Disciplinnämnder och regler. Det är väl ändå ett känt faktum att det i amatördrivna regelverksämbeten ofta sitter en smula felnavlade personer med en rent sjuklig form av patos för att regler är heliga och kontexter är ointressanta. Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd borde få avsked direkt efter att beslutat att bötfälla ÖIS för en banderoll om Dawit Isaak.

På tåget ner till Stockholm satt vi ett gäng äldre män (jag var yngst faktiskt) och pratade unga och idrott, och alla var relativt överens om att ett av problemen fr a i större lagidrotter är att det är föräldradrivet. Tyvärr är det väl så att många gånger följer sporten en sorts engagemangslinje och även de som sitter i högre instanser är inte nödvändigtvis kompetenta att ta de beslut de blir satta att ta – utan de får sina platser på grund av långt och troget engagemang.

Tyvärr verkar det inte ens vara bättre i den allra högsta toppen.

Att döma ut böter för att supportrar väljer att visa en harmlös men viktig banderoll om Dawit på en fotbollsplan måste betecknas som en riktig pr-flopp. Och öppet mål  för Thomas Mattson och Expressen.

Vän av ordning (de brukar för övrigt sitta i liknande disciplinnämnder och skita på sig av lycka när de får döma ut straff) kan då säga att “jamen då ska ju Sverigedemokrater, Socialistiska Partiet och Befria Alla Bävrar också få ha sina banderoller”. Eh, nej. För det handlar om att se en kontext och förstå att analysera vad som faktiskt står och vad frågan handlar om. I det här fallet handlar det om en person som är fängslad sedan många år på grunder som går emot alla de demokratiska principer som Sverige (och förhoppningsvis Svenska Fotbollsförbundet) står för. Det är något helt annat än om en del mentala kalhyggen vill skyffla upp SD-banderoller på Saxträsk divison fem-match. Det handlar om att som sport stå upp för de grundläggande mänskliga rättigheter vi alla kommit överens om.

Fan vet men det känns som om vissa inom fotbolls-Sverige nickat för många bollar.

Ps. Att 2009 fortfarande ha en fax som främsta och viktigaste kommunikationsmedel känns… modernt. Ds.

Etiketter:böter, Dawit Isaak, demokrati, disciplin, fotboll, idrott

Jag kan inte för mitt liv uppamma något engagemang i det och jag blir faktiskt mest irriterad när jag läser om att mina farhågor, mina åsikter då jag en gång var en del av kyrkan besannas värre än vanligt.

Först och främst. Ett demokratiskt val måste på nåt sätt ha en någorlunda andel av väljare för att faktiskt vara demokratiskt. I samband med EU-valet ifrågasätts dess giltighet då det ligger under 50 % av de röstberättigande. Kyrkovalet renderade 2005 12 % valdeltagande. Ursäkta mig men – är det ens någon mening att prata om demokrati i det sammanhanget? De senaste 75 åren har valdeltagandet i kyrkovalet aldrig varit mer än 25 % av röstberättigade:

Kyrkovalet kostar stora pengar: 156 miljoner kronor. Det är cirka 800 000 som röstar av de 6,7 miljoner medlemmar som kyrkan har.  Det berör väldigt få. Skillnaderna mellan de som ska väljas in är miniskula. Värdet av att dra igång en valapparat är knappast mätbart. Kyrkan som kommunikatör är usel. TV-reklam om kyrkovalet bygger på en kampanj om bön. Kan ingen slå den som plannat det i huvudet?

Problemet är att kyrkan inte är en organisation som kan styras av politiker. Det är ologiskt för människor och det finns inga som helst incitament för att välja politiker som ska styra en organisation som handlar om tro, om passageriter och som i sin tur är delad mellan klerikalitet och politiska beslut. Politikerna försöker ständigt påverka det teologiska innehållet samtidigt som diverse ämbetsbärare blir politiker för att styra de frågor som den politiska delen av kyrkan styr. Det är en mashup istället för klara gränssnitt – och det hela blir snarare en jävla röra.

