Imorgon är samma värld men med en person mindre som inte borde saknas

En kompis. En person jag jobbade med på min första byrå. Idag lämnade hon jorden slutligen. Dog. Det är för jävligt. Hon var ett år äldre än mig. Lämnade familj, barn i samma ålder som mina barn. En man. Vänner. Ett liv kvar. Som drogs bort. Många tankar en sån gång. Tankar, känslor. Minnen. Sorg. Sorger. För det man ställs inför är en massa saker på en och samma gång. Saker som återaktualiseras, människor som dyker upp i huvudet igen. Personer som dött, valt att dö, eller där det grymmaste tagit dem. Får man sörja även om man inte är nära? Det tror jag. För det är inte bara just den personen som man sörjer utan varje sån här händelse triggar saknad och sorg efter andra som gått. Personer som stått närmare men också personer som fått lämna oss alldeles för tidigt. Det är många som finns i sorgens rum i hjärtat. Det är för många som jag inte kan släppa. Personer som borde vara kvar. Men som befolkar det där rummet vars dörr slås upp på vid gavel vid varje tillfälle när en ny person kommer att bosätta sig där. Och att jag för första gången faktiskt känner ett värde av att leva. Jag har en massa att förlora. Jag har en massa saker som jag inte vill lämna. Det är en ny känsla i mitt liv. Depressionens konstanta mörker har släppt sedan några år. Och in kommer en dödsskräck som är lite främmande, som jag inte känner igen och som jag inte kan förstå eftersom den är en ny känsla. Läste uppdateringen från hennes man. De många hundra kondoleanserna som efter bara någon halvtimme dykt upp. Funderade hur man klarar det – som närmast sörjande. För det är något jag sluppit – att vara närmast sörjande. Jag tänkte på alla de som jag skulle kunna förlora. Hjärtat knöt ihop sig till en hård boll av rädsla. Duschade efter träning, inför att åka iväg på en fest. För livet går ju vidare. Jag minns de gånger jag varit så nära att jag faktiskt inte velat acceptera det. Jag minns eftermiddagen på ett café i Västerås med Micke. Lotta hade valt att dö. Jag var förbannad på alla som fortsatte sin vanliga dagliga rytm. Jag var rasande över att livet inte liksom pausade en stund. Men så är det ju inte. Sigúr Rós fick följa mig genom känslorna som man måste hantera. Känslor som dyker upp, triggas en sån här gång. Tårarna som renar en smula. Och jag tänkte på hur oerhört svårt jag alltid hade att när sorgen slog till fr a när unga dog. Eller personer som ändå har mycket kvar i livet. Hur svårt det var att få ihop tanken på en samtidigt allsmäktig och god Gud. För det finns inget gott i att en 45-åring dör. Inte ett dugg. Oavsett hur man vänder på det så blir det snarare en väldigt realpolitisk gud. Som sitter på någon sorts livstid så man kan inte avsätta hen. Möjligen bara sluta att tro. Problemet med att sluta tro är att en sån här gång så blir tomheten ekande. För oavsett om Gud är en väldigt realpolitisk gud som skapat det som faktiskt dödar så är det ändå någon man kan bli arg på. Utan tron så finns det ingenting. Det är också en sorg. Landat i samma soffa som tidigare. Landar i känslorna. Landar i att imorgon är världen ungefär samma. Men med en person mindre som inte borde saknas, som borde vara kvar.

När det är över så är hoppet där

Imorse vaknade jag till nyheten att Kristian Gidlund slutligen gått bort. Den impact han fått på Sverige är otroligt svår att förstå. En trummis från Borlänge och gudabenådad skribent har fått svenskar att tänka på döden, tänka på livet och fundera över tiden däremellan. I bloggen. Han lyckades ta sig innanför skalet. För det är där själva grunden verkligen låg – bloggen som blev delad många gånger, postningar som blivit viktiga texter för människor att gå tillbaka till. Bloggen blev en bok och Kristian, märkt av sin sjukdom, blev en sorts lågmält intelligent och utan åthävor frälsargestalt. Öppnade dammluckorna där människor kan ge sig tillåtelse att prata om det svåra.

Jag fick tillfälle att prata om varför jag tror att bloggen blev så stor i SVT Gävle Dala. Och vi kommer diskutera det i Tre Tycker Till i P4 Dalarna kl 17 i eftermiddag.

Jag tycker @kwasbeb pinpointar det i sin text på Metro. Vackrast skriver @mymlan.

