1. Det är jävla sorgligt. En av världens garanterat bäst skrivna bloggar har gått i graven. Angela har bara stängt ner, fimpat och tagit bort :( I will miss you Angela.

Edit: Det vart ett jävla gnäll över att jag blev ledsen över att inte få läsa mer. Men då struntar vi i det då.

2. På andra håll öses kärlek i bloggosfären.

3. Johanna Nylander har valt att låta sin blogg Frihet, Fildelning och Feminism läggas ner och flyttat över på JohannaNylander.se

Frihet, fildelning och feminism föddes sommaren 2005. En god vän utmanade mig till att börja blogga, jag antog utmaningen. Efter drygt 1400 bloggposter, över 7000 kommentarer och med några hundratusentals besökare har namnet fått göra sitt. Jag tycker att nästan fem år är lagom, och jag har förhoppningsvis vuxit lite grann under åren. Dessutom finns det mycket mer än feminism och fildelning.

Etiketter:Angela, bloggare, bloggosfären, borta, Galatea, Johanna Nylander, kärlek, Mcsarcne, slut

Efter att skiten verkligen träffat fläkten efter att flera av oss som läst och tyckt om Alter Ego så valde Per Gustafsson snabbt att stänga ner Resonerar.se. Och be om ursäkt där han verkligen kunnat. Stor heder åt honom på detta. Vad gäller domänen så kan jag tänka mig att köpa den. För mig var Helene viktig och levande och varm. Om hennes bloggposter finns kvar någonstans så sätter jag gärna upp det på mitt webbhotell som en piedestal över en av alla dessa fantastiska människor som bygger internet. För det är inte vi som jagar länkar, som gör smarta snapback-klipp eller rör oss i olika delar av det mer traditionella kommunikationslandskapets digitala centrum som bygger det utan såna som Helene, som har något att säga och lär sig att använda tekniken, skapar mängder av kontakter och blir en del av en bättre värld. Som inte förväntar sig att få en massa läsare, som blir glad för kommentarerna och som helt enkelt är passionerat engagerad, med en iver och ett behov av att uttrycka sig även om ingen ens skulle lyssna.

Oavsett vad som händer med bloggosfären, hur mycket den än mest blir sedd som en tummelplats för unga modebloggerskor, näthat eller mediemänniskor som oftare slutar att blogga än de skriver något minnesvärt så är det alla de som idogt valt att fortsätta år genom år: oavsett om det handlar om knyppling, FRA eller livet sådär i största allmänhet: det är det som är mest fantastiskt med verktyget vars nuvarande form tog sin början för en elva år sen via Open Diary. 

Så – nej, jag är inte helt found av det sätt som vissa tjänar pengar genom att ta över döda bloggar men i det här fallet så ger jag en stor applåd till Per G, som jag fått reda på är en bra person och om ingen annan gör det så kan jag tänka mig att rädda resonerar.se från liknande öde. Hör av dig när du är tillbaka från NYC, Per.

Uppdatering: K-märkning ja. Jag är ändå osäker på om det rent praktiskt är möjligt och eftersom jag är om möjligt än större marknadsliberal än Jocke så kan jag ändå tycka att det är en svår väg att gå. Samtidigt så är det en kulturskatt som skapas – ett digitalt samhälle som på ett helt annat sätt kan raderas och därmed inte ge framtidens människor samma möjlighet att lära sig av historien. Terrabyte av erfarenhet som bara kan försvinna eftersom webbhotellen väljer att ta bort dem och domänerna snappas om de har tillräcklig bra länkkraft.

Kan man tänka sig en stiftelse? Som tar över domäner och bloggar, sajter mm och låter de finnas kvar? Jocke föreslår .SE, min tanke är en än mer fristående. Som kan arkivera såväl fristående bloggar, webbsidor som att spegla upp de bloggar som läggs ner eller överges på de kommersiella bloggsajterna. Tekniken finns, kunskapen finns, lagringsplats är billigt och då bloggarna inte längre uppdateras kommer de inte att emanera något stor trafik.

Etiketter:Alter Ego, bloggar, bloggosfären, K-märkning, Per Gustafsson, Resonerar.se, spara

Att blogga kan vara som att koka soppa på en spik ibland. Så jag avslutar den minst sagt märkliga lilla krusningen på bloggosfärens yta som den här postningen.

Den bästa kritiken som jag kan tycka är både verserad och vettig kommer från Julia Skott. För jag insåg att oavsett hur jag själv ser på mig själv – så är jag ändå något annat i andras ögon. Ibland behöver man påminnas om det. Och att ändå inse: det är olika världar. Vem är jag att säga åt någon om något?

