Etikettarkiv: barn

Det är inte lydiga barn som vi behöver

Not: har reviderat texten efter diskussioner med Ola Olofsson.

Underbart lugna och visa Lars H Gustafsson svarar mot den mycket spridda krönikan – eller konservativa spyan – från Ola Olofsson. Den sista texten har likeats mer än 91k, delats fyrtiotusen gånger har mängder med kommentarer på dessa olika platser. Självklart jättebra för HD och för Ola Olofsson. Ett litet klickmonster.

För självklart: föräldrar måste ta ansvar. Men varför? För att Ola ska slippa bli emotsagd av unga? För att barn ska veta både sin plats och hut?

Lars H Gustafsson anlägger ett intressantare perspektiv: att fostran handlar om barnets möjlighet att växa som individ – och därigenom som samhällsmedborgare.

För mig handlar fostran om närhet, engagemang, uppmuntran, tydlighet och ömsesidig respekt. Sådan fostran leder inte till blind lydnad. Vi får som vuxna vara beredda på att lyssna, förklara och ibland ändra oss när vi har fel.

Det är inget som Ola Olofsson verkar vara intresserad av. Inte heller de rättigheter som barn har från FN. Han vill ha ordning. Han vill att det ska vara som när han var liten. När alla visste sin plats. Där det var minimum av friktion.

Antingen ser jag till att minimera friktionen redan när barnen är små, eller tar jag den lätta vägen ut och släpper taget med det oundvikliga resultatet att friktionen ökar över tid.

Ola Olofssons text blir också intressant om man byter ut barn mot kvinnor och föräldrar mot män/makar. Man slängs då inte alltför långt tillbaka i tiden (kanske till då Ola var barn och allt var så bra). För kulturen förändras åt det bättre. Det är bara några få årtionden sedan det var en självklarhet att mannen hade ansvaret för kvinnan – och därmed hade kvinnan en underordnad ställning.

Vem har ansvaret för barn då? Ansvar är så mångfacetterat. Att stjälpa över allt ansvar för lärande på skolan är galet likaväl som att hävda att all fostran är föräldraansvar. Oavsett vilken (demokratisk) syn vi har på samhället så är samhällsbyggande och ansvar för att skapa ett gott samhälle allas. Med olika roller. För mig som libertarian framförallt individens eget ansvar. För att då skapa ett samhälle där individen är minsta gemensamma nämnaren krävs att varje barn får rätten att bli sin egen starka person. Det är något helt annat än vad Ola Olofsson kräver.

Ps: Ola Olofsson anser att det finns ett kodex hur hans text ska tolkas och de som tolkar det på annat sätt är oärliga:

Högläsning verkar inte vara så låg

Idag kom en krönika som handlade om läsning. Jesper Sundén tar upp en undersökning som gjorts av Läsrörelsen som enligt hans sätt att läsa den säger att högläsningen av föräldrar gått från 80 % 1984 till 35 % i år. Sedan väljer han att göra en fantastisk kullerbytta där han menar att den minskade högläsningen hänger samman med läsförståelsen. Den kopplingen är det få som skulle göra utanför krönikören in DN. DN har dock i en annan artikel valt att problematisera undersökningen.

Men åter till högläsningen. Så fort jag ser en undersökning som ger så stora skillnader vill jag gärna se hur undersökningen gjorts – särskilt när det gäller longitudinella undersökningar.

Med hjälp av @plindberg så fick jag tag på det pressmeddelande som Läsrörelsen lagt ut. Det ger lite annan bild.

1. De siffror som kommer från 1984 och 2003 är gjorda med hjälp av telefonintervjuer. Det var i samband med en mätning av 3-8-åringars massmedie- och kulturanvändning. Den undersökning som nu gjordes 2013 var en webbundersökning (dvs. att respondenterna klickar i sina svar) och gjordes bland föräldrar med barn mellan 0-9 år. Det man ska notera är att båda bygger på att föräldrarna uppskattar sina egna insatser. Men det är inte det enda problemet. Dels är det två skilda sätt att fråga vilket garanterat ger olika svar. Dock kan man säga att det kan slå åt båda håll: vanligtvis ses det som lätt att man försöker svara mer positivt när en annan person frågar än när man själv får skriva i sina svar. Följaktligen kan de gamla svaren bygga på en viss bias när det gäller andelen läsning. Vidare: den första undersökningen är gjord på barn mellan 3-8 år medan den andra har en mycket större grupp barn – där det bland annat ingår nyfödda som vanligtvis inte läses för.