Idag har en del förklarat att det är “mitt” (det är ett generellt upprop men ju självklart riktat mot mig som fortfarande medlem och därmed röstberättigad) ansvar att rösta i kyrkovalet för att hålla Sverigedemokraterna utanför kyrkopolitiken. Jag menar att ett sånt upprop är felaktigt. Två olika vinklar gör det till både illavarande och icke-strategiskt upprop:

• Precis som när det gäller Aftonbladets vägran att ta in politisk reklam från SD medan resten av partierna (däribland Vänsterpartiet med sina många hårdföra kommunister och leninister) får köpa sig annonsplats, (vilket är principiellt¹ upp till den som äger mediet, men demokratiskt  minst sagt en smula skralt) så är det enligt mig odemokratiskt att driva på folk att rösta i ett val bara för att några personer inte ska få vara med i beslutandeställning. Om man som parti vill hålla SD stången borde man väl se till att man har så pass intressanta erbjudanden och fr a lägga rejält med krut på att kommunicera det istället för att få en massa vanligtvis demokratiskt sinnade och intelligenta personer att förklara att man ska använda sin demokratiska rättighet i kyrkovalet till att hålla ett parti utanför? Själv tycker jag SDs politik är fullkomligt uppåt väggarna och de har inget vettigt att säga i min bok: men de har rätt att säga det och rätt att – om de får människor att rösta på dem – sitta i vilka jävla fullmäktige och nämnder som helst. Problemet för kyrkan är inte SD – det är att de politiska partierna som redan sitter där inte gör sitt jobb och det jag tidigare skrev: att det inte finns incitament för ett högt valdeltagande nog för att på normal väg undvika SDs idiotier.
• Själv tycker jag det vore bra om SD kom in i olika politiska finrum. För det innebär att de tappar sitt starkaste varumärkesvärde: att inte få vara med och att vara outsider. Jag vet inte en enda kommun där partiet fått plats i fullmäktige där de faktiskt fått speciellt mycket plats, i de flesta har de snarare försvunnit från agendan genom att de nu får ta ansvar för realpolitiken.²Vilket innebär att man måste kunna räkna och läsa³. Det är samma sak som gäller för kyrkovalet. Problemet är bara att det är väldigt många som sitter för andra partier som har samma problem. Så visst kan oron vara befogad: om SD råkar få till några fullmäktigeledamöter som har ett par hjärnceller intakta kan det bli knivigt för övriga av de politiska partierna. SDs förhoppning om att kunna slå undan benen på samkönade äktenskap och liknande är knappast hotande – Svenska kyrkan kommer aldrig att lyckas besluta sig om det ändå. Se bara på kvinnoprästfrågan: som princip är den löst men praktiskt så får kvinnor som bär kragen fortfarande kämpa och blir sedda som B-laget. Så chansen att SD på något sätt får något inflytande i kyrkan är liten: och deras åsiktspaket är tyvärr inte långt från åsikterna hos många svartrockar inom kyrkans ämbete.

Och när jag läser sånt här dravel från Irene Gustafsson, sosse inom kyrkopolitiken blir jag bara än mer övertygad om att kyrkan och politik inte har ett skit med varandra att göra. För de enda partierna som faktiskt vågar titta på en möjlig framtidens kyrka är de som är politiskt obundna: det är det mest logiska för en organisation som kyrkan. Att driva en i det närmaste förtalskampanj mot POSK och andra partier som vill ha en kyrka som är kyrka och inte en nästan-statlig-gudomsinstitution visar hur illa det är ställt. Elitism bygger på att stänga ute och det är precis vad både Irene Gustafsson och andra väljer att föra fram som ett viktigt argument för att rösta i kyrkovalet om några timmar. Folkkyrka är inte något som skapas genom demokratiska val⁴ – det är vad kyrkan är: ecclesia – där människor samlas i bön och tro. Det vore bra om politiker som ska sitta i kyrkan kanske läste bibeln och tog lite exegetiska kunskaper innan de uttalar sig.

