Taggad: Facebook

Den där tjockisen

I stil med vad Linda Marie gjorde så lägger jag ut en bild på min kropp. Förutom en mage så är det en bild av en medelålders vit medelklassman på semesterresa :).

Jag har i hela mitt liv varit tjock. Visserligen har jag ”kraftig benstomme” dvs. genetiska anlag till övervikt. Men rent fysiskt har det varit både si och så med det. Som liten var jag rultig, sen i tonåren stack jag iväg på längden och mellan 17-29 var jag smal som en speta (förutom normalt slitage så var studietiden ibland lite skral på mat – öl var näringskälla). Sen blev det lite gravidfetma (ni vet att män tenderar att gå upp en hel del under graviditeten också – men inte gå ner efteråt), sämre leverne som ”vuxen”, icke-träning osv. När jag sedan blev sjuk gick jag upp kraftigt och vägde som mest 130 kilo. Det gick jag ner men fortfarande skulle jag nog klassas som något överviktig.

Men oavsett min vikt så har jag alltid varit tjock. I mitt huvud. För det är där så oerhört mycket av hur vi uppfattar oss själva sitter – och hur vi uppfattar andra. På gott och ont. Jag har träffat personer som under vuxna år blivit mer normalviktiga från att ha varit extremt smala – och de ser sig själva som (för) smala. Och vice versa. Det handlar inte om att man aldrig blir nöjd – utan om hur ens självbild ofta startas i unga år. En självbild som man får lov att utmana, och där en förändring ofta är både skör och osäker.

Jag tänkte på det när jag läste Linda Marie-Nilssons blogginlägg om hur hon ser på sin egen kropp; detta efter att hennes strandbild fått gigantiskt genomslag på Facebook med över 80 000 likes, mängder med kommentarer, det hela har uppmärksammats inte bara på sociala medier utan också i traditionella medier. Hennes bloggpost handlar om just att göra upp med sin självbild och att helt enkelt ge ett långfinger åt sin egen rädsla för att visa upp sin kropp. För att ge andra mod, för att motverka fixeringen vid smalt som det normala. Saker som vi alla har problem med. Jag också.

Jag tycker min vän @fm (när fan ska du få upp alltihop på nån blogg Fredrik!) som vågar köra på med sina dagens outfitbilder också gör en viktig sak: att inte ironisera utan snarare ge en kreativ positiv puff till dem som vågar säga ”kolla – det här är jag”.

En del krönikörer och debattörer brukar mena att vi lider av en kroppsfixering idag. Att allt handlar om kroppen (men inget om knoppen). Det kan säkert av sanning i det. Precis som Lisa Magnusson säger i sin krönika så är frågan varför vi måste vara så jävla vackra hela tiden? Det är lätt att sätta samman självbilden utifrån utseende med ens kapacitet, något jag skrev om i samband med catfighten mellan Blondinbella och Linda Skugge. Samtidigt är skönhet (som ligger både i betraktarens öga om än det egna inre självbildsögat och i kulturen, samhället mm) en grundläggande mänsklig upplevelse. Vi är predestinerade att sätta in världen i dikotomier: fult vs vackert, bra vs dåligt, ont vs gott. Det är det grundläggande sätt vi hanterar omvärlden på. Genom att vi hela tiden lever i olika kontext så blir vad som är bra/dåligt förändrat: när alla inte kunde utbilda sig men däremot arbeta med kroppen så blev kroppen mindre viktig medan intellektet sågs som eftersträvansvärt. När fet mat och mycket mat var något exklusivt var fetma något eftersträvansvärt och som man visade upp. När vi idag har en hög grad av utbildning respektive en kultur där kroppen är själens tempel så blir kroppsidealen förändrade. I en tid där vi inte längre har en evighet att se framemot blir livet på jorden så mycket viktigare och därmed att vara frisk eftersträvansvärt.

