Rubriken finns skriven på väggen i Solna tunnelbana tror jag det är. Och visar en målad bild från Hoting utanför Strömsund i norra Ångermanland*.
Till saken hör att det diskuteras diverse flyttande – jag jobbar mycket i Stockholm och huset är litet. Livet förändras på så många sätt.
Ikväll gick vi ner till Bullerforsen för att se de stora vattenmassorna som släpps igenom, gick en bit genom älvkantsväxtligheten och upp genom ett skirande, sprakande grönt kapell av försommar.
Skulle ni flytta om ni hade det här ett stenkast från tomten?
*Sidospår: På Centralen förra veckan var det ett gäng mindre kommuner som visade upp sig. Bland annat Strömsund – eller Ström som det kallas: ni vet vi norrlänningar säger inte så mycket i onödan. Direkt började jag prata ångermanländska och nu när jag skriver ”Strömsund” så hör jag det på rätt sätt i huvudet. Människor som är vana att höra skillnad på mål säger att det alltid finns en ton av norrländska i mig när jag pratar.
Jag är i Stockholm. Jobbar och står i. Har inte varit hemma sen i måndags morse. Imorgon far jag till Göteborg och kommer hem till Borlänge först mitt i natten (om jag kommer hem – med min tur när det gäller tåg lär jag bli fast i Hallsberg eller nåt).
Jag saknar mina barn.
Det gör ont i kroppen av saknad. Själen skriker av längtan efter dem.
Jag har valt det här livet och jag älskar det på många sätt men ibland slår verkligen saknaden till: efter min Solsticka och efter min Terrorprinsessa.
Samtidigt är jag så djupt tacksam att jag ens får ha dem i mitt liv. För saknaden beror ju på att jag faktiskt är pappa till dem. Det är en ynnest att vara ödmjuk inför.
De lär mig så mycket och den här veckan har de sannerligen lärt mig att jag inte längre är vargen som söker sin flock. Jag har den redan.
Ibland är det bara tur. Ibland undrar man om ödet ändå har en viss ironisk hand med i laget. Det är måndag. Jag är nästan alltid i Stockholm på måndagar. Inte idag. Vilket ju var tur eftersom HS kommer hem från jobbet och lägger sig ner med något som verkar vara Vinterkräkan Från Helvetet. Båda barnen är hemma eftersom det är sportlov och jag hade planerat att jobba hårt med ett projekt respektive skriva lite för Politik 2.0. Nåväl – saker blir inte alltid som man tänkt sig men det är onekligen en viss tur att jag är dalabaserad den här veckan.
För övrigt är det mer eller mindre fjällväder här i Borlänge. Snön yr och faller och trots att jag redan varit ute en sväng och skottat så är det snart dags igen. Ett jävla väder helt enkelt som möjligen skulle vara ok om man var ute i Romme Alpin. Men eftersom TP lyckades ramla för flera veckor sedan och göra illa nån menisk så är det inte så mycket läge att åka ut om inte någon kan vara hemma hos henne. Som är någorlunda med i matchen.
Några dagar kvar av nollnoll-talet och jag slängs tillbaka tolv år i tiden. Jag skräms av att människor som vi valt att styra väljer att glömma så fort och skräms av hur media verkar glömt bort hur det var.
För en gångs skull hemma och med lite tid att bläddra genom BT så ser jag att kommunen valt att inte tillsätta nya personer på två av fältfritidsledartjänsterna: Nippe och John får inga efterträdare, flera skolor blir utan stadigvarande fältare, nattvandrandet kommer bli utarmat. Förklaringen från kommunen är det ekonomiska läget. DT.se verkar inte ens tycka det är värt att lägga upp på webben.
Borlänge har glömt och tackar oss som slitit nätter igenom och alla de som alla år jobbat och skapat en plattform för att Borlänge inte längre ska kallas Lilla Chicago. Jag känner mig personligen förolämpad av att Kent Persson ens har mage att överlägset förklara att det inte finns plats för att tillsätta tjänsterna – och att han bara lovar att det inte ska bli fler neddragningar. Inte fler neddragningar? Det ska bli fler fältfritidsledare, inte färre.
Jag är pappa till en tioåring och en åttaåring. De ska snart börja att röra sig ute i Borlänges ungdomsvärld. Hur kommer den att se ut då? Jag är skrämd och oroad. För jag vet hur det var en gång.
