Etikettarkiv: demokrati

Några tankar runt framtiden om det som hänt

Efter EU-valet försöker många att förklara vad som hände. Det är fr a SDs framgångar som ska vändas ut och in. Ett antal teser lyfts fram:

  • Maktlösheten hos underklassen. Det bygger på en argumentationslinje att SDs väljare är personer från en underklass som upplever att man är maktlös, man har inget jobb och bor i glesbygd. Frustration och aversion mot eliten innebär att SD blir deras val. Det är säkert så i vissa fall men det är inte vad som visar sig när man tittar på siffrorna. Det finns många SD-are i områden med ganska homogen befolkning och medelhög utbildning. Förklaringen runt att SD-are är lågutbildade arga unga män är en ganska rejäl myt. Att det bara handlar om frustration och missnöje visar inte hela bilden.
  • Motståndet skapar framgång. Det är en populär förklaring från mer konservativa och liberala delar. Vända-ryggen, vuvuzela-konserter med mera har inte hjälpt utan stjälpt. Förutom att det argumentet bygger på synen att yttrandefrihet automatiskt ger rätt att bli lyssnad på så är det ingen som på något sätt kan visa en kausalitet i argumentet. Istället hamrar man in det för att göra det till en sanning. Det finns säkert några som valt att gå att rösta på SD med förklaringen att de fått mycket motstånd men det är knappast något som ensamt gör att någon väljer att rösta på ett visst parti eller att rösta i ett val som man annars skulle valt bort.
  • Media har gett SD för mycket uppmärksamhet. Det kan vara en förklaring men då måste man samtidigt bevisa att all PR är bra PR in absurdum. Självklart har mediernas uppmärksamhet skapat möjlighet för fler att få kännedom om SD men att därmed säga att det skapat väljare är att hoppa över ett antal steg i hur vi människor tar beslut. På samma sätt har självklart medias rapportering om motståndet – och krönikörers (liberala) orerande om att motstånd mot SD handlar om en fara för demokratin – påverkat personer som redan har värderingsgemenskap med SD.

Det jag tror vi kan hitta de starka påverkansfaktorerna i är följande:

  • Att ducka för integrationsdebatten. Det handlar inte om att bjuda in SD i den men att ta den. Det handlar om att från grunden förklara alla människors lika värde, visa med hårda fakta om och om igen på invandringens faktiska värde både på kort och lång sikt respektive skapa plattformar för integration på lika villkor. Integration handlar inte om att förminska något utan skapa förutsättningar för både mottagande land och kommande individ.
  • Den hårdföra antirasismens skuldbeläggande av alla som inte är invandrare. Det här är en av de starkaste drivkrafterna för en hel del: att konstant skuldbelägga vithet driver många in i armarna på SD. En indikation borde varit den oerhört tragiska och fåniga diskussionen om namnet på chokladbollar som i sig visar nivån hos de personer som i söndags röstat på SD.
  • Kålsuparteorin har självklart påverkat många. Om man är skeptisk till invandring och får höra att vänstern är lika ond som de nynazistiska, rasistiska och främlingsfientliga organisationerna så blir det lätt att se dessa som skydd mot det andra onda. Många konservativa och liberaler har gått man ur huse för att förklara att vänstern minsann grundar sig på en ond ideologi. Det man valt att bortse från är att det dels inte finns samma starka band mellan Vänsterpartiet och kommunismen som mellan fascism och SD respektive att vänsterideologi handlar om just ideologiska motsättningar (som lett till onda handlingar) medan fascistisk ideologi handlar om att du som människa anses vara mindre värld beroende på din hudfärg, härkomst eller sexuella läggning. Det är en stor skillnad.
  • Det ”interna” blocktjafset. Jag tror att en av de stora fördelarna SD haft är att de kunnat kryssa lite mellan blocken. Siffror visar att uppåt 40 % av SDs väljare anser att partiet är i mitten av den politiska skalan. Vilket snarast indikerar att det är personer som tröttnat på politikertjafset. Att efter en av de otäckaste valnätterna börja orera om de vanliga motståndarna visade dövhet hos såväl socialdemokrater som moderater. Det är väldigt mycket business as usual oavsett att Löfvén försökte dra en lans.

