Jag vet inte om ni sett reklamen för Vita Arkivet? Filmen med mannen är riktigt bra, den med Görel Crona känns extremt märklig.

Dock så har jag funderat på varför man inte skulle kunna göra något liknande men socialt? Visst – det låter ju sjukt men samtidigt: att faktiskt prata med sina nära och kära om hur man vill att begravning och allt ska vara är viktigt: så varför skulle man inte kunna skapa en sorts app på Facebook där man kan bjuda in dem man vill ska veta och berätta, skriva och låta dem faktiskt reagera på det. För oavsett Vita Arkiv så kommer det kunna bli diskussioner.

Själv rusar jag mot 40 och onekligen funderar man över att det där som är döden. Läste också en märklig artikel i tidningen idag – att det nu finns ”sorgekonsulter” – onekligen har diverse präster och psykologer fått konkurrens: quick fix med diverse diagram och allt. Vi hade en rätt intressant diskussion om det här hemma då vi båda är själavårdsutbildade och arbetat mycket med sorgebearbetning i våra ”tidigare liv” som präst och diakon.

Själv vet jag att jag vill ha den här på min begravning:

Det var väntat – det var också det första jag tänkte när jag såg gruppen för några dagar sedan: det här är ett klassiskt upplägg för en scam. Dels var det för bra, dels var inte sponsorerna kända och dels var det för oprofessionellt upplagt. Tyvärr gick 211000 svenska Facebookanvändare på det och gick med i gruppen ”2 kr per användare till Haiti”.

Idag är det en vidrig bild där och det sägs att det är Svenska Nekrofilföreningen som är sponsorer. Som nu vill ”ha hem kropparna i så bra skick som möjligt”. Extremt vidrigt och upprörande både utifrån att det är generellt äcklande men också att man väljer att ”skämta” så grymt om en av de största katastroferna i modern tid.

Gruppen lär försvinna fortare än kvickt nu när folk uppmärksammar den såväl på Twitter som på Facebook och anmäler den till Facebook – men skadan är ändå skedd.

Jag tycker det här verkligen sätter fingret på två saker: dels att man måste vara kritisk mot all hjälpverksamhet men att man ändå har större chans att faktiskt hjälpa om man väljer någon av de stora. Men också att man måste vara extremt kritisk till diverse grupper på sociala nätverk: det är inte länge sedan som det var mycket omskrivet om hur dels grupper som övergetts av sina administratörer togs över av mindre nogräknade och bytte namn till både det ena och det andra respektive att det funnits flera exempel där grupper startats med ett ämne och sedan ändrats till motsatsen.

Vi har ett ansvar som individer att vara kritiska och inte bara klicka vilt. Så hur upprörd man än är måste man fundera över varför man själv inte tog reda på mer och var mer kritisk. 211000 personer som uppenbart inte tänkt ett antal extra varv är tyvärr alldeles för många.

Tyvärr är det här inte det enda exemplet globalt på lurendrejeri.

Uppdatering: Gruppen har nu försvunnit från Facebook. Tyvärr är jag rädd att folk inte lär sig ens av det här – eller att man blir rädd för att faktiskt engagera sig i saker som är rätt. Undrar om plattnackarna som tycker såna här saker är kul blir nöjda då?

Det som fascinerat mig är att kvällstidningarna och DN inte högg direkt. Aftonbladet har nu skrivit om det. Inte Expressen. Inte DN.

Uppdatering: Realtid försöker att räta ut frågetecknen bland annat med hjälp av Glamourprinsessan. Realtid lyckas ganska bra faktiskt. Även blinda hönor kan ibland hitta ett frö.

Skriver lite om de nya säkerhetsinställningarna på Facebook på digitalpr.se. Kan vara värt att ta några minuter och ställa in det – vem ska se bilderna? Vem vill du ska ha tillgång till dina uppgifter? Facebook blir bättre när det blir öppnare men självklart måste varje användare då ta sitt ansvar att sätta ”igen” hålen beroende på hur öppen man vill vara.

Det coola i det hela tycker jag är att man i princip kan skicka statusuppdateringar som bara en person ser om det skulle vara så.

