer blir likt krönikeskrivande än den form som bloggande tidigare hade, dels innebär det självklart att bloggaren ofta medvetet eller omedvetet styr innehållet så att det ska ”passa” kontexten: don’t bite the hand that feeds you.
  • Bloggarna har genom en professionalisering/semiprofessionalisering segmenterats hårdare: matbloggare läser matbloggare, designbloggar etc. och därmed också skapat mer gated communities men det politiska bloggandet bygger på en annan logik och därmed blir det relativt mindre intressant.
  • Svensk politik tenderar också att vara mycket polariserad – och fr a har partierna många aktiva medlemmar som anammat sociala medier med hull och hår (påhejad av en del av oss konsulter :)) vilket självklart ger faran att bli mer strömlinjeformat och mindre spännande.
  • Hypermedialiseringen som skett under några år innebär att det finns extremt mycket större utbud och därmed minskar möjligheten till att fokusera på längre och mer ingående texter om de inte är paketerade utifrån läsvärdhet (trust och reach) och läsbarhet (UX, design, tillgänglighet).
  • Facebook har skapat en strukturerad icke-anonymiserad kultur bland många ”tyckare” samtidigt som sociala medier spridit sig och blivit mainstream – och därmed blir din blogg synlig såväl för kompisar, familj om du väljer att försöka sprida din blogg via dina andra plattformar. Diskussionen om anonymitetens negativa vara har inneburit att den politiska bloggosfären i vissa fall känner sig tvingad att skriva under eget namn. De enda som fortfarande kör anonymt är främlingsfientliga, galna haverister mm – och att stå upp för sina åsikter med namn innebär att man också visar att man inte är som dem. Allt detta kan dock kan dock hämma viljan att ta ställning.
  • Det hårda trycket om ”det personliga varumärket” innebär också att den person som bloggar under sitt eget namn medvetet funderar över vad som syns när man googlar på namnet. Fler och fler har valt att rensa i sina gamla postningar, väljer att nivellera sina åsikter lite bättre eftersom man vet att i varje relation av ens professionella (och privata liv) så kommer det googlas på ens namn.
  • De främlingsfientliga, rasisterna och Sverigedemokraterna har lärt sin läxa väl av FRA-motståndet, Piratpartiet och oss som byggt upp bloggosfären. De använder nätet på ett (bortsett från åsikterna) effektivt sätt. Dock innebär det också att man lärt sig trollandets fagra konst, vilket innebär att andra politiska bloggare ständigt får tampas med kommentarer vars enda syfte är att störa, stöka och förstöra en diskussion.
  • Twitter innebär ett snabbare, enklare och bredare genomslag genom att det är enkelt att skapa en viral spridning. Det minimalistiska formatet, snabbheten i både den mobila möjligheten och att det till skillnad mot bloggen är byggt utifrån konversationslogik snarare än informationslogik gör det mer intressant både för media att leta upp vinklar och intervjupersoner men framförallt som åsiktskanal. Om bloggens informationsdensitet är en fördel för sök så är Twitters flexibilitet fördel för konversation och PR.
  • Genom att länkekonomin gått i stå respektive att fler och fler tidningar väljer att ta bort, minska synligheten eller inte sköta om inlänkandet blir bloggandet mindre intressant för nätverkande, vilket blir till men för skapandet: man bloggar för att bli läst och genom länkar till media och andra bloggar kunde även en okänd bloggare eller ett företag eller en organisation bygga trafik på ett organiskt sätt. Idag kräver det likes, delningar mm på sociala nätverk vilket är svårare.
  • Teknisk utveckling är av godo men ibland slår den krokben i vissa delar. WordPress som varit bloggarnas weapon of choice har utvecklats oerhört mycket – och är idag ett fantastiskt verktyg men som också blivit mer och mer komplext att hantera.
  • Visuell storytelling med Instagram och Pinterest må ha relativt liten impact på politiskt agendaskapande men Tumblrs utveckling innebär en intressant möjlighet och utmaning där det är snabbt, mobilt och visuellt snyggt utan för mycket förkunskaper för politiska tyckare.

Jag kan roat tänka tillbaka på mitten av 2000-talet när media vaknade runt det här med bloggar och hatade oss. Vi blev kallade allt från asociala navelskådare till farliga åsiktsmaskiner utan etik. Jag kan tänka tillbaka på hur man fick förklara sig för arbetsgivare, familj och vänner varför man höll på med sån där ”blogg”. Det fanns en tid då vi faktiskt påverkade rätt mycket utan att ha andra plattformar att stödja sig på. En del av oss minns också de tekniska problem som tidiga verktyg innebar men också en nybyggaranda som fanns då alla i princip läste alla. Sen FRA. Med bloggarna som vapen.