Några har inspirerats att tänka några varv till: Vicky har skrivit om att vara ung som enligt uppgift kom till efter fundering runt det där inlägget. Johnny Stationsvakt remixade en av filmerna och personen på densamma tyckte det var kul. Johan Ingerö hittade likheter med en ung Mona Sahlin.

Uppenbarligen har modebloggare humor. Ebba von Sydow tyckte uppenbarligen det var kul.

Det är onekligen intressant att det fortfarande går att röra om i grytan även om det i det här fallet inte var meningen utan mer av misstag. För vill jag få uppmärksamhet så ska det fasen vara på grund av någon mer intelligent postning än den där.

Uppdatering: Fredrik Strömberg har skrivit en lång diskuterande postning om utgivarskap utifrån min postning. Intressant och även om jag menar att han inte väljer att se till kontexten i det specifika sammanhanget så är den lärorik. Det här är riktigt bra exempelvis:

Men frågor om urval av ämnen (kändisar, silikonbröst eller fotbollsövergångar) är inte en del av detta. Vi har kämpat som fan för rätten att få skriva spaltmeter om allsången på Skansen.

Johanna gör en ganska skarp postning. Tyvärr faller det lite: att skratta åt någon innebär inte att man skrattar åt dess person: vi skrattar åt roliga personer. Det är ingen som säger att man skrattar ”med” Jonas Gardell som ståuppare eller liknande.

Det var länge sen men Maleandro är tillbaka. Med besked.

Etiketter:bloggosfären, Julia Skott, kritik, krusning, Stationsvakt, Vicky

Min postning om “bloggmobbning” förstod de flesta var en viss sarkasm – både mot själva uttrycket men också självklart mot min upplevelse av filmerna. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag har vissa elitistiska drag i mitt sätt att tolka min världsbild; men jag försöker vara rätt noga med att aldrig tro att mitt tyckande nödvändigtvis är generellt det rätta. Jag hatar kategoriska imperativ, ser inte någon mening med att sätta regler som inte har grund och elasticitet utifrån en kontext. Visst: det finns ett antal nödvändiga riktlinjer – om man bortser från den religiösa aspekten så är Gyllene regeln rätt smart. Om den får stå själv och inte trycks samman med “vända andra kinden till”  eller “you get pie in the sky when you die” etc som begränsar det till en underdånighet gentemot förtryck.

Det intressanta i postningen är kommentarerna. Dels det faktum att många blir oroade av det som visades. Och ja, det kan man bli – även om min oro var mycket ironisk och lite ett spel för galleriet. Men som Martin påpekar, och som jag insåg i samband med att jag skrev postningen: det är de här tjejerna som skapar bilden av bloggosfären. Inte undra på att massor med redaktörer och andra är skeptiska. Som jag skrev i inledningen: Lisa Bjurwalds nedvärdering av hela bloggosfären kan bero på att hon läst en massa modebloggar och man kan lätt förstå hennes beskrivning om en särskrivande sörja.

Men det är också intressant hur lätt vi människor blir nedvärderande. Jag tycker de här filmerna är roande – visst, jag har en viss förkärlek till lyteskomik, men inte så mycket att ta på allvar. Jag tror att de tjejer som ser Mogis och andra som förebilder ändå har en viss distans till det hela. Samtidigt så skapar den snabba möjligheten till kommunikation också drag av att inte tänka efter och ett flockbeteende. Det är något som jag tycker visat sig i den minst sagt märkliga grupp som skapats om Apoliva-reklamen – eller snarare mot modellen i filmen. Varför det? Det är självklart lite humor för en del men 100 000? Att sen Ladislaus Horatius: mästaren av populistiska imperativ drar åt andra hållet är väl bara signifikativt…

Samtidigt får jag, iofs väntat, såna här kommentarer:

Visst är du korkad rakt igenom fortfarande och framförallt generalblåst i din egen lilla tvångströja … pucko.Idag erbjuder jag gratis linser till dig med en fet smäll på glasögonen. :)

Det är inte första gången nån (dock har trollen lärt sig lägga sig bakom anonymiseringstjänster) hotar med att spöa mig, eller i vissa fall döda mig men jag förstår fortfarande inte varför. Jag fattar varför vilket gör att jag fortfarande tycker att Marcus Birros och andras rop efter förbud mot anonymisering är idiotiska. Men jag kan förstå känslan av vanmakt och rädsla. Jag är inte speciellt intresserad av att få spö eller att någon ska hota mina barn som tidigare gjorts – men jag inser att vi idag har en situation där provokation på något sätt är så vanlig att en del anser sig i sin tur ha rätt att gå över till en hot- och våldssida. Det är också förståeligt – fr a då vi skapar, genom sociala medier, en meritokrati där den som äger ordets makt helt enkelt med några fina snärtiga repliker kan skapa en rörelse mot vad än det må vara. Att den person som a) inte har ordet i sin hand b) tycker tvärtom c) inte har normala spärrar då väljer att hota och ta till våld är en, för att låna psykodynamisk teori, normal reaktion när Detet får regera.

