Etikettarkiv: barn

Det är inte lydiga barn som vi behöver

Not: har reviderat texten efter diskussioner med Ola Olofsson.

Underbart lugna och visa Lars H Gustafsson svarar mot den mycket spridda krönikan – eller konservativa spyan – från Ola Olofsson. Den sista texten har likeats mer än 91k, delats fyrtiotusen gånger har mängder med kommentarer på dessa olika platser. Självklart jättebra för HD och för Ola Olofsson. Ett litet klickmonster.

För självklart: föräldrar måste ta ansvar. Men varför? För att Ola ska slippa bli emotsagd av unga? För att barn ska veta både sin plats och hut?

Lars H Gustafsson anlägger ett intressantare perspektiv: att fostran handlar om barnets möjlighet att växa som individ – och därigenom som samhällsmedborgare.

För mig handlar fostran om närhet, engagemang, uppmuntran, tydlighet och ömsesidig respekt. Sådan fostran leder inte till blind lydnad. Vi får som vuxna vara beredda på att lyssna, förklara och ibland ändra oss när vi har fel.

Det är inget som Ola Olofsson verkar vara intresserad av. Inte heller de rättigheter som barn har från FN. Han vill ha ordning. Han vill att det ska vara som när han var liten. När alla visste sin plats. Där det var minimum av friktion.

Antingen ser jag till att minimera friktionen redan när barnen är små, eller tar jag den lätta vägen ut och släpper taget med det oundvikliga resultatet att friktionen ökar över tid.

Ola Olofssons text blir också intressant om man byter ut barn mot kvinnor och föräldrar mot män/makar. Man slängs då inte alltför långt tillbaka i tiden (kanske till då Ola var barn och allt var så bra). För kulturen förändras åt det bättre. Det är bara några få årtionden sedan det var en självklarhet att mannen hade ansvaret för kvinnan – och därmed hade kvinnan en underordnad ställning.

Vem har ansvaret för barn då? Ansvar är så mångfacetterat. Att stjälpa över allt ansvar för lärande på skolan är galet likaväl som att hävda att all fostran är föräldraansvar. Oavsett vilken (demokratisk) syn vi har på samhället så är samhällsbyggande och ansvar för att skapa ett gott samhälle allas. Med olika roller. För mig som libertarian framförallt individens eget ansvar. För att då skapa ett samhälle där individen är minsta gemensamma nämnaren krävs att varje barn får rätten att bli sin egen starka person. Det är något helt annat än vad Ola Olofsson kräver.

Ps: Ola Olofsson anser att det finns ett kodex hur hans text ska tolkas och de som tolkar det på annat sätt är oärliga:

Högläsning verkar inte vara så låg

Idag kom en krönika som handlade om läsning. Jesper Sundén tar upp en undersökning som gjorts av Läsrörelsen som enligt hans sätt att läsa den säger att högläsningen av föräldrar gått från 80 % 1984 till 35 % i år. Sedan väljer han att göra en fantastisk kullerbytta där han menar att den minskade högläsningen hänger samman med läsförståelsen. Den kopplingen är det få som skulle göra utanför krönikören in DN. DN har dock i en annan artikel valt att problematisera undersökningen.

Men åter till högläsningen. Så fort jag ser en undersökning som ger så stora skillnader vill jag gärna se hur undersökningen gjorts – särskilt när det gäller longitudinella undersökningar.

Med hjälp av @plindberg så fick jag tag på det pressmeddelande som Läsrörelsen lagt ut. Det ger lite annan bild.

1. De siffror som kommer från 1984 och 2003 är gjorda med hjälp av telefonintervjuer. Det var i samband med en mätning av 3-8-åringars massmedie- och kulturanvändning. Den undersökning som nu gjordes 2013 var en webbundersökning (dvs. att respondenterna klickar i sina svar) och gjordes bland föräldrar med barn mellan 0-9 år. Det man ska notera är att båda bygger på att föräldrarna uppskattar sina egna insatser. Men det är inte det enda problemet. Dels är det två skilda sätt att fråga vilket garanterat ger olika svar. Dock kan man säga att det kan slå åt båda håll: vanligtvis ses det som lätt att man försöker svara mer positivt när en annan person frågar än när man själv får skriva i sina svar. Följaktligen kan de gamla svaren bygga på en viss bias när det gäller andelen läsning. Vidare: den första undersökningen är gjord på barn mellan 3-8 år medan den andra har en mycket större grupp barn – där det bland annat ingår nyfödda som vanligtvis inte läses för.