Självklart kan man fastna i nostalgi och vilja att bloggandet ska vara som det var förr. Det tror jag inte ger något. De flesta av oss önskar inte tillbaka TV-monopolet, tidsaspekten i morgon- och kvällstidning eller något annat som visserligen i efterhand kan upplevas som ordning och reda och tryggt, men knappast positivt för världens möjlighet till att skaffa sig information. Lika lite tror jag vi ska önska oss tillbaka till den politiska bloggosfären som den en gång var. Så jag är inte så oroad över den politiska bloggosfärens ”död”. Eftersom jag inte tycker den är speciellt död. Snarare har den mognat, utmanats av nya yngre tekniker och tappat lite sin gnista genom att söka gillande inom traditionella medier.

Generellt så kan jag ändå se att bloggandet visserligen har förändrats i grunden men det handlar mer om att bloggen är en teknisk uppfinning som delvis gjort sitt, en plattform som idag inte har samma värde som pre-Facebook och pre-Twitter. Det innebär inte att det är värdelöst men en blogg får idag ses som ett komplement: en plats att faktiskt sätta sin agenda, skapa kunskap som sedan används i diskussioner och debatter på andra plattformar. För att återfå gnistan behöver den svenska politiska bloggosfären kanske titta på hur bloggen används i delar av världen där ordet är makt mot annan makt: Egypten, Iran men också i USA.

 

Det sluttande planet

Vi fick rätt. FRA bryter mot lagstiftningen och sköter inte sitt uppdrag att säkert hantera uppgifter. Det sluttande planet börjar att slutta ännu mer. SOPA och PIPA är IPRED på speed. Går de igenom kommer självklart bolagen att försöka implementera liknande regler här.

Internet förändras men åt vilket håll är upp till oss att försöka påverka.

 

Mina poster om FRA-lagen när det begav sig.

Bra jobbat regeringen

Det går bra för Sveriges regering nu. De verkligen klättrar i tävlingen om den regering som hela tiden håller mänskliga rättigheter högt. De jobbar verkligen  hårt för att hålla alla de ratifierade punkter som FN tagit och som regeringen så ofta kritiserar andra länder för att bryta. 

Först ut var Beatrice ”Lilla kuverten” Ask som nu vill att FRA nu skulle få avlyssna all trafik. Någon förvånad? Knappast. Det är just den värdeglidning som vi alla var rädda för under FRA-debatten. Det som kommer hända nu är att även Sverige sällar sig till länder som Syrien, Iran men också självklart ser till att stödja diverse lagförslag i USA som SOPA, vilket självklart kommer användas som intäkt för att göra IPRED skarpare, och liknande lagar så inskränks inte bara den personliga integriteten utan också yttrandefriheten. Eftersom en total övervakning (och illegalisering av länkar till möjliga fildelningar) helt enkelt tystar människor.

Nu väljer också regeringen att gå emot inte bara en ganska kraftig folkvilja men också diverse experter för att få möjligheten att skicka ut Ganna till Vitryssland. Bra jobbat.

 

Wikileaks handlar om konsekvensetik

Diskussionen om Wikileaks fortsätter, fördjupas och förtätas. I dagens Medierna i Sveriges Radio P1 intervjuas bland annat Nick Davies på Guardian om hur avslöjandet gick till. Lyssna på programmet som mp3a. Den problematik som jag tog upp iWikileaks – hur mycket collateral damage är ok? lyftes också upp, bland annat intervjuades jag och Jocke Jardenberg, tyvärr hårt klippt så det verkade som om jag ansåg det vara helt fel och Jocke inte brydde sig om problematiken – vilket ju är galet. Vi är båda oerhört kluvna i att både se stora fördelar i öppenheten för framtidens journalistik och en förminskad möjlighet för stater och organisationer att gömma undan och mörka, precis som Greenslade (han var också intervjuad i programmet) lyfter fram i sin CNN-artikel, och att öppen rådata alltid kan innebära problem när det gäller personlig integritet: all intressant information innehåller så gott som alltid information om individer. En alltför kraftig avanonymisering gör att datan dels blir korrupt och i vissa fall meningslös att använda. Därmed skapas stora möjligheter för att den datan äventyrar personlig integritet. Om vi som samhälle börjar gå mot en punkt där individen är den minsta gemensamma nämnaren för samhällets insatser vilket förändrar grundbulten för hur vi kan hantera information. Det förändrar också hur vi kan räkna konsekvenser. Vi är mitt i en brytpunkt där såväl teknik och värderingar förändrar samhället.