Fler coh fler börjar ha läst om Twitter. Och många säger “verkar trist” och “tar bara en massa onödig tid”. Det är “bara babbel” och det är “för få för att det ska vara intressant”. Jag kan bara konstatera att det är samma ljud i den skällan som det var 2007 runt Facebook. Idag har Facebook närmare tre miljoner användare. Facebook är en självklarhet för oerhört många svenskar. De som fortfarande försöker säga att de är med i “vägra Facebook” är få – och ses som rätt fåniga. Det är onekligen roande att hitta Svartlings lilla text från 2007. För jag har en viss känsla att han, som idag använder Twitter strukturerat, kanske inte riktigt vill kännas vid den. Jag har en viss känsla att en hel del kan få äta upp tvärsäkra men huvudlösa uttalanden i framtiden.

Twitter kommer att finnas kvar. Det kommer utvecklas till en av den bukett av plattformar där vi socialiserar, och lever våra digitala liv. En av flera. Det är den viktiga slutsatsen som vi kan dra: vi kommer att använda flera eftersom de sinsemellan inte är utbytbara.

Twitter är inte det bästa. Men det är det som finns. Ett tips för er som inte testat: skapa ett konto på twitter.com. Börja följa andra twittrare: gå in exempelvis hos mig och leta upp intressanta personer bland de som jag följer eller de som följer mig. Börja prata lite med folk. Läs och testa. En kul grej kan vara att när Idol sänds samtidigt göra en sökning på #idol09. Det är en sk “hashtag” som kategoriserar twitterpostningar i olika ämnen: i det här fallet handlar det om att kommentera och diskutera programmet Idol samtidigt som det sänds. Istället för att bara sitta i soffan och kommentera det som sker med de få som är i samma analoga rum som dig – varför inte sitta i den digitala soffan med tjugo-trettio personer som tycker till?

Om du sen känner att det var riktigt kul: ladda hem och använd en applikation. Det är ett program som plockar in hela twitterflödet men som har funktioner som saknas på webbtjänsten. Många använder Tweetdeck.

Vi ses där helt enkelt.

Imorse gjorde sig Tilde de Paula till talesperson för en massa rädda trad.mediemänniskor och försökte dissa Facebook genom att hylla Filip & Fredrik för att de inte fanns där. Förutom att det är en rätt flagrant elitism mot de snart 2,9 miljoner svenskar som skaffat sig konto på sajten så är det ett starkt bevis på att det traditionella medier nu försöker att åter diabolisera sociala medier för att själva kunna behålla makten och tolkningsföreträdet. Läs min postning "Vem vill vara kompis med Filip Hammar?” och tyck till själva.

När det gäller Twitter så finns det en del personer som menar att “det är ointressant – det är så få personer där”. Problemet med Twitter är egentligen att vi inte riktigt vet hur många som är där. Det är sant att många testat och sedan inte gjort något mer – vilket ju är synd. En siffra från början av sommaren är 75 000 svenskar på Twitter. Minns ni 2007? När Facebook var på alla mediers läppar? Då var det ungefär 100000 medlemmar i början av sommaren. Kommer Twitter att öka på samma sätt? Nej, men det kommer att öka och bli viktigt på ett annat plan.

Intressanta siffor är hur olika grupper använder sociala medier. En undersökning är om man uppdaterar sin status efter sex: endast 8 % av de över 35 år gör det medan 36 % av användarna under 36 år gör det. Det föranleder en viss fundering om varför det är så. Självklara argument skulle vara att de yngre på ett helt annat sätt är vana vid att hela tiden använda nätverken, har större intresse att dela med sig osv. Dock är två möjliga förklaringar följande:

• Folk över 35 år har inte sex.
• Folk över 35 år somnar direkt efter att ha haft sex.