Det är här som den stora brännpunkten är: vi diskuterar å ena sidan sjuka kroppsideal med för smala modeller i populärkulturen å andra sidan varnas vi för en fetmabomb där människor kommer dö i förtid (eller egentligen behöva vård innan de dör – det är det som kostar pengar för samhället) på grund av fetma. (Spinoff är den märkliga synen på behåring). Samtidigt har vi aldrig förut varit så intresserade av mat, av att njuta det goda. Och aldrig har så många (inte ens på Lanefeldts åttiotal) tränat sina kroppar, motionerat och försöker att uppnå ett jordiskt nirvana där det inte handlar om utslocknande utan en jämvikt mellan vikt, välmående och att kunna unna sig av det goda. Att vi alltid kommer att söka det som vi för tillfället tycker är vackert istället för det fula är knappast något vi kan göra åt och det är en del av den icke-perfekta mänsklighetens gissel.

Men för att utmana sin självbild (om än inte för att bli en bättre entreprenör – se inlägg om Blondinbella och Skugge) så är det självklart så att en sån som Linda-Marie är bra. Som bara gör. Det är ingen större strategisk tanke bakom hennes bild, en förflugen impuls, ett ”äh va fan”. Och människor får ännu en influens att utmana sin egen självbild. Att våga tänka ”men jag är fin ändå” eller ”jag duger nog”. Eller helt enkelt att bara låta det vara – det är inte alltid nödvändigt att pådyvla andra sina åsikter hela tiden.

Samtidigt som jag skrev så är det en skör övertygelse. Vi är djupt rotade i negativa självbilder. Ett förfluget påpekande sätter lätt igång en återgång. Min vän Sanasi beskriver det – ett inte nödvändigtvis speciellt elakt påpekande gör att hennes självbild löper amok. Jag såg det både hos mig själv i någon sorts by proxy-ilska i en diskussion på min Facebook runt Linda-Maries bloggpost: där en person väljer att frankt förklara att hon ju är tjock och det beror på bantning. För den personen handlar det mer om att sanning är det enda som gäller – oavsett om det sårar i onödan.

Två exempel på hur vi i diskussionen om ett fenomen glömmer bort att det handlar om människan – och om det komplexa mänskliga psyket. För även om vi logiskt kan se att a) fetma är inte bra och b) att vi gärna skäller på media och reklamen för att skapa sjuka kroppsideal så handlar det om mycket mer komplexa parametrar när det gäller hur vi påverkas och påverkar oss själva. Det finns exempelvis mängder med forskning som visar att vi inte ”ser” det vi rent fysiskt ser framförallt när det gäller oss själva. Kroppen i spegeln kan vara oerhört smal men personen som äger den ser en tjock kropp. Vi lurar oss själva både att ibland vara bättre än vi är men alltför ofta att vi är sämre än vi är. Utifrån vår egen inte sällan sneda uppfattning om kvaliteter.  Men också att vi väljer att jämföra oss med andra – och återigen spelar det vi ”ser” och det vi ser oss ett spratt. Liksom att vi ofta frågar saker för att få förväntat svar: ett positivt, bra svar. ”Ser jag tjock ut i det här” handlar om att få ett svar som gör att man slipper facea sin egen självbild för ett tag.

I grunden är målet ändå inte att bli älskad av alla. Det är att steg för steg älska sig själv.

Arvssynden deluxe just for the lulz

På olika sociala nätverk snurrar just nu en skärmdump där Sveriges statsministers son ska ha svarat att han inte vill att ”blattar” ska vara på en perfekt fest. Sonen har varit ute i blåsväder tidigare för sina Facebookkommentarer. (Jag väljer att inte länka utan ni får om ni är intresserade använda era Google-skills).

Flera väljer att skicka runt det. En del självklart av samma anledning som många kända personer får leva med att deras respektives, föräldrar, barn och andra släktingars tillkortakommanden blir sammankopplade med deras namn – skvallret, schakalbeteendet. I det här fallet är det extra pikant då det är ledaren för ett land, som själv slirat på uttalanden om etniska svenskar men som hävdar anti-rasism som ledstjärna.

