Korvar, Kumla och kockbilder – indirekta censurens fara

Bildförbud är något som dyker upp i olika former. Ikonoklasmen inom kristendomen är en sådan och bildförbudet inom islam en annan. Att styra vilka bilder som skapas och vilka som visas är en av de viktigaste delarna när en diktatur tar makten. Det handlar i grunden om kontroll av informationen men genom bildens oerhörda styrka som kommunikativt verktyg blir bilderna extra viktiga.

Bilder behövs för att kunna driva en demokratisk diskussion. Bilder som inte alltid är ens egna. Eller bilder av bilder för att visa på sin åsikt. Eller att välja att skapa egna bilder av något som man vill säga något om.

Yttrandefriheten är en demokratisk rättighet och genom sin särställning också oerhört svag konstigt nog. Eftersom det är en lag som innebär att man ger människor rätt till frihet blir den skrämmande och lätt att försöka med andra regleringar sidsteppa. Det är en farlig väg att gå.

Under veckan har tre olika händelser satt yttrandefrihet kontra censur i sökarljuset. Alla tre handlar om det – men på olika plan och på olika sätt.

Kumla Camping.

En fantastisk film som fick rejäl spridning på nätet efter att Kumla kommuns fritidschef förklarat att det minsann inte var någon film man ville skulle finnas på Youtube. Med förklaringen att en kommunanställd minsann syntes i filmen så ”bad” fritidschefen Eddy Fransson att skaparen Sune Eskelinen skulle plocka bort den vilket han gjorde. Lär bli jävligt få filmer kvar på Youtube om alla där kommunanställda figurerar i ska plockas bort. Det hela handlar självklart om att man hellre har egen kontroll över sitt varumärke än att låter personer, kärleksfullt och roligt skapa något som faktiskt är positivt. Censurera det, ta bort det: yttrandefrihet är i vissas ögon inte en grundlag utan något som ska vara villkorat utifrån egna åsikter.

Filmen finns självklart kvar – andra ser till att låta den leva vidare:

Korven har två ändar.

En korvkioskföreståndare vid en badplats har valt en bild som kanske inte är helt comme il faut för vissa och kommunens genuspedagog gick i taket och menade att den var helt fel och att bilden ruinerade kommunens hela jämställdhetsarbete. Det hela utvecklade sig till en strid om både rätten till att göra reklam (visade sig att Scan/Sibylla själva använt bilden för några år sedan…). Självklart blev det ställningskrig med sedvanliga sidodiskussioner om vettet att ha en genuspedagog anställd, om varför det är så känsligt att anspela på sex om det handlar om kvinnor osv. Men också diverse mer eller mindre humoristiska inslag (däribland att kioskägaren visar sig ha en hel del av den varan). Och en del ”men softa”. Bilden togs ner. Uttalanden från kommunen visar dock att det här med kommersiell yttrandefrihet verkligen inte finns med om något inte är politiskt korrekt. Eller att ha yttersta kontrollen över vad som sägs.

Kocken, vattnet och Eric Legge.

Genusfotografen reagerade mot ett antal bilder som var publicerade i Arlanda Xpress där årets kock Louise Johansson, ombads posera i de mest märkliga ställningar för att vara en kock (skärmdump över postningen finns här). Fotografen vägrade ge sitt godkännande med hänvisning att inget negativt skulle komma upp om man googlade hans namn – verkar som Du är googlad har fått en del personer att dra öronen åt sig… Det som sedan hänt är att Arlanda Express bad om ursäkt, Lousie uppgav att hon ångrade bilderna. En normal byrå skulle valt att ducka. Men inte Spectular Studios som å fotografens och sina egna ömma tårs vägnar går berzerk och med hjälp av den sk ”bildombudsmannen” Sten Teste åker bloggaren på en rejäl skadestånd pga av sina faksimiler (något som jag också varit med om men klarade mig). Eric Legge som äger byrån slirar betänkligt (kolla skärmdumpen i Ajours post om det). Det må vara juridiskt korrekt men förutom att juridiken helt klart haltar när det gäller användning av faksimiler i digital kontra analog form, så anar man lätt att det hela handlar om att få bort kritiken snarare än intrång på immaterialrätten. Eric Legges förklaringar och sätt gentemot kritiker* gör mig dels extremt skamsen över att vara en del av samma bransch som honom och det visar att såna som Genusfotografen uppenbarligen behövs. Liksom folk som generellt kritiserar dåligt innehåll, dålig reklam och keffa bildlösningar. Oavsett vad som är på dem. Bilderna försvann från bloggposten – för annars hade Genusfotografen fått betala ännu mer i skadestånd.

