Jag tog en paus och började rensa lite i en låda. Hittade ett gäng disketter och visade det för dottern som log och sen förklarade “men vad använder man den till?”. Bara att inse att det vi en gång tog som självklart inte längre är ens med i kidsens symbolvärld. Onekligen dags att byta ikon för “Spara” i applikationer och program…

Sonens mobiltelefon har totalt lagt av. Diskussionen om en ny börjar. Som jag tidigare berättat har jag närt en nörd vid min barm och nu ska det vara touch-skärm. När jag råkade nämna Tatoo blev han eld och lågor eftersom han lyckats att snappa upp att Android är något häftigt. Fast helst önskar han att Apple skulle släppa en ny version av Iphone eftersom han känner sin far och därmed kunde ta över den “gamla” Iphonen. Samtidigt skulle vi verkligen behöva uppgradera både Solstickans och Terrorprinsessans mobiler.

Det intressanta är att flera personer reagerat runt att de har mobiltelefoner. Vad tycker ni?

Etiketter:barn, diskett, mobiltelefon

Så mycket som händer på en enda dag. Själv är jag inne i en sån där vecka där jag på fredag kommer fundera hur jag lyckades att faktiskt ta mig dit. Mängder med roligt jobb och jag börjar bli fullfjädrad pendlare: framförallt den fatalism som SJs konstanta förseningar ger en.

Jag har senaste tiden valt att åka mellan mycket mer. Även om det är en timme som jag träffar dottern och två som jag träffar sonen så är det värt det lilla. Solstickan är snart elva. Jag är uppenbarligen viktig just nu. Och då är det här ett värde. Då tar jag att sitta 40 mil på tåg.

För också allt som hänt runtomkring. Essa skriver så innerligt om det och jag har hela dagen bara vågat nudda vid tanken på hur det kan kännas att förlora ett barn. Det blir extra närma när det är en väns vänner som drabbas. För även om jag stått där som präst förr i samma situationer så är det ändå ett tag sedan – och jag är idag om två år tonårsförälder. Det kommer nära.

Om fyra och en halv timme ringer klockan. 5.51 går tåget. Men en timme med sonen och CSI NY i soffan är värt det. Den sömniga kramen från dottern (eftersom tåget var nästan en timme försenat) är också värt det.

Etiketter:barn, pendla, sorg

Jag växte upp med en morsa som alltid var sen. Konstant och oavsett vart hon skulle så var vi alltid på grisens knorr att hinna. Det var alltid tidsoptimism in absurdum.

Det lärde mig att bli tidspessimist. Jag hatar att bli sen, för jag minns hur jag alltid skämdes då vi alltid kom försent till middagar, till möten, sprang ikapp med tåg och hej kom och hjälp mig (och inse då att min morsa är en rätt gigantisk uppenbarelse som inte direkt kan springa).

Så jag är gärna i god tid. Tidigare och väntar utanför dörrarna, ser till att ha god tidsmarginal till tåget osv.

Men ibland är det fasen sämre – för mig själv. Som idag: tåget går 05.44. Jag ska köra bil ner till stationen som jag innerst inne vet tar ett par minuter. Ändå åker jag redan 5.18. Det var fyra – fem minusgrader. Det är kallt att stå och vänta på ett tåg i nästan tjugo minuter.

Hur hanterar ni tid? Optimist eller pessimist? Och hur har era barn blivit?

Etiketter:barn, optimist, pessimist, tid

Uttrycket “lycka och glädje” kommer då och då ur munnen på Björn Mellstrand, VD på JMW. Jag gillar det uttrycket. Idag har jag känt det rätt intensivt. För en gångs skull har jag ätit frukost, tjatat om varma kläder, frågat om skolböcker, letat fleecejackor, hårgelé och skor, skrapat bilrutor och kört barnen till skolan. Det var mycket länge sen och det var just “lycka och glädje”. Och det ackompanjerat av en kall men vacker höstdagsmorgon.

För mig är det en känsla som jag gärna tar vara på. Som många vet, och som många kan bli lite stressade av så är jag inte alltid den gladaste personen i alla lägen och att känna en känsla av lycka och glädje blir då speciellt. Idag landade den som en fågel Fenix i hjärtat. Våra ungar, som kan vara så kantiga, struliga, gnälliga, gosiga, underbara, smarta och roliga. Mitt i sin väg in i tweenage, i slutänden av att vara så där “barn”. Jag bara njöt av det. Självklart beror det på att jag så sällan har chansen att göra det, jag spenderar de flesta morgnar på vardagarna på väg till Stockholm eller i Stockholm. Och det är också en sorts lycka och glädje. För oavsett att det är slitsamt, längtan till barnen är stor så vågar jag än en gång att gå min egen väg. Jag har tänkt en del på det efter att träffat vännerna från förr som skakade om och startade ett par tanketrådar jag fått lov att cruncha i tysthet. Men jag är här nu: och det är gott och bra. Jag gör det jag är riktigt riktigt bra på och får hela tiden utmana mig själv eftersom kraven ökar desto större kunder man jobbar med. Jag jobbar med en massa smartskallar och träffar en massa underbart spännande människor hela tiden. Samtidigt har jag min bas här i Dalarna: barnen som oavsett mitt jobb är den yttersta meningen med livet.

