Fick möjligheten att kika på Second Opinion. Snyggt cleant men det känns som en sk ”me too”. Newsmill har redan gjort det känns det som. Och var först. Frågan är om det finns plats för ytterligare en spelare som vill försöka att bli svenska nätets DN Debatt? Jag är skeptisk.

För även om SOs grundpremiss är att granska media (traditionella medier då?) så är det ju egentligen vad stora bloggar redan idag gör. Eftersom ingen granskning görs av redaktionen så kan det bli rena vilda västern: och fr a finns det en fara då SO är nummer två på bollen. Nummer två får ofta ta över de snedseglare som blivit utslängda från den tjänst som innoverade idén.

Det ska dock bli intressant. Logikens laterala hopp när det kommer till digitala medier har överraskat mig förut.

Etiketter:debatt, DN Debatt, media, Newsmill, Second Opinion

Tackade för andra gången nej till att delta i Debatt. Det skulle dock handla om Marklund och bloggdreven – med Aftonbladets Helin i andra ringhörnan. Har ett viktigt möte om framtiden imorgon kväll. Det är just nu viktigast av något. Droppade att den som skrivit bäst om det hela är Laakso. Det var kul att prata med Belinda Olsson som jobbar med programmet. Kunde inte låta bli att fråga om hon inte skulle ringa Åsa Linderborg :).

Däremot har jag nu tackat ja till att medverka i SVTs Godmorgon 7.43 (jag är i Stockholm och kundmötet är senare) om hur rättegången följs av såväl nationella som internationella bloggar och mikrobloggare – och hur det för första gången känns som om traditionella medier och nya medier faktiskt inte försöker att totalt nedvärdera varandra utan att de ser att de behöver varandra.

Lite intressanta länkar runt TPB-rättegången:

IFPI verkar ha fått storhetsvansinne. Nu hotar de Telenor med domstol om de inte stänger ner TPB. Ett ganska fett pekfinger mot såväl svensk rätt och saker som yttrandefrihet mm.

Livebloggandet från rättegången sköts fra av Piratpartiet på live.piratpartiet.se och Rick Falkvinge bloggar även på sin blogg.

Via Twitter kan man följa rättegången och flera bloggare har gjort länklista för att följa rättegången på distans: och Pirate Bay har sin nod Spectrial. SvD gör som utlovat och verkligen ser till att inget ord blir glömt. SVT direktsänder. SR kör en sextimmarsspecial. Det är en rättegång som är extremt covered genom digitala kanaler. PCWorld går så långt att de menar att det är den första sociala medie-rättegången där livebloggande, livetwittrande skapar mängder av ny information som annars inte är vid handen.

Internationella medier skriver en hel del om det och Metro Teknik och Scaber Nestor har listat det nyhetskällor. Det är onekligen intressant. Och intresset är så stort att tekniken fallerar med jämna mellanrum – men Aftonbladet har lyssnat på Jardenberg. Men det visar i sin tur att IFPI aldrig kommer att lyckas fullt ut. Det är för många som är intresserade – hela rättegången bygger på att försöka att motsätta sig människors egna rättsmedvetande. Oscar Swartz bloggar på Nyheter24 och för internationella Wired.

Är det en rättegång som handlar om integritet och frihet? Till viss del. Det handlar fr a om det faktum att företag vill ha rätt att stänga ner sajter som inte på något sätt gör något olagligt eftersom det inte är olagligt att länka till olagligt material. Medhjälp till upphovsrättsintrång är en märklig anklagelse: rent principiellt innebär det att också Apple och pc-datortillverkarna kan åtalas, liksom internetleverantörer, personer som programmerat torrent-applikationer mm mm.

Det är helt enkelt så att IFPI missade att lösa det kommunikativa problemet: hade de varit smarta nog att inte försöka att skapa ett monster av TPB och fildelning så hade de inte hamnat där de är idag och kanske faktiskt fått lite mer förståelse för sin sak; och sluppit att låta artisterna anklaga sina fans för stöld. Nu har de ett strukturellt problem vilket inte är möjligt att lösa utan att man backar och stödjer en grundläggande förändring av upphovsrätt och distribution.

