Att blogga handlar om att vilja uttrycka sig själv. Och kanske att någon faktiskt läser ens texter. Ibland till och med så att den som läser kommenterar. I vissa fall att den sen också säger att den känner igen sig i det man skrivit.

I de flesta bloggtävlingar är ”bästa bloggen” självklart byggt på läsarna och den som har många nöjda läsare – eller få väldigt nöjda läsare – har ju lyckats. Det är självklart effekt. Det jag skullev vilja testa är att dela ut ett pris som bygger på läsarens upplevelse av en blogg. Jag fick helt enkelt en galen idé och varför inte genomföra den i en liten skala?

Därav det bakvända bloggpriset – det är inte så att den sämsta kommer bäst utan något helt annat.

Idén bygger på tre steg:

1. Ni som läser nominerar den bästa blogg ni vet. Det viktiga är att skriva en riktigt bra förklaring till nomineringen. Helt enkelt är det förklaringen dvs. vad bloggen haft för effekt för sin läsare, som tävlar. Hypotesen bygger mer på tanken på att en recension också är ett säljande argument.
2. Jag utser fem bloggar som jag tycker fått den bästa förklaringen eller recensionen om man så vill – dvs. som jag anser uppenbarligen gett sin läsare något utöver det vanliga. Sedan plockar jag bort vilken blogg som fått förklaringen, rensar texten från identikatorer, och låter er rösta på vilken som är den bästa bloggen – utifrån den förklaring/recension som getts.
3. De tre vinnande bloggarna presenteras med sina förklaringar plus (givet att det nämnts i nomineringen) den som lämnat nomineringen.

Lite intrikat va? Dock – se det dels som ett test, som lek.

Priset? Ingen aning. Nån som vill sponsra?

Vad är grundidén? Well. Som en del av er vet så jobbar jag med strategi inom marknadsföring. Som planner på Heimer & Company Reklambyrå. Bra reklam, bra kommunikation handlar självklart om coola bildlösningar, snygga slogans och allt sånt. Men grunden bygger på att faktiskt möta sin målgrupp på rätt sätt – att förstå vad han eller hon som faktiskt kan tänka sig köpa just ”min” produkt tänker, känner och tycker. Och sedan se till att reklamen faktiskt görs på ett sätt som tilltalar just den målgruppen.¹. I princip och i all enkelhet (det är rocket science när vi ska förklara det plannerwise dock ;)). När det lyckas så blir det effekt – även om en del reklamavoga inte vill tro det så fungerar faktiskt en hel del reklam. Jag ska inte säga vilken eftersom då blir vi reklamare så deprimerade… men i vilket fall – det får effekt när vi lyckas att matcha reklamen mot rätt målgrupp.

När det gäller bloggar så bygger det på samma sak. Självklart kan vi säga att Blondinbella är en dålig blogg. Och vi har rätt till det – utifrån en subjektiv värdering. Effektiv är den i alla fall. Utifrån ett visst effektmått. För den tilltalar en viss målgrupp som är beredd att läsa den och diskutera den. (Självklart bygger det sedan på pr- och på att integrera marknadsföringen..). Den fyller ett behov hos den målgruppen. Det är det läckra med bloggarna, som gjorde att jag en gång i tiden började utforska bloggandet mer än att bara leka med det; att det finns potential att faktiskt möta rätt målgrupp på ett enkelt sätt – oavsett om du är Coca Cola, Kalles Bilmek, Elsa som gör pärlhalsband eller bara är … du. Om man gör det rätt. De ger möjlighet för en person att skriva om sitt extremt udda intresse för nakennäverslöjd – och hitta en person som har samma intresse och vill läsa om det.

Idag är också recensioner och MTM/WOM-marknadsföring² är viktiga – viktigare idag när det sker snabbt och enkelt via digitala kanaler och där Google är snabba på att plocka upp det som skrivs om en vara eller tjänst. Vi människor lyssnar mest på våra vänner, men sen mycket hellre på personer vi fått förtroende för som är ”vanliga” och inte experter. Det är därför bloggar är intressanta för marknadsförare – eftersom de både skapar möjligheten att bygga förtroendet liksom att de är bra på digital MTM/WOM.