Jag var tvungen att fundera om jag skulle delta i intervjun. Dels eftersom jag minns mina barns oro när jag var med i SVT runt TPB-rättegången, dels för att jag senaste året valt att inte engagera mig speciellt mycket i politiska frågor. Framförallt för att jag inser att det är svårt att få fram den kluvenhet jag känner liksom att det inte direkt är medialt gångbart med någon som säger ”å ena sidan å andra sidan”.

Tyvärr verkar mina farhågor om att avslöjandet kan bli ett reellt hot mot personer som finns kvar i Afghanistan kunnabesannas – vilket sannerligen sätter fingret på problemet med hur mycket vi är beredda att offra för öppenheten. För precis som Ulf Bjereld påpekar så innebär avslöjandena en demoralisering (kan tyckas vara ett negativt ord men kan innebära början på slutet på ett krig) av bilden av kriget i Afghanistan. Det är här som vi måste inse att det inte finns gott eller ont, en helt igenom bra och en helt igenom dålig sida i Wikileaksdiskursen: varje val innebär goda och dåliga konsekvenser. Det är också något vi lär av historien: varje framgång för demokrati har inneburit offer. Det är något som inte går att blunda för – frågan är fortfarande: vad är ett okej antal offer för den goda sidan? Att börja argumentera ”men det har ju dött si och så många på grund av kriget” blir cyniskt och sätter oss i samma läge som de som vi anser gör fel. Kvantiteter är trubbiga instrument för att mäta en god effekt, oavsett om det handlar om marknadsföring eller demokrati. Antal kan inte enbart vara avgörande för vilka konsekvenser vi anser vara ok för en handling.

Det hela hamnar i konsekvensetiska frågor. Och det är här jag valt att ställa mig mitt i – utan att ta ställning för eller emot Wikileaks: däremot är min ingång att problematisera för att vi på så sätt ska kunna göra bättre beslut, förstå konsekvenserna bättre. En del tycker det är fegt, andra tycker det är onödigt men för mig handlar det om ärlighet gentemot en utveckling och att inte falla för den utveckling där vi avkrävs helt dikotoma ställningstaganden.

En del av det är också hur varje instans väljer att vara konsekventa utifrån sina handlingar. Nieman Journalist Lab påpekar att den transparens som Wikileaks tvingar på stater och organisationer inte riktigt följs av dem själva: deras finansiering är relativt okänd och de vill inte visa fram speciellt mycket av detta. Det intressant här är också: vad är Wikileaks egentligen? Demokratiivrare eller anarkister? På samma sätt innebär ett oreflekterat stöd till Wikileaks taktik också möjligheten att ifrågasätta ett starkt motstånd till exempelvis FRA-lagen: the greater good är närvarande i båda de taktiska valen. Är det mer rätt att en organisation Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism? Vilket skyddar samhället mest? Själv är jag helt på det klara att FRA-lagen är oerhört integritetskränkande: men är The Afghan War Logs inte det? Jag säger inte att det finns ett enkelt svar på det men det måste kunna diskuteras för att på så sätt bygga högre trovärdighet.

Att Wikileaks stör myndigheterna är onekligen klart. I klassisk men uppdaterad filmstil har man lagt upp en gigantisk krypterad fil för att förklara att om något händer Wikileaks eller Julian Assrange så finns det hemligheter som ingen vill ska komma ut tillgänglig efter att man sänt ut lösenordet. Att en person som väljer att fronta en sån här grupp behöver vara rädd för sitt liv gentemot en demokratisk stat är i sig oerhört skrämmande. Ett demokratiskt samhälle måste klara av avslöjanden som det här utan att ta till djupt liggande försvarsbeteenden som gör att den som avslöjar känner sig hotat till livet.

Det positiva är dock att jag åter känner att jag vill engagera mig i de här frågorna. Deepedition är anmäld till Politometern som en politikblogg och jag har valt att gå med i Makten och Öppenheten. Jag kommer att skriva mer om hur jag väljer att ställa mig politiskt och de avgränsningar jag gör utifrån mitt yrke som konsult inom PR- och marknadsföring.

Farmor Gun i JMW Talkshow (uppdat)

Att äntligen få träffas AFK är så roligt! Farmor Gun – världens tuffaste pirat – var med på JMW Talkshow idag och jag bröt mitt möte bara för att ta chansen att hälsa på henne. Hon är en sån där person som man bara tycker om – med ett stort hjärta och ett knivskarpt intellekt.

Brit Stakston, Gun och en Björn Falkevik.

Gå in på JMW.se och titta på filmen.

Ps. Postningen är från min iPhone så jag vet inte var bilden hamnar. Länkar upp senare. Ds

Reblog this post [with Zemanta]