Den sista dagen nu. Det hettar till. Piratpartister i alla åldrar åker runt med valsedlar, personer från precis alla olika traditionella –ismer, och byter ut sina avatarer mot bilder “Rösta på Piratpartiet”: trad.media oroar sig för att “man inte lämnar sin dator” – knappast. Och Jan Guillou försöker att argumentera på ett sätt som bara Guillou kan mot Piratpartiet, ett tecken på en våldsam desperation från IFPI och andra rättighetsorganisationer (Guillou har ju sannerligen bytt sida sedan IB-tiden),  så inser man att det som sker nu är historiskt. Det är ett val som de traditionella partierna rätt mycket trodde de skulle kunna köra med låg växel – valintresset har aldrig varit speciellt högt. Så dyker dels Piratpartiet upp. Och Twitter visar sig vara en stark pådrivare av Gudrun Schymans personvalskampanj – och i slutminuten kommer den mest oväntade välgöraren in och ger FI en mille. Isobel går ut med att förklara att hon röstar på Piratpartiet och fler och fler förklarar vad man tänker rösta på. Något som aldrig tidigare hänt – valtransparensen är stor. För frågan som Piratpartiet äger, som några få moderater, en del miljöpartister och vänsterpartister tar upp överskuggar och engagerar.

Jag anar att vi kommer få se en gråtande Ella Bohlin som anklagar kreti och pleti för att inte förstått hur bra hon är. Jag gissar att Mona, Fredrik och övriga kommer förklara att demokratin är död eftersom så många valt att rösta på ett “enfrågeparti”. Jag hoppas att vi får se Centern välja en integritetsväg framöver och därmed göra behovet av Piratpartiet mindre. För det är just det som är det nya den här gången är det oerhört många som helt enkelt struntar i att Piratpartiet inte kommer att diskutera jordbruksfrågor, intereuropeiska momsfrågor eller liknande: för frågan som alla andra partier har valt att förråda – frihet, rätt till personlig integritet och att våga ta ett nytt grepp över upphovsrätten – är viktig. Det handlar om Internets framtid, det handlar om vår och våra barns framtid. Som Staffan Heimersson skriver:

Jag röstade på Piratpartiet därför att, inte trots att, det är ett enfrågeparti. En fråga, en enda, räcker för mig de kommande fem åren i Bryssel och Strasbourg. Frågan är: Internets frihet och vår personliga integritet.

Partistrategerna har inte förstått magnituden i den här frågan helt enkelt. Den har fastnat i fildelningsdebatten, något som Guillou visar klart och koncist när han gråter över att författare plötsligt ska bli fildelade. Samtidigt som bokförsäljningen aldrig gått så bra som nu. Konstant kommer siffror som visar att det inte alls finns kopplingar mellan försäljning och fildelning respektive att återigen: frågan är mycket större än The Pirate Bay.

Det vi ser idag är också döden för den gamla nomenklaturan – härifrån finns ingen återvändo. Svensk politik har från och med idag förändrats i grunden. Människor har insett att genom sina bloggar, sina sociala nätverk och sitt eget engagemang faktiskt har en röst, en rätt att driva opinion och möjlighet att sätta sin fråga i centrum.

Så självklart uppmanar jag alla att gå och rösta. Men stanna inte där: inse att varje digital kanal ni har är en potentiell opinionskanal. Där du är den som styr och sätter agendan. Politikerna har insett att det är dags att lyssna.

Själv går jag och röstar på Piratpartiet. I vallokal. Med kavaj, med den här känslan av demokratisk yrsel och förklarar för mina barn hur viktig demokrati är. För det är frihetens möjlighet.

Etiketter:Centerpartiet, demokrati, Ella Bohlin, engagemang, EU-valet, frihet, historia, Jan Guillou, opinion, personlig integritet, Piratpartiet, piratpartister, sociala medier, Staffan Heimersson, val

Måste bara få berätta om en galen hackspett här i området där vi bor. Eller galen och galen – fläng är kanske ett bättre ord. Eller inte speciellt optimerad i skallen.

I vilket fall – varje morgon och förmiddag hör man metalliska virvlar någonstans i området. Det är den flänga hackspetten som hackar på TV-antennstolpar. Briljant hörru. Det är ett jävla liv om han är här och gör det.