Så vad är min tes? Det har jag ingen. Jag gillar att ibland skriva såna där postningar: deepedition var ju tidigare känd för att vara besk, ironisk och för många år sen nu skapade jag och Angela De Missanpassade som var ett sorts Badlands Hyena på syra. Och jag är emot normer och imperativ. Men – vi måste helt enkelt inse att ju mer personer som börjar att läsa bloggar, som börjar använda sig av sociala medier som delar för att tolka sin världsbild – desto mer behöver man göra en konsekvensanalys både före och efter. När ett media mognar och blir viktigt så blir dess konsekvenser mer och mer genomgripande och det kräver en helt annan eftertanke. Jag tror inte på den konsekvensneutralitet som medieteoretiker och journalister håller för högt: eftersom den rent praktiskt är en chimär. Allt vi säger på konsekvenser och det är något man har som ansvar i yttrandefriheten.

Etiketter:ansvar, Apoliva, bloggosfären, deepedition. världsbild, Facebook, hot, imperativ, kategoriska imperativ, konsekvens, Ladislaus Horatius, modebloggare, postning

…att Alex Schulmans dravel om att bloggar inte har någon makt i sig själv bevisar att bloggar faktiskt har det (uppföljningsartikeln har ett något abrupt slut :)). Det känns lite som om hela den gamla anti-bloggsvängen loopar ännu en gång. Att Svegfors och Mats Johansson än en gång försöker försvara ett gammalt tänkesätt bevisar också att sociala medier är en del av en ny medieverklighet. Det känns som om det helt enkelt är gjort redan. Loopen är inne på sin fjärde – femte omgång. Minst. Låt kändisarna sluta att blogga, låt Marcus Birro gnälla om att bloggosfären är ett skithål. Låt Svegfors försöka förklara att DAB är grejen och inte sociala medier. Problemet är att såväl Schulman som Svegfors och en massa andra tänker fel: tänker masskommunikation när människor börjar att prata med varandra. Allt är redan här – sociala medier kommer inte att försvinna utan bli vardag eller som Charlene Li säger:

social media will be like air.

Eller som man brukar säga: “don’t feed the trolls”.

 

…att två mediebolag måste fått solsting trots det minst sagt frånvarande sommarvädret:

• Stockholm City stänger sin webb för sommaren. Det är så oerhört blåst och galet att man baxnar. Det innebär uppenbarligen inte rent tekniskt att de kommer att förlora all sin länkstyrka på sökmotorerna. Men de kommer knappast få tillbaka sina läsare – de kommer använda sig av andra källor och stanna där. Sen kan man ju iofs fråga sig som de väljer att göra samma sak som nästa exempel:
• GP och Stampen väljer att följa ACAP-initiativ för att stänga ute sökmotorerna. Knappast det smartaste som de valt att göra. Och förklaringarna är bara stupida. Jag har inte mer att säga än när man fick höra de första hostningarna från de stora mediehusen mot Google News och annat. Tycker för övrigt att Mindparkpostningen sätter sökarljuset på hur illa det är ställt med de traditionella medierna – eller just nu känns “gammelmedia” som ett rätt uttryck. Kolla också Strömbergs briljanta visualisering.

 

Slutsatser av allt det här? Inget nytt. Bara det att hela medielandskapet är mitt i en gigantisk omvälvning och det skakar om dem som förut haft makt, som haft tolkningsrätten och vars affär, makt och exklusivitet nu förlorar allt.

Vi som redan noterat denna förändring kan bara nicka och gå vidare. Det går inte att vända en flod. Det går inte att ta ifrån människor deras nya tillgångar av publicitet, konversation och fr a – tillgång till information.