Ett antal internationella och svenska bloggar och nyhetsmedia ser paralleller mellan TPB-rättegången och Napsterrättegången och i recensionen av Piratboken finns det en klar tanke om att det hela än en gång kan visa sig bli ett bakslag för rättighetsivrarna:

”Piraterna” visar att rättegången mot Pirate Bay är en del av ett större historiskt mönster, där varje seger för upphovsrättsvännerna vänds i en grotesk förlust och där det kanske börjar bli dags att fundera på vad själva striden kostar samhället – rättsligt, ekonomiskt och ideologiskt.

Napster förlorade rättegången mot musikbolagen. Har upphovsrätten råd med en sådan seger till?

EFFs advokat Frank von Lohmann påpekar att det helt enkelt är kört:

During Prohibition, you could bust people for running a still, but you were not going to take the alcohol away from the people, [...] If Pirate Bay goes down, it will be replaced in popularity tomorrow by somebody else.

För att citera Skiften:

Antingen så vill målsägande faktiskt på allvar göra gällande att själva tekniken skulle vara olaglig, eller också är det ett symptom på den osäkerhet alla tycks hysa inför exakt vad den här rättegången egentligen handlar om.

Osäkerheten är helt enkelt rätt stor och det är fler och fler som inser det ologiska i att dra TPB inför rätta när ungefär samma saker går att hitta direkt via Google. CNets blog Crave skriver om rättegången och gör en intressant slutsats för att komma från en så pass stor spelare som CNet:

The movie industry can’t do anything about torrents. It can shut down sites like The Pirate Bay, collect relatively small fines as compensation and still never make a dent in movie downloads globally. Perhaps the studios would be better off making their content available with fewer restrictions and at lower cost. Then perhaps people would steal less and buy more.

Själv menar jag att problemet ligger i att upphovsrätten är skapad för en teknisk plattform där kopiering handlade om stora kostnader. Ju mer tekniken utvecklats desto mer problematiskt har den gamla upphovsrätten blivit att uppehålla och när vi idag har en möjlighet att göra kopior som är lika bra som originalet så fastnar frågan i om hur en upphovsrätt som bygger på förbud mot kopiering ska kunna uppehållas. Människor använder den teknik de  har till hands så länge den inte direkt skadar någon annan fysiskt. En lag som försöker att upprätthålla en obsolet värdering urholkar inte bara skyddet av det som den vill skydda utan också själva rättsmedvetandet. Den sociala aspekten har Oscar Swartz tagit upp här – själv tycker jag att The Pirate Bay visar på både den sociala aspekten och ett i det närmaste perfekt exempel på crowd sourcing.

Uppdatering: Kolla in Laakso både på SVT och på Newsmill. Droppade honom hos de olika medierna minsann :)

Etiketter:Aftonbladet, debatt, digitala kanaler, Erik Laakso, Godmorgon Sverige, IFPI, livebloggande, Metro Teknik, Newsmill, rättegång, SVT, TPB, Twitter

Via Isobel hamnade jag på Blondinbella (något jag inte kan säga att jag hamnar så ofta annars). I kurserna brukar vi prata om att kommenterarerna är viktiga men fan vet vem som orkar läsa 425 kommentarer… Det är ett fenomen som modebloggarna verkar ha – att folk ska göra rätt meningslösa kommentarer, eller kommentera saker som inte har ett skit med postningen att göra – och då gärna flera gånger.

Blondinbella och andra av ”modebloggarnas” kommentarsfält är rena vilda västern. Man kan verkligen fundera hur många hjärnceller som finns kvar hos en bloggare som väljer att spamma ett kommentarsfält på det här sättet – om och om igen:

Sen kan jag fundera om Blondinbellawannabeesen och andra inom samma genre faktiskt gillar den gigantiska mängd av kommentarer som är orelaterade till inlägg och sällan handlar om att faktiskt konversera. Samtidigt är det lite fascinerande att ett inlägg får kommentarsfält som handlar om helt andra saker.