Det vet jag. Även om jag innan barnen kom var skeptisk – jag kunde tänka mig att leva utan barn så inser jag nu att mitt liv skulle varit så mycket fattigare. När  jag följer Linda och Davids kämpande och nu när det funkar så blir jag varm i hjärtat av det och minnena när det stod klart att jag skulle bli pappa. Förväntan, bävan, rädsla, lycka. Sen att följa barnen i varje steg av utveckling. Nu sitter man och diskuterar allt från fysik till dataspel med dem och ser hur de växer i både fysik och intellekt. Jag skulle idag inte vilja vara utan det heller.

Så jag försöker i stressen runt allt som måste göras vila i den känslan.

Etiketter:barn, Borlänge, föräldraskap, glädje, lycka, Stockholm

Disclaimer: Den här postningen har blivit liggande. Så det är inte dagsfärska länkar men jag tycker ändå den har relevans för livet är oupphörligen på väg någonstans.

Jag har sluppit sorg ett tag. Och glädjen ligger i att både mitt galna hopp ut i osäkerheten fungerade, och att mina barn växer och utvecklas till fantastiska individer. Runt om pågår livet, precis som det alltid gör. Jag hinner sällan läsa alla de bloggar jag vill läsa eller träffa alla de människor som jag genom åren hakat ihop med.

Det är så många som fått barn. Lord Fredruk, Moe, Pena. Andra har till slut funnit frid i varandras armar, knutit hymens band mm.

Livet är två diametraler: en svart och en vit sida – ett yin & yang. Nära mig går en vän genom ett helvete så jag får tillfälle att tänka på sorgens faser. Sorgen är närvarande som en skugga. Några av mina favoritbloggar har den senaste tiden skrivit om sorg.

Pash skriver vackert om insikten om hur det måste vara att förlora ett barn – och samtidigt en mormor. Genom att han  har ett mer utanförperspektiv: nästan nära men ändå inte direkt så blir det oerhört tänkvärt. Tänker på de som förlorat barn tidigt i livet – och som går vidare trots att det är emot all logik som tänkas kan.

Sandra skriver rakt av om när det händer. 

Ulrika R, som under våren gått igenom alla sorgens faser, ser nu lite mer ljus och  möjligheter att gå vidare. Att förlora en vän, i självmord är så hårt och brutalt. Själv satt jag på Varda i Västerås för någon vecka sen och mitt i en mening blev jag tyst och stirrade ut på gatan. HS undrade vad det var eftersom jag såg ut som om jag sett ett spöke – och det var nästan så. För ute på gatan stod en kvinna som var så oerhört lik vår vän L. Men L tog livet av sig för snart tjugo år sen. Ändå är hon så nära, så inpräntad i mitt sinne att jag reagerar.

Linda, som skriver naket och öppet om barnlösheten och kampen för att bli gravid skriver också hoppfullt om sin farmor och hur det ger henne ny energi i kämpandet med att bli gravid. Och hur hon samtidigt sörjer det som inte blev och det som kan bli nästa gång.

Det här är en mycket vacker text runt sorg: Tomas Sjödin beskriver något stort förfärligt och ändå blir det vackert. Och läs Stig Öbergs betraktelse efter.

Jag skrev om sorgens faser för några år sedan och ibland inser jag att Cullberg som strukturerat upp sorgens psykologi borde få Nobelpris.

Etiketter:barn, barnlöshet, bloggar, energi, förlora, glädje, självmord, sorg, sorgens faser, vän

Jag och Solstickan åkte ända till Rullsand för att hämta TP. Hon har husvagnssemestrat med en kompis och hennes pappa (även känd som Målaren). Fantastiskt strand och en skön eftermiddag. TP blev lite konfunderad över min frisyr men tog det bra.
Dumt av mig att inte skriva att jag skulle dit – för det visade sig att DVIJDVS ju var ett stenkast bort. Next time.
Barnen påpekar gärna för mig att jag ju jobbar mycket mer nu än jag sa att jag skulle göra när jag slutade på HCO. Och det är kanske så. Frågan om svek är alltid närvarande när det gäller min papparoll. Jag är livrädd att svika mina barn som jag blev sviken av min far där för mer än 30 år sen.
Men igår var jag i varje fall där. Och vi åkte sen hem, sent. När vi kom hem drog jag igång grillen: karré med potatissallad. Så avslutade vi kvällen med ”Epic Movie”.
Idag kommer HS hem. Jag måste hinna allt det där jag sa att jag skulle hinna men som annat satte krokben för.