Jag jobbade mig nästan ihjäl som ungdomspräst. Vi i ungdomsteamet i kyrkan jobbade nära fältisarna, och det kommunen inte verkar förstå – eller har glömt – är att dessa är den sista fronten. Man har glömt hur det var i mitten och slutet av nittiotalet och en bit in på 2000-talet: Borlänge var extremt brottsutsatt och det var ungdomar som begick brotten. Det var tiden för Familjen och andra gäng. Det var en tid där polisen sällan var i närheten och man fick ringa växeln i Falun och förklara att det var kaos. Det var mord, skottlossning, knark och – ja, det var farligt för oss alla som valde att trotsa rädslan och jobba mitt ibland det.
Men det betalade sig. Idag är Borlänge en annan stad. Det handlade om att skapa relationer, att finnas närvarande i ungdomars vardag och vara ett öra för att förhindra eskaleringar och ge stöd för den som annars kunde börja att glida. Det är inte tack vare politikerna utan genom ett gäng speciella personer som genom åren jobbat med det. Flera har precis som jag blivit rätt sargade av det här livet: vi har sett rakt in i ett mörker, vi har mött ondska hos personer som ännu inte få köra moppe men också sett hopp och fantastiska möjligheter hos unga som myndigheterna gett upp om. Det handlade om detta, tillsammans med personer som skapade förutsättningar: Penas kamp för att skapa insteg för unga, Thommys arbete med Cozmoz. Och en festival. Rockmusiken.
Det här är hjältar som nu får veta att deras jobb uppenbarligen inte varit tillräckligt viktiga för att få efterföljare. Det får mig att må illa. Det gör mig djupt förbannad. Socialdemokraterna i Borlänge styr utan att se längre än sin egen näsa. Att fortsätta att nedmontera arbetet med unga, att välja bort att satsa på utbildning kommer att kosta stora pengar framöver. Borlänge är en gammal bruksort, fortfarande med problemet att unga idag har en social resa framför sig: du får inte jobb där farsan jobbade, det finns ingen självklarhet att jobba i vården utan minst gymnasieutbildning. Gustaf Norén växte upp med det:
Det blir lätt arbetarklassromantik när man snackar om Borlänge. Men det finns fan ingenting som är romantiskt med det här.
Det här är vad ni har glömt:
Jag var med. Vi var alla med. Vi vet vad som krävs. Jag kräver av politikerna att minnas och inse att det inte handlar om resurser: det handlar om liv. Skärp er. Tillsätt tjänsterna efter Nippe och John och utöka ungdomsarbetet. Det finns ingen annan väg om vi inte snart är tillbaka då ni inte vågade gå ut på stan på nätter och kvällar.
Uppdatering. Som en tribut: en riktigt gammal film med Nippes band:
Uttrycket “lycka och glädje” kommer då och då ur munnen på Björn Mellstrand, VD på JMW. Jag gillar det uttrycket. Idag har jag känt det rätt intensivt. För en gångs skull har jag ätit frukost, tjatat om varma kläder, frågat om skolböcker, letat fleecejackor, hårgelé och skor, skrapat bilrutor och kört barnen till skolan. Det var mycket länge sen och det var just “lycka och glädje”. Och det ackompanjerat av en kall men vacker höstdagsmorgon.
För mig är det en känsla som jag gärna tar vara på. Som många vet, och som många kan bli lite stressade av så är jag inte alltid den gladaste personen i alla lägen och att känna en känsla av lycka och glädje blir då speciellt. Idag landade den som en fågel Fenix i hjärtat. Våra ungar, som kan vara så kantiga, struliga, gnälliga, gosiga, underbara, smarta och roliga. Mitt i sin väg in i tweenage, i slutänden av att vara så där “barn”. Jag bara njöt av det. Självklart beror det på att jag så sällan har chansen att göra det, jag spenderar de flesta morgnar på vardagarna på väg till Stockholm eller i Stockholm. Och det är också en sorts lycka och glädje. För oavsett att det är slitsamt, längtan till barnen är stor så vågar jag än en gång att gå min egen väg. Jag har tänkt en del på det efter att träffat vännerna från förr som skakade om och startade ett par tanketrådar jag fått lov att cruncha i tysthet. Men jag är här nu: och det är gott och bra. Jag gör det jag är riktigt riktigt bra på och får hela tiden utmana mig själv eftersom kraven ökar desto större kunder man jobbar med. Jag jobbar med en massa smartskallar och träffar en massa underbart spännande människor hela tiden. Samtidigt har jag min bas här i Dalarna: barnen som oavsett mitt jobb är den yttersta meningen med livet.
Det vet jag. Även om jag innan barnen kom var skeptisk – jag kunde tänka mig att leva utan barn så inser jag nu att mitt liv skulle varit så mycket fattigare. När jag följer Linda och Davids kämpande och nu när det funkar så blir jag varm i hjärtat av det och minnena när det stod klart att jag skulle bli pappa. Förväntan, bävan, rädsla, lycka. Sen att följa barnen i varje steg av utveckling. Nu sitter man och diskuterar allt från fysik till dataspel med dem och ser hur de växer i både fysik och intellekt. Jag skulle idag inte vilja vara utan det heller.