Självklart tar motståndare också chansen att använda hans barn till slagträ för att komma åt honom. Kvällstidningslogik. Pöbelvälde. Med argumentet ”Ingen rök utan eld”. Om barnet har fel åsikter måste det ju bero på att föräldrarna har det enligt samma vridna och beteendevetenskapligt felaktiga logik.

Problemet är att ingen verkar fråga sig om det sansade i att avkräva barn förklaringar runt sina föräldrars oförrätter (Lex Sommerlath) för att barnet ska vara trovärdigt. Kan man avkräva av barn till kända personer att de ska vara perfekta – eftersom den rådande medielogiken, adopterad av sociala mediedrev, menar att föräldern annars förlorar i förtroende. Människor som har släktingar som begår brott – eller väljer fel respektive: de ska straffas indirekt genom uthängning och ifrågasättande?

En mentalitet som är arvssynden deluxe.

Eller som jag fick förklaringen av en person varför man skickar det vidare:

Just for the lulz. Att det i det här fallet handlar om ett barn (ja man är barn till det att man är 18 år), att man inte ens vet om skärmdumpen är sann spelar liten roll (dock har @bolstad noterat att den är offentlig och sann). Det är ett kändisbarn som gjort bort sig. Tjära och fjädrar. Struntsamma att det – förutom att det är ett barn det handlar om så vet man inte om skärmdumpen är sann. Man väljer att tänka bort det faktum att förutom att klart vara utsatt för press genom att ha två inom politiken kända och ifrågasatta föräldrar också nu vara skilsmässobarn – en skilsmässa som blivit ganska offentlig.

Om vi ponerar att sonen är en liten rasse – är det då något som hans pappa måste lida för – är alla barns åsikter föräldras ansvar? Har inte barn rätt till egna åsikter oavsett om de är dumma? Ska pappan ha ansvaret att kolla av sonens facebookkonto? Rätten att censurera det? Eller hur menar personerna annars att något ska gå till?

Ett av de stora problemen inom politiken är att det är rätt få som väljer att satsa på en politisk karriär. Eftersom det påverkar hela familjen om man lyckas då det finns många som inte skulle ducka för att utnyttja familjemedlemmarna i smutskastning. Eller bara for the lulz.

Flödena skapar livet

Jag pratade med en person igår om Facebook. Han är politiker och finns inte där. Han ser inte meningen:

Varför skulle någon vara intresserad av vad jag äter när det är vad jag tycker som jag vill få ut till människor?

Det uttalandet är på nåt sätt så vanligt – och så feltänkt på så många plan.

När jag öppnade min Facebook och kunde följa mina vänner, mina bekanta och insåg jag än en gång att det är en sprakande värld som plötsligt jag kan ta del av – och interagera med. Jag fick sorgligt besked från vår älskade Len och kunde skicka en kram – för det är lite långt att åka dit just nu. Fick fortsätta läsa gratulationer till det nya barnet som en vän fått, roat läsa vänners ångest över att ge sig ut i julklappshysterin och samtidigt få morgonens nyheter i lagom länkar. Allt i ett kontinuerligt flöde, precis som livet.

Att välja bort det för att endast få informationen filtrerad av traditionella medier har jag svårt för.

Att personer som inte använder Facebook förklarar att det bara handlar om uppdateringar om vad man äter, och att Twitter mest är tjafs gör mig mest förbannad. Och de som sitter och säger ungefär samma saker med sina Facebookkonton igång kanske ska fundera över vilka man följer – det är era vänner som ni dissar.

När politikern förklarar att ”om de vill veta vad jag tycker så kan de läsa det i tidningarna” blir jag lite beklämd. Idén med nätet handlar om att öppna upp möjligheten till dialog. Den politiker som väljer att undvika öppenheten och att faktiskt behöva möta motstånd, andra idéer och försvara sina ståndpunkter är märklig. Demokratin utförs varje dag, varje minut i varje binär snutt av maskinkod som skickas över Internet – och att gå undan det innebär att man kan ifrågasätta den demokratiska grundsynen.