Påminner lite om vissa troll och rättssnedseglare som man mött den senaste tiden. Det är ett jävla trummande på sitt ämne och vägrar inse att ingen uppenbarligen är intresserad, att man använder fel metod och hackar på fel ställen.

Det är fascinerande att möta personer som är så oerhört inkrökta på sitt eget att de inte inser att deras problem, deras kvarnstrid, inte alltid intresserar andra. Det spammas twitterkonton, det läggs in irrelevanta långa haranger i kommentarsfält och det skrivs bloggposter om hur ondskefulla alla är som inte förstår just honom och det problem som han för fram. Ett problem som är svårt att förstå vad det faktiskt är.

Blir vi såna när vi råkar ut för dåliga saker? Kanske. Det kanske är djupt mänskligt att till slut tappa koncepterna totalt, synapserna kopplar fel och det blir rättshaverism av det hela. Grejen är att de personer som blir det ofta är mycket smarta från början, och oerhört passionerade och engagerade men det blir liksom envägskorsning i skallen. Det är lite som i gamla datorspel där man kunde gå in mot en vägg och sedan stå där och inte komma någonstans.

Lite som hackspetten som idogt trummar på stålstolpar i förhoppning att någonstans hitta mat eller plats att bo. Kortslutning i hjärnan ja, kniven är inte slipad osv. Men engagerat trummar han på utan att lära sig något.

Etiketter:engagemang, Forssa, hackspett, passion, rättshaverist, snedseglare, troll

…bloggosfären.

Tycker att perlembre sammanfattar det mycket väl:

Vad förenar vinnarna i årets stora bloggpris? Passion för sitt ämne! En röd tråd från mode via vardagsbetraktelser till politik.

Det är kanske den viktigaste ingrediensen – och läser man igenom alla nominerade så är det just passion för sitt ämne, engagemang och vilja att dela med sig – oavsett om det handlar om Tonårsmorsans (läs segerintervju), Mymlans, Stationsvakts och MikeBikes vardagsliv, Lilla Gummornas teknikintresse och Johanna mfls bokhoreri (läs segerintervju), Olles vassa engagemang för fr a printmagasin, Fridas husmusande passion för inredning (läs segerintervjun) eller Lisa FWs matälskande, Opassande-Emmas (läs segerintervju), HAXs och Swartz politiska passion för integritet precis som Blogges engagemang och Bildts ovanliga (för en politiker) vilja att dela med sig. Eller Manolo och Hotspots modeintresse eller Hanna Fridéns och Johanna Sjödins ivriga opk-ighet.

Per Torberger frågade på Bloggy tidigare idag:

Hur kan ett företag öka sitt värde genom en bloggare? Bygger inte alla bloggar främst bloggarens varumärke?

Jag tycker helt enkelt att det är just det. Bloggen är mer personlig som kommunikationsform. Och bloggaren – även om det är ett företag – är helt enkelt en personligare bild av vad företaget vill stå för. Det är vad varumärke idag faktiskt handlar om – att låta människor personifiera ens varumärke. Det är en av de springande punkter som vi försöker föra fram under våra kurser om sociala medier och särskilt när vi kör bloggkurser och när jag kör blogg-coaching: det handlar om ambassadörer -

det är inte farligt att låta varumärket få ett par ögon, ett par öron och en mun som inte borstats i corporate-bullshit tandkräm.

Tidigare postningar i den här serien hittar du här och här.

Andra som postat om galan är bland annat Ulrika Good som indirekt bevisar att utseendet inte gör en blogg, Opassande-Emma har kommit hem, Kulturbloggen tar nog andra plats i dåliga-förlorar-racet med sin lätt negativa ton – och jag fattar inte åsikten som Jonas förde fram:

besviken över att den enda nominerade bloggen med vänsterprofil, Kulturbloggen, inte nådde ända fram i kväll

Mig veterligen var Kulturbloggen nominerad i Nöje och Kultur, och inte i politik… Skulle väl knappast säga att Johanna Sjödin är speciellt… högervriden… Och en hel del andra bloggar är väl inte politiska heller?

Aftonbladet har bilder och listor. Wadström skriver om fjäderfän.

