Taggad: Facebook

Från hjärtat: Tack!

Jag fyllde 44 idag. En dag som alla andra ändå annan. Ännu ett hack i tiden. Ännu en påminnelse om att jag inte längre är ung.

Jag fyllde 44 idag. Och fått en oändlig mängd gratulationer på nätet. Det är en påminnelse om att jag gjort något rätt.

En del har menat att gratulationer via FB är meningslösa. Att om man inte kan ringa upp så är det ändå inget värt. De har fel. För mig handlar det om att någon tagit en minut av sin tid och skrivit ett grattis. Gett mig en tanke.

Enligt existensialismen blir vi till i den andres öga (jävligt simplifierat). Vi kan bara vara säkra på att vi existerar genom att någon bevisar det genom att se oss. Det här är ett sånt bevis. Det värmer hjärtat.

Att återgälda det. Det försöker jag. Och att se att jag sett att någon sett mig. Det tar tid att gilla såna mängder av inlägg. Men det är värt det.

Jag fyllde 44 år idag. Det viktigaste är att människor helt enkelt valde att stanna upp en stund. För mig är det mer än värdefullt. För mig är det värme. Något att leva på under ett år.

Från hjärtat: Tack!

Detta är en postning i #blogg100.

Mer #fuckcancer och mindre hemliga <3

Årets ”hemliga kampanj” på Facebook var inte BH-storlek eller färg. Det var ett <3. Ett hjärta. Varje år dyker kryptiska meddelanden upp på vissa kvinnors FB. Efter ett tag börjar andra ifrågasätta kampanjen och man får reda på att det handlar om ett kedjebrev där man uppmanar kvinnor att sätta ett <3 på sin statusrad och en statusuppdatering till den  som man fått brevet från. Det ska handla om att man ger stöd för bröstcancerforskning. Men viktigt är att man inte berättar det för någon – framförallt inte för män.

Diskussionen är intressant och du kan följa den på min Facebook.

Jag tror att det mesta som görs ändå har någon sorts god intention när det gäller sånt här. Eller – jag försöker att tänka att jag inte ska vara så jävla cynisk hela tiden. Men problemet med den här kampanjen är att den inte ger något alls. Att skapa kännedom om cancer, att bygga medvetenhet om problemet och se till att forskningen får mer pengar innebär att hemlighetsmakeriet är kontraproduktivt. För det finns ingen call to action i det och det finns ingen viral spridningseffekt.

För till skillnad mot andra som gärna likställer det här med likes och lyfter upp Unicefs filmer från i våras så menar jag att likes skapar något. Om jag likear en sida så innebär det att jag under en tid kommer att se de inlägg som organisationen postar. Att då skapa call to action, att öka medvetandegraden genom att man skapat en relation är något helt annat.

Jag skrev ett gästblogginlägg hos Pennybridge som publicerades igår vilket på många sätt berör den diskussion som uppkom runt hjärtat på FB. Att välgörenhet måste bygga på annat än dåligt samvete eller tacksamhet. Därför tycker jag att exempelvis Ung Cancer är friska fläktar: #fuckcancer handlar inte om annat än att faktiskt skapa både uppmärksamhet, medvetenhet – och call to action.

@carnebro röt till förra året. Miesliv skriver om det idag.

Läs Linda Engmans text utifrån sig själv som onkologsköterska.

Den där tjockisen

I stil med vad Linda Marie gjorde så lägger jag ut en bild på min kropp. Förutom en mage så är det en bild av en medelålders vit medelklassman på semesterresa :).

Jag har i hela mitt liv varit tjock. Visserligen har jag ”kraftig benstomme” dvs. genetiska anlag till övervikt. Men rent fysiskt har det varit både si och så med det. Som liten var jag rultig, sen i tonåren stack jag iväg på längden och mellan 17-29 var jag smal som en speta (förutom normalt slitage så var studietiden ibland lite skral på mat – öl var näringskälla). Sen blev det lite gravidfetma (ni vet att män tenderar att gå upp en hel del under graviditeten också – men inte gå ner efteråt), sämre leverne som ”vuxen”, icke-träning osv. När jag sedan blev sjuk gick jag upp kraftigt och vägde som mest 130 kilo. Det gick jag ner men fortfarande skulle jag nog klassas som något överviktig.