Hörde också Per Naroskin prata om att ”behovet att hålla sig uppdaterad och rädslan att missa något” är negativ. Facebook är fortfarande ”vargen” och lösningen är ”hopp och lek” för en massa personer som också innerst inne inser att allt detta hotar deras möjlighet att kontrollera informationen, vara den som kommer med Den Enda Sanningen.

Det är därför det är så viktigt att det är fritt. Betalväggar oavsett den goda intentionen markerar ett avståndstagande

Det jag vill läsa i mitt Facebookflöde är allt: glädje och sorg, nyheter och tankar, skämtsamma bilder och sköna idéer. Jag tycker Timeline är en av de viktigaste uppdateringarna: för Facebook är en del av mitt liv idag. Den som missar det missar oerhört mycket av det som sker. Jag älskar mina Facebookkontakter och jag älskar mitt Twitterflöde – precis som andra älskar sina morgontidningar, sina telefonböcker så är det min livsådra. Utan dem skulle jag veta mindre, förstå mindre och vara en sämre person.

Polishuset behövs i Borlänge

Att stänga polishuset i Borlänge är ett förslag som fått Borlängebor inte bara att höja på ögonbrynen, skaka på huvudet utan också att säga ifrån.

En längre tid har det lite i skymundan diskuterats om var polisen i vår region ska ha sin station. Ett förslag från länspolismästaren blev till slut att stationen i Borlänge skulle stängas – så gott som all polisverksamhet ska vara förlagd i Falun.

Det blev en väckarklocka. I Borlänge kunde man nästan höra ett kollektivt ”wtf?”

Borlänge är inte någon plutt-by utan en stad med ungefär femtiotusen invånare. Idag transformeras staden än mer till en handelsstad, en situation som kommer att accelereras i och med IKEA. De gamla bruken fortsätter att gå bra men kräver personer med högre utbildning i alla led, och vi har en ganska stark tjänstemannadel genom Trafikverket liksom att det finns en stor klump med IT-företag.

Borlänge är en gammal bruksstad och har genom åren haft problem med kriminalitet. Fortfarande är det den stad som har flest anmälda brott i Dalarna. Vi har en historia av att kallas Sveriges Chicago och under nittiotalet hade vi stora problem med ungdomsgäng. Det har skett dödsskjutningar på Sveatorget, dödsmisshandel och generellt är det fortfarande en relativt otrygg stad under vissa tider av dygnet. Statistiken talar för att en nedläggning av polisen i stan är idiotisk.

Samtidigt är det en fantastisk stad. Borlängebor är som Borlängebor är – man kan bli galen på inbilskhet och envishet i vissa fall men det finns också en grundpysande stolthet över stan. En stolthet som förr inneburit att det varit oerhörda motsättningar mellan Falun och Borlänge: Falun som den snobbiga residensstaden och Borlänge som arbetarstaden. Dumt eftersom vi behöver samarbeta så mycket som möjligt. Vilket börjat att ske: gärdesgårdarna börjar att rivas. FalunBorlänge-regionen börjar bli ett samarbetsbegrepp. Men samarbetet kan inte gå ut på att Borlänge blir av med sin polisstation. Det är huvudlöst – och respektlöst mot oss som genom åren arbetat med de problem som finns i staden. Borlänge behöver en fullständig polisnärvaro för att fortsätta utvecklas i positiv riktning.

En av de som år ut och år in, i olika roller, jobbat med ungdomar i Borlänge är Per ”Pena” Madsen. När länspolismästarens förslag kom upp om att stänga polisstationen i Borlänge tog han tag i det: startade en grupp på Facebook: Vi som vill ha polishuset kvar i Borlänge. Det kan tyckas som en lite meningslös gest efter alla skojgrupper men det här handlar om människor som genom gruppen kan visa sitt stöd. Idag har gruppen 1236 medlemmar. Eftersom jag och Pena jobbat ihop under flera år när jag var ungdomspräst i Borlänge så tog jag tag i att utveckla hans början på en insändare.

insandarepolishus

Idag publicerades insändaren underskriven av ungefär hälften av dem som valt skriva under insändaren. Resten av namnen uppdateras kontinuerligt här. Det fantastiska med listan är att det är VDs, egna företagare, statliga tjänstemän, SSAB-anställda och arbetslösa. Det är en lista som totalt skär genom partipolitiska ställningar (en medvetet och aktivt hållen idé). Listan på nästan tvåhundra personer and counting är ett tvärsnitt av Borlänge.