Etiketter:ACAP, Alex Schulman, bloggande, bloggar, bloggdöd, bloggosfären, Charlene Li, Google News, GP, Mats Johansson, Mats Svegfors, media, medielandskapet, sociala medier, sökmotorer, Stockholm City

Mitt i Twitterflödet startade en diskussion runt att skapa ett gemensamt etiskt kodex för bloggare. En inte helt ny idé även om vissa verkade tro att den var ny och unik. Diskussionen i sig var rätt förvirrad – delvis på grund av att den skedde på Twitter, delvis för att idén inte var speciellt genomtänkt bland de som förde upp den på agendan. Om man ska försöka se vilka förslag som det hela handlar om så bygger det på att bloggare frivilligt ska underställa sig ett antal etiska regler och på det sättet ses som seriösa. Detta ska manifesteras med en banner eller liknande som visar att bloggen valt att ställa sig under regelverket. Ett förslag var att bloggare helt enkelt skulle följa de pressetiska spelregler som SJF och mediabranschen satt upp för journalister.

Frågan är intressant och har diskuterats genom åren i bloggosfären – fr a på det internationella planet. Exempelvis har det diskuterats om det är möjligt att ha ett enda kodex eller att det kan finnas flera olika kodex? Tim O’Reilly gjorde ett upprop för Bloggers Conduct i samband med ett större flamewar – hans regelverk är funktionsinriktat och handlar fr a om själva konversationen – inte bloggarnas innehåll. I kommentarerna till O’Reillys inlägg diskuteras samma frågor som vi diskuterade i Twitterdiskussionen (som vi glömde bort att hashtagga).

Min grundfråga är egentligen ”varför?”. Den förklaring som getts är ungefär ”för att veta vilka bloggare man kan lita på” och då blir min följdfråga: ”vem är det som behöver veta vilka bloggare man ska lita på?”. Min hypotes är att svaret på det skulle bli ”vi i media”. Tyvärr. För det hela är lite bakvänt tänkt – det bygger på att frivilligt eller med tvång skapa en strukturerad bloggosfär där det finns ett a-lag och b-lag. Den som går med på kodex blir – genom att man sätter kodexbadgen på sin blogg – automatiskt ”märkt” som trovärdig. Den som inte gör det blir misstänkliggjord (eftersom han/hon inte valt att underkasta sig bloggetiska reglerna) att vara en mindre trovärdig bloggare. Så fungerar kvalitetsmärkningar och etiska märkningar.

Jag ser ett antal problem med att driva på om gemensamma bloggetiska riktlinjer:

• Vem är det som ska besluta vilka riktlinjer som är gemensamma? EU? Regeringen? PO? Det blir lätt en lightversion av det förslag som Marianne Mikkos förslag om registrering av bloggare.
• Självklart kan vi sätta det som ett kollaborativt arbete men det skulle då också bygga på ett antal pararella kodex – en del i stil med CC-licenserna. Samtidigt måste man inse att om vi är säg 300 000 svenska bloggare så kan det antingen bli en rejäl långbänk eller arbete av ett fåtal. Om vi väljer ett kollaborativt sätt – vem är det då som ska säga att kodexen är färdig?
• Att implementera SJFs spelregler innebär två problem:
  1. dessa är skrivna för en journalistisk kontext – med redaktion, anställnings/frilansförfarande och en propreritär publiceringsplattform
  2. de innebär att man ”professionaliserar” bloggandet på ett sätt som också kan förminska incitamenten att starta en blogg
• Min största invändning kanske är att om en bloggare ställer sig under kodex, sätter sin banner eller badge på bloggen – men fortsätter att bryta mot det som är uppsatt – vem har rätten att ge straff? Om det inte finns några repressalier för ett brott mot koden så blir den meningslös så fort någon som går under den bryter mot den. Ingen tjänar på att etiska riktlinjer finns till men blir en papperstiger.
• Om regelverkets mening är att skapa seriösa bloggare – och att ställa sig under etiska riktlinjer innebär att man ges en särställning vilken inte först och främst bygger på meritokrati utan på bloggarens vilja att sätta upp badgen och skriva på riktlinjerna. Det ska ske genom frivillighet men om man gör som ovan – så blir frivilligheten rejält villkorad och indirekt tvingande för att få vara en del av den svenska seriösa bloggosfären.

Så jag är skeptisk till att försöka skapa gemensamma regelverk – helt enkelt för att de både inskränker det som bloggandet handlar om: frihet att vara sin egen publicist liksom att det innebär endast en gest då det inte finns några som helst repressiva åtgärder att ta till om någon bryter mot reglerna som lovat att hålla dem. Jag tror att bloggosfären ändå är extremt självsanerande och att de gånger en blogg blir populär trots ett innehåll som trotsar alla spelregler inom etiken så beror det på att människor helt enkelt gillar att läsa den. Av samma anledning som man inte riktigt kan säga att de stora kvällstidningarna och diverse skvallertidningar lirar efter spelreglerna. Varför ska bloggar låta båda sidor komma till tals? Varför ska bloggare tvingas ge plats för repliker? Det hela bygger på en annan sorts medielogik än den logik som styr sociala medier och bloggar.