I övrigt ska bloggar uppenbarligen helst hålla på med såna ämnen som Blondinbella och kattbloggande livstilsmänniskor om man får tro hur Jan Helin kritiserar bloggarna som skrivit om Liza Marklunds ”Gömda” och om Antonssons¹ bok som kom efteråt:

Antonssons granskning är intressant på en rad punkter, men man kan inte svälja den som sanning rätt upp och ner utan att prata med den andra parten. Jag kan tycka att väldigt mycket av drevet i bloggvärlden gör det. Det är en skillnad att vara journalist, då måste man vidimera det man vet.

Det är ju lite intressant att samma Helin stod och delade ut pris till bloggare för någon vecka sedan och menade att det finns saker som bloggare är bättre på än tidningar: uppenbarligen då inte att skriva om saker som är aktuella… och att Aftonbladet satsar på att kolla vad bloggarna säger (och det utifrån en sorts tidslinje som känns meningslös). Det klingar lite tunt här faktiskt. Självklart blir det märkligt när en blogg som Kritikerbloggen kritiserar alla bloggare för att bara se en sida av saken och själv sedan avslutar med att förklara att den enda som äger sanningen är Antonsson… det drar lite löjets skimmer över såväl bloggaren som bloggvärlden i gemen. Det är en komplex fråga – och det enda som egentligen är intressant är det marknadsföringsproblematiska i att Marklund och Piratförlaget faktiskt kallat det för En sann historia. Jag tycker Sandras invändning är intressant – även om skillnaden ligger i att hennes Maskrosungen ju är skriven av henne själv. Peter Englund problematiserar också. Resten känns faktiskt som en sak som inte nödvändigtvis måste dras inför allas ögon och ännu mer kapitalisera på situationen. Eventuell rättsröta löses inte i Aftonbladet och om ”Mia” är hotad så lär hon inte bli mindre hotad efter det här.

Uppdatering: Paul Ronge skriver långt och tycker jag rätt så initierat om de problem som onekligen traditionella medier har med bloggosfären och att båda kvällstidningarna verkar använda sin makt för att rädda Marklunds skinn.

Aftonbladet och Expressen (som ju under hela denna affär på nyhetsplats varit en bastion för Liza Marklund) vill stenhårt försvara journalisternas monopol på att beskriva sanningen. Helin menar att journalister måste “vidimera” sina uppgifter. Jag tycker det räcker med att titta på alla fel och fejker som varit i kvällstidningar under årens lopp för att inte sätta sig på höga hästar mot bloggare. Helin kallar genomgående det som hänt för ett “bloggdrev”. Jag kan efter 14 år på båda kvällstidningarna intyga att det “drevet” är en västanfläkt jämfört med kvällstidningarnas: Det kan gälla Malm, Sahlin, Rosengren, Freivalds, you name it. Att Aftonbladet just idag tänker lyssna på bloggvärlden känns därför extra falskt och insmickrande.
Det här är speciellt tråkigt eftersom jag uppfattar Helin som den idag mest resonerande och moderna chefredaktören, en Bo Strömstedt i vår tid. Han borde hitta ett bättre tilltal till bloggvärlden och inte med ryggmärgen försvara journalisternas medieenvälde.

1. Antonsson har dock alla tecken på en riktig rättshaverist när man läser hennes blogg. Lite JPA(link)-vibbar [↩]

Etiketter:Aftonbladet, bloggosfären, Blondinbella, debatt, Gömda, Isobel, Jan Helin, journalistik, kvällstidningar, Liza Marklund, Paul Ronge, sanning

Jag har härmed valt att också citera en del av brevväxlingen trots Rothsteins försök att förklara sina brev som skyddade från andras insyn.

Han har skrivit en ny debattartikel, en replik till Mattias Svenssons artikel tidigare i helgen (Mattias bloggar vanligtvis här).