Några ytterligare möjliga faktorer:

  • F!s framgångar är en radikalisering. Att den sen på många sätt är en positiv framflyttning av frågor om ojämlikhet och genus så är det också för många en skrämmande rörelse. SD står i direkt motsättning till denna: det är ordning och reda.
  • Medias rädsla för att ta ställning. Det finns en nästintill fundamentalistisk objektivitetssträvan fr a inom public service som gjort att SD på många sätt sluppit kritisk granskning.
  • SDs offerkofta. De har varit grymt duktiga på att sätta sig själva som offer: för politiker som inte vill prata med dem, för media som inte vill rapportera om dem. Och när någon pratat med dem eller media ifrågasatt dem så har de valt att inte svara eller nedvärdera försöken som felaktiga. Fult och osannolikt irriterande men i ett läge där man annars kommer få svårigheter att verka någorlunda vettig smart.

Det vi nu kommer att se vilket skrämmer ganska mycket är att partierna kommer att försöka desavouera SD genom att ta deras frågor, göra om dem lite mer demokratiska. Vi kommer inför valet i september få se flera av de befintliga partierna bli mer invandringsskeptiska, ökat intresse för svensk kultur och andra uttryck som man stjäl från SD men gör till sina.

Det kommer innebära att SD måste radikalisera sig eller dö ut. Det har hänt varje gång såna här fenomen uppenbarats. Vi kommer att se en tid av binär radikalisering och där liberalismen tar rejält stryk.

Tyvärr kommer det också innebära att invandrare kommer att råka illa ut – inte så mycket för invandrarfientliga som bland vanligt folk.

Vi kommer se en backlash. Det är en backlash som är den verkliga faran för demokratin.

Debatter är inte automatiskt demokrati. En tanke efter Svelanddebatten

Ibland måste man se att det goda man vill nå i sig själv kan skapa något ont. Jag läser ikapp om gårdagens debatt på Gräv13. Den där Maria Sveland blev inbjuden att sitta i en trevlig panel tillsammans med Täppas Fogelberg, Janne Josefsson, Britt-Marie Mattsson och Robert Aschberg. Den där som slutat med två disparata bilder av vad som egentligen hände.

Som jag skrev på Twitter: i stort känns det som en våg på dammen – och vi ankor tenderar att kvacka väldigt högt så fort ytan krusas. Samtidigt så är vi i en ganska intressant tid när det gäller den offentliga debatten. Nya medier är idag bara ”något fånigt” för en mycket liten del av den journalistiska nomenklaturan. De flesta inser att det är en viktig kanal – och som man inte kan undvika att lyssna och använda.

I grunden verkar det som om Janne Josefsson ville debattera debatterande: att han anser att Sveland helt enkelt inte är demokratisk eftersom hon inte tar alla debatter – och förklarat att man inte behöver ta alla debatter. Sen har diskussionen också famlat in på att det handlar om feminismen i Svelands tappning; vilken Josefsson anser vara fascistisk liksom att diverse personer inom ”manslobbyn” nu vädrat morgonluft eftersom diverse recensenter av Svelands bok ”Hatet” upplevs ge Josefssons ståndpunkt stöd. Sen har vi en grundläggande diskussion om mobbing och härskartekniker. Kolla gärna Emmas försök att samla ihop diskussionen: det är inte helt lätt eftersom den är minst sagt förvirrad. Läs också Bisons genomgång.

När det gäller diskussionen om mobbing och härskartekniker känns det idag som att det tyvärr används om saker som innebär att orden i sig förlorar sin betydelse. Att det dock i det här fallet verkar skett saker som knappast är svåra att se tendenserna i är helt klart. Britt-Marie Mattssons fråga om varför Sveland har pistoler som örhängen (uppdatering: eller om det var om halsen som ett halsband – olika berättelser) är minst sagt märklig liksom de efterslängar som både Täppas och Josefsson ger till både Sveland och exempelvis @mymlan (läs Kjellbergs text). Patetiskt är det.

Hela feminismdiskussionen lämnar jag mest därhän eftersom jag själv kan tycka att Svelands åsikter har vissa drag av Firestone-ism. Men generellt är de bättre än avmagrade genusdirektiv från en statlig myndighet som en hel del av mainstream-feminismen kan upplevas som. Hellre ett rejält fuck off än nåt mjäkigt we shall overcome.

Manslobbyn skulle jag kunna skriva länge om. Det är rätt känt att jag inte direkt är vän med Pär Ström och hans gelikar. De är en patetisk form av misslyckade existenser som skyller sin egen inkompetens på kvinnor. Och jag vidhåller att de dels använder samma sorts argumentationsteknik som nationalister – och ser man i flödet runt diskussionen om Sveland är det många anonyma konton som dyker upp som ofta syns torgföra nationalistiska åsikter. Men det är skitsamma. Självklart ständigt en offerkofta på – vilken nu Josefsson också ikläder sig.