2. Läsrörelsen menar själva att de två undersökningarna inte riktigt är kompatibla – själv skulle jag säga att de är mer eller mindre meningslösa att jämföra utifrån ovan. Men om vi ändå ska göra det så visar det sig att det i undersökningen 2013 så säger 35 % av föräldrarna att de läser högt dagligen medan 30 % säger att de läser för sina barn flera gånger i veckan men inte varje dag. Alltså kan man säga att flera dagar i veckan så läser 65 % av föräldrarna högt för barn i åldrarna 0-9 år. Ponerar vi att en stor del av de som säger att de aldrig läser för sina barn är föräldrar med nyfödda barn och där barnen själva börjat läsa (efter åtta år) lär siffran öka en del. Även om vi bortser från mätfelet som blir av att han väldigt olika undersökningskluster så är skillnaden inte fullt så stor och alarmerande.

3. Vidare – i den första undersökningen gör man en mätning på hur många föräldrar som läser för sitt barn en genomsnittlig dag medan Yougov gör sin mätning på ”dagligen”. Stor skillnad då det ena bygger på en sammanräkning av svaren medan det andra inte gör det.

4. Ingenstans har Läsrörelsen problematiserat att vi idag har en helt annan form av sagoläsande – med ljudböcker, filmer mm som visserligen inte skapar närheten mellan förälder och barn men som knappast kan sägas innebära att barn inte får tillgång till sagor mm. Hur många barn somnar inte till högläsning – men där det är någon känd skådespelare som läser? Undersökningen från Läsrörelsen blir därmed märklig då den egentligen försöker mäta föräldra-barn-tid snarare än hur mycket barn utsätts för högläsnning.

Trots att vi under så många år haft flera skandaler där statistik och undersökningar skapat alarmistiska nyheter men när undersökningarna granskats visar det sig att de antingen är gravt missvisande, analysen byggd på felaktiga premisser eller att flera parametrar skulle behöva ändras så väljer många att köpa en sån här undersökning. I det här fallet i tredje hand då det är en krönikör i en dagstidning som använder siffrorna i en krönika med en agenda.

När man ifrågasätter en sån här ”bra sanning” dvs. som gör att föräldrar som läser för sina barn får känna sig som utmärkta föräldrar och oroas över att andra barn inte får samma sak, där politiker inte behöver diskutera skolfrågan eftersom man som i krönikan kopplar ihop läsförståelse med den högläsning som föräldrar ska stå för, och för dem som ifrågasätter siffrorna gärna anklagas för att vara emot högläsning, ha dåligt samvete osv.

Jag tror att högläsning är jätteviktigt för barn. Och för föräldrar. Och framförallt för barn och föräldrars relation. Själv har jag läst mest för min son. Allt från tidiga ålderns sagoböcker som man läste om och om igen, via Harry Potters alla böcker – den sista tjuvläste sonen i förväg, Sagan om Ringen (i gammal översättning), Eragon-seriens tre första böcker och fler. Jättemysigt, jätteviktigt.

Och jag är övertygad om att högläsning skapar intresse för läsning och böcker. Inte bara – jag tror exempelvis att ett hem där man väljer bort att ha böcker – även om man läser för barn – inte är lika läsvaneskapande som när boken är en självklar del av möblemanget. Mina barn läser oerhört mycket – och stolt konstaterar jag att sonen läser Liftarens Guide till Galaxen och dottern slukat Hungerspelen-serien. Samtidigt är båda mycket digitala – och därmed adderar de andra historier och andra sätt att ta emot både text och oralt berättande.

För oavsett hur viktig en del gärna ser den tryckta boken som någon sorts grundbärare av det goda och viktiga så sker en viktig och djupgående förändring i samband med den digitala utvecklingen. Det finns fler medier som bär sagorna, som skapar intryck, bygger fantasi osv. Att högläsandet av tryckt text i-sig skulle vara en oundgängligt viktig del blir en synnerligen kortsiktig sanning då vi bara under en relativt kort tid haft böcker men barn har hört historier, kunskap har delats sedan många år. Den orala traditionen är oerhört gammal. Självklart har dess grundläggande form av historieberättande en del av den vikt vi lägger vid högläsning.