*Bland annat återfinns han under mängder av namn på sidor, här kallar han sig Johanna, som skriver om det här – han fattar uppenbarligen inte att det är rätt enkelt att som bloggägare kolla upp IP-nummer. Att han står bakom en patetisk protestgrupp är en annan sak. 

Indirekt censur

Det kan tyckas att ovanstående exempel är disparata, handlar om olika saker och knappast går att dra någon gemensam slutsats ur. Men det går det. De handlar alla om hur yttrandefriheten enkelt kan begränsas genom att hänvisa till olika lagar, regleringar eller kommunala beslut. Grundlagen kringskärs konstant genom att krav ställs på att yttranden ska ligga innanför ramarna på andra, mindre grundläggande regleringar och ramverk. Och det är en trend som inte bara sker inom immaterialrättsområdet utan lika mycket i områden runt övervakning och register. Det är problematiskt eftersom det innebär att censur pågår på ett sätt som hela tiden bygger på avvägningar som alltid blir till friheternas förlust.

Jag tror att varje person måste fundera hur man ändå konsekvent kan skydda friheten att yttra sig – även om yttrandena inte är vad man själv vill. Just när det gäller bilder är det svårt – för bilder är skarpa knivar i yttrandefriheten: både när det gäller juridiken runt immaterialrätt och vår uppfattning om vad som är ”rätt” och ”fel”. Kontexten må vara viktig och att vara utilitaristisk må vara en god sak. Men så fort man väljer att på kort sikt se en vinst genom att inskränka en grundläggande demokratisk rättighet så måste man fundera vad det innebär på lång sikt. Om man på kort sikt väljer att söka en vinst för att skydda sitt varumärke så måste man fundera över vad det innebär både för varumärket men också för personerna som påverkas på lång sikt. Att överdriva skadan som sker för att få undan kritik och icke-önskvärda bilder innebär att själva grundfrågan försvinner.

Oavsett vad man tycker i sakfrågorna, om man tycker att Kumla-filmen är bra eller dålig, om man anser att det är jaha eller förfärligt att en korvkiosk använder en kvinnas mun som äter en korv eller om man anser att det genusfotografen håller på med är tjafs alternativt att man anser att hans kritik är viktig så måste man i grunden ta ställning till vad radering/borttagning innebär.

När det gäller Kumla är det helt enkelt uselt skött. Det innebär på kort sikt att kommunens varumärke får sig en törn. Man visar sig som regelryttare, okreativ och väljer att tysta personer som vill väl, som gjort något kreativt och som helt obetalt marknadsfört kommunens camping för oerhört många människor. Varför inte omfamna möjligheten, be dem rätta till lite och sedan köra tillsammans? Nej. Tysta dem för det är inte enligt den plan som fritidschefen gjort. Någon tog kontrollen och den måste återställas till varje pris. På ett sätt som inte stör vem som faktiskt bestämmer.

Korven då? Överdrifter om att en bild förstör kommunens hela jämställdhetsarbete skapar oerhört löje. Och problemet är att en anställd genuspedagog blir känd genom att gnälla är ytterst knepigt. Är det något som kommuner ska ha och så vidare. Kontrollen måste säkerställas, det inte önskvärda tystas så snabbt som möjligt.

