När Zlatan dödade en dröm

Tänk er en tolvårig tjej. Älskar att spela fotboll. Spelar brallorna av en del äldre killar i släkten. Den finaste komplimangen hon någonsin fått är av sin äldre bror när han sa att hon är bättre än en del i hans lag. Hon får ibland hoppa in i killarnas lag eftersom hon är snabb och har ett bra spelsinne. Hennes dröm är att fortsätta att spela fotboll. Hon har en massa idoler och sitter med pappa och tittar på fotboll så mycket hon kan. Fått en PSG-tröja i julklapp och längtar till sommaren och alla cuper.

Hennes enda oro är att tränarna funderar hur de ska få ihop ett lag. Flera av tjejerna har slutat och killtränarna vill helst ha ett lag med bara killar. ”Blir så stökigt med olika omklädningsrum.” Det diskuteras hemma om man ska höra med grannstaden om de har ett lag som hon kan spela i. Typ med tjejer från hela regionen. Problemet är dels att skjutsa – för de träningstider som det laget har är antingen väldigt tidigt på eftermiddagen eller sent på kvällen. För de bra tiderna går till de äldre killarna.

Hon läser Zlatans förklaring att han inte vill bli jämförd med damfotbollsspelare. För det får honom att skämmas. Therese Sjögran kan få hans cykel med autograf så blir hon nöjd. Anders Svensson ska självklart ha en bil. Tjejer får nöja sig med mindre. Svenska Fotbollsförbundet säger inte någonting. Damfotboll är inte lika viktig för svensk fotboll som herrarna. Det är ju herrfotboll som säljer. Hennes farbror förklarade vid annandagsmiddagen att det ju faktiskt handlar om den kommersiella potentialen. Tjejerna får faktiskt ge sig. Det går inte att jämföra eftersom killar är bättre på fotboll. Varför ska det hela tiden pratas om jämlikhet i allt? En del grejer är ju faktiskt killar bättre på. Det handlar ju om muskler och sånt. Typ fotboll.

Hon förstår att hennes idol faktiskt tycker att hon aldrig kan bli lika bra oavsett hur mycket hon kämpar. Hon minns vad hon läste på Twitter när damerna spelade VM. Hur de blev kallade feta kossor och dåliga. Att det inte borde visas på TV. När hennes släkt pratar fotboll så pratar de bara med hennes äldre bror som också spelar. Om hon försöker säga något så lyssnar de sällan.

Hon börjar fundera på om hon har lust att fortsätta spela fotboll. Blir så mycket med åkandet, och dåliga tiderna för träning. Hon måste ju hinna med skolan. Hon kommer aldrig ändå att få någon uppskattning för det. Så kanske hon slipper att få gliringar från klasskompisar om att hon gillar fotboll. För fotboll är ju ingen ”tjej-grej”. Det lär ju inte bli enklare nu efter att Zlatan sagt att han inte vill jämföras. Att det inte går att jämföra.

Uppdatering:

Först och främst. En del aversionskommentatorer menar att texten ovan inte är något värd eftersom flickan är en fiktiv person. Well – även om flickan inte finns (nej, det är inte min dotter; henne räddade musiken från sporten för några år sen) så finns flickan överallt. Prata med tjejer som spelar fotboll lite längre upp i åldrarna, fråga dem vad de känner inför att hela tiden komma på undantag. Och vad de tycker om att en av landets största stjärnor väljer att inte vilja jämföras genom att skämmas över att bli jämförd med dem som är ”sämre”.

Jag är förstummad över vilket hat som kritik av Zlatan kan generera. Och hur män som gillar fotboll och Zlatan anser det ok att han säger såna här saker. Att det är sant. Att damfotbollen är mindre värd(efull).

Några som skrivit mer om det är Johanna Frändén: en av Aftonbladets fotbollsexperter, Anja Gatu menar att det är en sorglig historia. Gunnar Berghdahl tittar på Zlatans egocentrism. Henrik Rydström om att det här påverkar mångas redan sunkiga åsikter. Johan Orrenius skriver om intervjuns kvalitet. Kristoffer Bergström ifrågasätter tanken att endast monetära värden styr vad som är ”bra”. Olof Lundh ger sig på SvFF.