Problemet med både sammanblandningen mellan en påstådd minskad högläsning och en minskad läsförståelse respektive en grundmening i att den stora minskningen av läsning handlar om att barn utsätts för annan (outtalat sämre) påverkan (läs film och digitalt). Att sedan använda sig av undersökningar som inte är kompatibla respektive dra för stora växlar på detta skapar en dålig grund för att diskutera frågan. Jag oroar mig mer för att organisationer som ska stå för det goda väljer att skapa billiga och slagkraftiga poänger – som sedan är extremt lätta att vederlägga – för att skapa en kort PR-buzz. Visst – den som är först på frågan sätter agendan: men jag tycker barnen är viktigare än att man väljer att använda felaktiga premisser för en diskussion.

Sen är det intressant att det finns några saker som man inte får ifrågasätta: språkets otadlighet och statiska del respektive ifrågasättanden av det som skola respektive föräldrar gör runt barnens läs- och skrivutveckling. Men det får vi ta någon annan dag.

Post #067 i #blogg100

En sjuårig svenska. Med fotboja. #blogg100

Titta på den här bilden. Titta noga.

IMG_20130130_074635

Titta på den igen. Det här är en sjuårig flicka. Det syns lång väg.

Titta igen. Finn ett fel.

Hon har en elektronisk fotboja. Yngst någonsin i den stat hon bor i. För att hennes pappa bestämt sig för att han plötsligt ska ha delad vårdnad. För att han valt att inte diskutera utan bara för att få rätt mot modern.

Flickan är svensk medborgare. Så titta igen på bilden. Är det här ett värdig sätt att behandla sin dotter? Är det här ett värdigt sätt att tillåta ett land behandla en svensk medborgare som är underårig?

Jag är förbannad. Jag vet vem det är, jag vet vem mamman är. Jag låter mamman få plats här för att berätta. Det är bråttom. Det här behöver berättas. Det här är det jag kan göra. Nån behöver ställa saker tillrätta innan den sjuåriga flickan. Nån som kan göra det fort.

”Jag och min dotters pappa har varit involverade i en vårdnadstvist i flera år sen jag efter många år av psykisk misshandel lämnade honom.
Jag har under hela hennes liv haft vårdnaden om henne – eftersom vi inte varit gifta och jag är svensk och han av annan nationalitet så var det bäst. Jag försökte hålla ihop. Först av kärlek sen av rädsla. Jag hade svårt att få barn. Ändå tvingade han mig att göra abort första gången vi blev gravida.

”Jag vill inte” sa jag, men han insisterade. ”Jag vill inte betala för dina tidigare misstag” och med det tryckte han ned mig på min plats igen. Han är viktigast.

När jag äntligen blev gravid igen bestämde jag mig på en gång. Minsta negativa reaktion och jag går. Han sa att han blev glad. Jag stannade.

Allt blev svårare efter detta. När vi till slut skaffade gemensam lägenhet så slutade han jobba. Jag fick jobba när dottern var nyfödd. För att få ihop ekonomin. Eftersom han inte är svensk eller jobbat i Sverige men bodde där så fick jag inte bostadsbidrag och maxkostnad för dagis. För svenska myndigheter förutsatte att vi hade två inkomster. Vi startade stora renoveringar. Han skulle fixa men gjorde det aldrig. Det blev allt svårare att nå honom, resonera med med honom. Jag bad honom söka hjälp. Istället blev han blev mer kontrollerande och slutligen fysiskt hotfull. Det fanns ingenstans jag kunde stänga om mig, ingenstans jag kunde jobba ifred. Ingenstans jag kunde tänka. Mina möten med kunder kunde han störa – trots att det var mitt jobb som betalade alla våra räkningar. När jag tappade uppdrag på grund av att han uppträdde som han gjorde, så var det mitt fel. Han möblerade om, ändrade saker – bara för att störa mig och kontrollera hela omgivningen.