2. Läsrörelsen menar själva att de två undersökningarna inte riktigt är kompatibla – själv skulle jag säga att de är mer eller mindre meningslösa att jämföra utifrån ovan. Men om vi ändå ska göra det så visar det sig att det i undersökningen 2013 så säger 35 % av föräldrarna att de läser högt dagligen medan 30 % säger att de läser för sina barn flera gånger i veckan men inte varje dag. Alltså kan man säga att flera dagar i veckan så läser 65 % av föräldrarna högt för barn i åldrarna 0-9 år. Ponerar vi att en stor del av de som säger att de aldrig läser för sina barn är föräldrar med nyfödda barn och där barnen själva börjat läsa (efter åtta år) lär siffran öka en del. Även om vi bortser från mätfelet som blir av att han väldigt olika undersökningskluster så är skillnaden inte fullt så stor och alarmerande.

3. Vidare – i den första undersökningen gör man en mätning på hur många föräldrar som läser för sitt barn en genomsnittlig dag medan Yougov gör sin mätning på ”dagligen”. Stor skillnad då det ena bygger på en sammanräkning av svaren medan det andra inte gör det.

4. Ingenstans har Läsrörelsen problematiserat att vi idag har en helt annan form av sagoläsande – med ljudböcker, filmer mm som visserligen inte skapar närheten mellan förälder och barn men som knappast kan sägas innebära att barn inte får tillgång till sagor mm. Hur många barn somnar inte till högläsning – men där det är någon känd skådespelare som läser? Undersökningen från Läsrörelsen blir därmed märklig då den egentligen försöker mäta föräldra-barn-tid snarare än hur mycket barn utsätts för högläsnning.

Trots att vi under så många år haft flera skandaler där statistik och undersökningar skapat alarmistiska nyheter men när undersökningarna granskats visar det sig att de antingen är gravt missvisande, analysen byggd på felaktiga premisser eller att flera parametrar skulle behöva ändras så väljer många att köpa en sån här undersökning. I det här fallet i tredje hand då det är en krönikör i en dagstidning som använder siffrorna i en krönika med en agenda.

När man ifrågasätter en sån här ”bra sanning” dvs. som gör att föräldrar som läser för sina barn får känna sig som utmärkta föräldrar och oroas över att andra barn inte får samma sak, där politiker inte behöver diskutera skolfrågan eftersom man som i krönikan kopplar ihop läsförståelse med den högläsning som föräldrar ska stå för, och för dem som ifrågasätter siffrorna gärna anklagas för att vara emot högläsning, ha dåligt samvete osv.

Jag tror att högläsning är jätteviktigt för barn. Och för föräldrar. Och framförallt för barn och föräldrars relation. Själv har jag läst mest för min son. Allt från tidiga ålderns sagoböcker som man läste om och om igen, via Harry Potters alla böcker – den sista tjuvläste sonen i förväg, Sagan om Ringen (i gammal översättning), Eragon-seriens tre första böcker och fler. Jättemysigt, jätteviktigt.

Och jag är övertygad om att högläsning skapar intresse för läsning och böcker. Inte bara – jag tror exempelvis att ett hem där man väljer bort att ha böcker – även om man läser för barn – inte är lika läsvaneskapande som när boken är en självklar del av möblemanget. Mina barn läser oerhört mycket – och stolt konstaterar jag att sonen läser Liftarens Guide till Galaxen och dottern slukat Hungerspelen-serien. Samtidigt är båda mycket digitala – och därmed adderar de andra historier och andra sätt att ta emot både text och oralt berättande.

För oavsett hur viktig en del gärna ser den tryckta boken som någon sorts grundbärare av det goda och viktiga så sker en viktig och djupgående förändring i samband med den digitala utvecklingen. Det finns fler medier som bär sagorna, som skapar intryck, bygger fantasi osv. Att högläsandet av tryckt text i-sig skulle vara en oundgängligt viktig del blir en synnerligen kortsiktig sanning då vi bara under en relativt kort tid haft böcker men barn har hört historier, kunskap har delats sedan många år. Den orala traditionen är oerhört gammal. Självklart har dess grundläggande form av historieberättande en del av den vikt vi lägger vid högläsning.

Problemet med både sammanblandningen mellan en påstådd minskad högläsning och en minskad läsförståelse respektive en grundmening i att den stora minskningen av läsning handlar om att barn utsätts för annan (outtalat sämre) påverkan (läs film och digitalt). Att sedan använda sig av undersökningar som inte är kompatibla respektive dra för stora växlar på detta skapar en dålig grund för att diskutera frågan. Jag oroar mig mer för att organisationer som ska stå för det goda väljer att skapa billiga och slagkraftiga poänger – som sedan är extremt lätta att vederlägga – för att skapa en kort PR-buzz. Visst – den som är först på frågan sätter agendan: men jag tycker barnen är viktigare än att man väljer att använda felaktiga premisser för en diskussion.

Sen är det intressant att det finns några saker som man inte får ifrågasätta: språkets otadlighet och statiska del respektive ifrågasättanden av det som skola respektive föräldrar gör runt barnens läs- och skrivutveckling. Men det får vi ta någon annan dag.

Post #067 i #blogg100