Taggad: Borlänge

Sorgen och oslaget gräs

Sorgen är fortfarande här.

palsorrow

Idag när jag åkte genom stan, en sån där sommarkväll som alltid är så insåg jag att något saknades. Hur gräsfälten mellan järnvägen och Hagakyrkan och Cozmoz/Folkets Park var oslagna, att det inte var någon aktivitet, inga staket som började byggas upp, inga scener som restes. Där entrén brukade vara rastade någon en hund.

Det var tyst, tomt.

Peace & Love fattas Borlänge. Peace & Love fattas mig.

 

En lördag med foton #blogg100

En lördag. Dagen efter att Deeped Tour avslutats. Jag är grymt trött. Nöjd, men väldigt trött. Familjen försöker hitta på något men ingen har någon som helst lust med något. Jag och Amanda drar ner på stan. Köpa lite på bolaget, fixa MIDI-kabel som lagt av (och det blir nya studiolurar och harts också – vet ni att det finns en harts som kostar 35 kr och en som kostar 135?) och sen köpa UV-filter till min kamera.

”Vi är lite stamkunder här” säger dottern när vi öppnar dörren till Musikcenter. Och så är det verkligen. Jag har blivit fotbollsfarsa men när det gäller musik. Det är ytterst sällan vi går ur den affären utan att jag spenderat något. För jag är lycklig över att de spelar musik och att de gör det så mycket. Min familjesida må vara en smula dysfunktionell men musik är något som den hela tiden levt på – och där finns lyckan, njutningen och det som fört oss vidare.

Så tar vi en sväng fotowalk i blåsten i Hantverksbyn. För ja, Borlänge har en liten hantverksby. En märklig samling av typ tio gamla hus inträngda mellan järnvägsstationen och Liljeqvistska parken där olika hantverks, plingplong-företagare mm håller till. Tänk er nano-versionen av Wadköping. De märkligaste små affärer som borde ha svårt att överleva i en bra mycket större stad, och att de finns i Borlänge som inte direkt är känt för nytänkande, vidsynthet eller vilja till förändring. Fråga olika restauratörer som försökt skapa något annat än Stationsgatans plankstek.

Att bli förälder är speciellt. Det är ett äventyr och varje del av barnen utveckling är ett äventyr. Nu är de så stora att man kan dela intressen. Musiken är ett – och jag och A har börjat dela fotografi. Hon köpte min Canon 600D för sina surt ihopsparade pengar och jag köpte mig (eller well: Deepedition DigitalPR) en Canon 650D och redan har hon klart börjat att slå mig på fingrarna i oerhört bra bilder. Så nu delar vi Flickr PRO-konto.

Deeped

Men jag hänger med. Idag kände jag verkligen för en vända att ta lite bilder men vädret var det sämsta tänkbara – grått, blåsigt och kallt. Men vi gjorde en liten vända. Mest blev det bilder på varandra eftersom naturbilder inte är så kul i gråväder *mohahaha*

En bild av Amanda på mig:

Deeped

och sen min nya avatar:

Deeped

Och jag tog lite bilder på henne:

fresh 1.0
Days outfit
Lipar
Eskimå

och sen leka lite med monokrom och att dra lite i inställningarna:

Amanda i snön

Foto är ett gammalt intresse för mig. Jag skrev om det när jag skulle välja vilken systemkamera jag skulle köpa förra gången. Det är något som idag är så totalt annorlunda mot vad jag vanligen gör på dagarna – och samtidigt något som är så bra att hålla på med då jag i alla orden hela tiden behöver hitta bilderna för att skapa det bästa för mina kunder. Och att dela det intresset med min fantastiska dotter, precis som att få dela intresset för mer svårgreppbar rock med sonen (vi satt och diskuterad System of a down och Meshuggah idag) – det är en ynnest.

Så det har varit en mycket bra lördag. I ett liv som konstant går framåt.

Detta är #004 av #blogg100

Ps. Amanda hakar på utmaningen och kommer att satsa på att blogga varje dag.

Peace & Love lever igen

Peace & Love har blivit räddat genom att leverantörer och kommunen går in och halverar sina fodringar, man går in med investerare och grundaren tar ett banklån. Olyckskorparna flaxar självklart runt och den stora skuggan av att den nya festivalen i Norrköping, som redan paxat rejält stora band samma helg som P&L gör det hela extra spännande.

Det kan verkligen diskuteras varför festivalen gick med 13 miljoner back. Eller snarare: varför P&L fick en släng av hybris och startade mängder med kringaktiviteter som innebar att kapitalet för festivalen blev mindre. Det måste diskuteras och frågan är lite vad festivalen ska bli för något.

En del vill gärna diskutera om en festival ska finnas i en stad. En hel del anser också att Peace & Love knappast borde finnas alls. Tyvärr en hel del högljudda borlängebor som spenderar en massa tid att spy rätt patetisk galla över festivalen. Det jiddras som siffror hit och dit på vad Borlänge kommun tjänar på det och hur många lärare som skulle kunna anställas för pengarna. Diskussioner som är rätt meningslösa om man har något hum om kommunal ekonomi. Såna diskussioner – både att göra antaganden om reda pengar i direkt intjäning för en kommun för festivalen men vad som skulle ”räddas” för den sponsorssumma som nu ställs – är populistiska (extra roande är det att det verkar vara en hoper Sverigedemokrater som är mest populistiska – de som är så oroade över den politiska korrektheten).