Att Mona Sahlin skiter i kyrkovalet och grattar sin kompis Bindefeld tycker jag är ett gott val. Och det konstigaste är inte att kyrkominister Adelsohn väljer att vara på samma fest – det är att det finns en “kyrkominister”: senast jag kollade så var Svenska kyrkan inte längre en statskyrka… Om vi ska ha en kyrkominister tycker jag vi ska ha en bloggosfärsminister. Och en WoW-minister. Allra minst.

DTs ledare sätter fingret på det:

Kyrkan och staten separerade för nio år sedan. Det är dags att fullborda skilsmässan.

Själv har jag gjort mitt val. Det är ett val som är en logisk följd av det här men också har jag insett att det är nödvändigt – men för mig väldigt stort och faktiskt ändå svårt:

jag kommer att gå ur Svenska kyrkan.

1. Åsa Linderborg är för övrigt en person som de senaste veckorna uppvisat en så fascinerande frånvaro av logik och konsistens att det här blir roande [↩]
2. och tyvärr måste jag säga att mina farhågor när det gäller Piratpartiet besannats i det här fallet: realitetens politiska harvande drar tänderna ur såväl tigrar (pp) som hyenor (sd) [↩]
3. Och jag tycker det är roande att diverse kulturpersonligheter gärna drar en lans för alla gamla maoisters rätt att tycka samma sak som nazister men om någon varit nazist så är det fy fy… [↩]
4. det är sjukt roande att POSK och exempelvis Martin Garlöv anklagas för att vara högkyrklig: jag garvade högt [↩]

Etiketter:demokrati, folkkyrka, Irene Gustafsson, kyrkan, kyrkopolitik, kyrkovalet, Martin Garlöv, Mona Sahlin, Piratpartiet, politiska partier, POSK, SD, statlig inblandning, Sverigedemokraterna

Jag fick ungefär förväntade reaktioner på min postning från inatt:

• några som inte ens försökt förstå vad jag skrev och började orera om att det inte går att jämföra
• att jag skulle hålla käften eftersom jag inte varit där och levt i Iran¹
• några som gillade det och förstod att jag inte motsatte mig men ville balansera bilden
• några som drev endast sin egen agenda
• få läsare eftersom det är midsommarhelg

För att försöka göra en bild av mitt argument:

1. En stor del av  anser att en viss färg är röd. De flesta människor ser och har lärt sig att det är rött.
2. Några menar dock att det är en blå färg. De anser att det inte är sant att det är en röd färg.
3. De som anser att det är en röd färg hävdar att de som anser att den är blå måste underordna sig och tycka som alla andra.
4. De som anser att färgen är blå blir till slut provocerade och börjar mer och mer våldsamt protestera mot förtrycket av dem och deras åsikt och önskan om att se färgen som blå.
5. Till slut är protesterna så pass allvarliga att de som anser att rött är rätt väljer att slå tillbaka med våld.
6. (egentligen är färgen lila… ;))

Sorry för #6. kunde inte låta bli :).

Nå! De med den blåa färgen kan vara protestanter i Iran, EU-motståndare i Göteborg, ANC-anhängare för tjugofem år sen i Sydafrika, anhängare till en viss kandidat i Ukraina, kinesiska dissidenter i Beijing för tjugo år sen osv osv. I grunden handlar det om samma process och utgångspunkten är alltid i dens öga som protesterar, demonstrerar eller agiterar – vad ser den, hur tolkar han/hon världen omkring sig. Det kan vara hur jävla flängt som helst – men det är en verklighet för honom eller henne. Det innebär inte att det alltid är rätt, eller alltid är fel. Allt beror på kontexten: personligen så tycker jag Göteborgskravallerna var överdrivna men trots allt så förstår jag varför de skedde eftersom jag förstår hur den världsbild ser ut som Svarta Blocket, AFA och liknande grupper äger. På samma sätt som att det knappast är svårt att förstå hur den stora förväntan som byggts upp i samband med det iranska valet totalt vänds om i vrede när det visar sig att något inte står rätt till, när misstankarna om att ens röst, möjligheten till någon sorts förändring eller åtminstone ett ärligt uttryck för ett någorlunda normalt liv försvinner genom maktens fuskande. Samtidigt är det inte helt svårt att se varför en regim, särskilt med synnerligen totalitära drag, väljer att slutligen slå tillbaka för att bevara lugnet och undvika förstörelse.