Jag bet ihop. Höll mig uppe men när vår dotter blev äldre såg jag hur det påverkade henne. Bråken, hans lögner som hon började att genomskåda och hon såg hur jag undvek honom. Till slut klarade jag inte mer – jag kunde inte se att hon skulle behöva må så här – och jag kunde inte göra mer våld på mig själv. Om jag klappade ihop eller om han gjorde mig något – vad skulle hon då hamna i? Så jag gick. Sökte hjälp hos kvinnojouren som hjälpte mig. Efter att jag och dottern varit på resa till hennes mormor fick vi inte komma till lägenheten för honom. Jag fick inte komma hem. Jag såg ingen annan råd än att flytta till min mamma. Nästan 40 år och fick flytta hem till mamma. Eftersom jag hade ensam vårdnad tog jag med mig min dotter.

Det var då skiten träffade fläkten. Då började kampen om vår dotter. Han lyckades få tag på en advokat, med hjälp av svensk rättshjälp, som drev målet. I tingsrätten fick han rätt. Men vi har inte kunnat dela upp vårt gemensamma boende. För han svarar inte på några mail, han svarar inte på mina advokaters brev och hans advokater svarar inte på något. Det enda han gjort är att skriva långa hotfulla mail till mig. Trots att jag bett honom se till att kommunikationen oss emellan ska ske mellan våra ombud. Tack vare kronofogdehandräckning fick jag tillbaka mina personliga tillhörigheter men dotterns alla saker är magasinerade eftersom han vägrar gå med på att jag fixar flyttbil med mera. Trots att han inte bryr sig om saker som rör hans och min dotter. Skola. Fritid. Eftersom jag inte kunde annat än att byta stad fick jag ta dottern ur hennes skola och satte henne i en bra skola i den nya staden. Vilket kostade mig rejäla pengar.

Tingsrättsdomen är överklagad men på något sätt lyckades min fd sambo att få Skatteverket att skriva bort min enskilda vårdnad av vår dotter. Trots att allt ska vara som lis pendens – inget ska ändras under pågående rättsak. Till på köpet valde man att göra denna ändring retroaktivt. Jag lyckades få förvaltningsrätten att titta på min överklagan men eftersom den andra vårdnadshavaren vägrade skriva på så godtog de inte överklagan… Däremot har jag ännu inte fått se det papper som han lämnat in som gjorde att Skatteverket ansåg att en ändring var nödvändig. Och jag har aldrig undertecknat något papper på gemensam vårdnad.

Under semestern fick jag plötsligt veta att skatteverket ändrade vårdnaden i folkbokföringsregistret.  Från ”ensam vårdnadshavare moder” till gemensam vårdnad. Mitt i semestertider. Retroaktivt: sex år bakåt i tiden. Strax anmäldes jag till polisen för att ha kidnappat mitt eget barn. Innan vårdnaden ändrades i databasen, hade jag det inte. När jag flyttade till mamma efter att jag inte fick komma in i min egna lägenhet? När de hade umgänge varannan helg? Var jag en kidnappare redan då?  I USA. På dotterns drömsemester och en mässa för mitt jobb – var jag en kidnappare då också? Våra returbiljetter fick bli oanvända. Jag fick av den svenska polisen veta att så fort som jag landade på Arlanda skulle jag bli anhållen och min dotter skulle bli omhändertagen. Jag fick av jurister rådet att stanna i USA. Något jag nu ångrar – efter att ha fått reda på mer. Men då, med de fakta jag hade då, så såg jag ingen annan råd och – min dotter behövde få gå i skolan.

Idag bor vi i USA, jag och min dotter. Jag har fixat ett förstahandskontrakt, min dotter går i en bra skola men hon börjar känna av det här. För vi har nu fotboja. Jag har en och hon har en. Hon som fungerat så bra ett tag får nu försöka förklara för sina nya vänner varför hon har något som vanligtvis kriminella personer får bära.

”It’s for me and my mom and if you touch it my mom goes to jail”

Och hennes lärare berättar att hon ofta gråter efter att jag lämnat henne – för hon är rädd att polisen ska ta mig och hon inte ska få se mig igen. Eller komma och ta henne (från en inlaga av läraren, min översättning):

”Hon gråter när mamma lämnar henne på skolan för att hon är rädd att de inte skall ses igen. Ni kan tänka er hur svårt det är att lugna ett barn att de är säkra i skolan när barnet har hämtats av polis från den platsen”

Jag har bett svenska konsulatet om hjälp. Jag har inte fått någon. För om fru Justitia är blind så är den svenska versionen både döv och inte sällan helt ologisk.