Genusfotografen, Spectacular Studios och Arlanda Xpress då? Det är en rejäl bit att ta i. För generellt skulle man kunna mena att Genusfotografen också försöker att indirekt censurera genom sin kritik av olika bildlösningar. Sättet han gör sin kritik på är ofta kontextlös. Men det är ändå inte något annat än kritik av något som finns. Genusfotografen använder yttrandefriheten till att driva en åsikt – något som i grunden är den rätt som vi får genom grundlagen. För att göra det behöver han kunna visa de bilder han är kritisk till. Genom att negligera kritiken och välja att använda juridiken som vapen så är det Spectacular Studios och Eric Legge som censurerar och försöker att kontrollera en världsbild genom att ta bort något som inte är önskvärt. Hade man varit smartare här skulle man tagit diskussionen. Som det är nu blir bilden av Spectacular Studios ungefär som bilden man har av SDs argumentation: fullkomligt världsfrånvänd, lite lätt korkad och nedvärderande av att människor har olika åsikter.

Självklart finns det alltid möjligheten att även den som kritiserar utverkar en indirekt censur. En våg av blogginlägg, artiklar i tidningarna kan vara lika påverkande för att företag och personer väljer den enkla vägen och ta bort saker som upprört många.

Jag tror inte att något blir bättre av det. Istället för att välja att utverka rätten att få saker att försvinna tjänar vi alla på att prata mer om saker. Rätten att diskutera, rätten att tycka olika. Men ingen bör ta sig rätten att sudda ut det som inte är enligt den egna åsikten ur andras skapelser.

Uppdatering: Bildombudsmannen Teste är lite i blåsväder. Och jag har fått frågan om vad jag tycker om exempelvis korvbilderna respektive bilderna på årets kock. Det är inget som jag tycker är intressant i textens sammanhang. Men samtidigt kan det säkert ge lite ljus över det hela. Mitt grundfundament är att bildskapande ska vara fritt så länge bilderna inte är tillkomma under svåra brott: jag anser till exempel att avritade bilder av underåriga inte kan räknas som tillkomna under brott. På samma sätt menar jag att vi inte kan förbjuda bilder: det skapar ett demokratiskt underskott. Vad gäller bilder som används i kommersiella sammanhang så finns det ett antal lagar respektive regleringar som vi har att hantera. Och varje sammanhang som bilder används har också en etisk aspekt som måste hanteras.

Jag tycker helt enkelt att bilderna på mästerkocken är dumma – för de skapar knappast något mervärde för intervjupersonen eller intervjun. Att det skulle vara speciellt kreativa lösningar är bullshit. Att det skulle vara konst är dumheter. När det gäller korvbilden i Simrishamn så tycker jag det senare visat att kioskägaren nog mest har ganska mycket humor och inte har någon större grad av kvinnoförakt. Som reklambild tror jag den är måttligt effektfull men den har onekligen en kontext: man äter korv med munnen. Även kvinnor. Jämför den bilden med diverse Magnum-reklam. När det gäller Kumla har jag redan noterat att filmen är fantastisk och kommunen borde skämmas.

Att radera eller inte radera. Vad tycker du?

Så har jag fått mitt första mail som gissningsvis kommer av Du är googlad-lärdomar som folk dragit. Det är en förfrågan om att ta bort en passus i en fem år gammal postning där jag tycker att en person är rätt puckad utifrån det som den skrivit i en publicerad krönika.

Nej, det är ingen postning jag är stolt över. Jag har förhoppningsvis förändrat min syn på hur jag skriver om andra människor. Och personen menar att det inte är en krönika han/hon inte är speciellt stolt över längre – menar sig också ha mognat. Argumentet är att personen blir nedslagen över att min postning syns när personen googlar sitt namn, vet inte om han/hon skäms för sin egen krönika och önskar att den försvann, och personen menar att han/hon skulle ta bort en sån postning själv för att vara schysst. Det är en sån liten sak.

Men för mig är det ingen enkel sak att göra. Jag har bloggat sen 2001 och det är ytterst få saker jag valt att radera eller ändra (och har jag ändrat har jag berättat det i samma postning).