Etiketter:AFK, bad, barn, pappa, Rullsand

Det finns egentligen (som alltid) en massa att blogga om men förutom att min första ”semesterdag” (jag är ju faktiskt egenföretagare så det där med semester är en chimär) gick åt till att jobba. Förutom det så viks den här veckan till fotboll. Eller snarare det där som jag ofta, innan jag fick barn boendes i Borlänge, gjorde narr över: jag är fotbollsfarsa. Det är Dalecarlia Cup och sammanlagt kommer Solstickan och Terrorprinsessan att spela tio-elva matcher. I ett väder som är ungefär som i mars. Men vad gör man inte för ätteläggen?

Dagens matcher var dock två varav jag endast bevistade Solstickans match. De spelar bra tioåringarna. Det är snygg fotboll med klara positioner och då och då riktigt bra fotboll. De vann mot Gustafs och Solstickan gjorde nästan mål: en klockren ribbträff. För övrigt spelar han oftast i framskjuten backposition och idag var kanske en av hans bästa matcher någonsin. Det erkände han själv när vi efter matchen traskade mot bilen i regnvädret.

Terrorprinsessans lag förlorade tyvärr. Deras fotbollsspel består än så länge av taktiken ”svärm” dvs. alla är där bollen är hela tiden. Det är rätt roligt att se – en kluns med barn rör sig över planen i en sorts bensparkande svärm. Liknar mer rugby än fotboll. Men det är så det är i början. Och hon tycker det är kul.

Imorgon ska jag och Solstickan vara på Sportfältet tio i åtta på morgonen. Tio i åtta. Det är fan inte mänskligt. Själv gör jag så att jag tar med mig en termosmugg kaffe, släpper av sonen, parkerar bilen och sätter mig att jobba i en halvtimme innan matchen startar någon gång vid halv nio. Effektivt även om Opeln inte är världens största kontorsrum. Å andra sidan är min HP2140 inte så stor så det går på ett ut.

För övrigt siktar jag på att den här veckan lyckas tömma garaget, laga altanen, städa hemmakontoret, laga gamla laptopen etc. Bara så att ni vet.

Och just ja, vill bara berätta att LordFredruk aka Kontaktmannen blev pappa natten som var. En tjej blev det. Och som vanligt fick jag skäll av HS att jag inte frågade om längd och vikt. Än en gång inser jag att det finns viss genusskillnad i det. Jag funderar om det är någon sorts ”då vet jag hur det känns eftersom våra barn vägde XX och var YY” eller fan vet. Jag menar – de blir en och en halv meter långa och spelar Mario Cart i slutänden oavsett hur stora de är när de föds :).

Etiketter:barn, Dalecarlia Cup, fotboll, fotbollsfarsa, längd, LordFredruk, Sportfältet, vikt

Det var det. Sjukt varmt, soligt och klarblå himmel. HS hade legat inne på 33an eftersom det gått över tiden och vattnet började att försvinna.

Han skulle kommit i början av maj. Men kom den 19e. Sen dess har inget varit som förut. Och det är jag glad för.

Imorgon fyller Solstickan tio år. Det har gått fort, det har hänt oerhört mycket och samtidigt känns det som om man kommer ihåg varje minut i varje atom av min kropp. Det är en lång smal kille med de snällaste ögonen, det rufsigaste håret och den mest gnistrande intelligensen som åker runt på sin 24-växlande dirtbike, spelar fotboll och datorspel och har min gamla mobiltelefon i ett band runt halsen. Det är den där oerhört trygga och ibland retsamma men aldrig elaka storebrodern vars frågvishet aldrig tar slut.

Letar efter den första bilden. Han i plastlådan, mitt finger i ett fast grepp. Det är väldigt lite annat som är viktigt då. Även om man lätt glömmer bort det så är det lite som är viktigare idag.

Grattis mitt älskade barn.

Etiketter:barn, födelsedag, Solstickan, son, tio år

Google är i blåsväder för sitt handhavande av Blogger. Det är ett antal personer som plötsligt inte kommit åt sin bloggar genom att någon valt att spammärka den – eller spammärka epostadressen som är kopplad till bloggen. Nu visar det sig också att gamla postningar på musikbloggar försvinner spårlöst och utan förklaring. Och än en gång är problemet att det är sjukt svårt att komma i kontakt med någon person som har administratörsansvar – support och liknande sker konstant på forum.