Med ett öga har jag följt Twitter och bloggarna runt Iran under dagen och noterat ett minst sagt ökad spiral av ivrighet att vara mest engagerad: något som kan dra iväg med människor och göra att man slutar tänka kritiskt. Engagemang är bra men åter igen: get the facts right. Twitter är inte en filtrerad kanal. Allt är inte verifierat och sant.

För att citera Cory Doctorows postning Cyberwar guide for Iran elections²:

Please remember that this is about the future of the Iranian people, while it might be exciting to get caught up in the flow of participating in a new meme, do not lose sight of what this is really about.

Iranska parlamentets talman – för ja, oavsett vad vi tycker så är det någon sorts demokratisk fernissa (journalister förhindras att arbeta, fängslas och människor får inte berätta – glöm att det kan ses som en demokrati) i Iran – gör ett uttalande som kanske är modigt där han påpekar att bara för att människor protesterar så innebär det inte att de automatiskt är huliganer. Kanske borde de som anser att jag är ute och cyklar fundera över det en stund. Fr a inse att genom det som nu händer i Väktarrådet där viktiga personer nu går emot Khamenei innebär att protesterna är på väg att lyckas – respektive att de inser att det är ett realpolitiskt självmord att växla upp våldet mot demonstranterna. Frågan är – kommer de som protesterar förstå att växla ner våldet för att skapa svängrum för de mer liberala krafterna? Och samtidigt är det oroande att de som har hög grad av ingång i protesterna är Folkets mujahedin som knappast tillhör de mest demokratiskt intresserade grupperna i världshistorien.

Huffington Post har ett antal bloggar som konstant diskuterar runt de aktuella händelserna³ och Charlotte Safavi sätter fingret på vad man hoppas att protesterna började som och fortsätter vara:

I care less about the actual candidates. Between Mahmoud Ahmadinejad and Hossein Mousavi, Mousavi is clearly the lesser of two evils. What we really need is for the axis to shift. It is moving.

”Are the Iranians still rioting?” asks my ten-year-old boy when he gets home from school the next day.

”Protesting, darling,” I reply.

”Well, did they get rid of I’m a Dinner Jacket?”

”No, and they may not. But they’re finally standing up for their rights and that’s what really counts.”

I may not be wearing green, but my eyes are flashing it. Green is the Color of Growth.

1. jag ska skriva en postning om ”Håll-käftenargumentation” någon gång [↩]
2. tipsen kommer härifrån [↩]
3. fast Jordaniens drottning Noor, som är stående bloggar i HuffPost uttalar sig inte om detta [↩]

Etiketter:Cory Doctorow, demokrati, Huffington Post, Iran, process, protester, Twitter

Den sista dagen nu. Det hettar till. Piratpartister i alla åldrar åker runt med valsedlar, personer från precis alla olika traditionella –ismer, och byter ut sina avatarer mot bilder “Rösta på Piratpartiet”: trad.media oroar sig för att “man inte lämnar sin dator” – knappast. Och Jan Guillou försöker att argumentera på ett sätt som bara Guillou kan mot Piratpartiet, ett tecken på en våldsam desperation från IFPI och andra rättighetsorganisationer (Guillou har ju sannerligen bytt sida sedan IB-tiden),  så inser man att det som sker nu är historiskt. Det är ett val som de traditionella partierna rätt mycket trodde de skulle kunna köra med låg växel – valintresset har aldrig varit speciellt högt. Så dyker dels Piratpartiet upp. Och Twitter visar sig vara en stark pådrivare av Gudrun Schymans personvalskampanj – och i slutminuten kommer den mest oväntade välgöraren in och ger FI en mille. Isobel går ut med att förklara att hon röstar på Piratpartiet och fler och fler förklarar vad man tänker rösta på. Något som aldrig tidigare hänt – valtransparensen är stor. För frågan som Piratpartiet äger, som några få moderater, en del miljöpartister och vänsterpartister tar upp överskuggar och engagerar.

