Taggad: blogg

1000 piskrapp för en blogg

Deepedition fyller tio år typ nån gång här i dagarna. Den här versionen kom till i juni men den startade som en Blogger-blogg. Jag har bloggat sedan 2001. Jag har sagt mycket dumt men förhoppningsvis också förändrat något. Jag har aldrig behövt vara rädd för att det jag skriver skulle skada mig mer än möjligen min karriär. Vilket man kan ta.

Raif Badawi har inte den lyxen. Raif Badawi är bloggare och är dömd till tio års fängelse och 1000 piskrapp, femtio stycken varje fredag. För att ha bloggat. Detta för att han av saudiska myndigheter anses med sina texter skändat islam.

Jag kan skriva att vår kung är dum, att man borde hänga Gud, att Mohammed kan avbildas som en rondellhund och att Löfven är en tönt. Jag kan ge mig på allt som är heligt oavsett religion eller politik, svensk kultur eller töntiga poplåtar. Det är min rätt. Det är min yttrandefrihet. Visst kan kristna, muslimer, socialdemokrater eller monarkister bli upprörda. Men ingen av dem kan med lagen komma åt mig. Och ingen av dem har rätt att försöka tysta mig.

Hela världen har skrämts, med rätta, av det hat och den skeva tolkning av islam som triggade ett antal franska islamister att avrätta en tidningsredaktion. När journalister använde sin rättighet så blev de dödade. När judiska familjer skulle handla inför sabbaten blev de tagna som gisslan. Och när Raif väljer att skriva kritiskt mot islamiska lagar så blir han dömd att piskas. Men få väljer att notera detta. Inget #jesuisRaif.

Ett land må ha rätt att ha lagar som styr struktur och förhindrar att människor far illa. Men när lagar innebär att människor far illa så är det inte rätt, när ett straff innebär att. Och muslimer har all rätt i världen att uppröras av avbildningar av profeten eftersom det bryter mot vad som står i Koranen. Men ingen har rätt att utmäta ett straff som döden.

1000 piskslag innebär en stor fara för en person. Både hens psykiska och fysiska välmående kommer att påverkas. Det vi kan göra är att inte vara tysta.

Som bloggare är jag stolt över att vara just det. Det här är mitt verktyg. Det här är min tidning, mitt manifest, min dagbok. Så också för Raif, och andra bloggare som förtrycks för att de vågar stå upp för det de tror på.

Skriv på petitionen. Dela vidare och berätta om detta. Blogga om det!

 

Ps. Och nej, de som försöker göra en jämförelse mellan det här och Dan Park kan gå och gömma sig. Dan Park har inte blivit dömd till att bli piskad. Och de som orerar om att det skulle vara islams fel och det är en ond religion bör a) läsa Bibeln b) läsa kristendomens historia. Ds. 

 

Hicka

Uppdaterade ett gammalt inlägg. Istället för att få upp allt så försvann alla postningar på bloggen.
Deepedition har funnits sen 2005. Det är (om ni ursäktar) en del av den tidiga svenska blogghistorien. Och min baby.
Ni kan tänka er att man håller andan då.

Men jag har valt sedan många många år (2003 för att vara exakt) ett briljant webbhotell: Oderland. Så istället för att ge mig in och rota ibland alla databaserna tog jag en stilla chat med dem.

MySQL-databasen hade kraschat i samband med att jag försökte uppdatera en äldre postning. Efter att den reparerats så ska allt vara nice and dandy. Och är det inte det så vet jag ju nu vad som kan vara felet.

Nu ska jag åka till jobbet.

SJ faller på eget grepp

I onsdags skrev jag om SJ sittande på tåget. Jag gav ombordpersonalen credd för att stå ut med gnälliga gubbar och gummor som inte inser att problemen för SJ är mer strukturella.

Senare får man läsa om Therese och den olycka som skedde på Stockholms central i måndags. Där ombordpersonal onekligen kan ifrågasättas för sitt handlande – både som en del av olyckan men också i att välja att anklaga Therese för att försökt hoppa på tåget i farten. Det senare verkar numera vara SJs officiella linje – som de för fram trots att flertalet vittnen påpekar att det inte är sant.

Andreas Nilsson har gjort ett grävjobb som borde direktkvalificera till Guldspaden – och hans arbetsgivare Dagen borde skämmas att de inte tog in jobbet utan han får göra det på fritiden. Läs hans genomgång av historien där han försöker få svar från SJ, han intervjuar de läkare som var först på plats.