Så jag försöker i stressen runt allt som måste göras vila i den känslan.
Det är en trött men nöjd deeped som sitter på tåget hem mot Borlänge. Jag har varit i Jönköping två dagar och hållit workshop med ett gäng personer som driver inkubatorer i västra Sverige.
Spännande och kul även om min mac inte har visat sig från sin bästa sida. Vad är det för fel på den? Fan vet. Sync server varvar igång och käkar i princip konstant upp 90% av allt internminne. Och nu har ServerUI börjat att fucka upp sig hela tiden så klockan syns sällan, det går inte att använda toppradens ikoner. Att då också köra Keynote i visningsläge är kört. Jäkligt irriterande och till slut fick jag lov att låna en annan mac för att kunna genomföra föreläsningen – och då försvann filmerna av någon udda anledning… Jag trodde ju att allt skulle bli bättre efter att jag uppdaterade till Snow Leopard (förutom att inget av mina mobila bredband fungerar och att det inte går att betala räkningar) men det har blivit mycket sämre. Problemet är också att det verkar som om min Snow Leopard-skiva fuckat ur: datorn spottar ut den fortare än man hinner säga Steve Jobs. Så det lutar åt att jag investerar i en ny dator. Då återstår ett ytterligare problem: min vanliga affär för datorer har gått i konkurs…
Men trots de tekniska problemen har det fungerat riktigt bra. Och det är trevligt att bli bjuden på ölprovning på kvällen – en riktigt bra sådan med en passionerad ölkännare som till och med lät oss smaka en unik öl som inte finns att få tag. Bästa ölen vi testade var Punk, Duvel och Aecht Schlenkerla Rauchbier. I o f s var det bara Punk som var en ny bekantskap för mig. Förutom det en massa spännande diskussioner om inkubatorer, företagande, barnafödande (!) och självklart: sociala medier. Herregud – jag är ju sociala medie-evangelist :). Funderar på att sätta det som titel på nya visitkort: Niclas Strandh, sociala medie-evangelist. Nås endast via Twitter :).
Innan jag somnade såg jag LA Ink och jag kan inte hjälpa det att jag tycker det är snyggt med deras tattoos. Problemet är att det känns rätt så fånigt att jag som snart 40-åring skulle skaffa mig en tatuering nu. Samtidigt har jag alltid tänkt att jag skulle tatuera in barnens namn: för de är mina för alltid liksom. De är viktigast och redan tatuerade på mitt hjärta.
Om någon undrar över varför jag är så tyst så är det delvis att jag fortfarande är lite smått chockad över att fått så mycket problem för en post som jag inte tyckte var speciellt farlig. Sen är jag väldigt mycket “linklovefatigue” – baksidan med att veta hur man ska bygga länkvärden för bloggar: så fort jag numera skriver så vet jag att jag sen behöver leta länkar och jobba med själva länkekonomin och just nu är jag rätt less på det. Sen har jag sjukt mycket att göra – det är oerhört kul men bloggandet får lov att gå på sparlåga nu: vilket ju är lite kul eftersom jag försöker att få människor att förstå att det alltid handlar om prioriteringar när det gäller att hinna med att blogga.
Jag är inte ensam att ha en rejäl beef när det gäller Bo Helgesson, Falun/Borlänges kondiskung med sitt Borlänge Bageri & Konditori Aktiebolag. Nu har han lyckats att sparka en person som ville vara pappaledig. Och gör det så fult genom att mena att personen sagt upp sig själv. Det är rejält illa och oavsett vad man tycker om hur lagar för företagande ser ut i Sverige så måste man för fasen se till att sköta sig snyggare än så här. Men man tvivlar när man läser kommentarerna under artikeln: Bo Helgesson är onekligen inte världens mest trevliga företagare.
Dumt av Thommy Lindström att inte gå med i facket och onekligen dumt att inte se till att ha papper på sin pappaledighet men i slutänden så visar det här Helgessons renons mot sina anställda. Det som varje företagare borde lära sig är att vi idag mer och mer går mot en situation där ingen längre kommer undan med att missköta sina åtaganden som arbetsgivare: människor skapar sina plattformar för att uttrycka sitt missnöje – och sitt nöje om man gör rätt. Varumärkets image skapas genom det som konsumenten möter – inte i vad företaget själva vill ska vara värden kopplade till varumärket.
