Taggad: demokrati

Några tankar runt framtiden om det som hänt

Efter EU-valet försöker många att förklara vad som hände. Det är fr a SDs framgångar som ska vändas ut och in. Ett antal teser lyfts fram:

  • Maktlösheten hos underklassen. Det bygger på en argumentationslinje att SDs väljare är personer från en underklass som upplever att man är maktlös, man har inget jobb och bor i glesbygd. Frustration och aversion mot eliten innebär att SD blir deras val. Det är säkert så i vissa fall men det är inte vad som visar sig när man tittar på siffrorna. Det finns många SD-are i områden med ganska homogen befolkning och medelhög utbildning. Förklaringen runt att SD-are är lågutbildade arga unga män är en ganska rejäl myt. Att det bara handlar om frustration och missnöje visar inte hela bilden.
  • Motståndet skapar framgång. Det är en populär förklaring från mer konservativa och liberala delar. Vända-ryggen, vuvuzela-konserter med mera har inte hjälpt utan stjälpt. Förutom att det argumentet bygger på synen att yttrandefrihet automatiskt ger rätt att bli lyssnad på så är det ingen som på något sätt kan visa en kausalitet i argumentet. Istället hamrar man in det för att göra det till en sanning. Det finns säkert några som valt att gå att rösta på SD med förklaringen att de fått mycket motstånd men det är knappast något som ensamt gör att någon väljer att rösta på ett visst parti eller att rösta i ett val som man annars skulle valt bort.
  • Media har gett SD för mycket uppmärksamhet. Det kan vara en förklaring men då måste man samtidigt bevisa att all PR är bra PR in absurdum. Självklart har mediernas uppmärksamhet skapat möjlighet för fler att få kännedom om SD men att därmed säga att det skapat väljare är att hoppa över ett antal steg i hur vi människor tar beslut. På samma sätt har självklart medias rapportering om motståndet – och krönikörers (liberala) orerande om att motstånd mot SD handlar om en fara för demokratin – påverkat personer som redan har värderingsgemenskap med SD.

Det jag tror vi kan hitta de starka påverkansfaktorerna i är följande:

  • Att ducka för integrationsdebatten. Det handlar inte om att bjuda in SD i den men att ta den. Det handlar om att från grunden förklara alla människors lika värde, visa med hårda fakta om och om igen på invandringens faktiska värde både på kort och lång sikt respektive skapa plattformar för integration på lika villkor. Integration handlar inte om att förminska något utan skapa förutsättningar för både mottagande land och kommande individ.
  • Den hårdföra antirasismens skuldbeläggande av alla som inte är invandrare. Det här är en av de starkaste drivkrafterna för en hel del: att konstant skuldbelägga vithet driver många in i armarna på SD. En indikation borde varit den oerhört tragiska och fåniga diskussionen om namnet på chokladbollar som i sig visar nivån hos de personer som i söndags röstat på SD.
  • Kålsuparteorin har självklart påverkat många. Om man är skeptisk till invandring och får höra att vänstern är lika ond som de nynazistiska, rasistiska och främlingsfientliga organisationerna så blir det lätt att se dessa som skydd mot det andra onda. Många konservativa och liberaler har gått man ur huse för att förklara att vänstern minsann grundar sig på en ond ideologi. Det man valt att bortse från är att det dels inte finns samma starka band mellan Vänsterpartiet och kommunismen som mellan fascism och SD respektive att vänsterideologi handlar om just ideologiska motsättningar (som lett till onda handlingar) medan fascistisk ideologi handlar om att du som människa anses vara mindre värld beroende på din hudfärg, härkomst eller sexuella läggning. Det är en stor skillnad.
  • Det ”interna” blocktjafset. Jag tror att en av de stora fördelarna SD haft är att de kunnat kryssa lite mellan blocken. Siffror visar att uppåt 40 % av SDs väljare anser att partiet är i mitten av den politiska skalan. Vilket snarast indikerar att det är personer som tröttnat på politikertjafset. Att efter en av de otäckaste valnätterna börja orera om de vanliga motståndarna visade dövhet hos såväl socialdemokrater som moderater. Det är väldigt mycket business as usual oavsett att Löfvén försökte dra en lans.