Peace & Love skapades ur ett behov. Borlänge var känt för en enda sak (nej, inte för Brage):

Sveriges Chicago.

Det fanns ytterst lite att vara stolt över. Det var konstant inriktning på det som var negativt i stan. Från nationella tidningar. Tolv år senare är det något annat. Borlänge är inte längre paradexemplet på en bruksort som har problem. Du hör få exemplifiera med staden när de ska diskutera problem. Peace & Love har helt enkelt förändrat den bilden. För det finns inget annat som hänt i staden av den magnituden. Självklart inte själv men den där idén som skapades öppnade upp ögonen på många. Den musikkultur som spirat blev en orkan för att de senaste åren varit Sveriges största festival.

Själv har jag jobbat med festivalen i ett par år. Pro bono. Jag har fått biljetter till mig och familjen. That’s it. För att jag älskar det faktum att den finns. Det har varit fascinerande. Passionerade personer och unga som skapar något. Kanske inte alltid med den ordning som kan förväntas. Ibland lite naivt. Men varför inte: leva varumärket.

Det är kanske där det också gått fel. Medan Way Out West vågar skapa debatt genom att vara en köttfri festival, genom att mindre festivaler verkligen lever sitt varumärke var vi många som upplevde ett visst mått av elephantiasis där bokningen av Rihanna kanske personifierade hur långt bort från själva varumärkets värden festivalen hamnat.

Jag hoppas och tror att 2013 blir en festival som fokuserar runt att gå tillbaka till rötterna. Hitta tillbaka till själen igen. Det där brinnande hjärtat som alltid funnits med som en symbol. För att göra världen bättre. Det skapar förutsättningar för att växa igen. För att få besökare att vända åter även 2014. Det är den utmaning Norrköpingsfestivalen står inför: en gång är en nyhet, andra året måste första året skapat festivalkänslan.

Själv kommer jag jobba med P&L även i år. Om de behöver mig.

Rock and roll will never die.

Vykortsfrågan är löst

Den här artikeln om att det var svårt att få tag på lokala vykort i Borlänge kändes viktig att notera. Bland annat valde Borlänge Tidning att slå upp den på en helsida på typ sida 5.

Stort problem onekligen. Enligt PTS undersökning om Svenska folkets brev och postvanor räknar man att hela 37 % av svenska befolkningen faktiskt skickar minst ett vykort per år. Samtidigt uppger 21 % att de aldrig skickar vykort (och man kan fråga sig om resterande respondentera svarat ”Jag vet inte” på frågan). Turistbyrån menar att det skulle vara strykande åtgång om det fanns några så nu har man tagit fram egna. Själv blir jag fundersam över vilka andras de haft förut?
Det visar sig att just bilder på Kupolen är mest efterfrågade som vykortsmotiv. Så jag och @joakimlindstrom ger Borlänge möjligheten till ett riktigt vinnande motiv:

Träna bör man sägs det

Jag har ont i kroppen. För jag har börjat nåt sorts nytt liv. Börjat att träna på riktigt igen. För jag kan det nu. Jag kommer inte hem vid halv nio de flesta dagar som förut utan kan åka hem, hämta upp sonen och sedan åka ner till Friskis & Svettis och köra ett pass på gym. Just det faktum att jag och V tränar tillsammans gör det mycket roligare. Han är ju knappt tretton så då måste en av föräldrarna alltid träna med honom – vilket gör att jag måste åka med dit. Bra incitament för mig att komma iväg. Och jag har valt att släppa alla program och strukturer – jag har börjat träna så många gånger att jag vet ungefär hur ett program ser ut men jag struntar i att hålla på att föra ”bok” över det. Jag gör det jag vill, det jag känner för; jobbar med vissa muskelgrupper vissa dagar osv.

En intressant notering med Friskis & Svettis gym är att man lätt trott att det är gymmet för ”vanligt” folk. Jag har ju gått på både Må Bättre och på Nautilus förut. Men det är på Friskis som de med rejäla muskler går. Har nog aldrig sett så många, både kvinnor och män, som är så oerhört vältränade som på F&S. Och nu när Borlänge Friskis ska rejält bygga ut sitt gym, vilket är extremt välbehövligt eftersom det är trångt, rätt sunkigt med dålig luft så kommer det bli ännu bättre träning.

Det är alltid intressant att reflektera över sin egen förändring av inställning till saker och ting. Jag har aldrig varit den tränande typen; både utifrån en sorts anti-inställning generellt och en rätt självdestruktiv syn på liv och lekamen. Samtidigt fyller jag snart 42. Jag närmar mig snabbt åldern där det är stor chans att jag drar på mig både hjärtinfarkter och en massa andra saker. Jag har artros vilket knappast blir bättre av att inte röra på sig och en rygg som behöver mer muskler. Jag är lätt överviktig och kommer helt enkelt att dö i väldigt mycket förtid om jag inte nu sent omsider börjar tänka till lite. Och på nåt sätt bryr jag mig inte längre om gamla hangups utan – va fan: dags att må bättre så då får man träna. Och att hänga en timme varannan dag med sonen är kvalitet och värt varenda öre och varenda svettdroppe.