Han har varit här nu. Träffat sin dotter. Eftersom situationen är som den är ska det finnas en övervakare med när de ses (jag kan ju inte smita eftersom jag ändå har elektronisk fotboja). Jag har erbjudit mig att betala en bra övervakare som också känner min dotter, och som är billigare än den rätten utsett och som han är ansvarig för att betala. Jag har erbjudit honom att se till att de kan träffas bara hon kan få bo med mig och gå i skolan här där vi nu kan bygga ett liv. Han har inte ens svarat på det. Han har inte betalat underhåll på alla år, han har inte brytt sig speciellt mycket om sånt som vanliga separerade föräldrar försöker komma överens om.

Jag vill inte att hon ska växa upp utan en pappa. Men jag vill att hon ska växa upp med bra hem, bra skola. Och jag är hennes mamma. Jag väntade länge på henne. Jag älskar henne mer än mitt eget liv.

Jag kommer antagligen att få se honom hämta henne. Snart. Till en tillvaro i en liten andrahandslägenhet per halvår, med en pappa som inte jobbar och som skiter i alla andra än sig själv. Han har inte tänkt något om skola för henne när han ska ta henne till Sverige. De bra skolor hon gått på har han inte råd med utan tänker ta henne från andraklass här i USA och sätta henne i kommunal förstaklass. Han har inte tänkt något runt att hon ska få det bra. Allt han vill är att få rätt. Mot mig.

Jag har bett honom att hon åtminstone ska få avsluta sin termin här. Det har han nekat.

Så här är vi nu. Min dotter är ganska glad ändå. Idag i alla fall. Hon ligger och läser, nära en kontakt eftersom hennes elektroniska fotboja behöver laddas. Jag jagar advokater för att på måndag är deadline. Jag har ingen ännu. Men jag tänker inte ge upp. För jag kämpar för henne. Min dotter. Inte för att få rätt.”

Titta på bilden igen. Titta. Det här är inte rätt.

Post #012 i #blogg100

Ps. Det är många män (observera att det bara är män) som ifrågasatt den här historien. Fine, jag kan delvis förstå det. Eller snarare: jag kan förstå att vissa saker verkar nästan märkliga och för fantastiska för att vara sanna. Och en del har fått för sig att det här inte är intressant eftersom båda sidor inte fått komma till tals. Visst – om det varit en tidning. Eller om personen ifråga blivit namngiven. Men det här är min blogg och jag har valt att ställa mig på min väns sida. För det här är ingen person som dykt upp plötsligt och bett att jag ska publicera hennes berättelse. Det här är en person jag känt i mer än tio år. Som jag följt och där jag hört bitar av var livet är på väg. Självklart kan jag bli lurad även jag men jag väljer att tro på henne – eftersom jag alltid kunnat lita på henne genom åren. Det jag däremot inte kan förstå hos de män som valt att misstro hela historien är att man i andra andetaget menar att det väl är bra om ett barn får ha en fotboja, ifall det finns risk för kidnappning. De menar alltså att det är bättre att ett barns möjlighet att vara barn genom att kringskäras av att hela tiden hålla tider, hela tiden vara rädd för att något ska gå sönder, inte kunna göra saker eftersom hela livet blir inrutat av detta. Det är viktigare att få rätt än barnets bästa.

Hur kom det här till? Jag fick bilder på min vän, och en bild på dottern. Med fotbojor. I helgen har hon jagat advokat för att kunna lösa de närmaste rättegångarna. Hela tiden har hon hoppats att de skulle kunna komma överens, om att nå fram. Inte hela tiden driva en fajt. Så när vi pratade i helgen frågade jag om det inte var dags att hennes historia berättades. Att det om möjligt fanns någon som ville ta tag i historien och utreda varför fotboja är nödvändigt, varför svenska myndigheter accepterar det, varför skattemyndigheten väljer att skriva om vårdnaden under pågående rättsprocess och gör det sex månader retroaktivt. Det vi gjorde var att samla ihop historien och skriva den. Självklart finns det mängder med saker som är utelämnade. Självklart är det bara hennes upplevelse av saken. För om vi skulle skrivit om precis allt skulle det blivit en smärre bok.