Precis som i mailen till mig i samband med efterdiskussionen runt min postning på Same Same, förklarar han sitt syfte med den första artikeln:

Den fråga jag ställde i min artikel var om bloggosfären kan ses som en tillgång i utvecklingen mot en sådan så kallad deliberativ demokrati. Intressant nog har min artikel blivit till en test av min hypotes att bloggosfären har en negativ inverkan på denna form av demokrati. I skrivande stund har artikeln (enligt sökmotorn ”Bloggportalen”) kommenterats av sextio bloggare. Av dessa är det mindre än 20 procent som uttrycker någon kritik mot de sexistiska och rasistiska kränkningar som jag redogjort för. Den överväldigande majoriteten, det vill säga mer än åtta av tio, anser antingen att personliga stämplingar som dessa är fullt acceptabla, eller så trivialiserar de förekomsten av rasism och sexism eller så väljer de att med sin tystnad sanktionera detta. Oftast blir man som forskare glad när ens hypoteser visar sig slå in med sådan kraft, men i detta fall är det precis tvärtom.

Nej, Bo. Ingen har gjort det. Utan det som vi reagerat mot är att du väljer att utifrån få exempel döma ut en gigantisk och extremt heterogen kanal. Det är en sak du inte besvarat – hur du kan välja att bygga en generalism på ett sånt litet underlag.

Han skriver också:

Alla kan göra misstag och till skillnad från Svensson tycks hon nu inse vikten av att bemöta även sina meningsmotståndare på ett civiliserat vis.

Intressant att han menar att den som inte gjort det ”frivilligt” är fortfarande ond trots att Veronica Svärd tog bort kommentaren han hakat upp sig på först mycket sent – först efter hans debattartikel:

så fanns inlägget på Veronica Svärds blogg kvar till väldigt sent igårkväll [13 nov] och naturligtvis har jag det också både e-lagrat och utskrivet. Så, alla bloggare som jag räknade in hade chansen att verifiera mitt påstående själva (eller eposta mig och be om verifiering, vilket ingen gjorde). Slutsatsen står kvar, den stora majoriteten bloggare som gett sig in i denna diskussion ger tyvärr sitt direkta eller indirekta stöd till sexistiska, antisemitiska och rasistiska stämplingar.

(ur mailkonversation)

Men uppenbarligen gäller olika regler för Svärd och för mig. Trots att jag reviderade postningen. Till och med tidigare än vad Veronica Svärd gjorde. Det bevisas genom att han väljer att vara kritisk till alla som rakt av inte tagit avstånd från just Svärds bloggs kommentarer:

5. Veronica Svärd har bett om ursäkt och raderat de antisemitiska inläggen på sin blogg. Det var strongt gjort av henne och visar att min argumentation gått hem inom Feministiskt initiativ. Det är denna typ av självsanering som jag tror måste till om bloggosfären skall bli en demokratisk tillgång.
6. Jag har samma kritik av Martin Jönsson som jag riktat mot dig, men jag skriver inte på någons blogg.

Bo Rothsteins argument är att jag:

tycker tydligen att man får väl tåla lite antisemitism och rasism, men eftersom jag inte är förtjust i någondera så ber jag att få avstå. Han kan inte heller skilja på rasistiska stämplingar mot personer och skarp kritik i sakfrågor och är därmed inte intressant att debattera med.

(ur ett av mailen)

och han förklarar sitt experiment:

3. Experimentet har sett ut såhär. Hur reagerar bloggsamhället på rasism? Tar man avstånd, accepterar man genom sin tystnad eller stöder man öppet rasistiska påhopp. Av de bloggare som skrivit om detta ”fall” (och av de som kommenterar min artikel i GP är resultatet följande). Ett fåtal tar avstånd, majoriteten accepterar genom sin tystnad och några stöder öppet rasistiska påhopp.
4. Skulle enligt den deliberativa demokratins kriterier bloggsfären vara en tillgång för demokratin skulle man i ett fall som detta behövt kunna visa upp ett helt annat resultat, nämligen att en klar majoritet i sina inlägg tog avstånd från och protesterade mot rasism. Det betyder inte att man också skulle hållit med mig i mina andra resonemang eller slutsatser, men den deliberativa demokratin är absolut på denna punkt. Skälet är enkelt, om man avfärdar en persons åsikter med hänvisining till dennes härkomst slutar helt enkelt samtalet.