Jag anar att vi kommer få se en gråtande Ella Bohlin som anklagar kreti och pleti för att inte förstått hur bra hon är. Jag gissar att Mona, Fredrik och övriga kommer förklara att demokratin är död eftersom så många valt att rösta på ett “enfrågeparti”. Jag hoppas att vi får se Centern välja en integritetsväg framöver och därmed göra behovet av Piratpartiet mindre. För det är just det som är det nya den här gången är det oerhört många som helt enkelt struntar i att Piratpartiet inte kommer att diskutera jordbruksfrågor, intereuropeiska momsfrågor eller liknande: för frågan som alla andra partier har valt att förråda – frihet, rätt till personlig integritet och att våga ta ett nytt grepp över upphovsrätten – är viktig. Det handlar om Internets framtid, det handlar om vår och våra barns framtid. Som Staffan Heimersson skriver:

Jag röstade på Piratpartiet därför att, inte trots att, det är ett enfrågeparti. En fråga, en enda, räcker för mig de kommande fem åren i Bryssel och Strasbourg. Frågan är: Internets frihet och vår personliga integritet.

Partistrategerna har inte förstått magnituden i den här frågan helt enkelt. Den har fastnat i fildelningsdebatten, något som Guillou visar klart och koncist när han gråter över att författare plötsligt ska bli fildelade. Samtidigt som bokförsäljningen aldrig gått så bra som nu. Konstant kommer siffror som visar att det inte alls finns kopplingar mellan försäljning och fildelning respektive att återigen: frågan är mycket större än The Pirate Bay.

Det vi ser idag är också döden för den gamla nomenklaturan – härifrån finns ingen återvändo. Svensk politik har från och med idag förändrats i grunden. Människor har insett att genom sina bloggar, sina sociala nätverk och sitt eget engagemang faktiskt har en röst, en rätt att driva opinion och möjlighet att sätta sin fråga i centrum.

Så självklart uppmanar jag alla att gå och rösta. Men stanna inte där: inse att varje digital kanal ni har är en potentiell opinionskanal. Där du är den som styr och sätter agendan. Politikerna har insett att det är dags att lyssna.

Själv går jag och röstar på Piratpartiet. I vallokal. Med kavaj, med den här känslan av demokratisk yrsel och förklarar för mina barn hur viktig demokrati är. För det är frihetens möjlighet.

Etiketter:Centerpartiet, demokrati, Ella Bohlin, engagemang, EU-valet, frihet, historia, Jan Guillou, opinion, personlig integritet, Piratpartiet, piratpartister, sociala medier, Staffan Heimersson, val

Jag är fascinerad över att det är så många som inte förstår att Piratpartiet aldrig kunnat skapa sin ställning i svensk politik utan digitala plattformar och sociala medier. Och att de de facto också väljer att bli “fångna” av dem eftersom de inte kan välja någon annan väg.

Verktygen som de valt att använda är helt enkelt genomdemokratiserade – tillgången till internet och datorer är extremt hög i Sverige: närmare 90 % har på något sätt tillgång till internet. Vem som helst kan starta en blogg, ett twitterkonto osv. Piratpartiet har valt att konversera, diskutera och länka. De har jobbat med den sociala medie-logiken och på så sätt lyckats att sidsteppa den traditionella mediestrukturen.

