Jag har varit ute och rört på mig så det har inte blivit bloggat. Vi var nominerade i ett europeiskt PR-pris så jag och Brit Stakston från JMW åkte ned till Budapest men tyvärr vann vi inte. Men det var intressant att vara där på prisutdelningen. Grattis till Prime och Starsky till era priser.

I bloggosfären är det prisdags igen. Aftonbladet och Bloggportalen väljer att starta Stora Bloggpriset och bjuder in massor med bloggare att nominera andra bloggare. En del hissar initiativet, andra dissar det hårt. Kamfer väntar med sin dom för att se vad AB faktiskt har för tanke med det. Själv tycker jag att det är bra – varför inte göra ett stort pris och se till att många tillsammans plockar fram de bloggar som är bäst (läs jardenbergs sammanfattning). Crowd sourcing. Och i grunden är det väl omöjligt att rent objektivt bestämma sig för en blogg som är ”bäst”. Men varför inte försöka?

Laakso skriver om det hela på ett intrikat sätt.

I samband med det här så surar Politikerbloggen lite över att deras pris till medborgarjournalistik ”kopieras” av AB. SVTOpinionbloggen skriver eftertänksamt om det.

Rick Falkvinge gör också en bra grej – instiftar Stora Gammelmediepriset. Helt enkelt där bloggosfären nominerar de bästa journalisterna och andra inom de gamla medierna. Smart och rätt för det är ändå de gamla medierna som fortfarande är viktiga för nyheter och som ger bloggosfären mycket innehåll. Icke att förglömma är också Årets Politiska Blogg där nomineringarna pågår för fullt.

Andra priser som finns är Veckorevyns, Kulturbloggens, Götes (som kanske inte är det största men roligt) och självklart också Wadströms Årets Bästa Blogg. Lägg gärna till andra priser som jag missat.

Det är en jävla massa bloggar på gång också. Fler och fler blir mer och mer professionella i sin approach. Det vi ser nu är det totala genomslaget för bloggformatet (ledsen Bo Rothstein och andra bloggnegativa: vi vann :)). Om några månader behöver vi inte ens se diverse märkliga formuleringar bland gammalmediejournalister eller liknande. Det intressanta blir terminologin som måste sättas: är det meningsfullt att prata om en ”bloggosfär” längre? Jag tror att vi som varit med ett tag nu har ett ansvar för att vi inte försöker isolera och bli ”det var bättre förr”-aktiga utan välkomna det som händer. Sluta gnälla helt enkelt. Det är dags att vi tillsammans skapar bloggar som kan visa på precis alla perspektiv som världen och livet erbjuder.

Det gör att det är bra med priser. Låt oss se en massa olika priser. Strunt samma vem som faktiskt delar ut dem.

Etiketter:Aftonbladet, awards, blogg, bloggande, bloggar, bloggare, bloggformat, Bloggportalen, Bo Rothstein, Brit Stakston, Budapest, crowd sourcing, diss, European Excellence Awards, hiss, JMW, Kulturbloggen, media, priser, Rick Falkvinge, Rickard Falkvinge, Stora Bloggpriset, Veckorevyn

Jag har härmed valt att också citera en del av brevväxlingen trots Rothsteins försök att förklara sina brev som skyddade från andras insyn.

Han har skrivit en ny debattartikel, en replik till Mattias Svenssons artikel tidigare i helgen (Mattias bloggar vanligtvis här).

Precis som i mailen till mig i samband med efterdiskussionen runt min postning på Same Same, förklarar han sitt syfte med den första artikeln:

Den fråga jag ställde i min artikel var om bloggosfären kan ses som en tillgång i utvecklingen mot en sådan så kallad deliberativ demokrati. Intressant nog har min artikel blivit till en test av min hypotes att bloggosfären har en negativ inverkan på denna form av demokrati. I skrivande stund har artikeln (enligt sökmotorn ”Bloggportalen”) kommenterats av sextio bloggare. Av dessa är det mindre än 20 procent som uttrycker någon kritik mot de sexistiska och rasistiska kränkningar som jag redogjort för. Den överväldigande majoriteten, det vill säga mer än åtta av tio, anser antingen att personliga stämplingar som dessa är fullt acceptabla, eller så trivialiserar de förekomsten av rasism och sexism eller så väljer de att med sin tystnad sanktionera detta. Oftast blir man som forskare glad när ens hypoteser visar sig slå in med sådan kraft, men i detta fall är det precis tvärtom.

Nej, Bo. Ingen har gjort det. Utan det som vi reagerat mot är att du väljer att utifrån få exempel döma ut en gigantisk och extremt heterogen kanal. Det är en sak du inte besvarat – hur du kan välja att bygga en generalism på ett sånt litet underlag.

