Mogis fick en bra plats i DN idag där hon fortsätter att förklara sin utveckling av det svenska språket. Jag vet inte men jag anar att det kan ha en del med den här postningen att göra. Hon har också intressanta åsikter som kanske inte direkt lirar i linje med de som valde att kritisera mig för att vilja trampa på unga tjejer som bloggar (Mogis är nitton och det är inte så ungt faktiskt):

Bloggandet har där­emot exploderat bland yngre i 14-års­åldern. Det är inte alls bra, tycker jag. De borde tänka på sina betyg i stället för att lägga så mycket fokus på att blogga. De exponerar sig och förstår inte konsekvenserna av det. Det borde finnas en åldersgräns för att få blogga.

Själv tycker jag nog att vem som helst ska få blogga – oavsett vad de bloggar om, vem de är och hur de skriver. Att jag och andra sedan kanske känner att det inte är vår kopp te – är det verkligen att mobbas? Möjligen att vara lite ironisk och fånig. Känns som det här möjligen är mer nedtryckande mot unga modebloggerskor än att raljera. De ska enligt Mogis inte få tillåtelse att blogga ens.

Men vad vet jag – jag är ju enligt ett antal kritiker bara en medelålders gubbe.

Jag har kommenterat DNs märkliga artikel på digitalpr runt det huvudlösa att generellt förklara saker för fiasko utifrån ett meningslöst sätt att mäta. Fick ett fint omnämnande av Eva Westberg om min postning. Det är onekligen ett riktigt länkbete som DN skapat så här på påskdagen… Skönaste kommentaren om varför vissa kommentatorer faktiskt är jobbiga kommer från Arkelsten, som jag tidigare bashat lite :):

Jag sysslar med politik. Inte terapi.

Sen måste jag bara visa på ett roligt inslag i debatten:

Rolf van den Brink – som förr knappast tillhört tillskyndare av bloggare försvarar nya medier mot gamla DN. Det tar jag som ett bevis på att något verkligen har hänt :). Och till på köpet gör han briljanta analyser av såväl DNs klavertramp som varför en del bloggar faktiskt inte är så intressanta.

Det är jäkligt kul att följa RvdB. För oavsett om han kunde vara riktigt trilsk så visar hans bloggande på att personer i traditionella medier, som vågar tänka till och förstå nya medier har mycket att komma med. Det behövs – för även om jag är rätt övertygad om att de ”nya medierna” kommer vara de enda medierna framöver (därav att jag valt att växla in att jobba så gott som enbart med digital PR) så krävs det synkronicitet och erfarenhet från gamla rävar som Rolf och andra.

Vi får helt enkelt lägga in den klassiska bilden igen:

Uppdateringar

• Ulrika Ingemarsdotter som själv var intervjuad i DN-artikeln verifierar att vinkeln som DN var ute efter var att politikerna borde sluta att blogga eftersom ingen ju läser (och med andra ord fortsätta att vara under toffeln hos journalisterna)…
• Själv tycker jag att den research som DN gjort suger. Skrev i en big tweet (briljant uppfinning…) följande: Det är som att säga att ”Volvo går jättebra eftersom jag ser en massa Volvobilar ute på parkeringen”. Har precis suttit och jobbat vidare på algoritmer för att mäta impact och roi för sociala medier och det är fan så mycket mer intrikat än att räkna kommentarer.

Johanna Nylander skriver extremt ironiserande och ilsket om den här artikeln som känns typiskt ”det är så pinsamt att vi journalister blir påverkade av pr-konsulter”. Själv känner jag det rätt ointressant: det som man måste se är att det snarare är pr-människor som gjort det här utifrån en stor del av eget engagemang – annars skulle de vara mer öppna med sitt engagemang (förutom Westander då). Rörelsen skulle aldrig blivit så stor om det inte funnits substans i frågan hos individerna som deltog. Bloggosfären hade varit tyst om frågan inte berört. Amanda Brihed påpekar att det än en gång är dödsryckningar från medias förlust av makten över medborgarnas tankar:

Det verkar som om det är väldigt svårt för tidningar som Dagens Nyheter att acceptera att en folkrörelse kan växa sig så stark som denna gjorde – utan att där finns någon sorts Mastermind bakom det hela. Utan att ledarna för rörelsen blivit sådär snuskigt stormrika på kuppen. Utan att någon har velat ta betalt för det de sysslat med.