Hans argument och experiment stinker helt klart. Tyvärr men jag väljer att använda samma omnämnanden om hans förklaringar som han använder om bloggarna:

1. Ett experiment byggs av den som utför det. I det här fallet så handlar det snarare om att Rothstein hittat ett antal uttalanden om sig och i efterhand kommit på att han vill se att ”alla” tar avstånd från just detta för att experimentets testobjekt: bloggosfären; ska vara ok i hans ögon.
2. Förutsättningarna för experimentet är godtyckligt satta. Det Rothstein gör är faktiskt att försöka dra en vals utifrån sin credd som akademiker. Problemet är att något blir inte sannare på grund av det.
3. Ett experiments verifiering eller falsifiering av hypotesen måste ha någon sorts vettig grad av testade objekt kontra helheten som man vill säga något om. Rothstein förklarar att utifrån vad ca 60 bloggar skrivit så är hela bloggosfären (i Sverige 300 000 bloggar i världen mer än 300 miljoner) enligt hans hypotes.

Vidare tycks hans uppfattning om hur lång tid saker tar för att förklara ett fenomen som fascistiskt vara väldigt märklig:

har ägnat en halvtimme åt att se hur bloggosfären reagerat på min artikel och kan konstatera att 9 av 10 som kommenterat vad jag skrivit antingen öppet tycker det är helt OK med rasistiska stämplingar och antisemitism eller med sin tystnad om detta samtycker.
Det är en chockerande upplevelse att läsa detta men det visar också tydligt att jag har mer än rätt, bloggandet är en fara för demokratin och en potentiell grogrund till rasism. Så, jag kommer inte att kommentera din blogg eller någon annan bloggare. Jag var nog lite för snäll i min bedömning, detta är helt enkelt värre än ett stinkande kloakhål, det är ett kloakhål med tydliga fascistoida tendenser.

(ur mailkonversation)

Vid det laget innebär 9 av 10 cirka 30 stycken bloggar. Följaktligen promille av hela bloggosfären. Det är ju ärligt och vetenskapligt solitt.

Varför bryr jag mig?

Dels för att jag tycker det är grymt orättvist. Dels för att det är rätt främmande för mig att vara anti-semit på grund av mitt ursprung.

Men det är något som Rothstein blundar för. Uppenbarligen är det bara han som kan bli kränkt. Det är bara han som har sett något sorts ljus och förstår precis allt.

Han har uppenbarligen ett rätt oärligt sätt att diskutera. Det är mycket tråkigt. Kontextualitet är uppenbarligen inte intressant, det faktum att exempelvis ett specifikt avståndstagande från något inte med automatik innebär att man stödjer något: det skulle innebära att man fick lov att ha en milslång disclaimer där man tar avstånd från precis allt. Kritik kan handla om andra saker än det som Rothstein hade i sitt huvud när han skrev sin artikel liksom att han väljer att trycka på sin forskargärning och mörkar att det här är dålig vetenskap.

Själv har jag för evigt tappat förtroendet för Bo Rothstein som forskare och statsvetare. Jag tror många andra också gjort det. Snacka om att bränna sitt varumärke…

Uppdatering: Mattias, som kom att bli Rothsteins måltavla har skrivit bra. Det är bara att inse att Bo Rothstein verkligen gjort en flat figur. Om resten av Göteborgs universitets professorer håller samma klass är det illa för den akademiska kvaliteten.

Uppdatering: Rothstein ger sig inte. Sofia har analyserat det mitt i prick.

Uppdatering: Mikael Pawlo skriver initierat om diskursiv demokrati och menar i princip att Rothstein har rätt och alla andra fel. Men ändå rätt eller fel.

Etiketter:ärlighet, August Strindberg, bloggar, Bo Rothstein, debatt, experiment, Martin Jönsson, Same Same But Different, Veronica Svärd, vetenskap