Men oavsett min vikt så har jag alltid varit tjock. I mitt huvud. För det är där så oerhört mycket av hur vi uppfattar oss själva sitter – och hur vi uppfattar andra. På gott och ont. Jag har träffat personer som under vuxna år blivit mer normalviktiga från att ha varit extremt smala – och de ser sig själva som (för) smala. Och vice versa. Det handlar inte om att man aldrig blir nöjd – utan om hur ens självbild ofta startas i unga år. En självbild som man får lov att utmana, och där en förändring ofta är både skör och osäker.

Jag tänkte på det när jag läste Linda Marie-Nilssons blogginlägg om hur hon ser på sin egen kropp; detta efter att hennes strandbild fått gigantiskt genomslag på Facebook med över 80 000 likes, mängder med kommentarer, det hela har uppmärksammats inte bara på sociala medier utan också i traditionella medier. Hennes bloggpost handlar om just att göra upp med sin självbild och att helt enkelt ge ett långfinger åt sin egen rädsla för att visa upp sin kropp. För att ge andra mod, för att motverka fixeringen vid smalt som det normala. Saker som vi alla har problem med. Jag också.

Jag tycker min vän @fm (när fan ska du få upp alltihop på nån blogg Fredrik!) som vågar köra på med sina dagens outfitbilder också gör en viktig sak: att inte ironisera utan snarare ge en kreativ positiv puff till dem som vågar säga ”kolla – det här är jag”.

En del krönikörer och debattörer brukar mena att vi lider av en kroppsfixering idag. Att allt handlar om kroppen (men inget om knoppen). Det kan säkert av sanning i det. Precis som Lisa Magnusson säger i sin krönika så är frågan varför vi måste vara så jävla vackra hela tiden? Det är lätt att sätta samman självbilden utifrån utseende med ens kapacitet, något jag skrev om i samband med catfighten mellan Blondinbella och Linda Skugge. Samtidigt är skönhet (som ligger både i betraktarens öga om än det egna inre självbildsögat och i kulturen, samhället mm) en grundläggande mänsklig upplevelse. Vi är predestinerade att sätta in världen i dikotomier: fult vs vackert, bra vs dåligt, ont vs gott. Det är det grundläggande sätt vi hanterar omvärlden på. Genom att vi hela tiden lever i olika kontext så blir vad som är bra/dåligt förändrat: när alla inte kunde utbilda sig men däremot arbeta med kroppen så blev kroppen mindre viktig medan intellektet sågs som eftersträvansvärt. När fet mat och mycket mat var något exklusivt var fetma något eftersträvansvärt och som man visade upp. När vi idag har en hög grad av utbildning respektive en kultur där kroppen är själens tempel så blir kroppsidealen förändrade. I en tid där vi inte längre har en evighet att se framemot blir livet på jorden så mycket viktigare och därmed att vara frisk eftersträvansvärt.

Det är här som den stora brännpunkten är: vi diskuterar å ena sidan sjuka kroppsideal med för smala modeller i populärkulturen å andra sidan varnas vi för en fetmabomb där människor kommer dö i förtid (eller egentligen behöva vård innan de dör – det är det som kostar pengar för samhället) på grund av fetma. (Spinoff är den märkliga synen på behåring). Samtidigt har vi aldrig förut varit så intresserade av mat, av att njuta det goda. Och aldrig har så många (inte ens på Lanefeldts åttiotal) tränat sina kroppar, motionerat och försöker att uppnå ett jordiskt nirvana där det inte handlar om utslocknande utan en jämvikt mellan vikt, välmående och att kunna unna sig av det goda. Att vi alltid kommer att söka det som vi för tillfället tycker är vackert istället för det fula är knappast något vi kan göra åt och det är en del av den icke-perfekta mänsklighetens gissel.

Men för att utmana sin självbild (om än inte för att bli en bättre entreprenör – se inlägg om Blondinbella och Skugge) så är det självklart så att en sån som Linda-Marie är bra. Som bara gör. Det är ingen större strategisk tanke bakom hennes bild, en förflugen impuls, ett ”äh va fan”. Och människor får ännu en influens att utmana sin egen självbild. Att våga tänka ”men jag är fin ändå” eller ”jag duger nog”. Eller helt enkelt att bara låta det vara – det är inte alltid nödvändigt att pådyvla andra sina åsikter hela tiden.

Samtidigt som jag skrev så är det en skör övertygelse. Vi är djupt rotade i negativa självbilder. Ett förfluget påpekande sätter lätt igång en återgång. Min vän Sanasi beskriver det – ett inte nödvändigtvis speciellt elakt påpekande gör att hennes självbild löper amok. Jag såg det både hos mig själv i någon sorts by proxy-ilska i en diskussion på min Facebook runt Linda-Maries bloggpost: där en person väljer att frankt förklara att hon ju är tjock och det beror på bantning. För den personen handlar det mer om att sanning är det enda som gäller – oavsett om det sårar i onödan.