Det jag tycker är en intressant diskussion är det som ändå verkar varit grunden för det hela: är man anti-demokratisk om man väljer att inte ta alla debatter runt sin åsikt? Jag har lite svårt att se att en sån ståndpunkt är något annat än att faktiskt tysta åsikter. Bara för att man har en åsikt och torgför den så är det ingen sjävklarhet att man då måste ställa sig till förfogande för debatter. Åsiktsfrihet är en sak – att debattera är en annan. De är knappast sammankopplade. Att hävda att man måste ta alla debatter och sedan koppla att inte göra det till fascism är en minst sagt märklig logisk kullerbytta av Josefsson. Liksom att det även torgförs som ett problem i Svelands bok av flera recensenter.

Självklart är debatten viktig – utan debatter växer väldigt lite. Men demokrati bygger i grunden på att varje person har rätt att ha en åsikt och lägga sin röst utifrån den. Debatter är ett instrument för att dessa personer ska kunna både stärka, ifrågasätta och i vissa fall förändra sin åsikt. Men ska man då (enligt Josefsson) avkräva varje person i ett demokratiskt samhälle att ta debatten – annars är man odemokratisk? Det innebär i sin tur att varje uttalande om en åsikt är en automatisk inbjudan till debatt. Den som inte ställer upp väljer därmed en odemokratisk väg. Det är ett synnerligen suspekt sätt att både se demokrati, åsiktsfrihet – och innehåller frön av en lätt fascistoid hållning.

I sin förlängning visar sig Svelands Våga-Vägra-Debatten bygga på Ali Esbati som menade att alla debatter med rasister helt enkelt inte är fruktbara. Det är de inte heller. Det demokratiska samtalet handlar om flera andra parametrar än att det alltid måste föras till vilket pris som helst. Det demokratiska samtalet – en debatt bygger på att de som ingår faktiskt lyssnar på den andres argument. Om det inte sker (vilket idag är väldigt väldigt sällan: något som Josefsson själv aldrig följer – en debatt han leder eller deltar i bygger alltid på att hans vinkel är den rätta) så blir debatten inget annat än en sorts upprapning av divergerande åsikter runt ett ämne: ett sorts fäktningsuppvisning eller, ibland underhållande, boxningsmatch. Inget av det är speciellt demokratiskt. Att hävda att debatten i-sig-själv är grundbult för demokratin, när den ibland helt enkelt inte handlar om ett samtal, utan om parallell åsiktsonani, blir i sig själv en fara för demokratin. Det blir en sorts ”allt är gott – vi har debatter”. Det är kanske en större fara för demokratin än att personer som har en åsikt ska tvingas att ta varje debatt.

Så en slutsats är helt enkelt att Josefsson inte är ute efter mer demokrati utan snarare att lägga debatten som instrumentellt värde på ett helt annat plan. Han kopplar viljan att debattera till viljan att ha en åsikt. Åsiktsfrihet i Josefssons syn är detsamma som att alltid vara beredd, eller tvungen att gå in i en debatt. Så Janne Josefsson har helt enkelt fel och är själv den som drar ur micksladden, tystar och söker en mindre demokratisk ordning.

Post #046 i #blogg100

Uppdatering: Täppas Fogelberg försöker försvara sin förra bloggpost och det blir ännu mer patetiskt. Och jag fascineras över hur kommentatorer och andra konstant blandar ihop så många saker i en enda smet när det gäller Sveland. Och kan inte låta bli att fundera om det vore så att hon varit man – skulle det hängts på henne så många olika ansvar som det görs i den här diskussionen?

Uppdatering: Blir inte klokare av Josefssons försvar heller. Plus att det visar att han faktiskt struntar i uppställda dealar runt vad ett samtal ska handla om. Han hade en agenda och den tänkte han tvinga på Sveland.

Uppdatering: Efter den här bloggposten känns det som om Josefsson och Fogelberg borde helt enkelt inse att de är ute och cyklar. Stringent och rakt förklarar @mymlan hur hennes uppfattning av det hela är. Och avslutar med en viktig sak:

Att vara vit man med makt är ett privilegium. Det är på tiden att alla vita män med makt börjar förstå det.

Så avslutar vi det här kacklet i mediadammen med en skön bild.