En jättelång text utan bilder om frihet, förbud men faktiskt också om kärlek

För mig har frihet alltid varit viktig. Frihet att tänka, frihet att känna, frihet att uttrycka sig. Den friheten har självklart begränsningar när den inkräktar på andra friheter men samtidigt: friheter måste ha porösa och tänjbara gränser. Det är något som på många sätt är en röd tråd genom mitt liv: från ungdomens anarkism, in i den liberala teologin och frihetliga socialdemokrater till dagens libertarianism. Inte för att styra utan för att jag tror att vi människor behöver mer frihet än vi behöver regler. Det är knappast lätt men civilisation byggdes på frihet snarare än på inskränkningar. Innovation kräver frihet snarare än färdiga tankekonstruktioner. Kommunikation har ett värde när det få vara fritt och inte begränsas oavsett.

Samtidigt kan jag se hur många personer som jag anser har ganska mycket huvud och åsikter jag delar nu börjar att föra fram tankar om avgränsning, begränsning och förbud. Många förbud. Förbud mot kläder, förbud mot mobiltelefoner hos unga, förbud mot tiggeri, hårda begränsningar av asylrätten, höggradiga avgränsningar av ”svensk kultur”. Det skrämmer mig. Samtidigt så kan jag självklart ställa mig frågan: om de tycker så – varför gör inte jag det?

Jag vill inte påstå att jag är bättre än andra. Eller att jag nödvändigtvis använder fler perspektiv eller andra perspektiv* utan jag reflekterar över varför jag känner hela spektrat av känslor från förvåning till avsky runt många av de argument som framförs. Istället för – vilket säkert ibland skulle vara lättare eftersom jag förlorat några viktiga personer i allt det här – att s a s göra ett rationellt och (egoistiskt; min känsla) val att säga ”ja jo, vi kan ju inte ta emot så många, och ja jo tiggeri hjälper ju ingen och det är inte snyggt för gatubilden, och ja jo, burkini är ju en symbol för förtryck osv osv. För jag kan förstå argumenten, i vissa kan jag se en viss logik.

Moral är något som jag känner många gånger är frihetens motpol. Inte förbud eller avgränsning – de är mer moralens konsekvenser. Jag är väl medveten om att moral egentligen har en icke-värderande definition men ett ord blir alltid betydelsebärande av där det mest används och det används mest av personer som anser att frihet inte kan ges hur som helst utan ska styras upp, ramas in och sättas i stram översikt av ”kultur, samhälle, elit, [fyll i valfri hierarkisk moralplattform]”. Den moraliska majoriteten är inte bara en högerkristen galenskap – det är också något som dyker upp i varje samhälle.

Självklart – som libertarian och liberal så kan jag se att varje person har rätt till sin egen moral. Och varje människa har rätt att ifrågasätta andras moral. Men det är en del av friheten. När individuell moral blir till kollektiv norm så blir friheten mindre.

När jag var kristen och framförallt när jag var präst fick jag ofta Frågan. Den där ständiga frågan (nej, inte den om jag som präst får ha sex eller dricka alkohol). De som ställde den kunde uttrycka allt från djup oro till förväntan om att svaret skulle innebära att man kunde slå hål på min tro. Ni vet: teodicéproblemet. Den frågan. Den lilla frågan om hur en allsmäktig Gud kunde tillåta ondska i världen. Det svar jag brukade ge för oss tillbaka till tanken på frihet. Minns inte vem (kanske någon av mina teologvänner med bättre minne kan ge mig svar) som inom religionsfilosofin gav den bilden men så här: En allsmäktig gud älskar sin skapelse. Den (guden alltså) kan välja att skydda den genom att hålla koll på precis allt men frågan är då om skapelsen kan älska guden tillbaka? Eller så kan guden välja att den vill att skapelsen ska älska tillbaka och älska sig själv – och riktig kärlek kommer alltid ur det fria valet. Valet att älska – eller inte älska. Det ligger i allsmäktighetens natur att man faktiskt kan välja att avstå från makt – om det inte gick vore det en ganska keff form av allsmäktighet. Att dra sig tillbaka från sin makt innebär att guden ger friheten att älska genom att ge ett fritt val. Det innebär också att skapelsen får ta ansvar för sig själv, för att älska och vårda sig själv.

(Vän av ordning eller valfri militant ateist kommer nu påpeka att det inte hänger ihop om man då hävdar att bön fungerar osv men sorry, finns inget som säger att guden inte kan intervenera men väljer att göra det försiktigt för att inte riskera friheten. Typ så plus en hög andra argument men de får vara just nu. Jag tror ju inte ens på det längre liksom.)