Några ytterligare möjliga faktorer:

  • F!s framgångar är en radikalisering. Att den sen på många sätt är en positiv framflyttning av frågor om ojämlikhet och genus så är det också för många en skrämmande rörelse. SD står i direkt motsättning till denna: det är ordning och reda.
  • Medias rädsla för att ta ställning. Det finns en nästintill fundamentalistisk objektivitetssträvan fr a inom public service som gjort att SD på många sätt sluppit kritisk granskning.
  • SDs offerkofta. De har varit grymt duktiga på att sätta sig själva som offer: för politiker som inte vill prata med dem, för media som inte vill rapportera om dem. Och när någon pratat med dem eller media ifrågasatt dem så har de valt att inte svara eller nedvärdera försöken som felaktiga. Fult och osannolikt irriterande men i ett läge där man annars kommer få svårigheter att verka någorlunda vettig smart.

Det vi nu kommer att se vilket skrämmer ganska mycket är att partierna kommer att försöka desavouera SD genom att ta deras frågor, göra om dem lite mer demokratiska. Vi kommer inför valet i september få se flera av de befintliga partierna bli mer invandringsskeptiska, ökat intresse för svensk kultur och andra uttryck som man stjäl från SD men gör till sina.

Det kommer innebära att SD måste radikalisera sig eller dö ut. Det har hänt varje gång såna här fenomen uppenbarats. Vi kommer att se en tid av binär radikalisering och där liberalismen tar rejält stryk.

Tyvärr kommer det också innebära att invandrare kommer att råka illa ut – inte så mycket för invandrarfientliga som bland vanligt folk.

Vi kommer se en backlash. Det är en backlash som är den verkliga faran för demokratin.

Debatter är inte automatiskt demokrati. En tanke efter Svelanddebatten

Ibland måste man se att det goda man vill nå i sig själv kan skapa något ont. Jag läser ikapp om gårdagens debatt på Gräv13. Den där Maria Sveland blev inbjuden att sitta i en trevlig panel tillsammans med Täppas Fogelberg, Janne Josefsson, Britt-Marie Mattsson och Robert Aschberg. Den där som slutat med två disparata bilder av vad som egentligen hände.

Som jag skrev på Twitter: i stort känns det som en våg på dammen – och vi ankor tenderar att kvacka väldigt högt så fort ytan krusas. Samtidigt så är vi i en ganska intressant tid när det gäller den offentliga debatten. Nya medier är idag bara ”något fånigt” för en mycket liten del av den journalistiska nomenklaturan. De flesta inser att det är en viktig kanal – och som man inte kan undvika att lyssna och använda.

I grunden verkar det som om Janne Josefsson ville debattera debatterande: att han anser att Sveland helt enkelt inte är demokratisk eftersom hon inte tar alla debatter – och förklarat att man inte behöver ta alla debatter. Sen har diskussionen också famlat in på att det handlar om feminismen i Svelands tappning; vilken Josefsson anser vara fascistisk liksom att diverse personer inom ”manslobbyn” nu vädrat morgonluft eftersom diverse recensenter av Svelands bok ”Hatet” upplevs ge Josefssons ståndpunkt stöd. Sen har vi en grundläggande diskussion om mobbing och härskartekniker. Kolla gärna Emmas försök att samla ihop diskussionen: det är inte helt lätt eftersom den är minst sagt förvirrad. Läs också Bisons genomgång.

När det gäller diskussionen om mobbing och härskartekniker känns det idag som att det tyvärr används om saker som innebär att orden i sig förlorar sin betydelse. Att det dock i det här fallet verkar skett saker som knappast är svåra att se tendenserna i är helt klart. Britt-Marie Mattssons fråga om varför Sveland har pistoler som örhängen (uppdatering: eller om det var om halsen som ett halsband – olika berättelser) är minst sagt märklig liksom de efterslängar som både Täppas och Josefsson ger till både Sveland och exempelvis @mymlan (läs Kjellbergs text). Patetiskt är det.

Hela feminismdiskussionen lämnar jag mest därhän eftersom jag själv kan tycka att Svelands åsikter har vissa drag av Firestone-ism. Men generellt är de bättre än avmagrade genusdirektiv från en statlig myndighet som en hel del av mainstream-feminismen kan upplevas som. Hellre ett rejält fuck off än nåt mjäkigt we shall overcome.