En notering som spinns loss av en lätt debil kommentar hos Emma är att Stora Bloggpriset verkligen visar skillnaden mellan svensk bloggosfär och den globala. I den senare är det företradesvis män som bloggar och kommer fram – i Stora Bloggpriset var det två av sju priser som vanns av bloggar som skrivs av män. Men vi har modebloggarna att tacka för att bloggandet i Sverige inte fastnade hos diverse tekniknördar, sociala medie-geeks och tycka-till-skägg. Så vi må bespotta men modebloggarna har gjort svenskt bloggande rätt unikt.

Hansson jönsar på som värsta ”fel låt vann” och resten kan du följa här.

Uppdatering: Studiomannen har åsikter om själva TV-produktionen. Det ska han ha – kallas att bygga personligt varumärke :). Lotten firade sin [pip]-dag på Nalen och bloggar om det som bara Lotten kan… Josh var där och jag är avundsjuk. Bara Ben På Glenn Hysén (som typ var den enda sportblogg jag nominerade) livebloggade – eller nåt :). Troberg har livebloggat (synd att du inte kategoriserade dem …), gjorde en intervju med Opassande och uppenbarligen inmundigat en del goda drycker också :). Frida tackar och bugar och Marys Ragnar har vimmelfotat.

Uppdatering: Även om Jonas slirade lite på Twitter så gör han en intressant analys här om varför det inte är några vänsterbloggare eller s-bloggare med på listan. Samtidigt ska man väl också säga att det bland de nominerade endast finns en som är traditionellt politiskt färgad…

Uppdatering: Resumés rapportering är minst sagt internmedial. De reagerar på att två Expressenmedarbetare får pris. Dagens Media gör en mer fyllig rapport där det också påpekas att 40000 röster kommit in. Medievärlden slirar på siffrorna och menar att det är 40000 läsare som röstat. Missade uppenbarligen att man kan kunde rösta en gång per dag. Expressen är roade över att deras medarbetare få pris. Andra är Drottningssylt som tyckte ljudnivån var för hög och Karolina Lassbo som är lite lätt blaserad som gammal bloggdrottning och drar en story om hur hon lyckas göra bort Niklas Strömstedt. Lilla Gumman var där men vann ju tyvärr inte. HAX förnekar sig inte (förutom att han inte länkar):

Roligast på galan var när någon av bröderna Birro vann kategorin sport för sin fotbollsblogg – och blev intervjuad i ett något sinnesförhöjt tillstånd. Robinson-Robban gick hem med ett tiotal kvinnliga modebloggare.

Trilog skriver en invecklad text som kräver ett antal genomläsningar – ett exempel på hur bred bloggosfären faktiskt är. Svensson har minglat i bourgeisins salonger och verkade trivas. Trollhare gör en genderspaning. Jinge är sur för att man fick rösta en gång per dagen. Det han glömmer är att det ger mer push för den som faktiskt kan engagera människor snarare än att man bara lägger sin röstsedel en gång. Det kan nästan vara läge att testa det i riksdagsvalet: en röst handlar inte om ett tillfälle utan mitt engagemang i politiken. Om det vore så skulle politikerna behöva arbeta på ett helt annat sätt. Johanna är som vanligt bitsk och rolig – och en av de personer som jag verkligen skulle velat träffa.

Uppdatering: Hansson är kritisk. Det är bra. Dock är det bra att läsa på innan – allt om hur Stora Bloggpriset gått till finns på deras blogg. Och ett tips – läs på om den blogg som man väljer att dissa innan – det blir alltid bättre då…

Ps. Nominera till mitt bakvända bloggpris som går till den som nominerat och till bloggaren:  Läs mer här och här. Ds.

Etiketter:ambassadör, Anna Troberg, Bara Ben På Glenn Hysén, bloggande, Blogge Bloggelito, Bokhora, Carl Bildt, engagemang, företagsbloggande, Frida Berglund, Hanna Fridén, HAX, Hotspot, Husmusen, Jinge, Johanna Graf, Johanna Sjödin, Josh, Lilla Gumman, Lisa Förare Wingårdh, Manolo, Matälskaren, MikeBike, Mymlan, Niklas Strömstedt, Olle Lidbom, opassande, Oscar Swartz, passion, Per Torberger, personifiera, personlig, sociala medier, Stationsvakt, Stora Bloggpriset, Studiomannen, Svensson, Taffel, teknik, Tonårsmorsa, Trilog, Trollhare, vardagsliv, varumärke, Vassa Eggen, vilja