Uppdatering:

Zlatan skämtade om cykeln. Och kritiken var mot media. Eftersom det var ett skämt så är det alltså ok? Det tog honom ett och ett halvt dygn att få ur sig en ursäkt? Krishantering 101 får nog bli nyårspresent till Zlatan. Plus att ursäkten känns väldigt halvhjärtad:

Cykeln var ett skämt, om än dåligt, mellan mig och journalisten och jag utgick ifrån att han förstod att det var ett skämt. I tryck blev det inte riktigt lika kul. Det var inte min mening att trampa någon på tårna”

”Trampa på tårna”? Det skulle möjligen kunnat vara ”göra någon ledsen” eller ”dissa någon” men att trampa någon på tårna är att egentligen ha rätt. Antar att vi nu får en strid ström med män som förklarar att ”det var ju bara ett skämt – får man inte skämta i DET HÄR JÄVLA LANDET LÄNGRE” och ”han bad ju om ursäkt, sluta tjafsa. Han dissade inte damlandslaget (fast de är sämre och de ska sluta gnälla och det går inte att jämföra eftersom herrfotboll är mycket roligare att se på och mycket bättre).

Skolavslutning och jag i radio

Kort uppdatering. Bara för att jag har lust.

Igår skrev jag om att inte veta. Bland annat handlade det en del om att mina barn slutade skolan idag. Skolavslutningar är speciella. Barnen är finklädda, en del mammor är minst lika finklädda (vi fäder verkar inte riktigt fattat det där), föräldrarna nynna med i sångerna, allt är sådär grönt, somrigt och varenda en av oss minns hur det var när vi själva var i den åldern.

Själv hann jag med ett telefonmöte i bilen under alla uppträdanden och efter att ha sett en stolt son och en glad dotter äntligen få sommarlov tog jag bilen till Sveriges Radio i Falun för att prata Twitter och Tweetupdalarna. Du kan lyssna på det här. När jag stod och skulle bli fotograferad roade jag mig med att inse att webben har gjort att man inte längre kan ge fan i att snygga till sig ens om man ska vara med i radio.

@johannas smsade och frågade om vi inte kunde äta lunch så efter att jag letat vettig parkering i det för bilister gudsförgätna Falun och lyckats bli med ett Easy Park-abonnemang för dyra pengar (hade fan varit billigare att ta en p-bot inser jag i efterhand) så käkade vi på Kopparhatten under tiden att ett regn som senare fick mig att fundera på Noak öste ner över stan.

Tillbaka på kontoret – eller tillbaka och tillbaka – första gången den här månaden jag sitter på Palladium Dalarna: snacka om att det inte är det mest ekonomiska jag gör att ha en fast plats där… så jobbade jag med att läsa otaliga sk modebloggar. Eller läsa och läsa: de består av 95% bilder. Jag har insett att väldigt korta avklippta jeansskjorts med fransar och synliga fickor är grejen. Om de har hög midja. För det har alla. Det där med nåt sorts individualiserat mode är nog en fet myt.

Vid sex slutar man jobbet. Själv åkte jag till dotterns fotbollsmatch. Kallt var det. Men de spelade bra även om de tappade fokus på slutet och fick tre snabba mål mot sig. Att vara fotbollsförälder är en fascinerande erfarenhet som jag nu haft i rätt många år.

En dag i Dalarna helt enkelt. En bra dag. Idag också.

Piratpolitik, röstinvestering och fotboll

Jag har varit på fotbollscup i Örebro med sonen. Det gick ok. Därför har jag inte kunnat läsa in mig på det som händer: mitt fokus har varit på P11 Forssa BK :). Men jag har ändå sett hur ungdomsfotboll många gånger kan likna politik. Situationen vi har idag är att Piratpartiet är ett ungt lag med stort hjärta men som sätts mot ett antal A-lag.

Ser dock att Piratpartiet visar sig vara ett parti som väljer att ta tag i saker. De omarbetar sitt valmanifest, de diskuterar det som hände förra veckan. Det är starkt, det är trovärdigt och jag blir onekligen för min egen del gladare. Det visar att det faktiskt lyssnas på de som faktiskt har koll. Och på en hel del andra, både internt och externt.

