Alla ”vet” vem det är men fortfarande saknas det alltså bevis. En av lokalblaskorna kommer få bita sig i tungan eftersom hjälten på klassiskt vis kan visa sig bli förövaren…
Pyromani är en skum störning och en diagnos som sällan ställs: ungefär en procent. Överhängande män som blir pyromaner och de är i vissa fall också dömda för sexualbrott. Pyromanin innebär att en spänning byggs upp och sen när elden är tänd så släpper spänningarna. Det handlar om känslan av eufori när elden brinner. Men också att pyromanen har en fascination över brandkårens arbete respektive söka en sorts skruvad hjälteroll. Läser man saker som kan vara starka indicier i det här fallet så är det markant. Och sorgligt:

Children who are pyromaniacs often have a history of cruelty to animals. They also frequently suffer from other behavior disorders and have learning disabilities and attention disorders. It is also one of the supposed three early signs of developing psychopathy (the MacDonald triad).[3] Other studies have linked pyromania to child abuse. Aside from that, it’s possible that it’s simply a carry-on from primitive man, much like ADD or ADHD, as many pyromaniacs say they feel comfort with a fire burning.

Onekligen är det lite intressant att fundera över varför pyromani är så pass manligt uttryckssätt för att skapa stresslättnad medan kvinnor ofta använder sig av SI; män agerar utåt medan kvinnor agerar inåt. Skillnader ligger också i medvetenheten om vad man gör. Men grunden bygger ofta på samma trauman men utkomsten är helt olika.

Så i fallet med områdets pyroman får man hoppas att han nu får rejäl beteendeterapeutisk hjälp. Problemet ligger antagligen att föräldrar gärna blir blinda för sina barns problem – och gärna skyller på alla andra än det faktum att det finns ett problem inom husets väggar.

Uppdatering: Nu brinner det igen. På Forssaklackskolan.

Det härjar en pyroman på vårt lilla villaområde och nu börjar det bli riktigt olustigt.

I förra veckan brann en lekstuga, iförrgår brann det i ett garage som är hopbyggt med flera andra bostäder och igår brann vårt redskapsskjul mitt i området. Det är lite olustigt. Solstickan är extremt orolig.

Självklart har alla sina misstankar vilken i sin tur är olustigt: personen ifråga är märklig, saker har hänt runt honom förr och allt runt honom indikerar på en klassisk psykopatprofil.

Samtidigt känns det olustigt, och knappast alltid vettigt, att fastna i såna misstankar. Om det inte är den personen så kommer det alltid bli ett märke på honom – i hans själ.

Det som också händer är att grannar börjar att diskutera eget vaktsystem och ord om att ”om man får tag i den som gjort det så…” rör sig i grupperna som samlas. Det skrämmer mig egentligen mer även om jag förstår känslan.

Vidare är det uppenbarligen så att Borlänge igen kan rendera sig tillnamnet Sveriges Chicago. En person är skjuten på blanka dagen, inatt skedde en allvarlig knivskärning och de senaste veckorna har ett antal mindre misshandlar, rån och annat skett.

Det är uppenbarligen vaktombyte i gängen igen. De gamla, hangaroundsen runt gamla Familjen, är uppenbarligen utmanade av en ännu yngre gruppering. Jag är just nu glad att inte jobba på natten. Det kommer att smälla rejält är jag rädd.

Det är inte roligt att inse att man idag har barn som börjar röra sig i vidare cirklar.

(posten skriven i IpodTouch/Wordpress)