Att skriva att gräsrotslobbying är ”kontroversiell” säger mer om journalistens egna hangups än vad det faktiskt handlar om. All pr söker det här – all marknadskommunikation söker att bli viral. Det är inte konstigare än så. Vi som jobbar med PR är inte själva utan åsikter. Bilden som Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg målar upp blir löjlig i slutänden. Men visst – ska vi spela på de strängarna: Ingrid Carlberg är gift med Pär Nuder. Innebär det att man ska tro mindre på vad hon gräver upp? Inte nödvändigtvis men artikeln i DN vill få människor att tro att vårt engagemang i FRA-frågan beror på helt andra saker än sant engagemang. Det är helt klart problematiskt.

För visst är det så att det går att starta spinn. Att få frågor att lyfta. Men det går inte om det inte finns ett äkta engagemang i botten. Att leverera bilden av att motståndet mot FRA bara handlar om pengar gör mig ledsen – å alla de bloggares vägnar som på sin fritid skrivit och skrivit. Tyvärr verkar artikeln ha en egen beställare – att misstänkliggöra motståndet för att på så sätt rädda ansiktet.

Samtidigt visar artikeln hur integritetsfrågorna skär över alla politiska linjer, över alla gamla hangups: för det kanske är den viktigaste frågan i en modern digital era av kommunikation. Att Svensson sedan inte kan låta bli att separera motståndet visar väl mer att även inom vänstern finns ett gammalt synsätt kvar.

Vidare är det några fel i DN-artikeln. Uttrycket ”bloggbävning” myntades av Blogge Bloggelito. Inget annat. Det som Falkvinge pratar om ett länktåg – kanske inte så snyggt egentligen men i det här fallet kanske nödvändigt.

Uppdatering: Hartman levererar en bredsida. Och jag tycker att han på många sätt har rätt. Mitt i steget berättar sin historia. Det är onekligen en artikel som kommer diskuteras mycket framöver. Dags att bloggarna också lär sig hur ett motspinn fungerar. Rick berättar sin sida av saken och gör en intressant analys av ”svärm”tänkandet (crowdsourcing).

Uppdatering: Drottningen skriver en bra drapa som vänder på hela steken och avslutar med att visa att det handlar om äkta engagemang:

Och nej, det är ingen som har betalat mig för att bli arg idag heller.

Hemliga Morsan skriver också om det och jag funderar över hur Bloggblad i en kommentar hos En liten tant tänker när hon lite guilty by association försöker få det hela till en genderfråga:

Heja tanten!
Jag noterar att det mest verkar vara män som är engagerade här… undrar just varför…

Scaber Nestor kommer att replikera och är en av dem som de två grävande journalisterna pratat med. Framtidstanken är bitsk och noterar att det hela uppenbart handlar om att medierna ser ett behov av att återerövra sin tolkningsöverhöghet. HAX påpekar att det jobb han gjort för Lakomaa+Company inte har med FRA att göra. Och det känns onekligen som om just när det gäller HAX är anklagelsen riktigt kvällstidningsäcklig. Det är en insinuation som helt klart slår hårt mot hans försök med både transparens och ärligt engagemang. Till och med Göran Pettersson, som varit en aktiv företrädare för FRA-lagen, tycker uppenbarligen att artikeln är hårt vinklad:

Bilden som ges är att ett antal idealistiska och naiva medborgare nyttjats av någon okänd kraft vars existens och syften varit okända för de protesterande. Trots att jag anser att hanteringen av FRA-frågan både skadat svensk underrättelsetjänst och försämrat förutsättningarna för skyddet av rikets säkerhet så tror jag inte att det är någon främmande stat som bakom kulisserna har regisserat protesterna.

Det jag dock blir lite förvånad över är att en del bloggare är förvånade över motspinnet. Det är en självklarhet och att det kom nu är inte så konstigt: IPred är igenom, FRA-lagen har blivit visserligen förändrad men ändå klubbats igenom. Regering och FRA-intressenter ser att de vunnit och väljer nu att försöka kväsa motståndet genom att misstänkliggöra det. Det är en taktik som ingen spinndoktor kan låta bli att använda. Fr a är ACTA på väg igenom liksom andra lagar som ska omskära digital kommunikation.

Uppdatering: Om journalisterna och DN tänkt sig att lägga ut ett länkbete så har de verkligen lyckats :). DRF undrar för övrigt varför han inte fått den där lönen som alla verkar ska ha fått.

Uppdatering: Läser nu sent på kvällen Federleys minst sagt märkliga inlägg och känner lite ”WTF”? Själv börjar jag ana att det faktum att jag och Emma och andra inom branschen valde att engagera oss nu ses som ett bevis på att allt är en konspiration. Sorry, men det här börjar faktiskt bli lite surrealistiskt.