Hur långt och längre kvar

Det har varit intensiva dagar. Föreläsningar, pitch, frus fyrtioårsdag. Sena nätter, mängder av jobb, mängder av sociala kontakter. Vi glömde visst bort att vi varit förlovade i tjugo år, och igår kom vi på att det var femton år sedan vi vigdes till präst och diakon i Västerås. Femton år sedan studentlivet var över. Tretton år sedan jag blev pappa första gången.

Livet förändras på så många plan. Saker som var viktiga blir mindre viktiga. Saker man ville blev inte, saker som blev ville man inte alltid. Men skapade något av. På gott och ont. Jag funderar en del över hur allt som händer påverkar oss alla. Hur styr man rätt i ett liv som ständigt pågår, där tiden för reflektion finns under fem minuter på motorvägen mellan två städer. Barnen. Den mer utmätta tiden. Att göra det som är rättare än fel.

Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.

 

Sing a new song

Såg ni dokumentären From Sky Down med U2. Det är ingen hemlighet att oavsett vilka märkliga uttalanden runt immaterialrätt som Bono gör så är det bandet tätt sammankopplat med mitt liv. Jag älskar dem. De har följt mig genom livet på ett sätt som bara ett band som klickar med en tidigt kan göra.

I will sing, sing a new song.
How long to sing this song?

Dokumentären handlar om vägen mellan Joshua Tree och till Achtung Baby. Om att våga satsa på att helt lägga av sig det gamla för att hitta något nytt. Hur bandet stod inför vägskälet att antingen hitta nya kreativa vägar – eller lägga ner. I filmen så är det tungt, det är svårt och de håller på att ge upp när de försöker hitta vad deras sound ska vara. Så hittar de låten One. Ett nytt spår som samtidigt är bryggan mellan det gamla och det nya U2.

Det får mig att fundera över hur man generellt förändrar sin inriktning, hur man kan känna att man sitter fast – att det till slut måste till någon ganska radikal förändring för att hitta tillbaka det som var värdefullt och sin röst. Och att det blir svårare desto äldre man blir – ju mer nedtrampad man är där man står. Det är inte så enkelt att säga att man bara ska ta en ny väg – det handlar om trygghet, ovisshet och faktiskt att man ibland måste fundera om det är en själv som är problemet eller omvärlden. Att ständigt förflytta sig kan handla om att hitta det värdefulla på nya platser – eller att fly från saker som egentligen bara handlar om enkla handgrepp för att återfå lusten och det värdefulla igen.

Det handlar ibland om att söka på de ställen som man inte i första hand tänker på att söka på. Eller vänta in att rätt tillfälle kommer och faktiskt ta tag i det: det kan innebära att man fångar in en vacker fågel som stannar hos en eller att man lyfter mot nya platser.

Sociala mediers OK Corral

Det pågår en sorts sociala mediernas OK Corral just nu i svallvågorna av flickjox och diskussionen runt twittereliten. Det är en hårdför strid mitt i sommaridylliserandet på Twitter.

En shoot out, en fight mellan de som har definierats av andra som en elit, och de som gärna själva skulle vilja ha mer makt, mer inflytande – kanske själva definieras som en elit på sociala medier.

Det är inte så konstigt. Sociala medier är idag inte längre något som är udda, en lek och något som man kan rycka på axlarna åt. Det är big business och realitet. Därmed blir det viktigt att definiera det segmentet. Att ha tolkningsföreträde och vara den som människor väljer att fråga.

Tills nu har det varit en rätt fixerad skara personer som drivit mycket av utvecklingen. Som hållit på länge, som valt att lägga mängder av tid i att kämpa för att samhället, media och företagen ska förstå och omfamna detta nya.

I alla situationer när vi har ett tekniksprång och medföljande förändring av både kommunikation och beteenden så innebär det oreda. Andra vill vara med och definiera, och dela på den kaka som helt enkelt är självklar då något går från att vara en marginalhändelse till att bli en integrerad och viktig del av centrum.

Det är vad den hårda diskussionen mycket handlar om: vem som ska anses ha tolkningsföreträde runt sociala medier. Vem ska kunna plocka hem framtida inkomster på kapitalisering av de tjänster som finns och kommer att finnas: som vägvisare, byggare och visionärer. För det är en naivitet att inte inse att ett sånt stort steg som idag tas mot en ny digital verklighet genererar experter. Det är blåögt att tro att det systemet inte skulle fortsätta.

Det är en sorts palatskupp. En coup d’ etat mot det som varit. Möjligheten gavs via en mindre genomtänkt händelse, och det uppdämda behovet av att fälla personer från de uppfattade piedestalerna fick kraft. De där som suttit alltför länge, som knappast kan se det nya. En elit, definierad av de som vill göra kuppen, får ju inte finnas.