För mig, när jag var kristen, var det omöjligt att se att en gud som älskar sin skapelse skulle förringa att ge skapelsen frihet. Det är en viktig del av kärlek: att ge frihet. Den delen har jag kvar. Gud behövdes inte i den algoritmen. Men människor behövs i den. Människor som tar sig friheten att älska istället för att hata, som tar sig friheten att inte vara rädda utan se möjligheter istället för att begränsa i skräck för vad som kan komma.

Så frågan är i en tid där många nu mer tenderar att uttrycka sig krasst och hävda att frihet bara kan få plats i de fickor som lämnas av moralen. Om vi snart inte behöver försöka som individer, som samhälle och som värld fundera över vad kärlek innebär och dra tillbaka den makt som förbudsstiftning ger. Att börja begränsa vårt avgränsande. Att börja fundera över om kollektiv moral gjort någon något gott någon gång.

Frihet alltså. Frihet är kärlek. Värd att värna. Genom att inte stänga in den utan låta människor bestämma själva. Förbud kommer inte förändra en kultur, bara begränsa och låta personer med än mer moral än frihet säga ”se där, de hatar oss”. Frihet att välja även om det kan synas att det är ett dåligt val. Friheten att försöka leva. Friheten att be om hjälp.

Det finns inget värde utan frihet. Så tror jag, så tänker jag. Du behöver inte tänka så. Du behöver inte tycka som mig. Men jag kommer hävda att jag är fri att tycka som jag vill.

Så en liten fotnot: Flummigt – be my guest men du kan bara gå vidare. Fel? Ge mig argument men helst några jag inte hört ett par tusen gånger. Skippa att prata om ålder, vänstern eller så. Det blir liksom bara fånigt då jag är 46, inte vänster och har en hög med erfarenheter. Fånigt? Må så vara – jag är hellre naiv och håller fram frihet och kärlek.

*Sidospår: Ta 45 minuter och se och lyssna på Tricia Wangs keynote från årets The Conference. Den är lite så där omvälvande som keynotes kan vara på den konferensen. 

Om mammahatet. Deepedition-style.

Mammahatet”. Allvarligt – vad fånigt. Dels att använda ordet ”hat”: snacka om att ännu ett ord ska bli sönderanvänt och betydelsen degenererad. Kvällstidningarnas excesser i att nyttja överord har fått en del (nu Schulmans fru) att gå på samma nit. Medialogik? Ja. Intelligent? Nä.

Men det är också fånigt på andra sätt – dels att mammor tar åt sig och börjar bete sig som offer och dels alla jävla miffon som gnäller om att mammor borde skärpa sig. Självklart bygger det vidare på Zytomierskas uttalanden om att hon minsann tänker sitta hemma när hon får barn. Den kvinnan gör konsekvensanalyser som bara sträcker sig till nästa stavelse men jag hoppas att folk ser till att hon inte är ute på caféer när hon nu är småbarnsmorsa. Att tidningen inte inser att hennes enda agenda med att göra ett sånt uttalande var att hennes fd man berättat om sina upplevelser.

Ida Hult är nog delvis på rätt väg när hon säger att det kan handla om en paternalistisk och patriarkal reaktion på att kvinnor inte längre väljer att gömma sig när de blir föräldrar. Vilket exempelvis Wollinskan lyckas falla in i när hon trots en bra inledning börjar yra om att ”barnen blivit en accessoar”. Snacka om att se ner på andra av sin egen sort. Och att sedan göra den minst sagt skarpa analysen att det skulle handla om ”avundsjuka”. Herregud. Tyvärr kommer som vanligt någon lätt förstoppad psykolog och försöker att förklara att det minsann är ”synd om barnen” och att ”föräldrar gör fel”. Dock är såväl Ida som kvällstidningarna en smula bakom när de inte gör en analys av hur det hela kan ha uppkommit: Linda Skugge. Som förutom att givit oss näthatet också startade ett uppror efter att hon inte fått amma vid bordet på Edsbacka krog. Självklart handlar det också om att människor generellt inte är kloka i huvudet.