Jag måste ge stor eloge till att alla beslut är öppna. Jag skulle gärna se andra partiers interna dokument också… Dock måste jag nog rynka på pannan i vissa delar när jag läser det här styrelseprotokollet. Vad tycker ni? Det är onekligen en hel del hack and slash bakom det här. Ord som "skenvotering" och "besluta om xxx in blanco" oroar mig lite. Ett parti som går ut med att vara medlemmarna och inte bara partiledningen och samtidigt upplevs av sina egna som sätta valmanifest utan att medlemmarna får rösta diffar lite med min demokratisyn. Visst: det händer i de andra partierna också – men de har inte en ganska hög svansföring när det gäller medbestämmande mm. Bara för att andra gör fel så behöver inte alla göra det liksom.

Att det sedan finns en mängd personer som väljer att fortsätta att försöka alienera kritikerna, både inom och utanför PP, må vara hänt. Det är onekligen ett problem – men ett problem i taget. Dock måste PP lyckas att få in i skallen på sina engagerade och passionerade medlemmar att det inte är någon god strategi att kalla kritiker för dumma i huvudet som inte förstod vad Falkvinge "egentligen menade".

Andra förstår inte vad min och andras kritik går ut på. Varför det som hände faktiskt är ett problem och att något annat parti, om de stod på tå, enkelt nu kunde stjäla Piratpartiets kärnfrågor och därmed totalt slå undan fötterna på PP.

Krasst kan jag förklara varför jag i flera postningar diskuterat frågan utifrån PPs möjlighet att komma in i riksdagen snarare än att ingående studera valmanifest kontra Ricks uttalande och sedan påpeka att det är en ödesdag för hur de hanterar krisen. Annars är det tack och hej. Insikterna om att det finns en grundläggande spänning mellan integritet och total informationsfrihet verkar ha gått in (något jag baserade min diskussion om Wikileaks på bland annat). Vem är vi beredd att offra integriteten hos?

Det här är min personliga tanke, om min egen röst – alltså behöver ingen börja jiddra om att man inte tänker så: det är fritt fram att agera och tänka hur man vill.

Jag har en röst. Den har ett värde, dels för mig: det är en av de tillgångar jag har för att påverka samhället, dels för de politiska partier som vill nå en maktposition för att kunna skapa det samhälle de ser som det bästa. Mitt värde – min tillgång kan jag sedan välja att investera i det jag tror ger mest avkastning: i det här fallet helt enkelt det parti och de personer jag anser kunna föra fram de frågor jag tycker är viktigast i de beslutande organ som finns. Det är en investering som innebär att jag vill ha tilltro till de som ska förvalta min tillgång – i det här fallet min röst. Det handlar om sakfrågor men också om de personer som ska föra min rösts talan i riksdagen kan klara av att göra det, kan det parti som jag väljer att investera min röst i hantera det politiska livet? Så oavsett om jag tycker en sakfråga är viktig så är det inte nog. Ser jag att ingen kan förädla och förmera mitt värde jag investerat kan jag välja att investera det någon annanstans: inom andra maktcentra. Det är därför strategi och PR-insikt är viktig inom politiken. Det är naivt att mena att det inte ska vara så: vi tar inte bara en sakfråga och går på den – vi vill också att den som ska företräda mig faktiskt klarar av att sälja in det: vilket kräver taktisk briljans, strategisk smartness och förståelse för medielogik.

Det är en krass synpunkt – men det handlar om att vara realist. Självklart måste innehavsfrågan diskuteras – den har helt klart en massa problematik i sig, vilket jag noterat i samband med diskussionen om fiktiva teckningar och tittförbudet. Men att gå till val handlar om att välja sina strider: att inse att frågor som ska tas upp måste appellera till ett ganska stort antal väljare. Den här frågan kräver extremt mycket pedagogik och tid. Att öppet säga att det är en viktig fråga är en sak: att göra barnporr till en valfråga tycker jag fortfarande är huvudlöst – hur galen lagstiftningen än är.

Självklart – ingen förväntar sig att PP ska vara lika märkligt flata som Folkpartiet som i sin tur går till val på ett burkaförbud, som klart influerats av SDs framgångar respektive ett förslag om att föräldrar ska vara i skolan och ta hand om sina stökiga ungar vilket är ett förslag som blundar och förenklar verkligheten in absurdum. Det är lika galen valtaktik.