Och visst – hon har gjort en massa misstag: ett var att stanna kvar i USA. En del har menat att det är en sak som gör historien inte trovärdig: dock står det i texten att hon av amerikanska jurister blev rådd att inte åka hem. De har flera såna här fall och ser att det är svårare att få rätt om man åker hem. De hade fel. Det vet vi nu. Det visste hon inte då. Sätt er in i situationen att du åkt på konferens och semester med din dotter, fadern har blivit meddelat och eftersom tingsrättens dom är överklagad ska det – enligt normal gång – vara lis pedens dvs du har ensam vårdnad. Några dagar innan du ska åka hem får du reda på att du är anmäld för kidnappning. När du hör av dig till polisen så säger de att de kommer ta er så fort ni landar. Du frågar jurister och får de svar som ovan. Vad gör du? Åker hem?

Både hennes (och min) önskan är att föräldrarna ska komma överens. Att de ska hitta ett sätt att vara föräldrar för dottern. Att dottern ska få lugn och ro. Och slippa rädslan att förlora sin mamma, att bli omhändertagen eller tagen av polisen. Problemet är helt enkelt att det inte är hon som vill att pappan inte ska få vara med sin dotter.

För att klargöra några saker (även om de som kritiserar verkar skita i att ens läsa texten) – efter att kvinnan följt alla diskussioner som skett försöker vi klargöra några saker:

Så här går det till när mannen får delad vårdnad:

  • Tingsrättsförhandling påbörjas.
  • Skattverket ändrar mitt i detta (vilket de inte skall). Vilket innebär att polisanmälan görs.
  • Tingsrätten dömer till mannens fördel efter att kvinnan valt att inte komma hem till sista förhandlingen pga av hotet från polisen och råden från amerikanska jurister.

Eller för att citera:

Polisanmälan kom när jag var på semester = hotet om att bli gripen på Arlanda. Jag sökte hjälp hos min advokat i Sverige som pimpla vin i skärgården och inte svarade. Skatteverket vägrade rätta felet. Polisen som sa att de skulle gripa mig och slutligen advokater här i USA, flera olika rådgivningstimmar a 250 USD styck, till slut tog rådet av en adv att stanna här då det skulle funka bättre att ”establish residency here” som försvar. Det rådet kostade mig 8500 USD och min dotter.

Vidare: om kvinnan velat sticka iväg hade hon enkelt kunnat, som ensam vårdnadshavare, flyttat och skrivit ut sig ur svenska folkbokföringen. Då hade de helt enkelt varit försvunna. Intentionen var aldrig att göra det. Kvinnan och barnet är fortfarande skrivna i Sverige. De hade returbiljett.

När det gäller fotbojan så är det pappan till dottern som begärt fotboja också på sin dotter trots att mamman vädjat om att det borde räcka med att det finns på henne. De har inga släktingar eller såna möjligheter att gömma henne i USA.

Arvssynden deluxe just for the lulz

På olika sociala nätverk snurrar just nu en skärmdump där Sveriges statsministers son ska ha svarat att han inte vill att ”blattar” ska vara på en perfekt fest. Sonen har varit ute i blåsväder tidigare för sina Facebookkommentarer. (Jag väljer att inte länka utan ni får om ni är intresserade använda era Google-skills).

Flera väljer att skicka runt det. En del självklart av samma anledning som många kända personer får leva med att deras respektives, föräldrar, barn och andra släktingars tillkortakommanden blir sammankopplade med deras namn – skvallret, schakalbeteendet. I det här fallet är det extra pikant då det är ledaren för ett land, som själv slirat på uttalanden om etniska svenskar men som hävdar anti-rasism som ledstjärna.

Självklart tar motståndare också chansen att använda hans barn till slagträ för att komma åt honom. Kvällstidningslogik. Pöbelvälde. Med argumentet ”Ingen rök utan eld”. Om barnet har fel åsikter måste det ju bero på att föräldrarna har det enligt samma vridna och beteendevetenskapligt felaktiga logik.

Problemet är att ingen verkar fråga sig om det sansade i att avkräva barn förklaringar runt sina föräldrars oförrätter (Lex Sommerlath) för att barnet ska vara trovärdigt. Kan man avkräva av barn till kända personer att de ska vara perfekta – eftersom den rådande medielogiken, adopterad av sociala mediedrev, menar att föräldern annars förlorar i förtroende. Människor som har släktingar som begår brott – eller väljer fel respektive: de ska straffas indirekt genom uthängning och ifrågasättande?