Manslobbyn skulle jag kunna skriva länge om. Det är rätt känt att jag inte direkt är vän med Pär Ström och hans gelikar. De är en patetisk form av misslyckade existenser som skyller sin egen inkompetens på kvinnor. Och jag vidhåller att de dels använder samma sorts argumentationsteknik som nationalister – och ser man i flödet runt diskussionen om Sveland är det många anonyma konton som dyker upp som ofta syns torgföra nationalistiska åsikter. Men det är skitsamma. Självklart ständigt en offerkofta på – vilken nu Josefsson också ikläder sig.

Det jag tycker är en intressant diskussion är det som ändå verkar varit grunden för det hela: är man anti-demokratisk om man väljer att inte ta alla debatter runt sin åsikt? Jag har lite svårt att se att en sån ståndpunkt är något annat än att faktiskt tysta åsikter. Bara för att man har en åsikt och torgför den så är det ingen sjävklarhet att man då måste ställa sig till förfogande för debatter. Åsiktsfrihet är en sak – att debattera är en annan. De är knappast sammankopplade. Att hävda att man måste ta alla debatter och sedan koppla att inte göra det till fascism är en minst sagt märklig logisk kullerbytta av Josefsson. Liksom att det även torgförs som ett problem i Svelands bok av flera recensenter.

Självklart är debatten viktig – utan debatter växer väldigt lite. Men demokrati bygger i grunden på att varje person har rätt att ha en åsikt och lägga sin röst utifrån den. Debatter är ett instrument för att dessa personer ska kunna både stärka, ifrågasätta och i vissa fall förändra sin åsikt. Men ska man då (enligt Josefsson) avkräva varje person i ett demokratiskt samhälle att ta debatten – annars är man odemokratisk? Det innebär i sin tur att varje uttalande om en åsikt är en automatisk inbjudan till debatt. Den som inte ställer upp väljer därmed en odemokratisk väg. Det är ett synnerligen suspekt sätt att både se demokrati, åsiktsfrihet – och innehåller frön av en lätt fascistoid hållning.

I sin förlängning visar sig Svelands Våga-Vägra-Debatten bygga på Ali Esbati som menade att alla debatter med rasister helt enkelt inte är fruktbara. Det är de inte heller. Det demokratiska samtalet handlar om flera andra parametrar än att det alltid måste föras till vilket pris som helst. Det demokratiska samtalet – en debatt bygger på att de som ingår faktiskt lyssnar på den andres argument. Om det inte sker (vilket idag är väldigt väldigt sällan: något som Josefsson själv aldrig följer – en debatt han leder eller deltar i bygger alltid på att hans vinkel är den rätta) så blir debatten inget annat än en sorts upprapning av divergerande åsikter runt ett ämne: ett sorts fäktningsuppvisning eller, ibland underhållande, boxningsmatch. Inget av det är speciellt demokratiskt. Att hävda att debatten i-sig-själv är grundbult för demokratin, när den ibland helt enkelt inte handlar om ett samtal, utan om parallell åsiktsonani, blir i sig själv en fara för demokratin. Det blir en sorts ”allt är gott – vi har debatter”. Det är kanske en större fara för demokratin än att personer som har en åsikt ska tvingas att ta varje debatt.

Så en slutsats är helt enkelt att Josefsson inte är ute efter mer demokrati utan snarare att lägga debatten som instrumentellt värde på ett helt annat plan. Han kopplar viljan att debattera till viljan att ha en åsikt. Åsiktsfrihet i Josefssons syn är detsamma som att alltid vara beredd, eller tvungen att gå in i en debatt. Så Janne Josefsson har helt enkelt fel och är själv den som drar ur micksladden, tystar och söker en mindre demokratisk ordning.

Post #046 i #blogg100

Uppdatering: Täppas Fogelberg försöker försvara sin förra bloggpost och det blir ännu mer patetiskt. Och jag fascineras över hur kommentatorer och andra konstant blandar ihop så många saker i en enda smet när det gäller Sveland. Och kan inte låta bli att fundera om det vore så att hon varit man – skulle det hängts på henne så många olika ansvar som det görs i den här diskussionen?