När de nu kommer att behöva bevisa att de menar vad de sagt, när de nu kommer att ställas inför en mängd frågor som både direkt och indirekt påverkas av den grundläggande fråga om integritet, människans frihet och yttranderätt måste de välja att använda samma logik. Ingen kommer att tillåta att de blir ett traditionellt parti där frågor diskuteras internt. De kommer att behöva de bloggar, de mikrobloggar som fört fram deras budskap fortsättningsvis. De har förutom att ha en mängd mycket viktiga bloggare på sin sida också möjligheten att jobba mycket med onlinevideo, med Facebook etc. Och det som politikerna inte förstår är att EU-valet kommer vara ett sökmotorsval: den som får högst träffar kommer att vinna.

Svaret är rätt enkelt: det handlar om att aggreggera sin närvaro.

Den sociala medielogiken som de använt sig av bygger fr a på crowdsourcing (jag hatar ordet “svärmteknik” – det låter så insektigt. Crowd är en grupp företrädesvis människor: att prata svärmar innebär att man nedvärdera de fantastiska möjligheterna som crowdsourcing handlar om genom att mena att det handlar om något sorts styrt beteende som hos en svärm). Piratpartiet kommer att vara tvungna att fråga sina väljare och andra om alla frågor. Annars kommer de inte bli trovärdiga eller speciellt långlivade. Genom att använda sig av såväl kvantitativ som kvalitativ crowdsourcing kommer alla frågor vara genomlysta och förberedda.

En del menar att crowdsourcing är rena polska riksdagen. Det är bullshit. Dels för att crowdsourcing handlar om att alla kan vara med och vara delaktiga, inte bara de som är valda att tycka till. Polska riksdagar handlar om tjafs mellan personer som är valda och där deras egentligen intresse handlar om att vara traditionella politiker. För Piratpartiet är det extremt viktigt att ingen tvivlar på deras transparens.

En del politiker verkar vilja mena att Piratpartiet inte kommer att granskas (till skillnad mot dem själva antar jag). Det är samma märkliga argumentation som finns runt Obama – där en del (journalister) verkar mena att Obama inte blivit genomlyst. Att ens fundera i sådana banor visar att man a) inte förståt sociala medier alls b) har en agenda som ska förhindra nedmonteringen av medierna som ensamma granskare. För Piratpartiet kommer att bli granskat oerhört starkt; av hundratals bloggar som är politiskt intresserade. Av medier, av människor, av medlemmar.

Det finns inget annat val för PP.

Uppdatering: Läs Marys långa och oerhört intressanta post i ämnet. Och Rudolfs kärleksförklaring till internet är klart en motbild mot kabel-TV-internet.

Etiketter:demokrati, gammelmedia, gammelpolitik, sociala medier, teknikförändring

Jag insåg idag, när jag läste en tweet från Kent Persson och läste hans Newsmill-artikel, att Piratpartiet är ungefär för politiken vad sociala medier varit för gammelmedia: något nytt, något man måste försöka kväsa, något som inte går att sätta in i det gamla traditionella strukturerna. För det är oerhört intressant och faktiskt lite stötande när man får läsa Kent Perssons ord om vad som är viktigt:

På frågor om stora politiska ämnen som euron, jobben, ekonomin, jordbruk, miljö och fredsfrågor är svaret att piratpartiet inte har någon uppfattning.

För enligt Kent Persson är integritetsfrågan inte någon stor fråga. Det fascinerar mig att så många, oftast annars genomtänkta och smarta personer, är beredda att sälja ut integritetsfrågan för vård, omsorg och skola-frågor: det som är det traditionellas vanligaste frågor. Saker som frihet, integritet och yttrandefrihet tar man som så självklart att de uppenbarligen blivit icke-frågor för traditionella politiker.

Eller vi kanske ska kalla det “gammelpolitik” – precis som traditionella medier fick bli gammelmedia. Det är precis samma saker som händer: Perssons uppmaning om att PP ska “granskas” och ge svar på vad de anser om euron, om jordgubbarnas storlek och om de väljer röd, blå eller grön sida är mycket viktigare än att för moderaten Persson inse att PPs framgång handlar om att människor är trötta på att han och hans gelikar säljer ut grundläggande mänskliga rättigheter till storföretagen, för terrorrädslan och för att inte förlora kontrollen över tanken hos människor.