Som pendlare blir jag tyvärr inte längre förvånad; kaoset på Stockholms C är numera vardag och med SJs minst sagt märkliga sätt att hantera avgångstider som ”beräknade” vilket innebär att försenade tåg kan gå tidigare än utsatt tid så skapas såna här situationer. Jag förstår att det är svårt att hinna skylta om tågen eftersom det verkar vara totalkatastrof borta i vagnhallarna – men då måste ombordpersonalen ta sitt ansvar och finnas tillgängliga för frågor och informera på perrongen.

Det som skrämmer mest i den här historien är dock att SJ väljer att skapa en sanning som innebär att man skyller på en enskild människa. Det där kunde varit vem som helst av oss – fr a eftersom just vartenda Eskilstuna-tåg varit inställt den senaste tiden. Man vill komma med ett tåg – man vill komma hem.

Problemet är som vanligt tvåfalt: det politiska/ekonomiska i att vi faktiskt inte har reell konkurrens inom järnvägen och att man väljer att strunta i vad som inom andra branscher vore en självklarhet respektive att man inte förstår mänskliga beteenden. Hur fungerar en människa i stress? Det är något man tekniskt då får bygga bort. Hur fungerar vi människor när det gäller resande? Det är scenarior som måste adderas när man skapar logistiken runt förseningar och säkerhet.

Nej, att missa ett tåg är (sällan) hela världen men det känns som det när man stressar och bredsladdar in på perrongen. Att då inte få svar eller behöva försöka att få komma ombord på det man uppfattar som ett stillastående tåg.

I veckan började jag verkligen fundera hur länge de vagnsset som trafikerar svenska järnvägar kommer att hålla. Det knakar och smäller, fler och fler saker verkar inte fungera som de ska – de vagnar som nu oftast trafikerar dalabanan är av en rejält ålderstigen typ.

Slutligen – Andreas Nilssons val att gräva vidare i historien, och använda sin blogg för att publicera det hela visar på en helt annan värld. SJs försök att fortsätta ett traditionellt arbete med förnekande och inga kommentarer innebär att de totalt förlorar sin möjlighet att bedriva ett proaktivt kommunikationsarbete. Det är sannerligen intressant.

En sån där dagboksanteckning

Jag vet att Deepedition blivit nån sorts dagboksblogg efter alla dessa år. Men det är som det är. Om jag låter den leva vidare så blir det nog säkert ändring i det också nån gång. Transformation har bloggen varit med om förut.

Idag har jag jobbat i Dalarna. På konferensen Wonderbranding som handlar om att inspirera till mer företagande bland kvinnor: självklart att starta egna företag men framförallt att stödja, uppmuntra att kanske ta över ett befintligt företag. För i Dalarna innebär den kommande generationsväxlingen att många företag behöver nya ägare – och det finns mängder med duktiga kvinnor som borde bli företagsledare i dessa.

Mitt jobb har varit att snabbt bygga upp en bloggplattform och sedan vara med och liveblogga och livetwittra från konferensen – respektive att sitta med i den avslutande panelen. På engelska – de som känner mig vet att efter Facebook Garage för typ två år sen har jag en fet hangup för att prata engelska. Men det gick rätt bra. Tror jag.

Det var en jättebra dag. Jag älskar att faktiskt jobba när jag samtidigt får fylla på med en massa nya idéer. Michele Miller var mycket inspirerande, och vi spenderade försvarliga minuter i panelen att prata om hur fokusgrupper i sin traditionella form faktiskt är rätt meningslösa utan det handlar om att skapa andra sorters grupper där deltagaren kan känna sig mer trygg och att det är han/hon som faktiskt har kontroll – och därmed makten över skeendet.

Annika Dopping var helt suverän som föreläsare – sen kan man diskutera om det finns könsskillnader eller inte – jag gillar hennes användande av uttryck om ”manlikt” och ”kvinnolikt” istället för att fastna i de rent biologiska könen; och vi pratade om det efter konferensen och vi var rätt överens om att det inte går att säga antingen biologi eller miljö utan väldigt mycket handlar om en intrikat och komplex synergi mellan de två.

Sen var det kul att träffa både nya personer och gamla vänner.

Visserligen kräver det en hel del fokus att både twittra och liveblogga ett seminarium men framförallt är det fantastiskt att vara så trött när man kommer hem eftersom man fått så mycket food for thought. En massa nya idéer, idéer om hur man skulle kunna utveckla vissa teorem liksom insikter att ta med direkt in i de projekt som man jobbar med.

Imorgon ska jag avsluta ett större jobb och samtidigt förbereda ett antal föreläsningar som kommer nu. Och samtidigt ska min son slippa vara ensam hela dagen som idag. Så det blir Borlänge imorgon också.