Marketing Pilgrim menar att det hela är ett hot mot det momentum och bloggosfärens möjlighet att vara något annat än traditionella medier:

To sum up, I don’t believe any broad code of conduct is going to do any good in preventing abuse, libel, or threats on blogs. If someone is hell-bent on being abusive, a pretty badge on your site is not going to deter them. While I appreciate the gesture – and understand this code is just a draft – I don’t think it’s going to do any good. Bloggers worried about the activities on their blog, and by their readers, are better off just implementing their own comment policy, which can be customized to their own individual needs.

Jag går på hans linje:

• varje bloggare måste sätta sina egna regler. Det handlar om vilka gränser som man själv har, och vilka man vill sätta för sitt kommentarsfält.
• det handlar om sunt förnuft och hyfs. Inget annat.
• en blogg måste följa den vanliga svenska lagen: brott är ett brott oavsett om det är en traditionell tidning eller en blogg som begår brottet.
• om en blogg vill vara publicist så är det bara att söka utgivningsbevis.

Uppdatering: Andra som bloggat om det är Allt under… där bloggarens ställning funderas över och Mary på MMK utvecklar sitt resonemang. Vi är inte överens men jag håller med henne att frågan måste diskuteras. Jag tror dock inte att bloggen nödvändigtvis är en utveckling av traditionella medier – det är mycket mer än det: traditionella medier har alltid varit inriktade på att sända till någon annan: en hel del bloggande sker mer för individen själv än först och främst för att sända till andra. Bloggen är också helt annorlunda då det är möjligt för vem som helst att använda den – det har aldrig tidigare funnits ett medium som är helt öppet. Det innebär också att regleringen måste (om den ens ska finnas) se helt annorlunda ut.

Uppdatering: Laakso ser skeptiskt på förslaget och precis som jag ovan ser han möjlig konsekvens som innebär kringskärning av friheten att blogga:

Den diskussion som pågår leder i sin förlängning till att beskära den bredd som finns bland individer som valt att dela med sig av sina tankar, synpunkter och åsikter genom bloggverktyg. Det är en debatt som kommer leda till en förtvining av fri debatt och diskussion trots att ambitionerna inte är sådana i utgångsläget.

Etiketter:bloggande, bloggosfären, etik, etiska regler, pressetik, spelregler

När jag läser ett pressmeddelande att tidningen Fokus återlanserar makthavare.se funderar jag över det här med att välja rätt sängkamrater – eller snarare: hur gör man när den mest intressanta samarbetspartnern samtidigt kan skada ens varumärke?

Makthavare.se, en wiki som jag skrev om redan 2007 när Fokus startade sajten tillsammans med Twingly. Den föll väl rätt snabbt i glömska, relanseras den, nu tillsammans med Almedalsbloggen och bolaget Inre Kabinettet som består av Magnus Ljungkvist, Jonas Morian, Cecilia Garme, Victor Bernhardtz, Anne Lindén, Stina Morian, Hampus Brynolf, Jakob Lind och Stina Ljungkvist.

Först ska sägas att jag gillar personerna bakom Almedalsbloggen och jag gillar Fokus. Jag inser att det är nödvändigt att skaffa sig samarbetspartners och uppenbarligen har samarbetet med Twingly inte gett det som man tänkt sig. Grundidén bakom makthavare.se var att alla skulle hjälpa till att skriva men det verkar inte ha fungerat som tänkt.

Och det nya upplägget är mycket spännande:

Nya makthavare.se blir en plats på nätet där både nybörjare och proffs på politik får aktuella händelser beskrivna både lättsamt och insiktsfullt. Bevakningen kommer att ske med fokus på de personer som formar den svenska politiken. Till att börja kommer makthavare.se att bestå av en gruppblogg med politiska nyheter, analyser och krönikor, samt en utökad version av den makthavarwiki som redan finns på sajten. På lite längre sikt kommer sajten att utökas med ytterligare funktioner.

Men min fundering över sängkammaren utgår från de många påpekanden som görs i pressmeddelandet från Fokus Karin Pettersson om att både Fokus och makthavare.se är politiskt obundna. Gruppen bakom Almedalsbloggen har, enligt min känsla, en stark övervikt mot socialliberalism. Det är onekligen lätt att en del kritiker kommer att säga att makthavare.se försöker driva en agenda på grund av Fokus samarbetspartner. Och Almedalsbloggen startades de facto  av höggradigt kända socialdemokrater och även om Stina är boss på Liberala Nyhetsbyrån, Garme och Lindén är journalister etc. etc. så är det ett möjligt scenario – som jag hoppas att man har bra svar på. Jag tror och hoppas att Fokus redaktion, liksom Inre Kabinettet, förstår problemet och har diskuterat igenom det.