Det visar sig i de fantastiskt vetenskapliga studier som kvällstidningarna också gör att många anser att det borde vara förbud mot barnvagnar och barn på restauranger. Vilket fått en massa näringsidkare utan hjärna att sätta upp såna regler. Puckon. Två saker:

  • Eftersom förklaringen är att barnvagnar tar plats respektive att barn är högljudda utan bordsskick antar jag, precis som Alex Schulman, att näringsidkarna även förbjudit rullstolar, rullatorer och utvecklingsstörda som inte har dokumenterat bordsskick och impulskontroll och därmed inte låter, inte gör saker som kan lukta illa, se illa ut etc. När de ändå är igång kan de förbjuda personer som inte kan perfekt svenska, är fula och rent generellt starta med dörrvakter som bara släpper in de personer som ”funkar i kontexten”. Jag föreslår för övrigt några flinka lattemammor, finns ju en hel del av dem i reklambranschen, att fixa stickers som de kan sätta upp ovanpå eventuella förbudsskyltar: ”inga barnvagnar, rullstolar eller annat fortskaffningsmedel”.
  • För övrigt borde de krogar och caféer som kör den stilen – respektive de fåntrattar som anser sig ha rätt att tycka illa om mammor och barnvagnar – fundera över det lilla faktum att: det är de barnen som en gång ska ta hand om er när ni sitter på ålderdomshemmet.
  • Näringsidkarna inom restaurang- och cafébranschen bör fundera över följande: möjligen är det så att vissa av era kunder blir kortsiktigt irriterade på att det är fullt på caféet av barnvagnar och just vid det tillfället väljer en annan näringsinrättning just den gången. Men det är inget som innebär att den potentiella kunden aldrig kommer att välja caféet igen. En mamma (eller pappa med barnvagn) kommer däremot känna sig jäkligt ovälkommen och knappast återkomma efter att barnen börjat dagis, går i mellanstadiet eller flyttat till egen lägenhet. Och de lär berätta om det. Snacka om att trasha varumärke för att sälja en extra latte och en morotskaka till icke-fertila.

Mitt förslag till mammor som känner sig uttittade, som misshagliga på caféer och andra ställen: utrusta barnvagnen med en schysst railgun. Se till att modifiera framvagnen med schyssta kofångare. Go postal.

Reblog this post [with Zemanta]

Men vad är det karln säger?

Det är ingen hemlighet att jag, trots mitt något disparata vurm för såväl death metal som EBM, är ett stort U2-fan. För mig är de viktiga då jag vuxit upp med dem sedan tidigt åttiotal. Deras musikutveckling har i mångt och mycket följt min många gånger, och att gå på konsert med U2 handlar om upplevelse och mindre om musiken.

Men nu har väl ändå Bono med sina boots hoppat i en lite galen tunna. I en kolumn i New York Times har han skrivit om fildelning och andra saker som han ser inför de kommande tio åren. När jag läste hela kolumnen fundera om den gamle champagne-kommunisten Paul Hewson drar oss alla vid näsan – eller helt enkelt druckit för mycket Cristal (för att inte tala om Nirvanas basist som verkar sönderrökt). För det hela är en märklig kolumn i sin helhet… Han snurrar till det ett par gånger till om man säger så…

Det har blivit ett smärre upplopp bland nätliberaler och fildelningspirater. Widham tänker göra slut med Bono och Josh likaså. Och de tillsammans med Fridholm har skrivit en Brännpunkt-artikel i SvD om den del som han skriver om fildelning.

För egen del väljer jag att inte diskutera fildelning – det har jag gjort nog. Jag håller verkligen med Walter Näslund i att Bono är ute och hojar i en ganska hög grad av teknisk inkompetens, världsfrånvändhet när han pratar om att det är ISPs ansvar, blindhet inför sammanhang och att Bono gör en logisk kullerbytta när han försöker få en rund skiva att passa i ett fyrkantigt hål. Helt enkelt handlar det om att välja väg: att genom förbud och att med totalitära hjälpmedel försöka att hålla kvar en gammal affärsmodell eller faktiskt face the music och förändra den. Tyvärr blir diskussionen som vanligt extremt bipolär: några kan inte läsa längre än näsan räcker (eller läs kommentarerna till Brännpunktartikeln), samtidigt som vissa fildelningsentusiaster enligt mitt förmenande lätt förenklar ägande kontra tillgång. Det finns helt enkelt en mängd människor som inte fattat att den här diskussionen är mycket större än fildelning. Och frågan är om Bono ens gjort det när han kan göra en sån här utsaga:

from America’s noble effort to stop child pornography, not to mention China’s ignoble effort to suppress online dissent, that it’s perfectly possible to track content

För även om han knappast direkt stödjer – till skillnad mot flera andra anser – Kinas censurlinje för internet så misslyckas han helt enkelt med att visa att tekniken, som används både för den goda saken (mot barnporr: ett sätt som självklart kan diskuteras) och för det onda (kinesisk censur av dissidenter), också kan användas för att komma till rätta av det (för honom) felaktiga fildelandet. Det är inte att stödja kinesisk censur men det är att implicit stödja suppressiva tekniska hjälpmedel för att straffa den som inte gör som Bono och några andra vill. Som Walter skriver:

What’s worse is that you even putting the protection of children and protection of old fat cat record label business models in the same priority paragraph makes us all blush on your behalf.