Dock kan jag inte bestämma mig för vad jag ska göra:

  • Jag ogillar att ändra i det som skrivits tidigare. Dels eftersom det innebär att jag förvanskar historien, dels för att det innebär att min trovärdighet som bloggare naggas i kanten. Jag är en historieskrivare precis som alla andra som skapar innehåll online.
  • Var går gränsen? Det här kan tyckas som en liten sak men det är ett sluttande plan man kliver på. Vem kommer maila och säga ”men du hjälpte ju X genom att ta bort – kan du inte ta bort det du skrev om mig/oss/partiet/händelsen?”
  • Om jag gör det – vad hindrar andra att börja ta bort saker som publicerats; och därmed förändra historien?
  • Man får ibland leva med att man inte är konsistent. Jag har mängder av bloggpostningar som jag inte är speciellt stolt över och som syns i olika sökningar. Men bättre att dra lärdomar av dem än att bara ta bort dem.
  • Om det var skrivet i en tryckt publikation: vad skulle man göra då? Samla in och elda upp?

Att jobba med reputation management handlar lika mycket om att skapa innehåll för att på så sätt äga sina sökningar som att försöka få bort misshagliga sökträffar. Självklart är det alltid knepigt eftersom det ibland är ganska starka sidor som man har att fightas mot. Men när det gäller det egna namnet handlar det om att skapa konton och innehåll på flera ställen, att distribuera sitt namn genom att finnas med och vara aktiv på såväl Twitter, Facebook, egen blogg, Youtube, Instagram mm. På så sätt kan man alltid putta ner även starka postningar en bit ner. Bygg upp en bild av dig själv som visar en annan bild än den som visats hittills.

Men samtidigt: jag förstår personen som upplever postningen som besvärande. Jag önskar jag bara kunde ta bort allt, glömma det och gå vidare. Så vad ska jag göra?

  • Jag kan ta bort hela postningen. Det innebär att ganska mycket annat försvinner också.
  • Jag kan ta bort just den passusen där personen förekommer. För mig är det nästan mer censur än att radera hela postningen.
  • Jag kan ändra i posten, exempelvis ta bort efternamnet. Efter ett tag kommer det att slå igenom i Google men eftersom det hela också hänger ihop med en länk till krönikan kommer det fortfarande vara ett problem.
  • Jag kan sätta en no follow no index på just den postningen. Då kommer Google i framtiden inte att indexera just den postningen vilket efterhand kommer att göra att sökordet försvinner.
  • Jag kan låta bli att göra något med hänvisning till min ganska starka känsla över att det är fel att förändra saker utifrån historien.

Vad tycker ni jag ska göra? Please, kommentera!

Övervakning och censur handlar om rädslans makt

Jag vet inte vad det är med folk men i grunden är mitt problem med det här egentligen vare sig Apple, Facebook eller någon annan som väljer att göra X utan dels att det tvingar mig att övervaka mig själv – och vad det skapar för kultur och ofrihet. Alla verkar utgå från att man hela tiden ska hitta en scapegoat – det är för mig oerhört ointressant.

Jag har fått en av mina texter remixad: Rädslans makt. Det är PiratpartiST som skrivit om den och lagt in datalagringsdirektivet som en parameter. Datalagringsdirektivet innebär att andra lagrar data om oss. Det är möjligt att vi varit blinda, missat EULA, men att få reda på att vi gör det själva: genom att använda Iphone 4 eller Ipad så lagras data om var du varit via triangulering – och lagrar det länge – är minst sagt skrämmande. Det är enkelt att ta fram data – och enklare har Pete Warden gjort det genom att plocka fram Iphonetracker som enkelt (för mig tog det någon minut på tåget) kan visa upp ens rörelser.