Kent Persson och många fler kommer att följa efter och begära att Engström, Falkvinge och andra PP-företrädare ska svara på var de står i “de stora frågorna” är att försöka slå undan benen på en politisk rörelse som är på riktigt en gräsrotsrörelse, ett mikroengagemang på samma sätt som Obama valde att öppna för, en ny politik som de gamla strukturerna inte kan härbärgera. Så man väljer att försöka detronisera den. Avväpna genom att använda enligt mig rejält grova anklagelser om okunskap – Federleys tweet är intressant på många sätt:

Christian Engström (pp) har verkligen noll koll på EU. En röst på honom är en röst i toaletten.

Vad vi ser i diskussionen runt Piratpartiet är två saker:

• Oviljan från gammelpolitiken att förstå vad Piratpartiet faktiskt diskuterar: fildelning är inte Frågan utan endast en sorts symbol för det kluster av frågor om personlig integritet, om frihet, om internet som kommit fram i samband med ACTA, IPred, FRA och Telekomfördraget. Helt enkelt så förstår oerhört få att det som håller på att hända, den ödesfråga som många ser som icke-stor kommer att vända allt över ända.
• Precis som för gamla journalister, mediamakthavare och Bonniermoguler så har de traditionella partierna, gammelpolitikerna, svårt för att ta det faktum att människor börjat att tänka själva, och skaffat sig plattformar för att säga det. Uppenbarligen är demokrati bra så länge det kan kontrolleras av partistrukturer, politruker och sakkunniga.

Jag håller fast vid min ståndpunkt men jag kan lugnt säga att personer som Kent Persson får det att klia i mig över att överge min autonomi.

Uppdatering: jag har skrivit om det utifrån sociala medier som demokratiskt verktyg här. Och Hartmans uppmaning är oerhört kontroversiell.

Etiketter:ACTA, demokrati, Federley, FRA, frihet, gammelmedia, gammelpolitiker, integritet, Kent Persson, partipolitik, Piratpartiet

Konsekvenserna av TPB-domen är så långtgående att det svindlar. Anders Mildner skriver bland annat om det idag.

Idag kan du bli åtalad i åtal som i princip är beställda av företag. I princip handlar om att rättegången tar vid där razzian mot TPB 2006 slutade.

Idag kan du bli fälld utan några som helst vettiga bevis. Uppsåtsbrott är knappast något som är enkelt.

Idag kan du få betala gigantiska summor för att ha skapat en sajt som ger människor möjligheten att dela material – oavsett dess copyrightmässiga status. Oavsett vilken del i kedjan du är. Bye bye bredband.

Idag slutade Sverige att vara en demokratisk rättstat. (Och Dick Harrisson visade sig ha icke-demokratiska, extremt egoistiska åsikter. Precis som att Journalistens ledare uppenbart är ointresserad av saker som rättsäkerhet. Eller att få fakta rätt – TPB rättegången handlar inte om att de fyra åtalade stulit något. Giertta är en sak – hjärna verkar vara en annan.)

Uppdatering:

Vägverket och entreprenörer bygger vägar. På vägar sker brott. Alltså bör man kunna stämma Vägverket för medhjälp till såväl rattfylla som vårdslöshet i trafiken. Fortkörning bör också både utdömas till den som kör bil (ipred) och till Vägverket (tpb-domen).

Det verkar som antipiratbyrån rasslat ihop sina styrkor och gett dem i uppdrag att ”gån runt och förlöjliga alla som är emot domen. Använd inga försök till logiska argument utan använd personligt nedvärderande ord och nedlåtande språk. Gån och gör rätt så kommer ni till författarhimlen!”