Jag liksom älskar lokala band som inte försöker vara något annat än sig själva. Mimikrys video till “Min sång” är så jäkla kul – förutom att det är en jäkligt klassisk punkdänga som kunde varit skriven på slutet av sjuttio så är det ju en massa (för oss i Borlänge) kändisar med. Bland annat Per M som brukar kommentera här på bloggen, Frank från Million Dollar Babies, Per Ms son (som numera har Borlänges högsta tuppkam), Jonas Nyström – mannen, myten, reklamaren och självklart Mimikryarna själva:
(tipstack Leroy som tror att jag är med – men det är jag inte)
Uppdatering: Leroy är lite oklar över vem som han tror är jag. Gissar att han tycker att Nyströms arga nuna kunde varit jag :)
Jag har jobbat idag. Och när jag kom tillbaka till stan var jag hungrig. Gick in på Café Esplanad i Borlänge, beställde en latte och en macka. 86 spänn. Well, det får man väl ta. Satt och skrev lite leads och mailade och insåg att HPn är fin och liten men att batteritiden inte är den bästa. Där – elkontakt. Men se där: barnlås dvs. caféägaren säger till mig att han vill att jag fikar och sen försvinner fort som fan. Snåljåp och idiot.
Jag fick iväg mina mail och drack upp latten som var… okej. Toalett. Det behöver man ibland. Får se att toaletten är utrustad med sånt här pengalås. Jag går fram till kvinnan i kassan och frågar om det verkligen är så att det kostar mig fem spänn att kissa trots att jag spenderat närmare en hundring på fika. “Ja, tyvärr.” Jag tyckte synd om henne för hon skämdes verkligen – men kunde inte göra något. Det är ju också så att Helgesson är ökänd för att vara en rätt otrevlig arbetsgivare men allvarligt: ge dina anställda möjligheten att slippa bli utskällda på grund av din snålhet och dumhet. Girighet skadar i längden.
Bo Helgesson, ägare till Borlänge Bageri & Konditori Aktiebolag och bland annat Café Esplanad i Borlänge och ett gäng andra caféer (bland annat Café Kupolen): du är en jävla snåljåp! Hur i helvete tänker du när du menar att man, om man bevistar ditt café, ska betala för att gå på toa? Det är fan fullständigt galet. Och extremt kundovänligt. Och att sätta igen elkontakterna är likaså – vilket dock är vanligare.
Själv tycker jag att vi office nomads ska se till att bojkotta såna här ställen. Och andra kan göra det också.
Kissnödig som fan gick jag mot bilen och tänkte “men hallå Borlänge har ju byggt en fin allmän toa därborta”. Yeah right. Den var stängd, igenbultad på grund av förstörelse.
Borlänge som shoppingstad är körd. Inga toaletter, snåla intill döden caféägare och ett utbud som är trist.
Än en gång på tåget hemåt. Två intensiva dygn av jobb i Stockholm. Insåg att jag i princip bor i kappsäck oavsett om jag är hemma eller borta: det är ingen större idé att packa upp tandborsten liksom :). Sitter och skriver i Live Writer som jag, tillsammans med min HP 2140 kommit att bli rätt kär i. Och när man åker tåg runt Sala kan man inte lita på något mobilt bredband. Å andra sidan hade jag samma problem när jag åkte taxi från Akalla in till stan igår och satt och försökte maila.
Jag har skrivit lite om vad jag gjort på digitalpr igår och idag har jag hållit en hel dags bloggkurs för ett stort företag. Imorgon ska jag för första gången tillbaka till min gamla byrå för att starta upp några projekt tillsammans med dem. Det är första gången jag är där sen jag slutade. Kommer nog kännas lite skevt men det är en ny tid nu.
Så är det snart Valborg. Och inte blev det Uppsala i år heller. Syster har ju spenderat sin tid i Australien – ett sånt sätt :). Å andra sidan så kommer jag behöva jobba hela helgen för att hinna med diverse projekt. Det är onekligen som PGW sa till mig när jag tröttade ut henne med alla frågor om att starta eget: det är en livsstil snarare än ett jobb. Och det innebär att man lever med det konstant.
Nu när saker och ting faktiskt börjar att rulla känner jag faktiskt att det här kan fungera. Visst – det är slitigt att vara borta mycket. Solstickan tycker att jag ska jobba mer i Borlänge. Men det är också oerhört spännande att ta ett steg vidare. Att testa sin kunskap på nya arenor. För jag har ju gjort en förflyttning till en ny bransch till viss del. Det är nya saker att lära sig och storleken på jobben, fallet om vi misslyckas kanske högre.
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=12498172-dc21-4594-8f32-8ad1720e7d36)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=96992577-9aa3-4b01-9a27-6c39434104c8)