Det hela visar på en spännande utveckling eftersom det är ett exempel på hur vi nu i Sverige ser en professionalisering av bloggandet – och av sociala medier som faktisk politisk opinionskanal. Newsmill börjar att vara en sorts ledarsida som öppnar upp för alla att delta, Second Opinon försöker skapa en plats för att vidareutveckla diskussioner från traditionella media, ett antal kollektiva bloggar¹ har sett dagens ljus (ArvidFalk, Alliansfritt eller solidariskt mfl). Det intressanta är att det finns få (om ens några?) kollektiva nyliberala, libertarianistiska bloggar och när det gäller de konservativa ser det likadant ut när det gäller samarbeten. LouiseP och några andra hade ett projekt som jag inte ens minns namnet på – som väl rann ut i sanden. Liberala gruppbloggar? Den jag fått tips om – som jag kommer att kolla på är Att Dricka Liberalt, men i övrigt: vad finns det mer? Samtidigt hade vi för någon månad sen en het diskussion om hur s-märkta bloggar inte lyckas ta sig fram i blogg-Sverige. Och det är ju just Magnus och Promemorian, Kulturbloggen, Laakso och någon till som blivit stor. Svensson/Zaramis på yttersta vänsterkanten respektive Jinge, men annars är det libertinska, nyliberala bloggare som varit störst och mest omtalade. Självklart beroende på vilka saker som diskuterats men fortfarande så rent generellt så har dessa bloggar varit störst genom åren.

Så min hypotes är: Socialdemokrater är vana vid ett kollektivistiskt sätt att skapa politik – van vid att diskussioner hela tiden ska utgå från ett gemensamt synsätt: vilket gör att man också kan samsas om en blogg. De nyliberala och libertarianska bloggarna klarar inte av att försöka samverka och samarbeta eftersom själva grunden för deras² världsbild bygger på en extrem individualism.

Det är helt enkelt en arena där vänsterinriktad kollektivism och en libertin individualism skapar olika val av plattform? Kan det vara så att det är svårare att hitta och lita på sina bloggsängkamrater som liberal och libertarian än som vänster och sosse? Tillit eller vana vid gemensamma övningar? Jag vet inte – kan tycka att det blir för svart och vitt att säga att sossar är kollektivister per se medan liberaler inte är det. Samtidigt är det en enkel slutsats att göra givet det som hänt – åtminstone när det gäller bloggosfären.

Så tillbaka till Fokus och makthavare.se så är det kanske självklart att välja den samarbetspartnern – men vad innebär det när det gäller gruppbloggandet? Blir det ett gäng socialliberaler och mer vänsterdrivna som kommer att utveckla sajten? Har man då som politiskt obunden tidning och sajt lyckats.

Jag tror ändå att makthavare.se faktiskt kan innebära en möjlighet för att visa kraften att göra saker tillsammans men samtidigt att hålla kvar det personliga. För jag är rätt övertygad om att vi behöver fler och fler gruppbloggar, fr a inom politiken men att de måste tillåtas vara mycket mer individuella när det gäller postningar. För det personliga är bloggens kärnvärde – och generellt också sociala mediers grundbult – vi vill inte konversera med en grupp: vi människor vill konversera med en annan människa.

1. med kollektiva bloggar menar jag inte bloggar som är rena nyhetsbulletiner typ Frihetsfrontens blogg [↩]
2. ok. vår då… [↩]

Etiketter:Anne Lindén, bloggande, bloggosfären, Cecilia Garme, Fokus, Hampus Brynolf, Jakob Lind, Jonas Morian, Karin Pettersson, liberalism, libertarianism, Magnus Ljungkvist, makthavare.se, Newsmill, opinion, politik, sängkamrater, Second Opinion, socialdemokrati, Stina Ljungkvist, Stina Morian, Victor Bernhardtz, wiki

Via Isobel hamnade jag på Blondinbella (något jag inte kan säga att jag hamnar så ofta annars). I kurserna brukar vi prata om att kommenterarerna är viktiga men fan vet vem som orkar läsa 425 kommentarer… Det är ett fenomen som modebloggarna verkar ha – att folk ska göra rätt meningslösa kommentarer, eller kommentera saker som inte har ett skit med postningen att göra – och då gärna flera gånger.