Han skriver också:

Alla kan göra misstag och till skillnad från Svensson tycks hon nu inse vikten av att bemöta även sina meningsmotståndare på ett civiliserat vis.

Intressant att han menar att den som inte gjort det ”frivilligt” är fortfarande ond trots att Veronica Svärd tog bort kommentaren han hakat upp sig på först mycket sent – först efter hans debattartikel:

så fanns inlägget på Veronica Svärds blogg kvar till väldigt sent igårkväll [13 nov] och naturligtvis har jag det också både e-lagrat och utskrivet. Så, alla bloggare som jag räknade in hade chansen att verifiera mitt påstående själva (eller eposta mig och be om verifiering, vilket ingen gjorde). Slutsatsen står kvar, den stora majoriteten bloggare som gett sig in i denna diskussion ger tyvärr sitt direkta eller indirekta stöd till sexistiska, antisemitiska och rasistiska stämplingar.

(ur mailkonversation)

Men uppenbarligen gäller olika regler för Svärd och för mig. Trots att jag reviderade postningen. Till och med tidigare än vad Veronica Svärd gjorde. Det bevisas genom att han väljer att vara kritisk till alla som rakt av inte tagit avstånd från just Svärds bloggs kommentarer:

5. Veronica Svärd har bett om ursäkt och raderat de antisemitiska inläggen på sin blogg. Det var strongt gjort av henne och visar att min argumentation gått hem inom Feministiskt initiativ. Det är denna typ av självsanering som jag tror måste till om bloggosfären skall bli en demokratisk tillgång.
6. Jag har samma kritik av Martin Jönsson som jag riktat mot dig, men jag skriver inte på någons blogg.

Bo Rothsteins argument är att jag:

tycker tydligen att man får väl tåla lite antisemitism och rasism, men eftersom jag inte är förtjust i någondera så ber jag att få avstå. Han kan inte heller skilja på rasistiska stämplingar mot personer och skarp kritik i sakfrågor och är därmed inte intressant att debattera med.

(ur ett av mailen)

och han förklarar sitt experiment:

3. Experimentet har sett ut såhär. Hur reagerar bloggsamhället på rasism? Tar man avstånd, accepterar man genom sin tystnad eller stöder man öppet rasistiska påhopp. Av de bloggare som skrivit om detta ”fall” (och av de som kommenterar min artikel i GP är resultatet följande). Ett fåtal tar avstånd, majoriteten accepterar genom sin tystnad och några stöder öppet rasistiska påhopp.
4. Skulle enligt den deliberativa demokratins kriterier bloggsfären vara en tillgång för demokratin skulle man i ett fall som detta behövt kunna visa upp ett helt annat resultat, nämligen att en klar majoritet i sina inlägg tog avstånd från och protesterade mot rasism. Det betyder inte att man också skulle hållit med mig i mina andra resonemang eller slutsatser, men den deliberativa demokratin är absolut på denna punkt. Skälet är enkelt, om man avfärdar en persons åsikter med hänvisining till dennes härkomst slutar helt enkelt samtalet.

Hans argument och experiment stinker helt klart. Tyvärr men jag väljer att använda samma omnämnanden om hans förklaringar som han använder om bloggarna:

1. Ett experiment byggs av den som utför det. I det här fallet så handlar det snarare om att Rothstein hittat ett antal uttalanden om sig och i efterhand kommit på att han vill se att ”alla” tar avstånd från just detta för att experimentets testobjekt: bloggosfären; ska vara ok i hans ögon.
2. Förutsättningarna för experimentet är godtyckligt satta. Det Rothstein gör är faktiskt att försöka dra en vals utifrån sin credd som akademiker. Problemet är att något blir inte sannare på grund av det.
3. Ett experiments verifiering eller falsifiering av hypotesen måste ha någon sorts vettig grad av testade objekt kontra helheten som man vill säga något om. Rothstein förklarar att utifrån vad ca 60 bloggar skrivit så är hela bloggosfären (i Sverige 300 000 bloggar i världen mer än 300 miljoner) enligt hans hypotes.

Vidare tycks hans uppfattning om hur lång tid saker tar för att förklara ett fenomen som fascistiskt vara väldigt märklig:

har ägnat en halvtimme åt att se hur bloggosfären reagerat på min artikel och kan konstatera att 9 av 10 som kommenterat vad jag skrivit antingen öppet tycker det är helt OK med rasistiska stämplingar och antisemitism eller med sin tystnad om detta samtycker.
Det är en chockerande upplevelse att läsa detta men det visar också tydligt att jag har mer än rätt, bloggandet är en fara för demokratin och en potentiell grogrund till rasism. Så, jag kommer inte att kommentera din blogg eller någon annan bloggare. Jag var nog lite för snäll i min bedömning, detta är helt enkelt värre än ett stinkande kloakhål, det är ett kloakhål med tydliga fascistoida tendenser.

