Inatt pratade jag med vännen Mumari om det här med bloggande och att bli tyst eller inte. Jag har verkligen problem med att hitta hur jag ska hantera Deepedition. Vad ska det vara? Vad ska jag skriva om? Eller snarare: det är så mycket som jag inte kan skriva om: det som Deepedition faktiskt en gång var menat som är inte längre möjligt. Så jag är inte säker på att den överlever. Jag funderar allvarligt på att starta en ny blogg där ingen vet att det är jag som skriver – för att kunna skriva om sånt som bränner. Ju fler hänsyn man måste ta desto mindre intressant blir det. Ju mindre personlig man kan vara desto sämre blir en blogg vars själva grundidé var att bygga på mina personliga åsikter, mitt eget kännande. Det blir inte längre min blogg utan man blir lite som en cirkushäst och folk börjar ha åsikter om vilka ämnen man skriver om. Som om bloggen var nån sorts jävla demokratisk inrättning. Samtidigt blir det ju lätt så – varumärket blir inte längre ens eget utan ägs lika mycket av andra och till slut har det man skapat blivit en sorts perpetum mobile som har mindre och mindre med en själv att göra. Det som en gång handlade om lust och viljan att skriva har blivit ett litet mardrömsmonster som måste matas med rätt sätt att skriva bloggposter. För det är lite av problemet: jag vet hur bloggposter bör läggas upp. Jag kan det och det innebär att jag när jag tänker att jag ska blogga blir trött – för varje bloggpostning är ett smärre projekt som planeras, omstruktureras och ska länkas upp på smartaste sätt för bästa “visibilitet” och länkkraft.

Så snart står jag inför ett beslut om den här bloggen.

Ser hos opassande och Falkvinge att TPB blivit avstängt från nätet. Så slutligen har vi hamnat där vi har en stat som väljer att stänga distributionskanalen utan att det egentligen finns bevis på att det bara handlar om olagligheter. För på TPB finns mängder av lagligt delat material, musik och film som upphovsrättsinnehavarna gjort tillgängliga. IFPI väljer att gå på bred front och anmäla DC-hubbar. Att välja att hota ett företag, som inte ens har direkt affärsförbindelse med TPB för att få bort en sajt från nätet – innan ens ett civilrättsligt mål har kommit upp i domstolen – det känns inte som den rättstat som Sverige gärna ser sig som.

Det hela är onekligen lite skrämmande. Jag tillhör inte de som tjoar om att allt ska vara gratis – jag menar dock att upphovsrätten måste ses över och förändras för att fungera i en värld där det digitala materialet är vid handen. Jag ser innehåll som en commodity som förändras genom tillgång och efterfrågan. Jag sörjer inte TPB som sådant men sättet som det görs innebär att alla som väljer att publicera något, alla som finns på internet nu kan bli avstängda godtyckligt.

Det som görs nu skulle dock kunna säga motsvaras av att tingsrätten förklarar att Stora Enso inte får leverera tidningspapper till en tidning som har en stämning på sig.

Det handlar i grunden självklart att förhindra “vidare brottslighet” men det intressanta i det här fallet är att man väljer att göra det genom att stänga av själva distributionen. Det är helt enkelt dumheter eftersom man då också stänger av de lagliga delar som finns: alltså en sorts censur.

Det hela kan lätt kopplas till hela diskussionen om Aftonbladets publicering av Boströms minst sagt märkliga opinionsartikel runt anklagelsen om att Israels armé skulle stjäla organ från döda palestinier. Kverulant gör en briljant koppling direkt:

har Israel nu försökt dra Aftonbladet inför rätta. I väntan på utslag läggs nu aftonbladet.se på is. Aftonbladets tryckeri har också utsatts för hot och kommer inte att trycka tidningen i väntan på det rättsliga utfallet.