Jag tycker att det är ett potentiellt stort problem för både säkerhet och personlig integritet – både att man gör det, att man inte i klartext talar om det och att de låter filen både synkas till alla devices som du synkar telefonen med respektive att filen följer med när du byter lur (frågan är om filen stannar kvar även efter att man nollställt telefonen/ipaden – jag har en del konstiga ställen på min karta). Redan idag diskuteras om/hur länge data ska sparas hos operatörerna. Här finns ytterligare möjligheten för myndigheter att ganska enkelt bygga en bild av var människor befunnit sig – genom att komma över filerna. Det är övervakning och det mest usla argumentet är ”det är ju inget problem för den som inte har något att dölja”. Det handlar inte om det utan om friheten att kunna vara var man vill utan att behöva fundera över att man ofrivilligt blir loggad. Jag kan välja att checka in, använda realtidstracking men då utifrån att jag själv kontrollerar när jag gör det. Att min telefon, som jag köpt för mycket pengar gör det är inte bara ett de facto-problem utan lika mycket ett symboliskt problem.

Ska vi vara förvånade? Kanske inte. Men upprörda bör vi bli. Att det är så att det handlar om att Apple använder det för att förädla sina produkter så upplever jag det som ett för högt pris. Både för mig men också i det stora hela: ett samhälle som plötsligt skapar möjligheter för total kontroll.

Tidigare i veckan har vi fått uppröras av hur Facebook valt att censurera bilderhomosexuell kärlek på minst sagt dubiösa grunder (Facebook har dock backat). Det är inte första gången. Det handlar om allt från ammande bröst (också återställt), användarbilder till stora varumärken till länkar och annat som inte stämmer överens med en viss kulturell bias. De väljer att grunda sin censur på en punkt i sin EULA:

You will not post content that: is hateful, threatening, or pornographic; incites violence; or contains nudity or graphic or gratuitous violence.

Fine. Det är Facebook som har rätt att bestämma över sin plattform. Det är ok om det inte slutar med att det hela styrs av en moral som inte bygger människors lika värde (vilket Facebook tillskriver som sina grundvärderingar) utan på en högerkristen moralistisk grund. Problemet blir att det inte längre är så enkelt att bara lämna Facebook: ”alla” är ju där, tid och relationer har investerats i plattformen och vinsten är för stor för att bara lämna. Det vet självklart Facebook men det gör deras val av att följa den människofientliga syn som breder ut sig inte bara i USA utan lika mycket här i Sverige när det gäller sexualitet. Apples märkliga censur av olika appar i App Store är bara ett ytterligare exempel på hur rädslans makt innebär att man tar det säkra före det osäkra. I Apples fall blev det solklart hur man väljer att inte stöta sig med starka krafter runt kristna högerfalangen (även om man senare valde att backa).

Jag tror inte Apple eller Facebook – eller något annat företag som gör liknande saker – är vare sig sexualfientliga, homofoba eller generellt ogillar personlig integritet. De är i händerna på det jag pratar om i texten om rädslans makt: att i ljuset av att kunna utsättas för sanktioner från staten eller från starka krafter inom samhället vars handlingar ibland varit såväl verbalt som rent fysiskt våldsamma – för att inte säga att de känns ekonomiskt – helt enkelt välja att hellre fälla än fria, hellre ta i för mycket än göra för lite. Efterhand blir det en vana – och hela kulturen tänker efter och väljer att böja sig för den makt som rädslan fått över en.

@britstakston och jag mailade lite om detta tidigare ikväll: kan verkligen vi påverka Facebook (ftsoa eller Apple) eller har de blivit för stora. Jag tycker ändå att båda fått lov att backa i de flesta diskussioner faktiskt visar att vi kan det. Alla företag är mer och mer beroende av sina enskilda konsumenters goda vilja och upplevelse av värde hos tjänsten eller produkten – och sociala medier är ett kraftfullt verktyg som är i händerna på konsumenter oavsett om vissa vill mena att det är en liten klick som hörs. Att ifrågasätta, protestera innebär att företagen faktiskt hör det – och får lov att backa på ett sätt som sällan skedde förr, när de som hördes mest av konsumenterna hördes i företagets telefonväxel och möjligen på insändarsidor i olika tidningar. Självklart handlar det om att ju större företagen blir, ju mer värde konsumenter investerar i sin profil eller i sin telefon desto svårare blir det att ”rösta med fötterna”.