Laakso skriver om hur makten över ordet förändrats. Själv menar jag att förändringen är ännu större – det handlar om att makten över tanken inte längre tillhör staten och media utan individen är själv ansvarig för att tolka sin egen verklighet, och kan delge den till andra. Mer om det här och här.

Amerikanska delstater har ibland mycket märklig lagstiftning. Nu har det i vissa stater blivit förbjudet för unga att skicka nakenbilder på sig själv via epost och mms. Det går under barnporr- och sexbrott. Det är självklart så att det inte är bra att göra det men logiken i att en person kan dömas som sexbrottsling genom att ha tagit bilder på sig själv är inte direkt och solid.

Jag har puffat för den här postningen på niclasstrandh.com men den är så viktig att jag vill göra det här också. Ätstörningar är inget som är enkelt, det är ett komplext tillstånd som förändras hos personen. Att läsa Jennys berättelse kan förhoppningsvis ge större kunskap.

Opassande har en postning som är intressant då den tar upp att vissa valt att misstänkliggöra motståndare till FRA som lobbyister. Frågan är väl vad man skulle vara lobbyist för? Terrorism? Idiotiskt från ”glad socialdemokrat” som sedan försöker att släta över det hela. Problemet är att själva tankespåret inte är nytt: samma sak utsattes Isabella Lund och vi som stött hennes sak för av snedseglaren Johanna Parikka Altenstedt och andra – att det är någon som betalar för att lobba i frågor som inte stämmer överens med en allmänt politiskt korrekt hållning eller att alla som stödjer motstånd mot svensk sexköpslagstiftning är torskar.

Alla gratulerar vi Birro med sambo till nytillskottet i familjen.

Etiketter:ätstörningar, barn, bloggande, Blogger, censur, Erik Laakso, Google, Johanna Parikka Altenstedt, makten över tanken, Marcus Birro, musik, ord

Det har varit julafton. Den var soft. Barnen fick mängder av paket – vi vuxna hade vårt julklappsbyte. Min klapp var en kaffeburk från Meinl i Wien, med kaffe i och åtta Mozartkulor. Och världens längsta rim som man kan läsa här.

Det är bara att inse att de här två är vad julen ändå handlar om. De var förväntansfulla och glada och efter att deras berg av julklappar blivit utdelade så spenderade de kvällen med att använda dem. Fler bilder finns här.

Det jag fick inse var att sonen på fritids blivit en jävel på Guitar Hero. Så nu får väl jag göra som min vän Pany: spendera kvällarna med att öva…

Juldagen lika soft. Vi tog en promenad på ön. Gnistrande vinterväder med en lätt matta av pudersnö. Det byggs som fan på ön fortfarande och det är ändå lite faschinerande att se. Vackert är det härute också.

Hinner för en gång skull att läsa en massa – vilket syns här. Plus att jag fick boken ”Gomorra” av svärmor – och den är intressant ur många aspekter. Tänker nog slänga ihop ett blogginlägg om mina tankar runt detta i skenet av nätverksekonomier, sociala medier mm. Antagligen inte riktigt som författaren tänkt när han skrev boken men i mitt huvud så finns det en hel del att lära av strukturerna hos den undre världen när det gäller företagande i en ny verklighet.
Det som är skönt att växla ner lite ett tag är att plötsligt börjar faktiskt hjärnan att fungera. Det dyker upp nya tankar, en helt annan kvalitet på idéerna som föds än under arbetsterminen där det ibland är så stressigt att hjärnan stänger av sig och går på autopilot. Det är skönt att inse att det helt enkelt inte handlar om att jag blivit totalt bäng utan att stressen helt enkelt gör så med en. Jag har en massa spännande tänk som förhoppningsvis ska ner i bloggform; här eller på andra ställen.

Framöver då? Jag ska vila lite mer. Sen ska det skrivas årskrönika för Same Same But Different och jag kommer att starta upp bloggen Niclasstrandh.com som min blogg om sociala medier och marknadsföring med mera. Sedan ska jag skriva några viktiga dokument och diskussioner som gör att jag tror på framtiden igen. Som antagligen kan vara en del av att jag faktiskt är väldigt spänd och förväntansfull inför 2009. Helt klart är det spännande att leva igen.

Etiketter:2009, årskrönika, barn, Gomorra, GuitarHero, jul, julafton, juldag, paket, Same Same But Different, stress, strukturer, Tidö-Lindö, Västerås, vinter, Wien