Tyvärr inte helt taget ur luften när man hör de höga tongångar som både israeliska och israelvänliga grupper och personer tar till i samband med det här. För oavsett vad man tror om själva teorin, oavsett vad man tycker om Åsa Linderborgs minst sagt märkliga skrivningar, så är det inte så att en stat ska tvinga sina tidningar till underkastelse. Att en ambassadör från Sverige väljer att be om ursäkt för publiceringen borde rendera henne avsked direkt. Helin är saklig och konstant: artikeln ställer en fråga och det är upp till Israel att faktiskt besvara den. Och svenska staten ska ge fan i att förklara att svenskar skäms för Aftonbladet. Att Israel kräver avståndstaganden och åtgärder mot Aftonbladet är rätt surrealistiskt. Alla de som annars jag kan tycka har en viss intellektuell redlighet väljer att jönsa med i Zvi Mazels fullkomliga vansinne, mot tidningskollegan, är skrämmande. Reinfeldts svar är väldigt diplomatiskt.

För det är en opinionsartikel. Den ställer indirekt en fråga: vad är det här? Skulle vi kräva total faktakoll för opinionsartiklar så skulle det inte bli mycket opinion skrivet. Så enkelt är det. Och ett land som väljer att få sin press att undertrycka och undvika de mindre genomtänkta artiklarna från tyckare och åsiktsmaskiner – det är illa ute. Carl Bildt själv påpekar det märkliga i Israels krav:

Skulle jag ägna mig åt att korrigera alla konstiga debattinlägg i olika media skulle jag nog inte ha tid att ägna mig åt så mycket annat. Och kritik mot en av dem skulle kunna uppfattas som att jag tycker att alla andra är bra.

I vår grundlag står av hävd yttrande- och pressfriheten mycket stark. Och det starka skyddet har tjänat vår demokrati och vårt land väl.

I andra skeden har olika regimer försökt att få olika svenska regeringar att begränsa pressens kritik och frihet. Och de slutsatser vi alla har dragit av dessa händelser är att det är viktigt att vi har det starka grundlagsskydd som vi faktiskt har.

Värnet mot omdömeslöshet, smaklöshet eller övertramp mot grundläggande värderingar i vårt samhälle ligger ytterst och bäst i den fria och kritiska diskussionen självt.

Själv menar jag, trots att jag inte på något sätt gillar deras åsikter, att försöken att mörka bort och inte ta diskussionen med SD – som Reinfeldt uttalat väljer – är odemokratiskt och fel. På samma sätt som att, oavsett dess rättmätighet, inte tillåta alla partier i ett val att göra reklam.  Precis som vilken annan grupp så har alla rätten att uttala sina åsikter, men inte rätten att försöka att censurera och tysta. Troll ska fram i solen – då spricker de. På samma sätt gäller den artikel som Aftonbladet publicerade: ta fram frågorna i ljuset för att då visa hur konstig konspirationsteorin är. Annars fortsätter myterna, annars skapas grogrund för än värre konspirationer.

Det öppna samtalet är viktigast. Oavsett vad det handlar om . Jag sörjer den ton som Israel väljer och att man väljer att göra sig till språkrör för alla judar i världen. Den som en gång varit offer kan välja att vara offer hela tiden eller att resa sig och visa sig större, bättre och starkare. Den som har makten måste vara snäll. Och vi kan inte ha mer av censur och försök att tysta fria ord och människor rätt att säga dumma saker. Eller att stänga av en distributionskanal bara för att vissa delar av den är under utredning. Då har mörkret vunnit.

Uppdatering: är det något som de kan så är det att skriva pressmeddelanden, The Pirate Bay :)

The Pirate Bay regarding Stockholms Tingsfel

Igårkväll var jag sugen på afterwork. Gräsänkling och med en massa kul att skåla för. Men jag insåg snabbt att min bekantskapskrets är lite annorlunda. Och jag tänker på det igen när jag läser Ebba von Sydows lördagskrönika i Expressen där hon ser hur hennes vänlista är väldigt annorlunda mot hennes Facebooklista. Just med Facebook finns en intressant pendang i Whoppercaset där man skulle fimpa vänner för att vinna en gratis hamburgare

What price is Burger King placing on a Facebook friendship? At a suggested retail price of $3.69 for the Angry Whopper sandwich, customers are trading each deleted friend for about 37 cents’ worth of bun and beef.