Uppdateringar:

En fil med alla telefonsamtal har också hittats, brutits upp och kan visualiseras.

@kallepa pekar på en test som visar att datan inte är så specifik som Iphone Tracker upplevs. För min del är det relativt ointressant om det är ett fel på en eller tjugo meter: folk fastnar just nu i tekniken istället för att fundera över de etiska implikationerna och de personliga svårigheterna i att man övervakar sig själv. Själv kommer jag på mig att bli mindre benägen att använda min ipad exempelvis hos kunder o dylikt bara genom att veta om att den trackar saker. Det är det som är mitt problem – inte hur perfekt lokaliseringen är.

@johanejohansson gör en praktisk filosofi runt Iphonetracker och transparens på ett i mitt tycke förtjänstfullt sätt. Men kom inte hädanefter och säg att jag skriver invecklat :)

Pogue på NYT (tack för tips @oscartexplorer) väljer att använda det urusla argumentet om att det bara är den som har något att dölja som behåver vara oroad. Han negligerar att det stora problemet är att filen faktiskt finns i den egna telefonen – vilket gör att anonymiteten för data blir åsidosatt.

Lucka 7: Mer Wikileaks och Assange

För att stoppa det här lär man stänga Internet.

Det är en slutsats man kan dra av det faktum att olika västliga demokratiska stater uppenbart inte skyr några medel för att stoppa Wikileaks vilket skapat ett viralt Wikileaks där konstant nya servrar börjar att spegla informationen. Det som nu sker – hackerfajterna mellan de som överbelastningsattackerar (vilket jävla ord…) Wikileaks och de som ger sig på de sajter som är fientliga mot Assange och Wikileaks är ett cyberkrig på riktigt. Det är i en skala vi inte tidigare sett. Det indikerar på en framtid där konventionella vapen blir mindre och mindre intressanta men där makten över nätet – tillgången till digitala arenor – är det som är allra viktigast. Det handlar om digital tillgång till finanserna, det visar hur oerhört sårbart samhället är även när det inte handlar om katastrof. Att de stora kortföretagen följer Amazon och andra företag och nu viker ner sig är riktigt illa. Oavsett om de väljer att hänvisa till arresteringen eller till att sajten ska innehålla ”olagligt material” så lämnar det en dålig smak. Twitter menar att man inte medvetet censurerat hashtaggen #wikileaks men på nåt sätt känns det som om det finns någon liten hund begraven. Och man får hoppas att fler av ledande politiker och tjänstemän faktiskt blir utsatta för utredning efter uttalanden om att Assange borde dödas. Wolfgang Hanssons mening att Assange nu är av samma dignitet som bin Laden för amerikanska underrättelsetjänsten är minst sagt skrämmande – men i korrelation till det faktum att terrorism idag antagligen är mer effektiv med en dator och tillgång till information än med bomber så är det skrämmande logiskt.

Jag tillhör fortfarande den skara som inte tror att den händelse som utlöste åklagarnas handlande mot Assange i höstas är något av främmande makt orkestrerat. Det är för mycket foliehatt över det och att lyckas göra det i mellanmjölkens land där alla lärt sig att vara så introverta och självcentrerade är osannolikt. Tyvärr är det inte svårt att förstå att det hela verkar suspekt. Att det som sedan hände: det fullständigt huvudlösa hanterandet av målet, åklagares extremt märkliga sätt bär ovedersägliga indicier om att det skett oerhörd press på rättsliga myndigheter från de som vill se Assange bakom galler. Och det verkar inte ta slut: den tidigare officiella meningen var att Assange bara skulle höras upplysningsvis men häktningsorder som gick ut var internationell – och idag är det en rad anklagelser som släppts från åklagaren.