Blondinbella och andra av ”modebloggarnas” kommentarsfält är rena vilda västern. Man kan verkligen fundera hur många hjärnceller som finns kvar hos en bloggare som väljer att spamma ett kommentarsfält på det här sättet – om och om igen:

Sen kan jag fundera om Blondinbellawannabeesen och andra inom samma genre faktiskt gillar den gigantiska mängd av kommentarer som är orelaterade till inlägg och sällan handlar om att faktiskt konversera. Samtidigt är det lite fascinerande att ett inlägg får kommentarsfält som handlar om helt andra saker.

I övrigt ska bloggar uppenbarligen helst hålla på med såna ämnen som Blondinbella och kattbloggande livstilsmänniskor om man får tro hur Jan Helin kritiserar bloggarna som skrivit om Liza Marklunds ”Gömda” och om Antonssons¹ bok som kom efteråt:

Antonssons granskning är intressant på en rad punkter, men man kan inte svälja den som sanning rätt upp och ner utan att prata med den andra parten. Jag kan tycka att väldigt mycket av drevet i bloggvärlden gör det. Det är en skillnad att vara journalist, då måste man vidimera det man vet.

Det är ju lite intressant att samma Helin stod och delade ut pris till bloggare för någon vecka sedan och menade att det finns saker som bloggare är bättre på än tidningar: uppenbarligen då inte att skriva om saker som är aktuella… och att Aftonbladet satsar på att kolla vad bloggarna säger (och det utifrån en sorts tidslinje som känns meningslös). Det klingar lite tunt här faktiskt. Självklart blir det märkligt när en blogg som Kritikerbloggen kritiserar alla bloggare för att bara se en sida av saken och själv sedan avslutar med att förklara att den enda som äger sanningen är Antonsson… det drar lite löjets skimmer över såväl bloggaren som bloggvärlden i gemen. Det är en komplex fråga – och det enda som egentligen är intressant är det marknadsföringsproblematiska i att Marklund och Piratförlaget faktiskt kallat det för En sann historia. Jag tycker Sandras invändning är intressant – även om skillnaden ligger i att hennes Maskrosungen ju är skriven av henne själv. Peter Englund problematiserar också. Resten känns faktiskt som en sak som inte nödvändigtvis måste dras inför allas ögon och ännu mer kapitalisera på situationen. Eventuell rättsröta löses inte i Aftonbladet och om ”Mia” är hotad så lär hon inte bli mindre hotad efter det här.

Uppdatering: Paul Ronge skriver långt och tycker jag rätt så initierat om de problem som onekligen traditionella medier har med bloggosfären och att båda kvällstidningarna verkar använda sin makt för att rädda Marklunds skinn.

Aftonbladet och Expressen (som ju under hela denna affär på nyhetsplats varit en bastion för Liza Marklund) vill stenhårt försvara journalisternas monopol på att beskriva sanningen. Helin menar att journalister måste “vidimera” sina uppgifter. Jag tycker det räcker med att titta på alla fel och fejker som varit i kvällstidningar under årens lopp för att inte sätta sig på höga hästar mot bloggare. Helin kallar genomgående det som hänt för ett “bloggdrev”. Jag kan efter 14 år på båda kvällstidningarna intyga att det “drevet” är en västanfläkt jämfört med kvällstidningarnas: Det kan gälla Malm, Sahlin, Rosengren, Freivalds, you name it. Att Aftonbladet just idag tänker lyssna på bloggvärlden känns därför extra falskt och insmickrande.
Det här är speciellt tråkigt eftersom jag uppfattar Helin som den idag mest resonerande och moderna chefredaktören, en Bo Strömstedt i vår tid. Han borde hitta ett bättre tilltal till bloggvärlden och inte med ryggmärgen försvara journalisternas medieenvälde.

1. Antonsson har dock alla tecken på en riktig rättshaverist när man läser hennes blogg. Lite JPA(link)-vibbar [↩]

Etiketter:Aftonbladet, bloggosfären, Blondinbella, debatt, Gömda, Isobel, Jan Helin, journalistik, kvällstidningar, Liza Marklund, Paul Ronge, sanning

Kullin på Media Culpa har kört undersökningar i bloggosfären länge. Det är nu dags för den fjärde och det är viktigt att vara med – för det innebär att han och vi andra kan se hur utvecklingen sker då det finns tre tidigare att jämföra med. Gå och gör enkäten nu: http://cli.gs/ZHRnQn

Länka gärna själva i era bloggar om enkäten. Den ger bloggosfären möjlighet att faktiskt visa vilka vi är och att det faktiskt inte är någon lek eller meningslöshet som vi håller på med. Tagga gärna då med bloggsverige4 också.

Ps. Sorry Hans, la en egen text istället för din :) Ds.