Ebba von Sydow sluter sig ändå till att det handlar om att bjuda sina ”riktiga vänner”:

vid närmare eftertanke räcker mitt lilla kök. Gott och väl, faktiskt. För ska jag bara bjuda mina riktiga vänner? Då blir det inget stort party. Fyra totalt, kanske fem. Går igenom min inbjudningslista i huvudet och funderar. Herregud, är de inte fler?

Själv bryr jag mig inte om att räkna ”riktiga vänner” på det sättet: det blir så konstigt då en del personer som jag ser som viktiga för mig personligen umgås jag uteslutande med via nätet – men min tanke handlar mer om det faktum att jag har få personer geografiskt nära att umgås med. Mitt nätverk, mina vänner, kompisar, bekanta och kontakter är spridda över hela Sverige och världen. Men det är väldigt få som har Borlänge som bas, eller ens Dalarna. Efter att jag också lämnat RT på grund av tidsbrist så är det färre.
Varför är det så? EvS tar upp en Harvardundersökning (vars findings snarare handlar om interconnectiveness än vänskap) och Expressen har frågat en del etnologer och psykologer som alla menar att det är ok med få vänner. I en gammal postning från Genetics And Health är samma fråga uppe från en annan undersökning och menar att det snarare handlar om miljö än genetiskt arv:

I do feel that once we’ve flown the nest life and make our way out in the big bad world, life gets daunting so we fall back on our ‘comfort zones’ which tends to be the way we were brought up by our parents.

Man kan ändå säga att det finns i princip två olika synsätt när det gäller hur vi väljer vänner:

1. Att det handlar om att välja personer i samma livsfas, i samma sociala och ekonomiska ställning och i sista hand med liknande åsikter¹
2. Vi väljer utifrån gemensamma åsikter och livsfaser, socioekonomisk ställning mm är underordnat.

När det gäller 1 så handlar det ofta om att hitta minsta gemensamma nämnare – och åsikter är sällan enkla att räkna in i det. Helt enkelt tenderar vi att i det fallet skjuta undan åsikter och värderingar till förmån för socialt liv. 2an är, vad jag och Brit Stakston i våra kurser och seminarier kallar en del av de nya ”digitala värderingar” som nätet gett – där åsikterna är individens viktigaste tillgång och vi söker åsiktsgemenskaper och värderingslikar. På olika plan självklart men själva grundpremissen bygger varken på geografi eller gemensamma socioekonomiska förutsättningar.

Det som är viktigt är att se att 2 knappast är bättre än 1 men att båda är viktiga för oss. Att enbart röra sig i grupper med liknande värderingar blir lätt åsiktsincestuöst och sekteristiskt medan att enbart skaffa relationer enligt modell 1 innebär att ens värderingar skrumpnar då man hela tiden måste undertrycka dem för att inte skava sig mot relationerna.

Självklart handlar det om både och de flesta gånger och jag tror inte människan är kapabel att hålla en nära relation till mängder av människor. Dock tror jag att vi måste revidera hur vi definierar såväl vänskap som icke-vänskap. Nätverkssamhället innebär helt nya premisser och parametrer för hur vi faktiskt umgås; både genom digitala nätverk men också utifrån hur vi ser oss själva som indivder snarare än delar av kollektiv. När jag tittar på de delar som jag läste i socialpsykologin så tycker jag mig se förändringar utifrån ett förändrat grundvärde och en teknisk utveckling: och det måste få genomslag i våra värderingar av (fr a andras) val av vänner.

Nå. Gårdagskvällen då? Well, det blev pizza, pilsner och prat hemma hos Målarn. Mycket trevligt.