Jag tror förklaringen ligger just där. Hans nakna texter, hans transparenta inställning till sin sjukdom och texterna som slår till rakt mot hjärtat blir en möjlighet att berätta om sin egen rädsla, sin egen sorg, sin egen förtvivlan över att inte riktigt känna att man hittar rätt i livet. Det är inte tillgjort åt något håll, det är inte fejk utan dokumentärt in i minsta tår och minsta smärtsamma punkt.

Idag kom budgeten. Idag kommer nya Iphone-operativsystemet. Fortfarande finns möjligheten att orera om en ministers tro. Men allt detta skyms av nyheten om att Kristian. Det ger på något sätt också hopp.

Jag skrev tidigare om Kristian i You can’t kill rocknroll. Alla har vi olika minnen. Låt oss ta hand om dem.

 

Det där om livet och om döden

Döden. När den kommer lite för nära. Det där lätta vingslaget av en svart vinge. Någon man mött, någon man haft kontakt med. Någon som är yngre än en själv. Närhetskoefficienten. Personer som varit viktiga får många – eller för en själv. Borta. Ett tramptag fel. En missad sväng. Så många möjligheter som slutar i det där sista andetaget. Så många som saknar och minns men ändå blir det ett tomt hål där en stjärna alltid funnits.

Livet. Ett tillfälligheternas spel som skapar ett universum av möjligheter. Den natt då Neil Armstrong satte sin fot på månen blev jag (enligt familjemyten – med en mor med borderline är det inte helt lätt att veta) till. Sedan väntan, tillväxt, förväntan och mängder av faror, grynnor och påverkan som gör oss till det vi sedan blir. Men som vi sedan utnyttjar, eller glömmer, efterhand vi tar våra steg. På månen eller på jorden. Framåt eller bakåt.

Vi är en del av varandra. Vi speglar oss i varandra, stödjer oss, repellerar. Men vi sörjer olika. Personligt, beteenden blir basala, egenartade. Precis som att vi gläds när livet plötsligt sparkar till ett revben. Med tårar, skratt. Eller tystnad. Det finns inget rätt eller fel när det börjar och när det slutar. Det bara är.

Om man inte vet

Imorgon är det skolavslutning för barnen. Ett långt sommarlov framför dem. Sen ett nytt skolår. Självklart är framtiden spännande. Och lite otäck. Jag själv tittar på framtiden och tycker den är mer osäker än på länge. saker förändras hela tiden. Livet är ganska begränsat i sin tid.

Andra vet inte om de lever på torsdag. Gripande text om en människa yngre än jag är.

Uppdatering: Exilmasen lever. Så vackra texter om livet.

Döden på gymmet

Jag kommer dö på gymmet en vacker dag. Av tristess.

Jag tycker det är galet trist att träna. Väntar på den där ”wow”-känslan som alla tjatar om. Att man ska bli kär i en viss muskel, eller bli hög av de kemiska substanserna. Va fan – jag tränar för att det sägs att det är bra att göra det. Jag tränar för att förhoppningsvis leva lite längre än annars.

Själv blir jag bara mer och mer less på att gå dit. Samma sak varje gång. Även om jag totalt struntar i det där programmet som min ohemult jobbigt pigga PT skapat. Orkar sällan med tjo och tjimmiga människor – särskilt om de försöker förklara att det är kul att träna.

Det kan ha med att jag än en gång gör något ensam. Jag sitter på tåg närmare 15 timmar per vecka. Ensam. Jobbar ofta ensam när jag är i produktionstagen. Så det är mest bara lite lätt isolerat även att träna.

Till på köpet har gymmet bytt namn. Svea Träningscenter var ok. Att det nu heter ”Må bättre” kan få vilken varumärkesstrateg som helst att gråta. Eller vilja begå harakiri med träningskortet. Särskilt om man har betalt ett dyrt för det kortet. Och inte kan dra av det.

Fördelen är i varje fall att jag börjat hitta ett antal listor för träningen. Running, Strength och Calm. Eller fördelen och fördelen – utmaningen är att hitta perfekt musik för de olika delarna. Running börjar bli riktigt riktigt bra. Elaborerar fram låtar som fungerar att springa till helt enkelt. Och att använda vid roddmaskinen. Strength bygger på att det åtminstone ska vara riktigt bra musik i öronen – så jag inte försöker att avsluta eländet genom att självkrossa mig bland några vikter. Calm handlar om att hitta riktigt ambient och suggestiva låtar eftersom stretchningen är en unik tid för mig: jag kan bara ligga där och stretcha – inget annat.

Hur gör ni för att stå ut?