En mentalitet som är arvssynden deluxe.

Eller som jag fick förklaringen av en person varför man skickar det vidare:

Just for the lulz. Att det i det här fallet handlar om ett barn (ja man är barn till det att man är 18 år), att man inte ens vet om skärmdumpen är sann spelar liten roll (dock har @bolstad noterat att den är offentlig och sann). Det är ett kändisbarn som gjort bort sig. Tjära och fjädrar. Struntsamma att det – förutom att det är ett barn det handlar om så vet man inte om skärmdumpen är sann. Man väljer att tänka bort det faktum att förutom att klart vara utsatt för press genom att ha två inom politiken kända och ifrågasatta föräldrar också nu vara skilsmässobarn – en skilsmässa som blivit ganska offentlig.

Om vi ponerar att sonen är en liten rasse – är det då något som hans pappa måste lida för – är alla barns åsikter föräldras ansvar? Har inte barn rätt till egna åsikter oavsett om de är dumma? Ska pappan ha ansvaret att kolla av sonens facebookkonto? Rätten att censurera det? Eller hur menar personerna annars att något ska gå till?

Ett av de stora problemen inom politiken är att det är rätt få som väljer att satsa på en politisk karriär. Eftersom det påverkar hela familjen om man lyckas då det finns många som inte skulle ducka för att utnyttja familjemedlemmarna i smutskastning. Eller bara for the lulz.

Johannes Forssberg sparkar på barn

Johannes Forssberg väljer att i en kort och minst sagt märklig ledare titta på organisationen Friends. Själv har jag vissa problem med dem men den här ledaren är osedvanligt usel och knappast problematiserande. Det är fan sorgligt att libertarianer inte är mer insiktsfulla.

Friends har gjort mycket dåligt. Friends har gjort en hel del gott. Det sista glömmer Johannes Forssberg bort eftersom han vill driva en tes.

Vanligtvis tänker man att journalister ska skydda personer som inte har något med saken att göra. Även om SJFs regler är soprena från det finns det i grunden ändå att vara försiktig med ämnen där barn kan komma till skada. Det verkar Johannes Forssberg och Expressen missat. Eller så skiter de högaktningsfullt i det. Hyenebeteendet att få chansen att stjälpa omkull en organisation får gå före omsorg om individen.

För utan att blinka väljer han att skuldsätta de barn som blivit utvalda till kamratstödjare – antingen som mobbare eller mobbingoffer; och råkar de vara varken eller så gör han en fuling och menar att de kommer att bli utsatta:

När klasserna röstar fram kompisstödjare faller valet ofta antingen på populära mobbare, eller på de mobbade själva, som ännu ett led i förnedringen. Att den kompisstödjare som verkligen tar sin uppgift på allvar lätt själv blir lovligt byte inser nog alla som minns sin tid i skolan.

Min son har varit kompisstödjare. Johannes – fy fan: hur tror du att det här känns för en elva-tolvåring som varit med i programmet – som varken mobbar eller är mobbad, som tar ansvar men inte blivit lovligt byte. Att skolan sen inte utnyttjar det, att Friends må vara en märklig organisation men det du gör här är att offra barn bara för att göra artikeln bättre. Hur kul tror du det är att läsa för en ung tonåring, Johannes Forssberg?

Jag valde att ta bort exakt hur förbannad jag är att läsa det här och att mitt normala fredliga jag blir förbytt av en sån här text. För journalister som Johannes Forssberg är ofta själva jävligt ömfotade och ropar om hot och annat om de blir motsagda. De springer till Thomas Mattson och gapar om hot mot tryckfriheten.

Granskning ska göras men när man väljer att förblindas av sin egen självtillräcklighet, när man väljer att se att enskilda personer kan offras för det större – då är man ute på rejäl sankmark. Johannes Forssberg väljer att anse att ett antal barn är ett ok collateral damage för att få fram hur otäcka Friends är.

Det diskuteras om drevet mot politiker – men såna här saker: som dyker upp hela tiden: det är mediatyckarna tysta om. För det handlar ju bara om barn. Vem fan bryr sig om såna?