(ur mailkonversation)

Vid det laget innebär 9 av 10 cirka 30 stycken bloggar. Följaktligen promille av hela bloggosfären. Det är ju ärligt och vetenskapligt solitt.

Varför bryr jag mig?

Dels för att jag tycker det är grymt orättvist. Dels för att det är rätt främmande för mig att vara anti-semit på grund av mitt ursprung.

Men det är något som Rothstein blundar för. Uppenbarligen är det bara han som kan bli kränkt. Det är bara han som har sett något sorts ljus och förstår precis allt.

Han har uppenbarligen ett rätt oärligt sätt att diskutera. Det är mycket tråkigt. Kontextualitet är uppenbarligen inte intressant, det faktum att exempelvis ett specifikt avståndstagande från något inte med automatik innebär att man stödjer något: det skulle innebära att man fick lov att ha en milslång disclaimer där man tar avstånd från precis allt. Kritik kan handla om andra saker än det som Rothstein hade i sitt huvud när han skrev sin artikel liksom att han väljer att trycka på sin forskargärning och mörkar att det här är dålig vetenskap.

Själv har jag för evigt tappat förtroendet för Bo Rothstein som forskare och statsvetare. Jag tror många andra också gjort det. Snacka om att bränna sitt varumärke…

Uppdatering: Mattias, som kom att bli Rothsteins måltavla har skrivit bra. Det är bara att inse att Bo Rothstein verkligen gjort en flat figur. Om resten av Göteborgs universitets professorer håller samma klass är det illa för den akademiska kvaliteten.

Uppdatering: Rothstein ger sig inte. Sofia har analyserat det mitt i prick.

Uppdatering: Mikael Pawlo skriver initierat om diskursiv demokrati och menar i princip att Rothstein har rätt och alla andra fel. Men ändå rätt eller fel.

Etiketter:ärlighet, August Strindberg, bloggar, Bo Rothstein, debatt, experiment, Martin Jönsson, Same Same But Different, Veronica Svärd, vetenskap

Trots att jag varit sjuk så blev gårdagen minst sagt intensiv.

Diskussionen runt de 37 artister som gick branschens, Antipiratbyråns och IFPIs ärenden men var alltför dåligt briefade och medietränade i själva sakfrågan var stor. Det var både sorgligt och roande på samma gång att se hur artisterna blev avklädda i en minst sagt snurrig dubbelmoral. Läs gärna den postningen igen eftersom den är rejält uppdaterad på slutet med nya viktiga länkar.

Samtidigt valde Bo Rothstein att basha hela bloggosfären i en debattartikel i GP. Jag skrev om det på Same Same But Different och samtidigt bjöd vi in honom att gästblogga. Det ville han inte utan jag fick nu bli kallad rasist, anti-semit och slutligen också sexist: visserligen tillsammans med resten av de miljoner personer som befolkar ”bloggland” dock även direkt i en mailkorrespondens som blev mer och mer surrealistisk.

Bland annat anser Bo Rothstein att också Martin Jönsson på SvD är samma sak. Uppföljningen finns att läsa här. Det sista mailet jag fick från honom var misstänkt kallsvettigt när han insåg att jag skickat vidare de anklagelser han ställt till den det berörde.

Varför? För att vi inte uttalat tagit avstånd från en enda kommentar hos en bloggare där kommentatorn uttalat anti-semitiska saker om Rothstein… Alltså uppenbarligen inte en bloggare utan en kommantator. Det är vad Rothstein väljer att döma ut hela bloggosfären på. Jag kan inte verifiera något eftersom det är borttaget från den bloggen. Alltså måste vi lita på Bo Rothsteins ord. Det är uppenbarligen lag.

Själv blir jag lätt road av det hela. Jag har ju blivit kallad sexist (här, här, här och tidigare här och här) och fan och hans moster förut så Rothsteins anklagelser är lite som ett knott: irriterande, ointressanta och snart övergående.

Funderar på att skriva om reglerna för hur man får uppmärksamhet som bloggare: man ska fan mata trollen. Det blir roligare så.

Nu ska jag åka och hämta tågbiljetter. Imorgon bär det av till Norrköping.

Uppdatering: Alliansens ungdomsförbund går ihop och dissar regeringen runt IPRED. Ja, kära nån. Att Schlingmann blev utnämnd till en av Sveriges mäktigaste personer blir mer och mer märkligt. Karln borde för fan se till att hans uppdragsgivare inser när de sätter ner foten i ett ormbo. Men icke… Eller så är det så att Adolf Reinfeldt helt enkelt är sig själv nog och lyssnar inte.

Etiketter:Alliansen, artister, bloggare, Bo Rothstein, fildelning, IPRed, Martin Jönsson, Norrköping, Per Schlingmann, Reinfeldt, sexist, troll, ungdomsförbund