Jag publicerar insändaren här för dem som inte har tidningen:

Det finns många saker som allmänheten i Borlänge inte förstår när det gäller förslaget om att stänga polishuset i Borlänge. Vi är närmare 600 av dem. Vi förstår inte hur man har tänkt: Borlänge är den mest expansiva kommunen i Dalarna, vi har en ökande handel och det finns massor med indikationer på en positiv befolkningsökning. Men med det goda kommer också det onda.

Borlänge har dock en historia i brottslighet och gängbildning – det är inte många år sedan Borlänge nationellt kallades Sveriges Chicago. Vi har om vi inte ser upp en grogrund till samma förortsproblematik som i större städer: Rosengård, Tensta och Bergsjön. Det är en problematik som har legat och vilat där sedan 20 år tillbaka. Vi har haft skottlossning, våldsdåd, rån, drogrelaterad brottsligt, mordförsök och mord. Under flera år utmärkte sig Borlänge som en av Sveriges farligaste städer.

Den senaste statistiken visar att Borlänge är Dalarnas mest brottstäta stad – kan bero på en hög anmälningsbenägenhet men de flesta är nog tyvärr överens om att det finns en stor kriminalitet kvar i och runt staden.
Borlänge kommun har jobbat hårt tillsammans med polisen, frivillig och religiösa organisationer och andra intressenter för att vända trenden. Ett framgångsrikt sånt arbete bygger på närvaro. Närvaro skapar trygghet. Inte minst i arbetet med ungdomar måste man vara närvarande. Polisen är en nödvändig ingrediens av att skapa den här närvaron.

Vi är helt enkelt oroliga för att polisen inte kommer att vara närvarande i Borlänge då den enda stationen kommer finnas i Falun. Poliser är som vi andra – man vill bo nära sitt jobb och man lär känna den stad man bor i. Att stänga stationen är inte enskilda polisers fel – det är blindhet från de som styr på länsnivå.

Vi oroar oss för att polisen då tappar lokalkännedom och kontakten med människorna i Borlänge. De blir främlingar. Främlingsskap skapar helt andra saker än närvaro och trygghet. Förtroendet mellan unga och polisen försvinner. De som bor i Borlänge blir mindre trygga eftersom vardagsbrotten blir än mer svåra att klara av.

Mycket av det arbete som lagts ner kommer gå till spillo och det vi har lärt oss på resan med gängen och kriminaliteten verkar som bortblåst. Vi upplever att vi kommer få börja om från början. Den positiva utveckling som finns i staden kan snabbt förvandlas om kriminalitet får fäste.

Att ha kvar polishuset är både en symbolfråga och ett reellt behov: om man väljer att stänga polishuset i en stad av Borlänges storlek, med den historia staden har respektive nuläget så visar det både att man gett upp gentemot ungdomsbrott och mot vardagskriminalitet utanför centralorterna. Polisen kapitulerar. Att ha ett polishus är också en symbol för trygghet för de som bor i en stad.

Men det är också ett reellt behov: en stad av Borlänges storlek och med den stora handel och genomfart som vi har behöver en poliskår som kan svara på larm och göra insatser direkt – inte efter femton minuters körning. Det är ett reellt behov att bland de unga att möta poliser som de har en vardagsrelation till och som de mött i skolan, på fritidsgården och på stan.

Ta inte ifrån oss polishuset. Det är en del av ett framtida positivt Borlänge.

Flera har tagit tag i öppna möten och bland annat kommer en manifestation ske den 19e september (tyvärr kan jag inte närvara vid denna på grund av jobb). Gruppen på Facebook är en digital manifestation av många Borlängebors vilja, och tillsammans med den fysiska manifestationen borde vilken normal tjänsteman och politiker inse att det här är folkviljan.