1. även om vi ändå tenderar att ha liknande ytåsikter beroende på socioekonomiska och livsfasmässiga parametrar [↩]

Sanna Rayman skriver om det sk ”bloggbråket” mellan Linda Skugge och Ebba von Sydow. Att Skugge aldrig varit speciellt intresserad av de ”svaga” (vilka de nu skulle vara i den här fajten) utan alltid av sig själv. Det är bara att livet förändras och därmed förändras också ens egen utkikspunkt:

Skugges temperament är oförändrat. Hon skriver fortfarande kompromisslöst, känslosamt och utan att be om ursäkt. Reaktion snarare än eftertanke är fortfarande hennes signum. Det kan man gilla eller ogilla, men det torde ha framgått genom åren.

Det som har förändrats är Skugges tillvaro och liv. Hon är inte 16 och hon har tre barn, till exempel. Då är det väl en jäkla tur att hon inte beter sig som en 16-åring längre, eller?

Vem som helst borde kunna se det positiva i att man faktiskt inte måste vara exakt samma människa från tonåren och framåt.

För egentligen. Är det Skugges uppgift, som offentligt känd figur som många har identifierat sig med, att även sedan hon fått tre barn förbli en självdestruktiv, självupptagen och sotögd tonåring som skriver om att hon är rädd för smör?

Kollar igenom alla som har valt att än en gång ta testet på The Political Compass.

Själv blir jag än en gång starkt libertarianistisk och höger. Så gör jag också Erlandssons 3rd dimension-test (vars frågor jag tycker är lite sämre ställda och mer vinklade mot just IPred och FRA).

Det ser i alla fall ut så här:

Det är onekligen fascinerande att ändå inse att även om det finns starka skäl att tro att Ingleharts¹ ”silent revolution” faktiskt har bäring så styrs värderingar och åsikter också av vilken kontext man befinner sig i – den livssituation som man de facto måste hantera.². Det jag kan se att jag är konsistent i åsikter runt integritet, frihetlighet mm men att ekonomiska värderingar förändrats.

Det är dock en utveckling som alltid tas fram när man diskuterar värderingsförändringar inom kulturer men det stör tänkandet i att våra värderingar skulle vara relativt konsistenta efter adolescensen. Samtidigt påpekar också Inglehart att stora förändringar både individuellt och kulturellt starkt förändrar individuella värderingar (och i vissa fall sätter själva värderingsrevolutionen baserad på generationsväxlingar ur spel).

En intressant aspekt på detta är kommunikationens roll. När Inglehart gjorde sina studier så slutade datan vid 1988. Då ”fanns inte” internet³ och medierna var fortfarande i monopolställning vad gäller att bygga en världsbild. Idag är spelplanen helt förändrad och mediernas möjlighet att ha makt över tanken är förminskad, kanske till och med på väg att bli omintetgjord. Det som idag händer är att individer får ett helt annat spelrum att kommunicera sina idéer, att bli opinionsbildare. Det är en sak jag tänkt på i samband med såväl FRA-lagens bloggbävning, diskussionen runt IPred men också i efterbörden av fr a vänsterbloggarnas funderingar runt 2008 års politiska blogg.

För politiker borde det här vara en väckarklocka (och är det för vissa men det är fortfarande många som tror att det är något övergående…) – precis som det börjat vara för medierna och sakta går upp för marknadsförare: den sociala webben handlar om påverkan eftersom det i grunden bygger på konversation och relation. Helt enkelt handlar det idag än mer om att påverka genom att vara närvarande – men att spela utifrån sina mottagares regler istället för enligt sina egna.

För att sätta det i sammanhanget av min åsikt om att vänsterbloggare borde sluta att gnälla och börja att marknadsföra sig så handlar det helt enkelt om att inse att det inte finns någon möjlighet till en sorts ”objektiv första rörare”, eller att staten på något sätt ska stå som garant för ”bästa bloggen”, utan att om man vill ha ut sitt budskap handlar det om att spela enligt den logik som sociala medier handlar om: att lyssna, länka och vara närvarande – och sedan skapa eget innehåll, berätta sin ståndpunkt och vädra ens egna värderingar. Sedan svara och delta i konversationen. Är det en tävling? Det är bra PR. Se till att vinna den.