Uppdatering: Blir inte klokare av Josefssons försvar heller. Plus att det visar att han faktiskt struntar i uppställda dealar runt vad ett samtal ska handla om. Han hade en agenda och den tänkte han tvinga på Sveland.

Uppdatering: Efter den här bloggposten känns det som om Josefsson och Fogelberg borde helt enkelt inse att de är ute och cyklar. Stringent och rakt förklarar @mymlan hur hennes uppfattning av det hela är. Och avslutar med en viktig sak:

Att vara vit man med makt är ett privilegium. Det är på tiden att alla vita män med makt börjar förstå det.

Så avslutar vi det här kacklet i mediadammen med en skön bild.

Demokrati 2.0 med nya bevekelsegrunder

Reaktionen på att jag valde att gå med i Piratpartiet har varit intressanta. Framförallt de negativa reaktionerna eftersom de visar att det finns en rejäl dos av kommunikation som PP måste göra. Den vanligaste är: ”bara man får fildela och se gratis film så skiter man i resten”. Jag har försökt att förklara ganska ingående varför jag valde den här vägen till slut – och fildelning per se är knappast ens en parameter. Frågan om Internets frihet och tillgången till information liksom individens rätt gentemot mäktiga organisationer är mycket större än torrenter med någon svensk film. ”Piratpartiet vill ta bort upphovsrätten – det är dumt.” är en annan idé som folk fått. Det handlar knappast om att ta bort något utan att förändra. Upphovsrätt handlar dels inte om att äga och immateriell rätt är i sin grund ganska svårhanterlig och i en situation där immaterialrätt och upphovsrätt dels blandas ihop och dels utmanas av helt nya tekniska lösningar som i sin tur förändrat värderingslandskapet så blir det ännu märkligare att hålla fast vid något som skapades i en helt annan kontext.

Den mest intressanta reaktionen och det påstående som kanske är både mest förståeligt och samtidigt viktigt att hantera är: ”Piratpartiet är ett enfråge-parti. Resten skiter man i.” Det finns riktigt intressanta aspekter på det:

1. Även om det kan ses som en fråga: frihet på Internet, tillgänglighet och förändringar i hur informationen hanteras så är det en fråga som påverkar hela samhället. Det är också en fråga som överförd kan adderas på alla andra delar i samhället: om vi söker en frihet för information, individens rätt till sin egen data osv. så påverkar det varje del av ett samhälle där individen ingår. Integriteten, kunskapen och kulturen utifrån ett individperspektiv istället för ett kollektiv är en stötesten och en grundsten som fler partier borde hantera innan man börjar diskutera försvarsbudget. Samtidigt är argumentet ett felslut när man jämför de frågor som Piratpartiet driver med att hantera sjukvårdskris eller diskutera arbetslöshet. Den fråga som PP framförallt driver är en systemfråga medan de andra handlar om tillämpningar.

2. I principprogrammet och vidare så finns det embryon till nästa steg för PP. En bredare del för tillämpningspolitik som påverkas av själva systempolitiken. Men det intressanta ligger i att Piratpartiet på många sätt är starten på något som kan ses som en ny politisk värld. Som inte bygger på att en riktning ska söka efter monopol på världsbilden eller ha svar på varje tänkbar tillämpning. Piratpartiet kommer ur ett begynnande nätverkssamhälle där också politiken behöver förändras, sättet som politik bedrivs. Det gamla sättet att se politik (och som åsikten om att enfrågepartier är dåliga) bygger på en demokratiserad diktatur. Demokrati är en form av (i teorin) jämställd kamp om tolkningsföreträde och den som vinner har därmed en (under sin valperiod) oinskränkt makt att tillämpa en politik. Det innebär att systemfrågor och tillämpningsfrågor ofta sätts i samma nivå. Det är inte så konstigt: demokrati 1.0 om jag får vara lite skojig kommer ur diktaturen. Även om du skapar något annat så får det alltid färg av vad det kommer ur och det politiska system som vi har idag färgas helt enkelt av det tidigare systemet där några få genom födsel, meritokrati eller vapenmakt hade oinskränkt rätt att bygga samhället efter sitt system. En utveckling ur det som kommer innan innebär alltid att detta försvagas. Demokrati 2.0 blir därmed något annat. Vilket framförallt bygger på nätverket och att det inte finns ett egenvärde i att ha egen oinskränkt makt. Det är för mig en av de saker som gör att Piratpartiet blir spännande – även om det är en tidig början, ett embryo som kommer att behöva gå in i de vanliga strukturerna så är det en del som oundvikligt kommer att finnas med i en övergång. Det finns inget som säger att det yttersta målet för Piratpartiet är att få en majoritet i beslutande organ. Det handlar om att driva en förändring och en utveckling. Tillsammans med dem som vill åt samma håll snarare än bara själv.