Bloggen som plattform är, och kommer (tror jag) fortsätta att vara – oavsett mikrobloggar, Facebook eller whatever – grundbulten för användargenererat material – för recensioner av varumärken, för diskussioner mm – eftersom de många gånger är personliga. På det sättet ett extremt kraftfullt marknadsföringsverktyg, och samtidigt ett extremt svårhanterligt sådant eftersom det handlar om att vara… personlig(are) än den reklam vi är van vid. Det är mycket viktigt för företag att veta och förstå vad som skrivs om deras varumärke och erbjudanden, och hantera det. Google är ett media.

Så det är därför jag vill testa det här. Det vi ”mäter” här är snarare läsarens upplevelse – och egen subjektiva upplevelse uttryckt i text (fan vad tråkig jag låter när jag skriver sådär :)). Självklart är det egentligen inte någon skillnad mot andra. Dock är skillnaden när man sedan får rösta på en beskrivning om en blogg istället för att rösta på ”ah den där bloggen X har jag också läst den gillar jag”.

Har ni förstått?

Självklart är det så att det här inte är någon sorts rättvishetssak. Den blogg som vinner kommer vinna lika mycket på grund av kunskapen och skrivmöjligheten hos den som skrivit beskrivningen som hos sig själv. Men grejen är att det inte nödvändigtvis är ett problem: dels för att mitt mål när jag enväldigt väljer ut finalister är att hitta de som beskriver just effekten hos den som läst, de bästa recensionerna, och dels för att en blogg just är subjektiv – från det att den skrivs tills dess att den läses.

Möjliga störande saker. Förutom att ingen efter den här förvirrade postningen kommer att våga nominera en blogg, eller att alla tycker jag är en idiot (nåja – det kan jag leva med) så finns det några saker som självklart är ”bias” i experimentet:

• de som läser Deepedition är inte ett fullgott statistiskt urval. Nej, säkert inte men det är samtidigt inte nödvändigt i det här.
• det mäter inget nytt egentligen – det är fortfarande avhängigt på att bloggen som beskrivs faktiskt är bra. Ja. Samtidigt kan det mäta styrkan hos en recension. Det här är en metod vi använder inom planning också eller hur?
• incitamenten finns inte för att lägga ner tid och möda på det här. Det får vi se. Det är ju för fan ett experiment för fan! :)
• det kommer fortfarande vara de bredare bloggarna, de som lockar störst målgrupp som kommer att vinna då beskrivningen kommer att appellera till flest av de som röstar. Inte helt övertygad om att det är så. Tror att det snarare – beroende på hur väl jag lyckas i att a) hölja bloggens faktiska identitet ur beskrivningen b) hur väl jag lyckas få in respektive välja ut beskrivningar som beskriver effekten hos läsaren på ett mer abstrakt sätt
• hur ska du hinna det här? Vem har bråttom?

För att det här ska fungera kommer det framöver ligga en postning överst – om nu WP lyckats få sin stickypost-funktion att fungera som inbjuder till tävlingen, berättar om hur den går till och har en länk till ett formulär. Självklart blir jag skitglad om ni länkar hit och dit. För desto fler som lämnar bidrag ju större är chansen att det blir riktigt bra bidrag. Sen kör vi insamlingsfasen ett tag. Sedan samlar jag ihop det och väljer ut de fem bästa. Sätter upp en omröstning om dessa osv. Jamen ni fattar.

Liten slutlig disclaimer bara: nej, jag har inte speciellt hög feber. Nej, det är ingen konkurrent till de stora priserna – det är bara ett kul experiment. Nej, jag tjänar inga pengar på det här. Ja, självklart hoppas jag att ni länkar – om ni vill.

Här är formuläret för att nominera.

1. nu kommer andra planners antingen skratta sig halvt fördärvade eller slå mig hårt men va fan [↩]
2. Mun-till-mun och word-of-mouth som det ju heter på utrikiska [↩]

Etiketter:beskrivning, bloggande, bloggpris, deepedition, effekt, experiment, läsare, målgrupp, marknadsföring, planner, recensioner, reklam, tävling

Jag har härmed valt att också citera en del av brevväxlingen trots Rothsteins försök att förklara sina brev som skyddade från andras insyn.