…men det är fan vad dåligt med tid jag har att skriva. Har haft en postning om Anna Anka i huvudet men det känns lite som om jag blir lite sen med den. Jag konstaterar bara helt kort:

• det är en fantastisk pr-stunt som är så snyggt orkestrerad (även om Newsmills PM, Karin och Leo fick löpa lite gatlopp) och fixad att den borde vinna åtminstone en eller två priser i någon av pr-tävlingarna.
• Anna Anka känns som en silikonbaserad, vätesuperoxiderad, blingblingad version av Arne Anka. Med Louis Vuitton-järnrör. Jag tycker det är rätt kul.
• jag lovar att det inte kommer ta slut ännu. Vi kommer få se mer Anna Anka under hela tiden programmet sänds.

För även om jag alltid sitter med en dator, iphone och är uppkopplad så är det fakturerbar tid som gäller. Och deepedition.com är inte så betalande tyvärr. Sen är det här riktigt roligt: 100 dagar om 00-talets mediahistoria. Det ska jag dyka ner i till helgen.

Men om ni vill följa mig så finns jag på Twitter som @deeped eller på Facebook.

Uppdatering: JJ påpekar att jag blandat ihop Arne Anka med Socker-Conny men va fan: den senare har vissa likheter med Anna Anka också :)

Eller nåja, telefonnumret är inte på vift men flyttas över till mitt nya Telenorkonto inatt. Problemet är att jag har ryggskott och därmed inte kunnat ta mig till Stockholm och hämta min nya Iphone 3Gs 32 gb vilket innebär att jag kommer att vara avstängd från den mobila världen ett tag.

Du når mig på deeped@digitalpr.se eller på @deeped eller på Facebook.

Min postning om “bloggmobbning” förstod de flesta var en viss sarkasm – både mot själva uttrycket men också självklart mot min upplevelse av filmerna. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag har vissa elitistiska drag i mitt sätt att tolka min världsbild; men jag försöker vara rätt noga med att aldrig tro att mitt tyckande nödvändigtvis är generellt det rätta. Jag hatar kategoriska imperativ, ser inte någon mening med att sätta regler som inte har grund och elasticitet utifrån en kontext. Visst: det finns ett antal nödvändiga riktlinjer – om man bortser från den religiösa aspekten så är Gyllene regeln rätt smart. Om den får stå själv och inte trycks samman med “vända andra kinden till”  eller “you get pie in the sky when you die” etc som begränsar det till en underdånighet gentemot förtryck.

Det intressanta i postningen är kommentarerna. Dels det faktum att många blir oroade av det som visades. Och ja, det kan man bli – även om min oro var mycket ironisk och lite ett spel för galleriet. Men som Martin påpekar, och som jag insåg i samband med att jag skrev postningen: det är de här tjejerna som skapar bilden av bloggosfären. Inte undra på att massor med redaktörer och andra är skeptiska. Som jag skrev i inledningen: Lisa Bjurwalds nedvärdering av hela bloggosfären kan bero på att hon läst en massa modebloggar och man kan lätt förstå hennes beskrivning om en särskrivande sörja.

Men det är också intressant hur lätt vi människor blir nedvärderande. Jag tycker de här filmerna är roande – visst, jag har en viss förkärlek till lyteskomik, men inte så mycket att ta på allvar. Jag tror att de tjejer som ser Mogis och andra som förebilder ändå har en viss distans till det hela. Samtidigt så skapar den snabba möjligheten till kommunikation också drag av att inte tänka efter och ett flockbeteende. Det är något som jag tycker visat sig i den minst sagt märkliga grupp som skapats om Apoliva-reklamen – eller snarare mot modellen i filmen. Varför det? Det är självklart lite humor för en del men 100 000? Att sen Ladislaus Horatius: mästaren av populistiska imperativ drar åt andra hållet är väl bara signifikativt…

Samtidigt får jag, iofs väntat, såna här kommentarer:

Visst är du korkad rakt igenom fortfarande och framförallt generalblåst i din egen lilla tvångströja … pucko.Idag erbjuder jag gratis linser till dig med en fet smäll på glasögonen. :)