Det är samma sätt som alla politiker (och marknadsförare) måste börja arbeta efter: den logik som mediet har och inte efter gamla trötta marknadsföringsregler som sattes när TV knappt visade reklam och Rapport var rikslikare.

Åter till de politiska kompasserna ovan. Jag gissar att vissa kommer att stärkas i sin insikt om var de står medan andra inser att de faktiskt inte har de värderingar som de tror. Det är inte farligt. Och det som FRA, IPred och andra diskussioner i blogg-Sverige (liksom i resten av världen i andra frågor) visat är att ”höger-vänster”-tänkandet förändras till en mycket mer komplex och ostrukturerad politisk karta. Det är ett landskap som förändras enligt samma logik som evolution, men det går snabbt och den som tror att det hela bara är något för nördar och ungdomar kommer att förlora sin möjlighet att påverka framtiden. Den som sätter sig i sina egna små digitala rum och skriver för redan frälsta kommer snart att skriva för tomma skärmar.

Det är en revolution som faktiskt drivs av en teknisk men också värderingsmässig evolution.

1. Jag har bubblat om Inglehart förut [↩]
2. Eller så är jag en jävla opportunist :) [↩]
3. ni vet vad jag menar – det fanns inte som var mans [↩]

Disclaimer: Jag har verkligen funderat vart den här postningen tog vägen. Det blev uppenbarligen inte postad… Så den är inte ny men den känns ändå intressant.

När jag såg det här så kunde jag inte låta bli att utbrista att ”va fan… har vi råkat få oss en socialdemokratisk finansminister så här halvvägs?”. Självklart gillar populasen det här – men i grunden handlar det om att sälja ut kapitalismen för en mer brittisk politik där förstatligandet går längre än bara till ren och skär krishantering.

Det är ett grundläggande liberalt synsätt som sålts ut, som gäller vad staten kan intervenera med och i vad som marknaden ska få sköta sig själv i. Att som ett bortskämt barn gnälla över att banker inte vill vara med i hans stora plan – därför att de anser sig vara tillräckligt solida ekonomiskt – är löjligt.

Lika löjligt är hans förslag att folk ska ringa sin bank och påpeka att boräntorna borde sänkas mer eftersom snälla Borg har fixat lite flis. Så han tänker självklart inte ta smällen själv utan det är medborgarna som får göra jobbet. Va fan Borg, har du inte anti-terroristlag att ta till?

I inslaget efter handlade det om socialdemokratiska partiets fall i opinionen – ett fall i magnitud med börsens riktigt lägsta nivå. Hur konstigt är det? Sossarna har en stockholmianafradgande mops som inte lyckas att leda någon nyhetscykel. Hon har uppenbarligen dåliga rådgivare och slirat rejält. Till på köpet finns det inte någon position att ta eftersom den moderata finansministerna låter som en ung oklippt version av Erlander.

Självklart väljer en del att försöka göra en genderfråga av det hela: att Sahlin får så mycket kritik bara för att hon är kvinna. Jo visst…

Allt är upp och ner.

Uppdatering: Nu har Anders Borg än mer visat sin lätt socialdemokratiska sida – eller den är väl nästintill vänsterpartistisk:

Anders Borg anser att andra saker är viktigare än att ta bort den extra skatten för höginkomsttagare. Till exempel bör man sänka skatter för låginkomsttagare.

Oj. Värnskatten var en rent fientlig skatt när den infördes: fientlig mot möjligheter att tjäna pengar på sitt arbete och satsa på en utbildning (jag skäms men jag håller fasen med Major Björklund…)¹. Att som Alliansregering så flagrant inte infria ett vallöfte utan att blinka är också det rätt så socialdemokratiskt…
Frågan är hur intressant det faktiskt kommer att vara att lyssna på valpropagandan nästa gång: den som lovar något håller det inte – det är ett faktum. Följaktligen ska man utgå från att rösta på dem som lovar något som man inte vill ska hända – eftersom man då kan vara säker på att det inte händer…

1. Och nej, jag talar inte i egen sak – min lön ligger mer än tiotusen under värnskattegränsen [↩]