Han har skrivit en ny debattartikel, en replik till Mattias Svenssons artikel tidigare i helgen (Mattias bloggar vanligtvis här).

Precis som i mailen till mig i samband med efterdiskussionen runt min postning på Same Same, förklarar han sitt syfte med den första artikeln:

Den fråga jag ställde i min artikel var om bloggosfären kan ses som en tillgång i utvecklingen mot en sådan så kallad deliberativ demokrati. Intressant nog har min artikel blivit till en test av min hypotes att bloggosfären har en negativ inverkan på denna form av demokrati. I skrivande stund har artikeln (enligt sökmotorn ”Bloggportalen”) kommenterats av sextio bloggare. Av dessa är det mindre än 20 procent som uttrycker någon kritik mot de sexistiska och rasistiska kränkningar som jag redogjort för. Den överväldigande majoriteten, det vill säga mer än åtta av tio, anser antingen att personliga stämplingar som dessa är fullt acceptabla, eller så trivialiserar de förekomsten av rasism och sexism eller så väljer de att med sin tystnad sanktionera detta. Oftast blir man som forskare glad när ens hypoteser visar sig slå in med sådan kraft, men i detta fall är det precis tvärtom.

Nej, Bo. Ingen har gjort det. Utan det som vi reagerat mot är att du väljer att utifrån få exempel döma ut en gigantisk och extremt heterogen kanal. Det är en sak du inte besvarat – hur du kan välja att bygga en generalism på ett sånt litet underlag.

Han skriver också:

Alla kan göra misstag och till skillnad från Svensson tycks hon nu inse vikten av att bemöta även sina meningsmotståndare på ett civiliserat vis.

Intressant att han menar att den som inte gjort det ”frivilligt” är fortfarande ond trots att Veronica Svärd tog bort kommentaren han hakat upp sig på först mycket sent – först efter hans debattartikel:

så fanns inlägget på Veronica Svärds blogg kvar till väldigt sent igårkväll [13 nov] och naturligtvis har jag det också både e-lagrat och utskrivet. Så, alla bloggare som jag räknade in hade chansen att verifiera mitt påstående själva (eller eposta mig och be om verifiering, vilket ingen gjorde). Slutsatsen står kvar, den stora majoriteten bloggare som gett sig in i denna diskussion ger tyvärr sitt direkta eller indirekta stöd till sexistiska, antisemitiska och rasistiska stämplingar.

(ur mailkonversation)

Men uppenbarligen gäller olika regler för Svärd och för mig. Trots att jag reviderade postningen. Till och med tidigare än vad Veronica Svärd gjorde. Det bevisas genom att han väljer att vara kritisk till alla som rakt av inte tagit avstånd från just Svärds bloggs kommentarer:

5. Veronica Svärd har bett om ursäkt och raderat de antisemitiska inläggen på sin blogg. Det var strongt gjort av henne och visar att min argumentation gått hem inom Feministiskt initiativ. Det är denna typ av självsanering som jag tror måste till om bloggosfären skall bli en demokratisk tillgång.
6. Jag har samma kritik av Martin Jönsson som jag riktat mot dig, men jag skriver inte på någons blogg.

Bo Rothsteins argument är att jag:

tycker tydligen att man får väl tåla lite antisemitism och rasism, men eftersom jag inte är förtjust i någondera så ber jag att få avstå. Han kan inte heller skilja på rasistiska stämplingar mot personer och skarp kritik i sakfrågor och är därmed inte intressant att debattera med.

(ur ett av mailen)

och han förklarar sitt experiment:

3. Experimentet har sett ut såhär. Hur reagerar bloggsamhället på rasism? Tar man avstånd, accepterar man genom sin tystnad eller stöder man öppet rasistiska påhopp. Av de bloggare som skrivit om detta ”fall” (och av de som kommenterar min artikel i GP är resultatet följande). Ett fåtal tar avstånd, majoriteten accepterar genom sin tystnad och några stöder öppet rasistiska påhopp.
4. Skulle enligt den deliberativa demokratins kriterier bloggsfären vara en tillgång för demokratin skulle man i ett fall som detta behövt kunna visa upp ett helt annat resultat, nämligen att en klar majoritet i sina inlägg tog avstånd från och protesterade mot rasism. Det betyder inte att man också skulle hållit med mig i mina andra resonemang eller slutsatser, men den deliberativa demokratin är absolut på denna punkt. Skälet är enkelt, om man avfärdar en persons åsikter med hänvisining till dennes härkomst slutar helt enkelt samtalet.