Uppdatering:

I kommentarerna ombedes jag hålla käft eftersom herr Michael Karnerfors uppenbarligen anser att personer som inte tycker som honom inte har rätt att uttrycka sin åsikt. Det intressanta är vad han anser om exempelvis Jardenbergs åsikt eller Mjömarks som också oroar sig vart det här för ett samhälle:

Minskad rättssäkerhet, försämrad integritet och övervakning rimmar dåligt med ord som demokrati, frihet och öppenhet. Det handlar om så mycket mer än förlegade affärsmodeller och upphovsrätt. Och det skrämmer mig att inte fler reflekterat över detta.

Sen verkar ingen – inte heller den fina politiskt korrekta kommentatorn – funderat över sansen och måttan i skadeståndets storlek utifrån brottets art. När fick någon som blivit misshandlad senast några miljoner i skadestånd? När fick den våldtagna 16-åringen mer än några futtiga tusenlappar? Uppenbarligen är skadan mindre i ett normalt brottmål än vad de stackars skivbolagen lidit. Sorry, men jag är för en vettig upphovsrätt. Problemet är att den vi har är inte vettig – den lirar inte med den tekniska, och värderingsmässiga utveckling som finns.

Etiketter:bredband, demokrati, domen, Internet, rättegång, TPB

Idag har IPred1 bankats igenom i riksdagen. Chansen var mycket liten att något annat skulle hända. Tyvärr.

Beatrice Ask gör ett historiskt uttalande i skenet av TPB-rättegången:

– Vi har inte samma tradition när det gäller skadestånd. Vi ligger betydligt lägre, säger Ask.

Ja, jo. Just det. Skadeståndskrav på 115 miljoner för ”medhjälp till upphovsrättsintrång”. Ja kära nån.

Författarna har uppenbarligen fått lite fart och de enda kändisar som låter, antagligen eftersom de andra insett att de själva hyllat fildelning titt som tätt. Det intressanta är då när det visar sig att Carina Rydberg, som hjälper sin kompis juristen Wadsted, själv slirar väldeliga när det gäller TPB. Visserligen känns kanske Carina Rydberg ungefär lika solid som Björn Ranelid men ändå.

Det intressanta med IPred (liksom med FRA) är att moderpartierna skiter i sina ungdomsorganisationer, sina studentorganisationer – helt enkelt faktiskt slår dövörat till alla de som ska ta över partiet i framtiden. Socialdemokratiska Studentföreningen skriver idag på Newsmill och det är ord och inga visor precis som från SSU. Niklas Wyman har uttalat sig hårt mot moderaterna och såväl LUF som CUF tar avstånd.

I alla utredningar som görs runt folkrörelsernas minskning och underskottet av nya engagerade i politiska partier så försöker man hitta förklaringar som många gånger utgår från strukturella former. Problemet är nog snarare att det finns ett ideologiskt gap mellan å ena sidan politiker födda på 40-60-talet och unga som är födda 80- och framåt. Och när de ”vuxna” väljer att negligera och ibland försöka tysta sina ungdomsorganisationer så slår det tillbaka.

IPred, FRA, TPB-rättegången – de handlar alla om individen kontra kollektivet. Men det handlar också om de idéburna folkrörelsernas framtid och om de politiska partiernas framtid. De här frågorna är symbolfrågor på ett sätt som Reinfeldt, Olovsson och Sahlin inte förstått, och tyvärr verkar de ha alltför dåligt uppdaterad spinndoktorer runt sig för att ha förstått att det här handlar om demokrati på många olika plan. Det handlar om individens integritet, om ett rättssamhälle som kapitulerat till ett civilrättsligt vilda västern, det handlar om själva demokratins grundval i engagerade personer som sluter sig samman och det handlar om den strukturerade lagstiftande församling som vi vill se imorgon.

Uppdatering: Skönaste kommentaren runt vårt eviga länkande kommer från Bitchslap Barbie:

Glömde länka till gammelmedia, se så oviktiga de är. Allt man behöver finns i bloggosfären.

Etiketter:Beatrice Ask, Björn Ranelid, Carina Rydberg, CUF, demokrati, FRA, individ, IPRed, LUF, MUF, personlig integritet, politik, rättegång, SSU, TPB