När jag stod och tittade på fotbollsmatcherna kunde jag inte annat än att tänka på allt det här. En fotbollsmatch är inte bara att slänga ut en boll och låta alla försöka göra mål. Det handlar om att hitta linjer i spelet, göra smarta spelupplägg och använda kraften och tillgångarna på bästa sätt för att i slutänden faktiskt göra mål. Att ha en vass avslutare är viktigt precis som att se till att det finns bra backar som kan hantera ett anfall, ett mittfält som kan fördela spelet och hjälpa till där det behövs liksom spelare på sidorna som kan starta anfallen och mata rätt bollar till forwarden, eller också göra mål när det behövs. Det finns regler – både skrivna såväl som oskrivna och en publik som faktiskt kommer att ha åsikter, kommer att försöka påverka hur spelet går oavsett vad coacher, domare och andra vill.

Det är något som många i den här diskussionen behöver inse. Politik är inte bara engagemang och att springa så fort som möjligt mot målet utan att smart använda sitt lag och förvalta bollen för att med rätt tajming kunna göra mål. Om forwarden inte gör mål, eller om coachen inte lyckas med att inspirera, ge rätt taktisk information och i realtid ge stöd åt besluten på planen så bör de bytas ut.

Är det egentligen så svårt att förstå?

Fotbollsförälder deluxe

Imorgon fortsätter Dalecarlia Cup. Första matchen 8.20. Samling en halvtimme innan. Det är inte långt dit men det tar ändå en kvart. Halv åtta alltså. Behöver vakna till liv, duscha och fixa frukost. Det tar ungefär en timme. Då snackar vi halv sju. Eftersom HS ska med. Och TP så kräver det en del ytterligare förberedelser innan vi kommer iväg.

Imorgon ringer alltså klockan tidigt. Vid sextiden.

På min andra semesterdag av 14 möjliga.

Jag slipper åka tåg dit i varje fall.

Långt utanför av fotbollens disciplinnämnd

Disciplinnämnder och regler. Det är väl ändå ett känt faktum att det i amatördrivna regelverksämbeten ofta sitter en smula felnavlade personer med en rent sjuklig form av patos för att regler är heliga och kontexter är ointressanta. Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd borde få avsked direkt efter att beslutat att bötfälla ÖIS för en banderoll om Dawit Isaak.

På tåget ner till Stockholm satt vi ett gäng äldre män (jag var yngst faktiskt) och pratade unga och idrott, och alla var relativt överens om att ett av problemen fr a i större lagidrotter är att det är föräldradrivet. Tyvärr är det väl så att många gånger följer sporten en sorts engagemangslinje och även de som sitter i högre instanser är inte nödvändigtvis kompetenta att ta de beslut de blir satta att ta – utan de får sina platser på grund av långt och troget engagemang.

Tyvärr verkar det inte ens vara bättre i den allra högsta toppen.

Att döma ut böter för att supportrar väljer att visa en harmlös men viktig banderoll om Dawit på en fotbollsplan måste betecknas som en riktig pr-flopp. Och öppet mål  för Thomas Mattson och Expressen.

Vän av ordning (de brukar för övrigt sitta i liknande disciplinnämnder och skita på sig av lycka när de får döma ut straff) kan då säga att “jamen då ska ju Sverigedemokrater, Socialistiska Partiet och Befria Alla Bävrar också få ha sina banderoller”. Eh, nej. För det handlar om att se en kontext och förstå att analysera vad som faktiskt står och vad frågan handlar om. I det här fallet handlar det om en person som är fängslad sedan många år på grunder som går emot alla de demokratiska principer som Sverige (och förhoppningsvis Svenska Fotbollsförbundet) står för. Det är något helt annat än om en del mentala kalhyggen vill skyffla upp SD-banderoller på Saxträsk divison fem-match. Det handlar om att som sport stå upp för de grundläggande mänskliga rättigheter vi alla kommit överens om.

Fan vet men det känns som om vissa inom fotbolls-Sverige nickat för många bollar.

Ps. Att 2009 fortfarande ha en fax som främsta och viktigaste kommunikationsmedel känns… modernt. Ds.