Etiketter:bloggosfären, Bloggsverige, enkät, Kullin, Media Culpa, sociala medier, undersökning

Ulrika Good skriver om att bli pitchad som bloggare – och att säga nej. Hennes postning handlar om att faktiskt vara sann mot sig själv och sitt skrivande. Jag tycker det är en oerhört viktig postning att läsa för alla som finns i bloggosfären (ja, ordet är sjukt sticky…) – såväl bloggare som pr-människor.

kände jag att det skulle innebära att bloggande skulle förenas med prestationskrav, vilket alltså gör att jag låser mig och inte tycker det är kul längre.
Jag vill ju liksom inte komma hem till ett jobb till, det är inte därför jag har den här hobbyn.

Det här är lite av den gordiska knuten för både oss som bloggar – och oss som jobbar med att försöka hitta ett bra sätt att använda sociala medier som en marknadskommunikationskanal. För det senare är både intressant och nödvändigt för att digitala medier ska kunna ta ett ytterligare steg i sin utveckling – och samtidigt är det än viktigare att det görs rätt och inte på det sätt som klåpare valt att göra med telemarketing. Det får inte vara intrusivt, det får inte innebära krav och att styra bloggare och andra – marknadsföring idag är viral i alla stycken och det innebär också att den måste vara ärlig. Att kommunicera med marknaden idag handlar om att föra konversationer – och det kräver takt och ton, och transparens.

Det som Blondinbella gör handlar om dålig marknadskommunikation i längden¹. Det kommer inte att hålla: att försöka flyga under radarn går ett kort tag – sedan tappar man höjd och slår i backen. Det är därför det är viktigt att både hålla kontakt och fråga sådana som Ulrika och liknande bloggare och att sedan vara mycket ärlig och inte ställa krav respektive att alla ska spela med öppna kort.

En av sociala medie-scenens stora teoretiker Chris Brogan råkade ut för en rejäl storm när han faktiskt skrev en sponsrad postning om K-Mart och leksaker. Hans grundläggande syn på sina val att skriva sponsrade postningar är den här:

My take is this: if I write about something where I have been obviously influenced, I will disclose this. If I’m writing about something for passion, then I’m just going to write about it. I see lots of PR people stuck in the trap of writing, “they’re not a client – I just love what they do.” Screw that. I’ll tell you who pays me and everyone else is someone I’m writing about because I like what they do.

Det var många som hade åsikter om det. Chris Brogan själv är noga med att det ska vara full disclosure men ser det också som en viktig sak att diskutera ämnet:

It doesn’t mean that everything on the web is geared towards advertising. In fact, that’s the beauty of it. This is the first medium in modern history to be built NOT for commercialism, but instead, for communication. And people can survive quite nicely without dealing with making money. Perfectly fine, acceptable, and part of the web.

Chris Brogan har valt att göra det flera gånger och jag tycker att det är både modigt och smart – eftersom han faktiskt sätter fingret på ett antal problem med sociala medier som marknadsföringskanal men Jeremiah Owyang² visar också problemen och farorna.

I grunden handlar det helt enkelt om tillit och personligt förtroende. Och det är upp till varje bloggare att välja vilken väg man vill gå. Jag tror inte att det är farligt – så länge man berättar vad man gör och varför. Jag skulle gärna se att fler bloggare hade råd och möjlighet att faktiskt göra sin grej – om det innebär att de också väljer att skriva om saker de blivit pitchade – och betalda för så är det ok – så länge man gör det öppet och med passion. Som bloggare är det personliga varumärket extremt viktigt – vilket innebär att de varumärken man väljer att samarbeta med ska vara sådana som man vill koppla till sitt varumärke: eftersom det blir så när man går in i en professionell relation.

Opassande-Emma skriver i en kommentar hos Ulrika en sak som är minst lika viktig: hur vi påverkas av läsarframgångar – något som kanske kan vara än så mycket påverkande av vad vi skriver och hur vi hanterar vårt bloggande:

faktum är att vi läsare kan tendera att vara minst lika krävande och förvänta oss prestationer på det ena eller andra viset. Styrkan i det du skriver är att hålla reda på gränsen och inte gå över den.

1. Det stämmer förhoppningsvis till eftertanke i Blondinbellalägret att hon inte blev nominerad till Stora Bloggpriset [↩]
2. Ok, nu är det bara Seth Godin kvar så har jag petat in alla mina gurus i samma postning [↩]

Etiketter:bloggande, bloggosfären, Blondinbella, Chris Brogan, digitala medier, full disclosure, Jeremiah Owyang, marknadsföring, marknadskommunikation, relation, Seth Godin, sociala medier, sponsring, Ulrika Good, varumärke, viral