Problemet är återigen samma som i höstas: att Wikileaks är personifierat med Assange. Inte konstigt men en riktigt farlig väg att gå. Vad händer med sajten om Assange blir mördad (visserligen blir han en riktig martyr men det hjälper inte Wikileaks i det operativa arbetet) eller faktiskt fängslad för det som hände den olycksaliga helgen i Stockholm och Uppsala. Jag skrev om det redan i augusti i samband med anklagelserna: att Wikileaks måste bygga sin ark. Det vi ser är ännu ett exempel på ”founders syndrome” där Wikileaks, på samma sätt som Piratpartiet, för starkt läggs samman med personen som skapat och initialt byggt hela organisationen. Och som inte har insikt nog att stiga åt sidan för att låta organisationen överleva. Det har nu hänt – och det finns nu ingen talesperson för Wikileaks mitt under den värsta brinnande tiden.

Oavsett vad man tycker om Assange eller egentligen oavsett vad man tycker om sakfrågan med Wikileaks publiceringar så är det nu extremt viktigt att vägra acceptera att stater väljer att inskränka informationen och Internet. För även om Wikileaks nu blivit viralt, och mängder av människor i världen hjälps åt att hålla sajten uppe – och därmed är det enda sättet att undvika spridning är att stänga hela Internet.

Man kan nog lugnt säga att för president Obama har internet och fr a sociala medier gått från att vara hans viktigaste verktyg till hans största mardröm.

Uppdatering: Angående de pågående motattackerna så säger Anna Troberg ifrån – att ddosa handlar om att förhindra fri rörlighet och fri information.

Men vad är det karln säger?

Det är ingen hemlighet att jag, trots mitt något disparata vurm för såväl death metal som EBM, är ett stort U2-fan. För mig är de viktiga då jag vuxit upp med dem sedan tidigt åttiotal. Deras musikutveckling har i mångt och mycket följt min många gånger, och att gå på konsert med U2 handlar om upplevelse och mindre om musiken.

Men nu har väl ändå Bono med sina boots hoppat i en lite galen tunna. I en kolumn i New York Times har han skrivit om fildelning och andra saker som han ser inför de kommande tio åren. När jag läste hela kolumnen fundera om den gamle champagne-kommunisten Paul Hewson drar oss alla vid näsan – eller helt enkelt druckit för mycket Cristal (för att inte tala om Nirvanas basist som verkar sönderrökt). För det hela är en märklig kolumn i sin helhet… Han snurrar till det ett par gånger till om man säger så…

Det har blivit ett smärre upplopp bland nätliberaler och fildelningspirater. Widham tänker göra slut med Bono och Josh likaså. Och de tillsammans med Fridholm har skrivit en Brännpunkt-artikel i SvD om den del som han skriver om fildelning.

För egen del väljer jag att inte diskutera fildelning – det har jag gjort nog. Jag håller verkligen med Walter Näslund i att Bono är ute och hojar i en ganska hög grad av teknisk inkompetens, världsfrånvändhet när han pratar om att det är ISPs ansvar, blindhet inför sammanhang och att Bono gör en logisk kullerbytta när han försöker få en rund skiva att passa i ett fyrkantigt hål. Helt enkelt handlar det om att välja väg: att genom förbud och att med totalitära hjälpmedel försöka att hålla kvar en gammal affärsmodell eller faktiskt face the music och förändra den. Tyvärr blir diskussionen som vanligt extremt bipolär: några kan inte läsa längre än näsan räcker (eller läs kommentarerna till Brännpunktartikeln), samtidigt som vissa fildelningsentusiaster enligt mitt förmenande lätt förenklar ägande kontra tillgång. Det finns helt enkelt en mängd människor som inte fattat att den här diskussionen är mycket större än fildelning. Och frågan är om Bono ens gjort det när han kan göra en sån här utsaga:

from America’s noble effort to stop child pornography, not to mention China’s ignoble effort to suppress online dissent, that it’s perfectly possible to track content