Jag tror att det är bra. Det vi nu sett som normala lägen ställs på huvudet och allt ifrågasätts igen. Kulorna viner runt huvudena och det gäller att hitta nya strategier för att överleva. Eller välja att stryka flagg, gå över till motståndarlaget. Det skapar en förändring eftersom vi är mitt i en förändring. Det som varit det nya är inte längre nytt men förändras hela tiden.

Vi går mot en het sommar där striden kommer att bölja. Så hold on to your twitter (lättare sagt än gjort – jag har nått time limit-gränsen för mitt @deeped så jag akn inte twittra mer).

Uppdatering: Twitter har släppt in mig igen. Det hela handlar om både en ”cap” på 1000 tweets per dygn men också hur många man gör enligt olika tidsavgränsningar – jag gissar att jag spenderat mina tweets per en timme och fick sitta i utvisningsbåset ett tag.

@lordfredruk aka Kontaktmannen har skrivit en frustande postning om #flickjox-debaclet. Ungefär det jag sagt men inte fullt lika lordfredruskt :).

Samtidigt så skapar det här också nya tankar och en som försökt ge en bra annan vinkel på Twittereliten är @forsandree som jämför det med att vara chef.

Förändring för att undvika uttråkningen

När jag var och tränade idag tänkte jag igen på det här med att inte ge upp. För mig handlar det inte om att ge upp när det gör ont – det handlar om att motstå uttråkningen i träningen.

Idag funderade jag över det när jag stod på träningsbandet. Och funderade över vad Daniel B gett sig in på. I måndags satt jag med honom och gick igenom dator och telefon, i onsdags var jag med och vinkade av honom när Generation 7 (ett projekt som JMW varit med att jobba med) startade med det första projektet: Poeten som cyklar till Gibraltar.

Hur uttråkad kommer han inte bli? Åtta-tio mil cykling per dag. Minst. Femtio dagar. Minst. Hans idé är att se hur hans poesi blir av att vara utmattad. Säkert också att vara uttråkad. Det är inspirerande att möta någon som så lever sin konst som honom.

Men hur gör man då? Undvika uttråkning. Undvika att ge upp.

Senaste tiden har jag funderat en del på just nästa steg: vart är jag på väg nu. När jag i tisdags var på Disruptive Change så pratade Terrence E Brown bland annat om att förändra genom att göra pivot dance: en fot kvar och den andra i rörelse. Förändring handlar inte om att springa rakt fram, att lämna allt bakom sig utan att smart utnyttja sin kunskap, sin erfarenhet och skapa något nytt utifrån det.

Förändring handlar inte alltid om att förnya. Lika mycket kan det handla om att välja det som fungerar men att se det ur nya perspektiv. Att förflytta en del för att se möjligheterna i vad som redan är.

Allt för att undvika uttråkningen.

Transformation

Mickes text om att byta avatar har jag burit med mig sedan den dök upp på min radar igår. Den berör mig på flera plan.

Jag känner igen mig – jag har metamorferat mitt liv ett antal gånger och anar att jag inte är klar ännu. Insåg igår att den signatur som jag använder på min Ipad kanske inte bara var ett hugskott:

”in transformation in transmission”

För min del handlar det om en nästan timligt perfekt rastlöshet som kommer över mig – där jag känner behov av att förändra några livsbetingelser. Generellt så beskriver många som skriver om livstransformationer det som alltid positivt – en sorts konstant addition. En plus-buddhism som kan tyckas introvert på både gott och ont. Om all förändring är positiv? Jag vet inte – jag är mer defatistisk. Det som sker det sker.

Samtidigt kan jag inte specificera varje steg på samma sätt som @kazanorwicz gör: förändringen är mer processbaserad, diverse parallella händelser som omskapar grundstrukturen och sedan förs framåt i skov av större händelser.

Det är inte bara en positiv känsla – för det innebär alltför ofta att jag förflyttar mig och behöver börja om från början på olika sätt. Det tar kraft, tid och pengar och då påverkar det omgivningen negativt.

Jag tror det här också är en viktig sak att förstå i både det nya kommunikationslandskapet men också i stort både när det gäller hur en organisationsstruktur ska fungera – och även när det gäller samhällsstrukturen: en individ är i ständig transformation och det blir en startpunkt för hur strukturen runtomkring måste vara tillräckligt flexibel för att kunna förändras tillsammans med individen. På samma sätt måste man också inse att det finns tusentals ”signaler” som påverkar individen i att välja väg. Teknikens utveckling är ett av de signalkluster som påverkar mest, tror jag.

Samtidigt – det gör alltid att vägen blir spännande.