Det är inte första gången nån (dock har trollen lärt sig lägga sig bakom anonymiseringstjänster) hotar med att spöa mig, eller i vissa fall döda mig men jag förstår fortfarande inte varför. Jag fattar varför vilket gör att jag fortfarande tycker att Marcus Birros och andras rop efter förbud mot anonymisering är idiotiska. Men jag kan förstå känslan av vanmakt och rädsla. Jag är inte speciellt intresserad av att få spö eller att någon ska hota mina barn som tidigare gjorts – men jag inser att vi idag har en situation där provokation på något sätt är så vanlig att en del anser sig i sin tur ha rätt att gå över till en hot- och våldssida. Det är också förståeligt – fr a då vi skapar, genom sociala medier, en meritokrati där den som äger ordets makt helt enkelt med några fina snärtiga repliker kan skapa en rörelse mot vad än det må vara. Att den person som a) inte har ordet i sin hand b) tycker tvärtom c) inte har normala spärrar då väljer att hota och ta till våld är en, för att låna psykodynamisk teori, normal reaktion när Detet får regera.

Så vad är min tes? Det har jag ingen. Jag gillar att ibland skriva såna där postningar: deepedition var ju tidigare känd för att vara besk, ironisk och för många år sen nu skapade jag och Angela De Missanpassade som var ett sorts Badlands Hyena på syra. Och jag är emot normer och imperativ. Men – vi måste helt enkelt inse att ju mer personer som börjar att läsa bloggar, som börjar använda sig av sociala medier som delar för att tolka sin världsbild – desto mer behöver man göra en konsekvensanalys både före och efter. När ett media mognar och blir viktigt så blir dess konsekvenser mer och mer genomgripande och det kräver en helt annan eftertanke. Jag tror inte på den konsekvensneutralitet som medieteoretiker och journalister håller för högt: eftersom den rent praktiskt är en chimär. Allt vi säger på konsekvenser och det är något man har som ansvar i yttrandefriheten.

Min bästa vän har svår cancer i sin närhet och slits så totalt av den sorgen. Jag lider med smärtan i hennes hjärta över allt som händer. Det är grymma

Läser mer och när jag läser det här så känns det bara “NEJ!”. Jag har följt Loo, läst hennes långa texter, förbannat alla idioter som velat trycka ner henne, glatt mig åt hennes vishet och hur fantastisk stark hon varit i allt som hänt. Så det här. Det är fan inte rättvist.

Men det här är Loo i ett nötskal:

Men om ni tror att jag tänker lägga mig ner här och dö bara för det, så har ni fel, jävligt fel. Jag har fightat mig igenom det här livet sedan jag kom ut ur mammas mage och jag tänker INTE ställa in mig på att dö av det här och jag tänker INTE ställa in mig på att dö överhuvudtaget. Jag är tamejfan det starkaste jag vet på två ben och det ska vara fan i det om jag ska låta en liten skalbagge ta kål på mig. För det är så jag ser det, förstår ni. Det jag har, det är en liten jävla skalbagge, som äter på min benmärg, den äter av min livskraft och den jäveln ska DÖ. Det finns inga andra alternativ, det är inte ens han eller jag, det är HAN. Och jag vet att jag kommer att klara det här. Jag kommer att rapportera från sjukhuset, jag ska skaffa mig en dator där som jag kan ha med mig, jag ska berätta allt om cellgifter och fan hans moster för er och jag lovar, jag ska KLARA DET HÄR!

Samtidigt så får jag se på Facebook att en annan vän äntligen fått sitt efterlängtade barn. Det är konstigt det här livet.

…att vissa borde läsa partiprogram innan man går med i partier. Det här klassas som ”inte-alla-indianer-i-kanoten”.

…att andra (läs Ulvskog) nog borde fundera på att byta jobb. Nu har hon försökt att förneka saker hon gjort två gånger på en vecka. Först att hon har inte gått med i en grupp som sedan kapades på Facebook och nu att hon försökt ta sig förbi talarkön i EU-parlamentet. Även om hon tycker det är en fjäder så håller Sanna Rayman med mig:

Ekot gör en höna av en fjäder. Det känns lite märkligt, inte minst med tanke på att man hos Ulvskog kan finna material nog att  bygga tonvis med fjäderfän.