För även om han knappast direkt stödjer – till skillnad mot flera andra anser – Kinas censurlinje för internet så misslyckas han helt enkelt med att visa att tekniken, som används både för den goda saken (mot barnporr: ett sätt som självklart kan diskuteras) och för det onda (kinesisk censur av dissidenter), också kan användas för att komma till rätta av det (för honom) felaktiga fildelandet. Det är inte att stödja kinesisk censur men det är att implicit stödja suppressiva tekniska hjälpmedel för att straffa den som inte gör som Bono och några andra vill. Som Walter skriver:

What’s worse is that you even putting the protection of children and protection of old fat cat record label business models in the same priority paragraph makes us all blush on your behalf.

För oavsett om han väljer att värdera de olika användningsområden mellan ”noble” och ”ignoble” så menar han att kontroll av innehåll på nätet är behövlig, och att kunna spåra och implicit lagföra den som gör fel. Det är illavarslande. Jag har tidigare skrivit mycket om den värdeglidning som lagar av IPred, FRA och fördrag som ACTA kommer att innebära. Man kan inte blunda för det faktum att ett tekniskt hjälpmedel i fel händer kan användas till annat än det var tänkt för. Det Bono missar är att hans världsbild inte a är lla andras (lika lite som min är det) – och hans uttalanden är i det ljuset lika meningsfulla och rätta som andra idiotier som sagts i det här läget. För även om det ”bara” skulle handla om musik så är musik också makt – och yttrandefrihet. Om man, som Bono verkar tycka, ser till att digitala musikfiler ska vara ”vattenmärkta” och på så sätt kunna kontrollera och följa dem över nätet – vad händer med de musikfiler som är förbjudna i vissa länder? Vad händer med dem som använder sin musik för att göra uppror mot diktaturen? Det blir enkelt för deras motståndare att ringa in de som lyssnar. Och det blir då med Bonos goda minne – för man kan inte både ha och äta kakan.

Det blir onekligen problematiskt eftersom det slår undan benen på allt som Bono tidigare arbetat för: Amnestyinsatser och det intensiva arbetet för diverse dissidenter i hela världen. Varför ska vi fortsätta att lyssna på honom nu? Oavsett så har hans dubbla standarder: där skivbolagens ekonomiska ställning, illa dolt bakom ett skynke av fattiga, lidande konstnärer, ska rättfärdiggöra intrång i vår frihet medan i andra andetaget ska vi skänka pengar eller stå upp för Aung San Syy Kyi. Snälla Bono, det går inte att undvika att ta konsekvenserna av vad man säger. För även om teknik i sig är värdeneutral så är det inte det som det här handlar om: det handlar om att använda ett antal tekniska möjligheter för att på så sätt a) skapa ett samhälle som fortbestår av gamla modeller b) förhindra utveckling av såväl demokrati som kreativitet c) öppna upp en positiv ingång mot att skapa ett internet som är kontrollerbart.

Så jag kommer ha svårt att ta till mig vad han säger framöver. Tyvärr innebär det också att man börjar undra över RED. Det otäcka är att många kommer att lyssna på honom. Utan att reflektera.

Uppdatering: Apropå det här med copyright. Cory Doctorow skriver en av de bästa sakerna (tipstack @morpac) i frågan runt hans idé om att faktiskt ge bort sin e-bok ”Makers” gratis:

There’s a dangerous group of anti-copyright activists out there who pose a clear and present danger to the future of authors and publishing. They have no respect for property or laws. What’s more, they’re powerful and organized, and have the ears of lawmakers and the press.

I’m speaking, of course, of the legal departments at ebook publishers.

These people don’t believe in copyright law. Copyright law says that when you buy a book, you own it. You can give it away, you can lend it, you can pass it on to your descendants or donate it to the local homeless shelter. Owning books has been around for longer than publishing books has. Copyright law has always recognized your right to own your books.

Det känns minst sagt som möjligt att lägga till när det gäller såväl film- som musikbransch..

Reblog this post [with Zemanta]