Två exempel på hur vi i diskussionen om ett fenomen glömmer bort att det handlar om människan – och om det komplexa mänskliga psyket. För även om vi logiskt kan se att a) fetma är inte bra och b) att vi gärna skäller på media och reklamen för att skapa sjuka kroppsideal så handlar det om mycket mer komplexa parametrar när det gäller hur vi påverkas och påverkar oss själva. Det finns exempelvis mängder med forskning som visar att vi inte ”ser” det vi rent fysiskt ser framförallt när det gäller oss själva. Kroppen i spegeln kan vara oerhört smal men personen som äger den ser en tjock kropp. Vi lurar oss själva både att ibland vara bättre än vi är men alltför ofta att vi är sämre än vi är. Utifrån vår egen inte sällan sneda uppfattning om kvaliteter.  Men också att vi väljer att jämföra oss med andra – och återigen spelar det vi ”ser” och det vi ser oss ett spratt. Liksom att vi ofta frågar saker för att få förväntat svar: ett positivt, bra svar. ”Ser jag tjock ut i det här” handlar om att få ett svar som gör att man slipper facea sin egen självbild för ett tag.

I grunden är målet ändå inte att bli älskad av alla. Det är att steg för steg älska sig själv.

Arvssynden deluxe just for the lulz

På olika sociala nätverk snurrar just nu en skärmdump där Sveriges statsministers son ska ha svarat att han inte vill att ”blattar” ska vara på en perfekt fest. Sonen har varit ute i blåsväder tidigare för sina Facebookkommentarer. (Jag väljer att inte länka utan ni får om ni är intresserade använda era Google-skills).

Flera väljer att skicka runt det. En del självklart av samma anledning som många kända personer får leva med att deras respektives, föräldrar, barn och andra släktingars tillkortakommanden blir sammankopplade med deras namn – skvallret, schakalbeteendet. I det här fallet är det extra pikant då det är ledaren för ett land, som själv slirat på uttalanden om etniska svenskar men som hävdar anti-rasism som ledstjärna.

Självklart tar motståndare också chansen att använda hans barn till slagträ för att komma åt honom. Kvällstidningslogik. Pöbelvälde. Med argumentet ”Ingen rök utan eld”. Om barnet har fel åsikter måste det ju bero på att föräldrarna har det enligt samma vridna och beteendevetenskapligt felaktiga logik.

Problemet är att ingen verkar fråga sig om det sansade i att avkräva barn förklaringar runt sina föräldrars oförrätter (Lex Sommerlath) för att barnet ska vara trovärdigt. Kan man avkräva av barn till kända personer att de ska vara perfekta – eftersom den rådande medielogiken, adopterad av sociala mediedrev, menar att föräldern annars förlorar i förtroende. Människor som har släktingar som begår brott – eller väljer fel respektive: de ska straffas indirekt genom uthängning och ifrågasättande?

En mentalitet som är arvssynden deluxe.

Eller som jag fick förklaringen av en person varför man skickar det vidare:

Just for the lulz. Att det i det här fallet handlar om ett barn (ja man är barn till det att man är 18 år), att man inte ens vet om skärmdumpen är sann spelar liten roll (dock har @bolstad noterat att den är offentlig och sann). Det är ett kändisbarn som gjort bort sig. Tjära och fjädrar. Struntsamma att det – förutom att det är ett barn det handlar om så vet man inte om skärmdumpen är sann. Man väljer att tänka bort det faktum att förutom att klart vara utsatt för press genom att ha två inom politiken kända och ifrågasatta föräldrar också nu vara skilsmässobarn – en skilsmässa som blivit ganska offentlig.

Om vi ponerar att sonen är en liten rasse – är det då något som hans pappa måste lida för – är alla barns åsikter föräldras ansvar? Har inte barn rätt till egna åsikter oavsett om de är dumma? Ska pappan ha ansvaret att kolla av sonens facebookkonto? Rätten att censurera det? Eller hur menar personerna annars att något ska gå till?

Ett av de stora problemen inom politiken är att det är rätt få som väljer att satsa på en politisk karriär. Eftersom det påverkar hela familjen om man lyckas då det finns många som inte skulle ducka för att utnyttja familjemedlemmarna i smutskastning. Eller bara for the lulz.