Så för min del är inte ”enfrågepartiet” ett problem (längre). Självklart finns det massor med olika åsikter i ett parti som PP. Och personer som har olika bevekelsegrunder att gå med. Men mina är de här.

Post #030 i #blogg100

Cirkus Assange

Cirkus bygger på att slippa verkligheten en stund. Med halsbrytande konster, exotiska djur och roliga clowner. Ett opium för folket: när romarna byggde sin cirkus handlade det om att skapa blodsspillan för folket att roa sig med.

Den cirkus som de senaste åren utspelat sig på bästa sändningstid med allt som kan underhålla: sex, Robin Hood-figur, gömda faror och konstant möjlighet för vissa element att engagera sig mot något känns ganska oroväckande. Cirkus Assange.

Soppan runt Julian Assange, de konstant uppskjutna förhören om påstådda sexuella övergrepp (enligt juridiskt synsätt möjliga att betrakta som våldtäkt), uttalanden från politiker och journalister som tar sig absurda uttryck oavsett vilken sida man ställer sig på. Det är antingen att Assange är ett fegt kräk (som både Oisin Cantwell hävt ur sig liksom @goranhagglund förklarat när det blev klart att Assange fick asyl i Ecuador) eller så är det högljudda jubel över Ecuadors ”mod” och ”vilja att skydda pressfriheten” (det senare onekligen ironi på hög nivå). Idag skriver två journalister en minst sagt märklig sak på DN Debatt där man anser att ”statsfeminismen” styr svenskt rättsväsende – ett uttryck som vanligtvis återfinns bland Sverigedemokrater och liknande galningar. Tyvärr hjälper inte sansade genomgångar av det juridiska när blindheten och foliehattarna tryckts ned över ögonen. Samtidigt blir det nästintill löjeväckande att en åklagare från Sverige inte kan se till att lösa de logistiska problemen med att åka till London.

Jag har tidigare i den här soppan menat att Wikileaks förlorar på att välja att låta Assange bli detsamma som organisationen. Det är ett grymt exempel på hur ”founder’s disease” kan totalt lamslå en organisation. Tyvärr fortsätter man med det vilket gör att hur mycket jag än önskar att Anna Troberg har rätt i sin fantastiskt balanserade artikel så urholkas trovärdigheten konstant för Wikileaks. Istället för att separera de saker som Julian Assange påstås gjort från det arbete, och de reella hot som amerikanska intressen de facto ställer mot organisationen Wikileaks spelar de dessa i händerna genom att låta Assange och Wikileaks öden bli helt sammankopplade. Genom att också hantera den information de fått från andra som ”sin” och söka total kontroll över densamma skapar en bild av en organisation vars demokratiska ideal i bästa fall är synnerligen prosaiskt, i värsta fall större avsaknad av det.

Det finns en i grunden otäck rörelse i det här – där själva grundhändelsen inte anses vara tillräckligt intressant. De två kvinnor som det handlar om har fått löpa gatlopp, blivit mordhotade, anklagade för att vara CIA-konspiratörer och i sitt val av juridisk talesperson gjort ett misstag. Perspektivet av brottsoffers rätt blir snarare att de (i de fall de bara inte ses som konspiratörer) blir collateral damage – värda att offras för det större goda. Att de har rätt att anklaga en person och få sin sak prövad väger lätt. Samtidigt är det skrämmande när ledande politiker och företrädare verkar mena att asylrätten och länders diplomatiska suveränitet väger lätt just i det här fallet: oavsett vad man tycker om Ecuador så är hot om att uppväga ambassadens immunitet och uttryck för att deras val inte är rätt oroväckande. Generellt rimmar det illa att ifrågasätta andra länders asylbeslut oavsett om de sedan riktar bredsidor mot vad de anser vara västvärldens koppelgående med amerikanska intressen.