Hans argument och experiment stinker helt klart. Tyvärr men jag väljer att använda samma omnämnanden om hans förklaringar som han använder om bloggarna:

1. Ett experiment byggs av den som utför det. I det här fallet så handlar det snarare om att Rothstein hittat ett antal uttalanden om sig och i efterhand kommit på att han vill se att ”alla” tar avstånd från just detta för att experimentets testobjekt: bloggosfären; ska vara ok i hans ögon.
2. Förutsättningarna för experimentet är godtyckligt satta. Det Rothstein gör är faktiskt att försöka dra en vals utifrån sin credd som akademiker. Problemet är att något blir inte sannare på grund av det.
3. Ett experiments verifiering eller falsifiering av hypotesen måste ha någon sorts vettig grad av testade objekt kontra helheten som man vill säga något om. Rothstein förklarar att utifrån vad ca 60 bloggar skrivit så är hela bloggosfären (i Sverige 300 000 bloggar i världen mer än 300 miljoner) enligt hans hypotes.

Vidare tycks hans uppfattning om hur lång tid saker tar för att förklara ett fenomen som fascistiskt vara väldigt märklig:

har ägnat en halvtimme åt att se hur bloggosfären reagerat på min artikel och kan konstatera att 9 av 10 som kommenterat vad jag skrivit antingen öppet tycker det är helt OK med rasistiska stämplingar och antisemitism eller med sin tystnad om detta samtycker.
Det är en chockerande upplevelse att läsa detta men det visar också tydligt att jag har mer än rätt, bloggandet är en fara för demokratin och en potentiell grogrund till rasism. Så, jag kommer inte att kommentera din blogg eller någon annan bloggare. Jag var nog lite för snäll i min bedömning, detta är helt enkelt värre än ett stinkande kloakhål, det är ett kloakhål med tydliga fascistoida tendenser.

(ur mailkonversation)

Vid det laget innebär 9 av 10 cirka 30 stycken bloggar. Följaktligen promille av hela bloggosfären. Det är ju ärligt och vetenskapligt solitt.

Varför bryr jag mig?

Dels för att jag tycker det är grymt orättvist. Dels för att det är rätt främmande för mig att vara anti-semit på grund av mitt ursprung.

Men det är något som Rothstein blundar för. Uppenbarligen är det bara han som kan bli kränkt. Det är bara han som har sett något sorts ljus och förstår precis allt.

Han har uppenbarligen ett rätt oärligt sätt att diskutera. Det är mycket tråkigt. Kontextualitet är uppenbarligen inte intressant, det faktum att exempelvis ett specifikt avståndstagande från något inte med automatik innebär att man stödjer något: det skulle innebära att man fick lov att ha en milslång disclaimer där man tar avstånd från precis allt. Kritik kan handla om andra saker än det som Rothstein hade i sitt huvud när han skrev sin artikel liksom att han väljer att trycka på sin forskargärning och mörkar att det här är dålig vetenskap.

Själv har jag för evigt tappat förtroendet för Bo Rothstein som forskare och statsvetare. Jag tror många andra också gjort det. Snacka om att bränna sitt varumärke…

Uppdatering: Mattias, som kom att bli Rothsteins måltavla har skrivit bra. Det är bara att inse att Bo Rothstein verkligen gjort en flat figur. Om resten av Göteborgs universitets professorer håller samma klass är det illa för den akademiska kvaliteten.

Uppdatering: Rothstein ger sig inte. Sofia har analyserat det mitt i prick.

Uppdatering: Mikael Pawlo skriver initierat om diskursiv demokrati och menar i princip att Rothstein har rätt och alla andra fel. Men ändå rätt eller fel.

Etiketter:ärlighet, August Strindberg, bloggar, Bo Rothstein, debatt, experiment, Martin Jönsson, Same Same But Different, Veronica Svärd, vetenskap