För oavsett om han väljer att värdera de olika användningsområden mellan ”noble” och ”ignoble” så menar han att kontroll av innehåll på nätet är behövlig, och att kunna spåra och implicit lagföra den som gör fel. Det är illavarslande. Jag har tidigare skrivit mycket om den värdeglidning som lagar av IPred, FRA och fördrag som ACTA kommer att innebära. Man kan inte blunda för det faktum att ett tekniskt hjälpmedel i fel händer kan användas till annat än det var tänkt för. Det Bono missar är att hans världsbild inte a är lla andras (lika lite som min är det) – och hans uttalanden är i det ljuset lika meningsfulla och rätta som andra idiotier som sagts i det här läget. För även om det ”bara” skulle handla om musik så är musik också makt – och yttrandefrihet. Om man, som Bono verkar tycka, ser till att digitala musikfiler ska vara ”vattenmärkta” och på så sätt kunna kontrollera och följa dem över nätet – vad händer med de musikfiler som är förbjudna i vissa länder? Vad händer med dem som använder sin musik för att göra uppror mot diktaturen? Det blir enkelt för deras motståndare att ringa in de som lyssnar. Och det blir då med Bonos goda minne – för man kan inte både ha och äta kakan.

Det blir onekligen problematiskt eftersom det slår undan benen på allt som Bono tidigare arbetat för: Amnestyinsatser och det intensiva arbetet för diverse dissidenter i hela världen. Varför ska vi fortsätta att lyssna på honom nu? Oavsett så har hans dubbla standarder: där skivbolagens ekonomiska ställning, illa dolt bakom ett skynke av fattiga, lidande konstnärer, ska rättfärdiggöra intrång i vår frihet medan i andra andetaget ska vi skänka pengar eller stå upp för Aung San Syy Kyi. Snälla Bono, det går inte att undvika att ta konsekvenserna av vad man säger. För även om teknik i sig är värdeneutral så är det inte det som det här handlar om: det handlar om att använda ett antal tekniska möjligheter för att på så sätt a) skapa ett samhälle som fortbestår av gamla modeller b) förhindra utveckling av såväl demokrati som kreativitet c) öppna upp en positiv ingång mot att skapa ett internet som är kontrollerbart.

Så jag kommer ha svårt att ta till mig vad han säger framöver. Tyvärr innebär det också att man börjar undra över RED. Det otäcka är att många kommer att lyssna på honom. Utan att reflektera.

Uppdatering: Apropå det här med copyright. Cory Doctorow skriver en av de bästa sakerna (tipstack @morpac) i frågan runt hans idé om att faktiskt ge bort sin e-bok ”Makers” gratis:

There’s a dangerous group of anti-copyright activists out there who pose a clear and present danger to the future of authors and publishing. They have no respect for property or laws. What’s more, they’re powerful and organized, and have the ears of lawmakers and the press.

I’m speaking, of course, of the legal departments at ebook publishers.

These people don’t believe in copyright law. Copyright law says that when you buy a book, you own it. You can give it away, you can lend it, you can pass it on to your descendants or donate it to the local homeless shelter. Owning books has been around for longer than publishing books has. Copyright law has always recognized your right to own your books.

Det känns minst sagt som möjligt att lägga till när det gäller såväl film- som musikbransch..

Reblog this post [with Zemanta]

Intressant regel för bloggande

Hittade det här:

Alltid samma prat om knark | Kulturnyheter | SvD
Uploaded with plasq‘s Skitch!

Jag har en följdfråga: gäller det också the other way around? Är det förbjudet för modebloggare att dissa manliga bloggare över trettio? Och jag funderar över hur det är med de kvinnor som bloggar om samma sak och råkar vara över trettio – är de tillåtna att dissa modebloggande ungdomar?

Själv minns jag alla de gästboksinlägg på Lunarstorm där unga förklarade att man inte var välkommen på Lunar eftersom man var så gammal. Nu får vi inte kommentera bloggare heller. Aye, this humanity…