Det hela är en cirkus som rör sig runt Assange där han gudomliggörs av vissa och demoniseras av andra. Ett binärt diskussionsklimat som inte bara glömmer bort grundläggande civiliserad rätt utan också glömmer bort de personer som skapat möjligheterna till Wikileaks, exempelvis Bradley Manning vars mod att kopiera allt det material som gjort Wikileaks till vad det var. Farsen som orkestreras av båda sidor gör att hela whistleblower-utvecklingen går i stå och myndigheter, företag och organisationer som vill hålla information hemlig kan bygga högre murar, bättre skydd utan att bli utmanade.

För många år sedan skrev Neil Postman ”Cosmetology has replaced ideology” som en dystopisk framtidsvision om medias sätt att hantera politik. Den känns inte långt borta i det här fallet där personifieringen fått stå framför de många gånger viktiga ideologiska avslöjanden som Wikileaks kan göra. Det är mycket tråkigt.

Uppdatering:  Det är onekligen intressant att Assange väljer att inte alls beröra vad själva frågan handlar om när han gör ett uttalande från Ecuadors ambassad. Det hela bygger på en strategi där storyn baserar sig på att USA ger sig på Wikileaks och att det är ett krig mot whistleblower-sajter. Ett smart sätt att byta fokus och rikta bort strålkastaren från själva grundfrågan: anklagelser om våldtäkt.

Uppdatering: @hax gör en lång genomgång och kommer fram till att Wikileaks borde se till att få sexanklagelserna ur vägen: som jag förstår honom genom att gå svenskt rättsväsende tillmötes, eftersom det är större frågor som är viktigare runt affären. Jag är dock generellt fundersam om det ens kommer att räcka: i hela den här affären har Wikileaks valt att blanda ihop de anklagelserna med den stora frågan – eftersom Assange helt enkelt inte verkar vara möjlig att frånkoppla från organisationen. Idag är det så oerhört fastlåsta positioner där både Assange, Wikileaks, Sverige, Storbritannien och Assange-tillskyndare grävt ner sig i skyttegravar och satsat både cred och tid på sin ståndpunkt.

UD gör också ett uttalande på sin blogg som fastslår vilka principer som gäller vid en utlämning.

Revolution och demokrati är inte samma sak

Visserligen kan jag ibland, delvis för att provocera och delvis för att utmana comme il faut-tanken, säga att upplyst despoti nog kan vara den bästa styresformen. Men det är mer skämt än allvar. Diktaturer är skit. Demokrati är den minst dåliga styresformen vi har. ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla andra.” som Churchill ska ha sagt.

Det jag dock kan uppleva är att det finns en syn där demokrati är en sorts automatisk efterföljd av ett uppror. I alla revolutioner som nu sker i norra Afrika och som sprider sig till andra arabiska diktaturer och pseudodemokratier så finns det i västliga medier, och framförallt i svenska medier, ett mått av enögdhet: eftersom folk gör uppror så är det bra – och allt kommer att bli bättre efter det. ”Demokratiska krafter” är ett ord som ofta används men som jag kan fundera över hur mycket man verkligen vet om det? En ”demokratisk revolution” är i sig en motsägelse. En diktaturs pendang är inte nödvändigtvis demokrati utan kan lika gärna handla om en annan diktatur.

Jag tycker att det finns en viss oro i vad som sker. Islamism som politisk rörelse har mycket lite med demokrati att göra (precis som alla andra rörelser som bygger på en övergripande idé, en tes och ett statiskt ramverk). Så fort en tro, eller en politisk tes ska elaboreras till styrelseskick så går det mot demokratins grundläggande dynamiska natur. Det är starka sådana rörelser som rör sig i de folkliga upproren, där tron, idén och teser är starka: islamism är inte värre än någon annan men och att tro på islamistisk demokrati är märkligt.

Demokrati är något som man varje dag måste vinna. En ”demokratisk kraft” är det först när de lyckats att införa demokrati. Innan dess är det i princip bara en opposition som kan vara minst lika icke-demokratisk som det som man opponerar sig mot. Jag tror att vi måste inse att det mest vettiga förhållningssättet ibland är det krassa: att revolutioner inte automatiskt leder till en bättre tid, ett bättre och friare klimat för människor.